Ett hundinlägg.
Det är ansträngt just nu, mitt förhållande till andra människor. Det är verkligen inte fel på
alla andra,
det är fel på mig. Och varje gång jag skriver om det på bloggen eller på Twitter så kommer den ännu fler oönskade besök av människor som bara snokar. Men det är faktiskt lite bra att vara förföljd och hånad. Det ökar trafiken så till den milda grad att jag får fler och fler skrivuppdrag, vilket ger mig inkomst. Det tackar jag troll och annat oknytt för!
Ungefär så här såg hon ut, Majken. Men bilden är lånad från hundstunden.se
I verkliga livet, det som inte pågår i sajberspäjs utan i rummet där jag sitter eller däromkring, har jag just intagit en salladslunch och en därpå följande liten promenad. Håglös, med tårarna i ögonen, traskar jag runt just nu. Idag är verkligen ingen bra dag, för det är tisdag.
Men på väg in i Kexfabriken eller Besticklådan igen mötte jag henne. Hon, en ståtlig svart skönhet. Jag bad hennes medföljare om lov att hälsa på henne. Fick veta namn, ålder och lite annat också. Bäst av allt, klia henne på halsen. Se hur hon sträckte på sig, kom närmare, kände av att jag var ledsen. Hundar är bästa medicinen mot dumma tårar. Hon heter Majken och var på väg till frissan. Vi träffas nog aldrig mer.
Uppe i trapphuset träffade jag min lokala fanclub. Det var gott. Jag vet att vi ska sakna varandra.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Fy bubblan vilka dummingar !
Vovvar är det bästa som finns !
Kram
Hundar är bra. De fattar.
Kram!
Hundar och katter gör en gott när man är ledsen. Att känna pälsen i sin hand, den här känslan att de vet att man är ledsen. Jag går och bär på Lukas ibland när jag är ledsen och det känns så skönt. Då mumlar jag i pälsen på honom sånt som bara han får höra. Det känns bra efteråt sen, att man har fått sagt det som trycker en. Även om han inte kan göra så mycket åt själva saken i sig. Men då har i alla fall jag fått säga det jag inte kan säga till nån annan.
Kram igen!
Skulle så gärna vilja ha en Majken hemma, men det går ju inte.
Kram, MEF!
Önskar du kunde ha en egen Majken hemma – djur är suveräna när man inte är på topp. Många cyberkramar till dig!!
Jo det vore mysigt. Men den här veckan gläds jag åt att Anna viftar på svansen här hemma! 😛
Många kramar tillbaka till dig!
Många tårar och många ord har mina djur fått vara med om.
De finns alltid där och känner av sinnesstämningen utan att man behöver säga nåt.
Skönt att du har din Anna hos dig ❤
Ha dé!/Kram
Djur är så intuitiva. Och Anna är så älskansvärd! 😛
Kram!