Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘oöverstigligt’

Ett inlägg om dagens mässbesök.


I vanliga fall
har jag inga som helst problem att besöka en mässa med mycket folk. Men just nu är det inte

i vanliga fall

utan

upp-och-ner-vända världen.

Då blir mässbesök nånting nästan oöverstigligt. Vilken tur då att man kan ringa en vän, en livlina i verkligheten precis som i det där infamösa  miljontävlingsprogrammet på TV…  Jag fick sällskap av den här mannen:

Peter

En väldigt seriös Pe.


Mässan hölls i Arbetsförmedlingens lokaler
mellan klockan 12 och 17. Vi hade stämt träff klockan 13. Jag var tidig och stod utanför och väntade i förhoppning om lite frisk luft. Men tji fick jag! För utanför stod alla som rökte. Jag fick inte svårt att andas, men jag mådde rejält illa. Och när jag kom hem tyckte jag att det luktade rök om mina kläder, dessutom. Det är säkert inbillning, men ändå… Måste man stå precis utanför en entré och hålla på med sin olat???

Så småningom kom Pe och vi trängde oss i. Där var smockfullt med folk. Vi gick ett varv, men det var omöjligt att nå fram till de besökande företagen. Vi gav upp, helt enkelt, och bestämde oss för att gå och ta en fika och återkomma lite senare.

Happiness comes in a flat pack

Skulle en sån här knapp vara det enda resultatet av mitt mässbesök? Förresten, har flat pack nåt med sexuell läggning att göra?


Vi traskade i regnet ner till Fågelsången.
Det kändes som om det var hur länge sen som helst jag var på stan och fikade. Kaffe och kanelbulle kostade hela 40 spänn. På Tokerian kostar detsamma tio pix, bara, men där är ju inte på långa vägar lika mysigt!

Kanelbulle

Kanelbulle och kaffe gjorde mig 40 spänn fattigare.


Vi tittade på folk
och på fina tavlor med Uppsalamotiv… Och så pratade vi, förstås! Det är gott att prata med nån som förstår, som fattar

hur det är egentligen

Pe är en klar favorit bland mina nyaste vänner! Jag känner att han är ärlig mot mig och han säger vad han tycker – på ett bra och konstruktivt sätt, utan att håna eller förlöjliga, alltså. Det är få människor som har den förmågan!

Respect

Respect – verkligen!


Vid halv tre-tiden
gick vi tillbaka. Då hade trycket lättat något och vi kunde prata med en del av utställarna. Pe passade på att skjutjärnsintervjua (!) en kille från IKEA.

Vad gör ni på en sån här mässa om ni inte kan ta emot nåt CV?

dundrade Pe bland annat. Jag stod bakom och pickade Pe lite försynt i ryggen.

Vidare träffade vi Trevliga Tjejen från Poolia – hon kände igen mig och mindes min blogg! – och både Pe och jag kunde lämna våra CV:n. På Adecco var de lika ointresserade av att ta emot CV i pappersform som på IKEA (i inbjudan till mässan stod det klart och tydligt att man skulle skriva ut sitt CV och ha med sig), men på Lernia pratade Pe med en man som både tog emot CV och dessutom lyckades se intresserad ut. Själv stod jag lite bakom Pe:s rygg igen och beundrade personalens snigga orange tischor. Och lyssnade och lärde.

Vi träffade trevliga människor vi känner från både nu och då. Vissa människor gör bara gott att möta!

Pe var så snäll och skjutsade mig hem sen. Väl innanför dörren hemma trodde jag att jag skulle kollapsa. Dessa timmar ute bland folk har gjort mig vansinnigt trött. Det känns som om jag har jobbat 24 timmar utan sömn. Hann precis gå på toa och svida om till hemmafrack (linne och mjukisbrax) när mamma ringde. Hon har ju namnsdag idag och jag skickade ett kort med ett par trisslotter med posten. Hade tänkt ringa henne i kväll när jag både har landat och ätit, men se det hann jag inte. Idag pratade hon väldigt forcerat i en kvart. Jag flikade in med nåt hum här och var och kunde vid ett tillfälle framföra mitt grattis, också.

Nu går en maskin med orange tvätt, jag har hällt i mig en mugg java och alldeles strax ska jag grilla ett par kalkonchorizo till middag.

Jag har klarat av att åka buss en gång och att besöka en knökfull mässa idag. Mässan i sig gav mig ingenting – tror jag – men jag har övervunnit ett par rädslor och det får jag var nöjd med.

Och… ja just det… En veckotidning har kontaktat mig för att intervjua mig – inte för ett jobb utan för en artikel! Den andra intervjun, den som gjordes för en vecka sen, har jag ännu inte sett eller hört nåt resultat av än. Mediekändis, eller..? (Jag är mycket ironisk här!)


Livet är kort.

Read Full Post »

Nån bra dag kan man väl inte säga att det har varit idag. Men jag har mobiliserat mina sista (?) krafter och talat med nyckelpersoner. Och jag bröt inte ihop förrän jag kom hem. Ingen duettsång med Sarah Dawn Finer i bilen i morse – jag kom mig inte ens för att sätta på stereon. På hemvägen satte jag på den, men jag sjöng inte. Som det känns just nu undrar jag om jag nånsin sjunger igen. Sjunger gör emellertid med all säkerhet en hel radda folk som biter sig fast vid mig och det jag skriver här. Människor vars namn jag är millimeter från att droppa  här och nu. Bara det att jag inte vill besudla min fina blogg med avskums namn.

Jag har kladdat i mig grillad kyckling. Hade inte ätit sen lunchen igår. Och utan mat – inga krafter. Vad jag nu ska med krafter till. Jag orkar inte slåss mer mot några väderkvarnar. Jag lägger mig ner och låter mig bryta ihop nu, när ingen ser. Hela dan har jag hållit samman. Hela dan.

20091122751.jpg
Här är jag nu i tanken.


I morgon har jag bett ”Lisbeth”
om en spy-lunch och hon har accepterat. Efter lunch ska jag bli intervjuad av personaltidningen. Så nu ska jag strax in i duschen, för renhårig vill jag vara på eventuell bild.

Funderar på att ställa in publiceringen av veckans lista över höjdpunkter och lågvattenmärken, den lista jag brukar sammanställa varje onsdagskväll och tidsinställa för publicering torsdag morgon. Veckans dalgång känns nämligen för djup och överskuggar allting annat, nästan. Tänk att en enda person kan ha en sån effekt… Frågan är bara vad jag ska göra sen när jag inte får göra det jag älskar att göra. Jag vet inte om jag överlever det. Det känns… oöverstigligt.


Livet är kort.

Read Full Post »