Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘smockfullt’

Ett tvivelsamt och grekiskt inlägg.


 

Det blev grekisk inramning Fästmöns och min lördagskväll. Efter att ha tillbringat eftermiddagen med att jaga sand behövde vi ju äta. Jag tyckte vi skulle fira att jag har fått jobb. Tyvärr har jag inte fått lön än, men jag grävde fram två femhundringar ur min nödkassa och en åkte vi ner på stan.

Åkanten över Fyrisån

Oktoberkväll. Här glor vi på Åkanten från en bro över Fyrisfloden.


Vi var liksom inte ensamma hungriga 
igår kväll. Dumt nog hade vi inte bokat bord och vårt första alternativ på matställe var knökfullt. Vi strosade därför vidare och hamnade på Tzatziki. Där var det också fullt, så fullt att folk även satt på uteserveringen. Det kändes… lite kallt, för precis som Åkanten på bilden ovan ligger Tzatziki vid Fyrisfloden. Men vi lyckades få ett ett bord för två inomhus. Och där är det hur mysigt som helst. Det är en gammal byggnad och en ser valv och tegelstenar. Dessutom hänger det många roliga saker på väggarna, ifall en inte vill titta på varandra. Självklart tittade vi på varandra, men det var liiite svårt att konversera – ljudnivån var på såna höjder att alla samtal måste föras halvskrikande.

Hjul på väggen inne på Tzatziki

God hjul? Nä, de var faktiskt ganska dammiga och det hängde spindeltråd från dem. Men vackra att se på, trots allt.

 

Anna på Tzatziki

Min fästmö.

Det slog mig att det var väldigt många unga människor ute och åt. Det är trevligt, men en kan ju inte låta bli att undra hur de har råd. En får känslan att det inte är så farligt med den där ungdomsarbetslösheten… Nåja, vi lite äldre fick som sagt gräva i våra nödkassor, men jag tyckte att vi skulle äta gott och mycket och verkligen unna oss. Det gjorde vi.

Det blev en trerättersmiddag med en flaska grekiskt rött Tsantalivin. Jag smockade i mig piperia gemisti till förrätt. Det var starkt och gott, men jag saknade bröd till. Det kom aldrig. Nu må det vara förlåtet, för det var verkligen smockfullt på stället och personalen fick slita hårt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi valde samma huvudrätt, kycklingsouvlaki. Den grekiska salladen till var fräsch, men jag fick mycket större och många fler bitar fetaost än Anna. Vidare förstår vi fortfarande inte vitsen med att lägga ett bröd med röd sås i botten på tallriken. Det brödet går aldrig att äta och jag är inte överdrivet förtjust i den röda såsen. Jag ångrar att jag inte bad om att få mer tsatsiki i stället, för den klicken var mikroskopisk.

Till dessert beställde vi båda kaffe, men bara Anna fick först. Miss nummer tre, alltså. Jag åt chokladtårta och den var helt ljuvlig och alldeles lagom chokladig. Blåbär, hallon, hallonsås och en gigantisk physalis gav syrlighet och en klick grädde gav sötma. Allt smakade underbart gott.

Fyrisån natt

Fyrisån by night.

Vi rullade mot bussen och klarade av att resa hem utan att kräkas eller så. Det var ganska sent när vi kom hem, så vi satt inte uppe så länge.

I morse lyckades jag sova lite längre, Anna lite kortare. Snart är det dags att skilja på oss igen. Vår enda gemensamma vuxenhelg utan jobb i månaden passerar alldeles för fort. I eftermiddag pockar våra respektive familjer på uppmärksamhet. Jag har varit duktig och tagit fram ett paket kycklingfärs ur frysen. På så vis vet jag att måste laga till nån middag i kväll, annars hade jag struntat i det. Att äta ensam är aldrig roligt. Att äta grekiskt är alltid gott.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om eftermiddagen och kvällen i New Village. 


Mamma anlände vid 14-tiden.
Då hade hon ringt när hon var i Märsta. Jag svarade och skrek

Hallååååå…

i ungefär en minut innan hon hörde. Men när jag frågade henne om hon börjat höra illa svarade hon nej. Hon hörde bara inte just .

Chauffören lämpade av mamma, rollator och väskor i entrén här och jag kånkade upp allt – utom mamma. Hon gick med krycka och i övrigt per egen maskin.

Jag fixade fika och hällde upp kaffe. Vet inte vart gästen tog vägen…

Eftermiddagskaffe i december utan gäst

Gofika på vintersolståndsdagen. Men var är gästen?


Mamma blev otroligt sugen
på chicken tikka masala, som jag nämnt vid nåt tillfälle. Det gav mig möjlighet att traska över till Tokerian lite senare och vila öronen inhandla ingredienser till detta. Mamma packade upp under tiden. Det tog två timmar. Men så gick jag ur hennes väg. Jag håller på att lära mig fortfarande när jag ska gå ur hennes väg så det inte blir clash eller friktion.

På Tokerian sålde de rintafilé, vilket fick mig att fnissa lite, ta en bild och skicka till vännen FEM. Hon har ju en viss förkärlek för just rintafilé.

Rintafilé

Rintafilé såldes på Tokerian idag.


Jag hittade två blåa hyacinter
på Tokerian och de fick följa med hem. I övrigt hittade jag inte så mycket, det var smockfullt med folk.

Till kvällen lagade jag inte chicken tikka masala utan kalkonfilé med potatisklyftor och sås och små plommontomater. Och tänk, mamma tog två (2) rejäla portioner – hon som inget äter! Det var roligt.

Kalkon klyftor o matlagningsöl

Kalkon, klyftor och matlagningsöl – för att stå ut.


Mamma erbjöd sig att diska
efter maten. Jag tog de stora grejorna, som plåten etc samt sköljde av allting. Nånstans mitt i hörde jag att hon blev sur för hon ville se på TV. Detta för att jag satte mig vid datorn. Så nu blir det mest dator nattetid, tror jag. Bäst för att slippa nån clash…

Mamma är i skrivande stund parkerad med en mugg kaffe i soffan framför TV:n. Hon sitter där inne och kommenterar allting verbalt i stället för på Twitter. Själv ska jag runda av det här inlägget, för det går inte att koncentrera sig mer.

Till Agnetha Fältskog klockan 20 och Downton Abbey (sista avsnittet för den här säsongen!) klockan 21.30 i SvT 1 serveras skumtomtar. Jag behöver nog stoppa ett par i mina öron också.

Vad händer hos dig i kväll???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens mässbesök.


I vanliga fall
har jag inga som helst problem att besöka en mässa med mycket folk. Men just nu är det inte

i vanliga fall

utan

upp-och-ner-vända världen.

Då blir mässbesök nånting nästan oöverstigligt. Vilken tur då att man kan ringa en vän, en livlina i verkligheten precis som i det där infamösa  miljontävlingsprogrammet på TV…  Jag fick sällskap av den här mannen:

Peter

En väldigt seriös Pe.


Mässan hölls i Arbetsförmedlingens lokaler
mellan klockan 12 och 17. Vi hade stämt träff klockan 13. Jag var tidig och stod utanför och väntade i förhoppning om lite frisk luft. Men tji fick jag! För utanför stod alla som rökte. Jag fick inte svårt att andas, men jag mådde rejält illa. Och när jag kom hem tyckte jag att det luktade rök om mina kläder, dessutom. Det är säkert inbillning, men ändå… Måste man stå precis utanför en entré och hålla på med sin olat???

Så småningom kom Pe och vi trängde oss i. Där var smockfullt med folk. Vi gick ett varv, men det var omöjligt att nå fram till de besökande företagen. Vi gav upp, helt enkelt, och bestämde oss för att gå och ta en fika och återkomma lite senare.

Happiness comes in a flat pack

Skulle en sån här knapp vara det enda resultatet av mitt mässbesök? Förresten, har flat pack nåt med sexuell läggning att göra?


Vi traskade i regnet ner till Fågelsången.
Det kändes som om det var hur länge sen som helst jag var på stan och fikade. Kaffe och kanelbulle kostade hela 40 spänn. På Tokerian kostar detsamma tio pix, bara, men där är ju inte på långa vägar lika mysigt!

Kanelbulle

Kanelbulle och kaffe gjorde mig 40 spänn fattigare.


Vi tittade på folk
och på fina tavlor med Uppsalamotiv… Och så pratade vi, förstås! Det är gott att prata med nån som förstår, som fattar

hur det är egentligen

Pe är en klar favorit bland mina nyaste vänner! Jag känner att han är ärlig mot mig och han säger vad han tycker – på ett bra och konstruktivt sätt, utan att håna eller förlöjliga, alltså. Det är få människor som har den förmågan!

Respect

Respect – verkligen!


Vid halv tre-tiden
gick vi tillbaka. Då hade trycket lättat något och vi kunde prata med en del av utställarna. Pe passade på att skjutjärnsintervjua (!) en kille från IKEA.

Vad gör ni på en sån här mässa om ni inte kan ta emot nåt CV?

dundrade Pe bland annat. Jag stod bakom och pickade Pe lite försynt i ryggen.

Vidare träffade vi Trevliga Tjejen från Poolia – hon kände igen mig och mindes min blogg! – och både Pe och jag kunde lämna våra CV:n. På Adecco var de lika ointresserade av att ta emot CV i pappersform som på IKEA (i inbjudan till mässan stod det klart och tydligt att man skulle skriva ut sitt CV och ha med sig), men på Lernia pratade Pe med en man som både tog emot CV och dessutom lyckades se intresserad ut. Själv stod jag lite bakom Pe:s rygg igen och beundrade personalens snigga orange tischor. Och lyssnade och lärde.

Vi träffade trevliga människor vi känner från både nu och då. Vissa människor gör bara gott att möta!

Pe var så snäll och skjutsade mig hem sen. Väl innanför dörren hemma trodde jag att jag skulle kollapsa. Dessa timmar ute bland folk har gjort mig vansinnigt trött. Det känns som om jag har jobbat 24 timmar utan sömn. Hann precis gå på toa och svida om till hemmafrack (linne och mjukisbrax) när mamma ringde. Hon har ju namnsdag idag och jag skickade ett kort med ett par trisslotter med posten. Hade tänkt ringa henne i kväll när jag både har landat och ätit, men se det hann jag inte. Idag pratade hon väldigt forcerat i en kvart. Jag flikade in med nåt hum här och var och kunde vid ett tillfälle framföra mitt grattis, också.

Nu går en maskin med orange tvätt, jag har hällt i mig en mugg java och alldeles strax ska jag grilla ett par kalkonchorizo till middag.

Jag har klarat av att åka buss en gång och att besöka en knökfull mässa idag. Mässan i sig gav mig ingenting – tror jag – men jag har övervunnit ett par rädslor och det får jag var nöjd med.

Och… ja just det… En veckotidning har kontaktat mig för att intervjua mig – inte för ett jobb utan för en artikel! Den andra intervjun, den som gjordes för en vecka sen, har jag ännu inte sett eller hört nåt resultat av än. Mediekändis, eller..? (Jag är mycket ironisk här!)


Livet är kort.

Read Full Post »