Tomma förråd och papperstidningar

Ett inlägg i vilket Tofflan meddelar att hon försöker skärpa till sig. På ETT plan, i alla fall.

---

 

Under den gångna helgen har jag kommit till vissa insikter vad gäller det egna jaget. Det finns ingen annan som kan ta tag i vissa saker, endast jag själv. Och nu är det hög tid att ta tag i saker innan saker och ting blir ännu värre. Ett första steg är att se till att de ställen jag har här hemma är tomma på godsaker. Ja, jag pratar om att jag verkligen måste ta tag i min vikt och minska den.

Alla ställen och burkar ska tömas på godsaker. Just dessa burkar fotade jag emellertid på Återbruket. De kostar från fem kronor och uppåt.

Efter min operation i december 2012 blev magen kanske inte platt, men mindre. Tio kilo gick jag ner. Det berodde bland att på att kirurgerna avlägsnade ett antal godartade tumörer, varav den ena kallades

en riktig klumpeduns

av läkaren. I och med operationen var jag ganska orörlig ett tag. Då passade min hälsporre på vänsterfoten på att läka ut. Sen gick tiden och våren 2014 fick jag nytt jobb. Jag satt stilla hela dagarna – från det jag åkte bil till jobbet, under arbetstid och fram till jag åkte bil hem från jobbet. Klart jag gick upp i vikt. Och så fick jag hälsporre i högerfoten. Nu har det gått över ett år och hälsporren i högerfoten börjar långsamt bli bättre. Jag kan ta hyfsat långa promenader utan att få jätteont, men att gå Prideparaden i lördags var förstås nåt som fick mig att känna mig som Den lilla sjöjungfrun (där stjärt blev ben) dan därpå – det var som om knivar skar rakt upp i foten. Under dan blev det bättre och så småningom la sig den värsta smärtan. Jag vill verkligen tro att hälsporren är på väg att ge med sig.

Att vara så mycket hemma som jag är är förstås ganska deprimerande. Det är lätt att ta till tröstemedel i form av choklad och det har jag gjort. Men nu är det tomt i mina förråd, jag lovar! Och med en mindre ond fot blir det fler promenader, till att börja med.

Tomburk. (Fast den här burken står inte hemma hos mig utan är till salu för okänt pris i Mjödstugan i Gamla Uppsala.)

 

Titta så gott! Men inget sånt ska följa med ner i matkassen idag!

Nu har jag inte ätit sötsaker sen i lördags. Eller jo. En kaka blev det ju igår. Det gick ju inte att säga nej tack till Agneta när hon dukade fram den som dessert på filten i Gamlis. Men förutom det… Till kvällen serverade jag mig en matlåda med italiensk pastasås och pasta. Jag var inte ett dugg sugen på sötsaker efter det! Hur det blir med middag och sött idag vete 17, men jag ska hasa över till Tokerian mitt på dan och handla nån sorts matkasse. Såg förresten för inte alltför länge sen att den som vill, numera inte bara kan hämta och skicka postpaket från Tokerian, den kan ladda sitt UL-kort också. Bra service för den som åker kommunalt. Vilket påminner mig om att det har gått nästan fem dar sen jag mejlade SL om deras lurendrejeri på sin webbplats angående försäljningsställen i Uppsala. Jag bad om svar och det har jag inte fått. Nä, SL har fått annat att tänka på just nu. Kanske man skulle ha tänkt på i förväg. Tycker jag.

Idag är det än så länge blå himmel och sol. Jag behöver vattna hos Lucille och se till husdjuren, men först blir det frukost med papperslokalblaska och därefter dusch. Idag är tidningen ännu tunnare än igår – men igår innehöll den ju reklamblad. Jag är glad att jag inte betalar för den. I morgon är sista dan jag kan snikläsa den.

Jag hostade och hade svårt att andas i natt, så det blev Bricanyl. Hoppas verkligen att det inte är nån infektion på gång utan att det bara berodde på att nån i närområdet som ville ha ihjäl mig genom att grilla eller röka. Det luktade faktiskt rök i mitt sovrum. Det finns inte tid till att bli sjuk nu.

Men nu vill jag veta om DU läser nån papperstidning! Prenumererar du rentav, läser på jobbet eller lånar av grannen??? Skriv gärna några rader i en kommentar om detta, för jag är nyfiken. Jag går och fixar frukost så länge. INTE choklad…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

‘twas a mess…

Ett inlägg om dagens mässbesök.

I vanliga fall har jag inga som helst problem att besöka en mässa med mycket folk. Men just nu är det inte

i vanliga fall

utan

upp-och-ner-vända världen.

Då blir mässbesök nånting nästan oöverstigligt. Vilken tur då att man kan ringa en vän, en livlina i verkligheten precis som i det där infamösa  miljontävlingsprogrammet på TV…  Jag fick sällskap av den här mannen:

En väldigt seriös Pe.

Mässan hölls i Arbetsförmedlingens lokaler mellan klockan 12 och 17. Vi hade stämt träff klockan 13. Jag var tidig och stod utanför och väntade i förhoppning om lite frisk luft. Men tji fick jag! För utanför stod alla som rökte. Jag fick inte svårt att andas, men jag mådde rejält illa. Och när jag kom hem tyckte jag att det luktade rök om mina kläder, dessutom. Det är säkert inbillning, men ändå… Måste man stå precis utanför en entré och hålla på med sin olat???

Så småningom kom Pe och vi trängde oss i. Där var smockfullt med folk. Vi gick ett varv, men det var omöjligt att nå fram till de besökande företagen. Vi gav upp, helt enkelt, och bestämde oss för att gå och ta en fika och återkomma lite senare.

Skulle en sån här knapp vara det enda resultatet av mitt mässbesök? Förresten, har flat pack nåt med sexuell läggning att göra?

Vi traskade i regnet ner till Fågelsången. Det kändes som om det var hur länge sen som helst jag var på stan och fikade. Kaffe och kanelbulle kostade hela 40 spänn. På Tokerian kostar detsamma tio pix, bara, men där är ju inte på långa vägar lika mysigt!

Kanelbulle och kaffe gjorde mig 40 spänn fattigare.

Vi tittade på folk och på fina tavlor med Uppsalamotiv… Och så pratade vi, förstås! Det är gott att prata med nån som förstår, som fattar

hur det är egentligen

Pe är en klar favorit bland mina nyaste vänner! Jag känner att han är ärlig mot mig och han säger vad han tycker – på ett bra och konstruktivt sätt, utan att håna eller förlöjliga, alltså. Det är få människor som har den förmågan!

Respect – verkligen!

Vid halv tre-tiden gick vi tillbaka. Då hade trycket lättat något och vi kunde prata med en del av utställarna. Pe passade på att skjutjärnsintervjua (!) en kille från IKEA.

Vad gör ni på en sån här mässa om ni inte kan ta emot nåt CV?

dundrade Pe bland annat. Jag stod bakom och pickade Pe lite försynt i ryggen.

Vidare träffade vi Trevliga Tjejen från Poolia – hon kände igen mig och mindes min blogg! – och både Pe och jag kunde lämna våra CV:n. På Adecco var de lika ointresserade av att ta emot CV i pappersform som på IKEA (i inbjudan till mässan stod det klart och tydligt att man skulle skriva ut sitt CV och ha med sig), men på Lernia pratade Pe med en man som både tog emot CV och dessutom lyckades se intresserad ut. Själv stod jag lite bakom Pe:s rygg igen och beundrade personalens snigga orange tischor. Och lyssnade och lärde.

Vi träffade trevliga människor vi känner från både nu och då. Vissa människor gör bara gott att möta!

Pe var så snäll och skjutsade mig hem sen. Väl innanför dörren hemma trodde jag att jag skulle kollapsa. Dessa timmar ute bland folk har gjort mig vansinnigt trött. Det känns som om jag har jobbat 24 timmar utan sömn. Hann precis gå på toa och svida om till hemmafrack (linne och mjukisbrax) när mamma ringde. Hon har ju namnsdag idag och jag skickade ett kort med ett par trisslotter med posten. Hade tänkt ringa henne i kväll när jag både har landat och ätit, men se det hann jag inte. Idag pratade hon väldigt forcerat i en kvart. Jag flikade in med nåt hum här och var och kunde vid ett tillfälle framföra mitt grattis, också.

Nu går en maskin med orange tvätt, jag har hällt i mig en mugg java och alldeles strax ska jag grilla ett par kalkonchorizo till middag.

Jag har klarat av att åka buss en gång och att besöka en knökfull mässa idag. Mässan i sig gav mig ingenting – tror jag – men jag har övervunnit ett par rädslor och det får jag var nöjd med.

Och… ja just det… En veckotidning har kontaktat mig för att intervjua mig – inte för ett jobb utan för en artikel! Den andra intervjun, den som gjordes för en vecka sen, har jag ännu inte sett eller hört nåt resultat av än. Mediekändis, eller..? (Jag är mycket ironisk här!)

Livet är kort.

Read Full Post »