‘twas a mess…

Ett inlägg om dagens mässbesök.

I vanliga fall har jag inga som helst problem att besöka en mässa med mycket folk. Men just nu är det inte

i vanliga fall

utan

upp-och-ner-vända världen.

Då blir mässbesök nånting nästan oöverstigligt. Vilken tur då att man kan ringa en vän, en livlina i verkligheten precis som i det där infamösa  miljontävlingsprogrammet på TV…  Jag fick sällskap av den här mannen:

En väldigt seriös Pe.

Mässan hölls i Arbetsförmedlingens lokaler mellan klockan 12 och 17. Vi hade stämt träff klockan 13. Jag var tidig och stod utanför och väntade i förhoppning om lite frisk luft. Men tji fick jag! För utanför stod alla som rökte. Jag fick inte svårt att andas, men jag mådde rejält illa. Och när jag kom hem tyckte jag att det luktade rök om mina kläder, dessutom. Det är säkert inbillning, men ändå… Måste man stå precis utanför en entré och hålla på med sin olat???

Så småningom kom Pe och vi trängde oss i. Där var smockfullt med folk. Vi gick ett varv, men det var omöjligt att nå fram till de besökande företagen. Vi gav upp, helt enkelt, och bestämde oss för att gå och ta en fika och återkomma lite senare.

Skulle en sån här knapp vara det enda resultatet av mitt mässbesök? Förresten, har flat pack nåt med sexuell läggning att göra?

Vi traskade i regnet ner till Fågelsången. Det kändes som om det var hur länge sen som helst jag var på stan och fikade. Kaffe och kanelbulle kostade hela 40 spänn. På Tokerian kostar detsamma tio pix, bara, men där är ju inte på långa vägar lika mysigt!

Kanelbulle och kaffe gjorde mig 40 spänn fattigare.

Vi tittade på folk och på fina tavlor med Uppsalamotiv… Och så pratade vi, förstås! Det är gott att prata med nån som förstår, som fattar

hur det är egentligen

Pe är en klar favorit bland mina nyaste vänner! Jag känner att han är ärlig mot mig och han säger vad han tycker – på ett bra och konstruktivt sätt, utan att håna eller förlöjliga, alltså. Det är få människor som har den förmågan!

Respect – verkligen!

Vid halv tre-tiden gick vi tillbaka. Då hade trycket lättat något och vi kunde prata med en del av utställarna. Pe passade på att skjutjärnsintervjua (!) en kille från IKEA.

Vad gör ni på en sån här mässa om ni inte kan ta emot nåt CV?

dundrade Pe bland annat. Jag stod bakom och pickade Pe lite försynt i ryggen.

Vidare träffade vi Trevliga Tjejen från Poolia – hon kände igen mig och mindes min blogg! – och både Pe och jag kunde lämna våra CV:n. På Adecco var de lika ointresserade av att ta emot CV i pappersform som på IKEA (i inbjudan till mässan stod det klart och tydligt att man skulle skriva ut sitt CV och ha med sig), men på Lernia pratade Pe med en man som både tog emot CV och dessutom lyckades se intresserad ut. Själv stod jag lite bakom Pe:s rygg igen och beundrade personalens snigga orange tischor. Och lyssnade och lärde.

Vi träffade trevliga människor vi känner från både nu och då. Vissa människor gör bara gott att möta!

Pe var så snäll och skjutsade mig hem sen. Väl innanför dörren hemma trodde jag att jag skulle kollapsa. Dessa timmar ute bland folk har gjort mig vansinnigt trött. Det känns som om jag har jobbat 24 timmar utan sömn. Hann precis gå på toa och svida om till hemmafrack (linne och mjukisbrax) när mamma ringde. Hon har ju namnsdag idag och jag skickade ett kort med ett par trisslotter med posten. Hade tänkt ringa henne i kväll när jag både har landat och ätit, men se det hann jag inte. Idag pratade hon väldigt forcerat i en kvart. Jag flikade in med nåt hum här och var och kunde vid ett tillfälle framföra mitt grattis, också.

Nu går en maskin med orange tvätt, jag har hällt i mig en mugg java och alldeles strax ska jag grilla ett par kalkonchorizo till middag.

Jag har klarat av att åka buss en gång och att besöka en knökfull mässa idag. Mässan i sig gav mig ingenting – tror jag – men jag har övervunnit ett par rädslor och det får jag var nöjd med.

Och… ja just det… En veckotidning har kontaktat mig för att intervjua mig – inte för ett jobb utan för en artikel! Den andra intervjun, den som gjordes för en vecka sen, har jag ännu inte sett eller hört nåt resultat av än. Mediekändis, eller..? (Jag är mycket ironisk här!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Utsatthet

Ett inlägg om att utsätta sig för läskiga saker.

Uppdaterat inlägg: Thank God, jag får sällskap på mässan! Men jag ska fortfarande klara bussresan in…

_________________________________________________

Idag ska jag göra nånting som jag tycker är riktigt hemskt. Men det är genom att tänja sina gränser och utmana sina förmågor som man tar sig fram här i livet. Om inte annat så stärker det ens självkänsla – om och när man klarar av saker och ting.

Först ska jag ta bussen in till stan. Ensam. Bara det i sig är hemskt fruktansvärt. Det är extra hemskt fruktansvärt just nu eftersom jag inte är den glada prick och stålskodda toffla jag under andra omständigheter är. Jag får därför resonera allvarligt med mig själv och pedagogiskt säga att

Nej, det är inte troligt att jag avlider under bussfärden.

Och…

Ja, det kan vara så att nån kommer och sätter sig bredvid mig. Jag smittas antagligen inte av nån dödlig sjukdom för det.

(Jag överdriver lite för att det ska bli tydligt och för att du ska förstå ett uns av hur det känns.)

Önskar att det vore bussen till Skagen i stället…

Mitt mål idag är att gå till en rekryteringsmässa som Arbetsförmedlingen arrangerar. Jag har varit på liknande mässor tidigare – och de är bara hemska. Men då hölls mässorna på en stor idrottsanläggning här i Uppsala, idag är det i Arbetsförmedlingens ganska nya lokaler. Kanske blir det bättre. Men mina minnesbilder av den senaste rekryteringsmässan var…

• busslaster med ungdomar skeppas dit
• jag är inte yngst (litotes…), men jag har inget sällskap
• ungdomarna är inte blyga
• jag skäms över att vara där
• ungdomarna når fram till rekryterarnas bord
• jag tycker att det är oartigt att trängas

Och så vidare, och så vidare…

Man kan undra varför jag åker dit, egentligen. Ja dels är det, som sagt,

1. för att utmana mig själv och utsätta mig själv för sånt som jag tycker är jobbigt.
2. Dels är det förstås för att jag nånstans hoppas på att nån arbetsgivare ska vara intresserad av mina kompetenser
3. Bara lite grann är det för att jag ska kunna skriva detta i nästa aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen…

Känslan av utsatthet ligger hos mig själv. Jag tycker, i ärlighetens namn, att det är förnedrande att delta i sånt här. Mina kompetenser borde vara eftertraktade och efterfrågade ändå. Jag älskar ju att jobba, jag älskar dessutom att jobba hårt. Och inte behöver jag ha så hög lön heller, bara så jag går runt och får lite över. (Allt över a-kassans 9 900 kronor är som miljoner i mina ögon…)

Utsatt!

Mässan är i eftermiddag, mellan klockan 12 och 17. Jag tänkte inte hänga på låset, utan gå dit nånstans mitt i. Det hålls också seminarier där, men inte nåt som intresserar mig eller tangerar mitt yrkesområde.

Jag har nu därför förmiddagen på mig att stressa upp mig leta nya jobb att söka. Igår hittade jag en riktigt intressant tjänst, som jag sökte. Tjänsten har kopplingar till mitt förra arbete, kan man säga. Ett viktigt och engagerande uppdrag i denna tidsbegränsade anställning (ja, tyvärr tidsbegränsad, men ändå intressant nog att söka).

I övrigt är dagen grå och ser kylig ut. Jag måste fundera ut vilken jacka och tröja jag ska ha, för att gå till en rekryteringsmässa iförd en jacka med trasig dragkedja känns inte OK. Dunjacka är för tidigt att använda och det är dessutom fem plusgrader just nu. Jag har en tunn höstjacka som är OK, men jag måste leta fram en snygg tröja att ha över min kortärmade piké. Jag har massor av snygga kortärmade pikétröjor – men inte lika många snygga, varma och långärmade tröjor…

Denna, kanske? Äh, den är inte ens min. Jag såg den på en loppis en gång.

Nattsömnen har varit god och näringsrik. Jag skrattade mig till sömns åt prällen Geraldine i Ett herrans liv igår kväll. Hon hade en älskare på besök… Kan meddela att man mår betydligt bättre av att somna till en rolig fiktiv präst än mord och elände i nåt gammalt CSI-avsnitt!..

I morse bäddade jag medan kaffet perkolerade och så har jag beställt varor från Apotea samt lämnat ett mycket positivt omdöme om sagda näthandel! Man kan till och med hämta ut på sina recept här, med e-legitimation, och få personlig rådgivning av den uppringande farmacevten! Tips till dig som inte kan eller vill eller har svårt för att ta dig till ett apotek!

Vad ska DU utsätta DIG för idag då? Skriv gärna några rader och berätta! Jag är, som bekant, nyfiken!

Och… ja just det! Antalet besök på den här bloggen har nyligen passerat 800 000. Det tackar jag för! Varje besök är en pinne (och vad det betyder håller jag för mig själv).

Livet är kort.

Read Full Post »