Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘scen’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Det kändes nästan som om hela Sverige – eller i vart fall väldigt många här – skulle se Bron i kväll. Jag var en av dem som slog sig ner framför TV:n klockan 21 för att kolla vad Saga Norén hade för sig.

Bron

Saga Norén, till höger och en av dockorna i kvällens mordscen till vänster. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Bron hänger med i de moderna HBTQ-svängarna.
Säsong tre inleds med ett mord på en dansk genusdebattör, en kvinna som bland annat startade Köpenhamns första könsneutrala förskola och var gift med en kvinna. Saga får en ny dansk kollega och det funkar väl sisådär. De börjar utreda mordet, ett mord som känns väldigt… utstuderat. Placeringen av offret på fyndplatsen är som en scen. Och utan att avslöja för mycket sker nåt riktigt obehagligt mot slutet…

Tredje säsongen smällde till som en champagnekork. Riktigt ruggigt, riktigt bra tror jag att det blir. Sofia Helin har nu modifierat sin karaktär en del och känns trovärdig i sin gestaltning. Men så är hon ju uppvuxen i Östergyllen och sånt sätter ju sina spår. Som gubben i lådan, dessutom, poppar Sagas mamma upp i form av… Ann Petrén.

Toffelomdömet kan ju inte bli annat än det högsta. 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

KulturNatten den 12 september – mitt urval #kulturnattenuppsala

Ett kulturellt inlägg.


 

KulturNatten Uppsala 2015 loggaOm en vecka, lördagen den 12 september, är det dags för Uppsalas årliga KulturNatt. Den har funnits sju färre år i stan än jag. Det var stans (kultur)elit (?) som tog initiativet, det vill säga kulturchefen och teaterchefen samt chefredaktörerna på lokalblaskan och lokalradion. Som jag minns det var allt gratis i början. Inga inträden eller så. Snarare utträden – kulturen kom ut till gatorna och visade upp sig fritt för folk. Idag är KulturNatten i Uppsala den största i Sverige, enligt dess webbplats. Den är så stor att den förutom en egen webbplats också har en egen programtidning i papper. I år har pappersprogrammet i tidningsform ett 20 sidor stort omfång. Och långt ifrån alla aktiviteter är gratis.

Nu menar jag inte att kulturutövare ska utöva sin kultur gratis. För ett tag sen pratade jag med en god vän som har haft en karriär som… låt oss säga sångerska. Otaliga var de gånger hon ombads sjunga på privata tillställningar, helt apropå och bara för att. Ja, bara för att hon sjöng professionellt. Hade hon ställt upp alla gånger skulle hon inte ha fått göra annat än gratisjobba och sånt gillar inte hon och inte jag. Jag fick ett liknande förslag, fast inom kommunikation- och marknadsföring och inte sång, häromdan. Typ kunde jag inte tänka mig att slänga ur mig… etc etc. Nej, jag jobbar inte gratis.

Men på en KulturNatt tycker jag att det ska vara gratis så länge det inte handlar om att sälja några verk. Om nåns tid kostar borde kommunen stå för det, om det inte går att plocka lön för extra arbets tid ur den egna marknadsföringsbudgeten. Har inte alla en sån??? (<=== retorisk fråga.) Hur ska vi annars komma ifrån uppdelningen kulturelit – vanliga människor som är kulturellt intresserade?

KulturNatten Uppsala 2015 logga


Jag tänker inte bevista KulturNatten i Uppsala i år
av olika skäl som jag inte vill gå in på här. Men om jag hade kunnat åka ner på stan skulle jag ha kollat in följande – eller i vart fall nåt av det:


Och HÄR hade det varit intressant att fråga om du som har läst det här inlägget ska gå och vad du tänker kika på. Men kommentarsfunktionen till alla inlägg utom dem om böcker är ju avstängd.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

The Woman in blackI nio fall av tio brukar jag tycka att en bok är bättre än en film. I början av juni läste jag den lilla skräcknovellen Kvinnan i svart av Susan Hill. Jag tyckte att den var bra, men blev inte riktigt… uppskrämd av denna spökhistoria. Kanske berodde det på att den sommartid då nalkades. I natt var förutsättningarna bättre. Mörkret hade sänkt sig, det enda som hördes i huset var brummandet av nåns tvättmaskin (ja, det måste visst alltid tvättas om nätterna här…) och då och då dånet av flygplan (är det nån sorts övning eller blev det krig, kan en undra, för det har fortsatt nu på morgonen och förmiddagen..? Jävigt olustigt!). Och kanske är spökhistorier ibland bättre som film. Jag såg The woman in black (2012) på TV4.

Precis som i boken får en ung advokat, här spelad av Harry Pot… jag menar Daniel Radcliffe, i uppdrag att bege sig till en håla. Där har en gammal dam avlidit. Advokatens uppdrag är att bringa ordning i dödsboets alla papper, av vilka de flesta finns i damens ensligt belägna hus vid ett träsk. Det gamla huset ruvar på hemska hemligheter, förstås. Advokaten själv är änkling med en liten son och mycket sorgsen. Han blir varnad, i princip hotad, för huset. Byborna vill att han ger sig av. Men advokaten är plikttrogen…

Som spökfilm är detta lysande! Stämningen är hela tiden läskig, nästan alla scener är omhöljda i dimmor. Daniel Radcliffe spelar alldeles utmärkt den lojale, men sorgsne advokaten. Och den mystiska kvinnan i svart… Ja, jag erkänner: jag blev riktigt uppskrämd flera gånger! Därför glädjer det mig enormt att filmen har en uppföljare, The Woman in Black 2: Angel of Death (2014). För om en film kan vara bättre än en bok, är säkert en uppföljare helt OK!

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Norska deckare och kriminalserier har ofta samma höga klass som brittiska. Mina förväntningar var på topp när jag hällde ner mig i bästefåtöljen i kväll för att se premiäravsnittet av Mammon på SvT1. Frågan är om en sån hyllad serie verkligen är så där bra som både norsk och internationell media hävdar…

Rollen Peter Verås i Mammon

Jon Øigarden spelar journalisten Peter Verås i Mammon. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Glenn Meling/NRK)


Historien börjar fem år bakåt i tiden. 
Journalisten Peter Verås har fått information av en hemlig källa, Sophia, om en finansskandal. Det är Peters egen bror som har försnillat miljoner. Trots det väljer Peter att gå ut i tidningen med storyn. Han besöker sin bror hemma kvällen efter. Brodern är märkligt lugn. Och naturligtvis bedrar skenet. När Peter är på väg mot sin bil för att åka hem brinner ett skott av i garaget. Exakt på dagen fem år efter broderns självmord levererar en advokat en låst låda till Peters svägerska Eva. Men hon får inte öppna den om inte Peter är med. De tvingas att mötas igen hemma hos Eva. Innehållet i lådan är minst sagt… märkligt.

Den första av totalt sex delar börjar rafflande och snudd på amerikanskt. I och med självmordet vänder det och blir norskt och bra igen, enligt min mening. Ja, jag menar naturligtvis inte att självmord är bra, utan att TV-serien skildrar det hela trovärdigt, inte överdrivet. Det är otäckt och spännande, kort sagt. Extra läskig – och tyvärr aktuell – är scenen där en joggande kvinnlig polis blir förföljd av en man.

Det här är verkligen en toppenserie som visar såväl polisarbete som journalistiskt arbete på ett realistiskt sätt. Toffelomdömet blir det högsta. Klem og nuss x 5 eller…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett farsartat inlägg.


 

Barnaskrik o jäkelskapNär man är sjuk och inte orkar göra så mycket… Ja, då kan TV:n och nåt lättsamt program roa en. Men det finns nästan inget bra att se på nån av alla mina 15 TV-kanaler (ingår i husets utbud, inget jag betalar för, bäst att tillägga så att jag inte får höra att jag lever som om jag har lön…) en fredagskväll. Därför utmanade Fästmön och jag ödet och bestämde oss för att se nästan två och en halv timme fars. Sånt som förr om åren kallades bondkomik. Sånt som idag stavas Stefan & Krister. Vi glodde på Barnaskrik & jäkelskap på Sjuan.

Handlingen är egentligen enkel, men eftersom det är en fars är handlingen invecklad. Året är 1949. Sonen Lennart ska tillsammans med sin gravida fru Rakel ta över familjegården från pappan Nils-Erik och mamman Matilda. Den late Nils-Erik ser fram emot att få bo kvar på gården som pensionär, men så snart pappren är påskrivna sätter svärdottern sina svärföräldrar i arbete. För att tjäna lite extra har Nils-Erik bland annat i förskott anmält barnbidrag från staten, vilket ju inte är lagligt eftersom barnbarnet ännu inte är fött. Det blir riktiga problem när det dyker upp en kontrollant. Eller vad/vem är hon, egentligen? Grannen Valdemar väntar på sin kvinna, även hon med barn. Samtidigt har han ett horn i sidan till Nils-Erik. När han råkar höra om barnbidragsfusket…

Ja det är en salig röra. Och det var tur att jag hade min mobil att fippla med under timmarnas gång, annars hade jag blivit galen. Detta är riktigt låg humor på riktigt låg nivå. Men ändå… jag erkänner… Jag skrattar då och då, faktiskt. Sen blir jag smittad av alla underlivsskämt och twittrar

Stenis penis 

med anledning av att Ingemar Stenmark vann en viss danstävling i en annan kanal. Ja ja, ingen läste min tweet. Det var ingen som reagerade på den, alla var väl upptagna av… nåt annat än Twitter.

Men åter till farsen. Här är ständiga förvecklingar. Den korkade brevbäraren gör sitt till för att sabba all form av logik i handlingen. Det är en sån fruktansvärt irriterande karaktär att jag nästan smäller av. Det springs på scenen, men smälls inte i så många dörrar – det mesta sker ju på gården utanför huset. Den sedvanliga gömda brännvinsflaskan hittas i en urholkad vedklabb, ölflaskan är gömd i hängrännan och… ja…

Eller nej. Det här är inte bra. Det var en upplevelse att titta på en hel föreställning via TV:n, men nej tack. Aldrig mer.

Toffelomdömet blir…

halv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-intervju.


 

Ibland brukar jag titta på Min sanning. Det är ett timslångt program i vilket journalisten Anna Hedenmo intervjuar en känd person. De tu sitter på en uppbyggd liten scen och samtalar. Det enda avbrottet blir för fika nånstans runt halvtid. I kväll satt Eva Dahlgren mitt emot Anna Hedenmo. Det ville jag inte missa utan bänkade mig i god tid.

Eva Dahlgren

Eva Dahlgren gav Anna Hedenmo sin sanning i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


För mig har Eva Dahlgren betytt rätt mycket.
 Själv tycks hon närmast besvärad när hon får frågan om vad hon känner inför det faktum att hon är en förebild för många. Hon vill liksom bara göra sin grej, precis som hon alltid har gjort.

Att musiken skulle få en central plats i hennes liv bestämde hon tidigt. Hon skulle bli musikdirektör, för det var det högsta man kunde bli inom musiken, föreställde hon sig. Men det har självklart inte varit enkelt när man bara vill musicera och inte vara popartist. Integritet och blygsel kontra kändisskap blev ett ganska långt intro i den här intervjun. Det var nästan så att det blev brist på andra samtalsämnen, kände jag. Och på tal om att känna var det Anna Hedenmos stående fråga i kväll:

Hur kändes det då?

undrade hon om alla möjliga situationer och händelser i Eva Dahlgrens karriär, men även i hennes privatliv.

Självklart togs äktenskapet med Efva Attling upp, föga förvånande. En av de fåtal gånger under intervjun där jag fick veta nåt nytt var dialogen kring Eva Dahlgrens längtan efter barn. Sen fick hon inga egna, men väl bonusbarn. Och det var gott nog för henne. Hon sa bland annat i kväll:

Egentligen är det inte sina gener man vill föra vidare utan sina idéer.

Klok bonusmorsa – eller matmamma – det där, till skillnad från en viss annan sån jag känner till…

Vi får se glimtar från framträdanden i olika tidsepoker i Eva Dahlgrens karriär. Hon kommenterar själv sin märkliga frisyr efter ett av de äldsta inslagen. Men det är när hennes framförande av Ängeln i rummet vid Anna Lindhs begravning visas som varken Eva Dahlgren själv eller jag som tittare kan vara oberörd. Efteråt berättar hon om hur svårt det är att sjunga när man är ledsen och att hon efter framträdandet gick ner i sin loge och storgrät.

Jag hade ganska höga förväntningar inför den här intervjun, men jag blev lite besviken. Eva Dahlgren är svår att komma in på livet. Inte vid ett enda tillfälle ser jag leendet nå hennes ögon. Fast kanske är det så man blir när man har haft och har den fantastiska karriär och det liv som Eva Dahlgren har. Man blir lite… skygg och avvaktande.

Toffelomdömet för intervjun blir medel. För Eva Dahlgren blir det toppbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett musikaliskt inlägg.


 

MelodifestivalenTrallarallaraaaaaa! Var glad att du inte hörde mig. I kväll är det dags för Melodifestivalens i mitt tycke konstiga deltävling Andra chansen. Visst förtjänar somliga en andra chans, men i schlagersammanhang vet vi ju alla att fel låt alltid vinner (<== ironi).

I kväll sitter jag i Himlen och tittar hos Fästmön och livebloggar. Det innebär att jag fyller på med mina omdömen efter varje framträdande. Du bara uppdaterar den här sidan med ett tryck på F5-tangenten.

Duelluppställningen har jag som vanligt hittat på SvT:s melodifestivalssida. Jag har ju hört alla låtar tidigare – mer eller mindre. Men sen ska ju artisterna duellera mot varandra två och två i fyra dueller. Totalt går fyra artister vidare till finalen nästa helg. Jag tycker att det är skitlöjligt och dumt, för det kan ju vara två bra som möts och bara en går ju vidare. Och samtidigt kan det vara två i mitt tycke dåliga där en måste gå vidare till final. Men såna är nu reglerna och det är ju bara att finna sig i.

Så här blir kvällens dueller:

Duell 1:
Andreas Weise: Bring out the fire
Tom Jones on stage. Nåt weising med ljudet, här sprakade det av och till. Synd det, för Andreas sjunger bra och det var ett starkt framträdande.
Linus Svenning: Forever starts today
Lite väl gnälligt, detta, för min smak. Inte händer det så mycket på scenen mer än att oljefaten skickas fram och tillbaka, mest störande.
Mitt tips
är att Andreas Weise går till final.
Till finalen gick… Linus Svenning

Duell 2:
Hasse Andersson: Guld och gröna skogar
Jubel i salongen när Hasse Andersson äntrar scenen. Det skorrar här osså, men jag utgår från att det ska göra det. Men ärligt… Hästjazz i schlagerfestivalen… Inte riktigt, va..?
Kristin Amparo: I see you
Powerballaddags. Mäktigt och fin röst. 
Mitt tips Min önskan 
är att Kristin Amparo går till final. (Den enda i Andra chansen jag vill se där, för övrigt.) Mitt tips är att Hasse Andersson går till final.
Till finalen gick… Hasse Andersson

Duell 3:
Dolly Style: Hello Hi
Jag har aldrig gillat dockor. Jag har inte ändrat mig sen jag blev vuxen. Dessutom lät det eländigt falskt.
Dinah Nah: Make me (La la la)
Ja, jo… Nog är den trallvänlig, låten. Men killarna på scenen… Hade de bara råd med halva byxor, knickers? I vart fall bättre än dockorna.
Mitt tips är att Dinah Nah går till final.
Till finalen gick… Dinah Nah

Duell 4: 
Behrang Miri feat. Victor Crone: Det rår vi inte för
Kvällens andra pest- eller koleraduell. Men när det sjungs i den här låten är den OK. Prat, däremot, är inte sång.
Samir och Viktor: Groupie
Oj oj oj, passar på att ta en massa selfies. Nej tack till detta bidrag.
Mitt tips
är att Samir och Viktor går till final.
Till finalen gick… Samir och Viktor


Kvällens första kiss- och bajsskämt:
Mellanakten efter första duellen.

Kvällens schlager: Mellanakten efter första mellanakten. Men var är de riktiga artisterna??? Vi i soffan sjöng med i alla fall.

Kvällens ring: I näsan (och det tycker jag är skitfult).

Kvällens nakenchock: Loreen.

Kvällens snyggaste duett: Monica Z och Sanna N.

Kvällens eh?: Filippa Bark.


To be continued…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt typiskt måndagsinlägg.


 

Anna i nya brillorna

Min lilla glasögonorm ska iväg och jobba mitt på dan, men i kväll kommer hon hem igen.

Den gångna helgen passerade alldeles för snabbt. Det blev mycket socialiserande med familj och släkt. Det vi hade tänkt göra för oss blev inte av. Nu hade vi inga stora planer, men ytterligare en dag med helg hade varit praktiskt. Fästmön ska iväg och jobba idag igen. Hon börjar mitt på dan och slutar i kväll.

Min dag har jag inlett med sedvanlig administration. Och så sökte jag det där drömjobbet (ett av några stycken…) som jag såg i förra veckan. Formuleringarna har legat och rullat i skallen under helgen. Nu är de satta på pränt och digitalt översända. Men som vanligt gäller att hålla förhoppningar och förväntningar på rätt nivå. Jag brukar få sällskap med ett par hundra andra när det gäller den här typen av tjänster. Proppat med intresserade, alltså. Det är inte lika proppat med drömjobb, dessvärre…

Ytlig propp på ringfingrets knoge

Den ytliga proppen som jag såg igår kväll på vänster ringfingers knoge är redan på väg att lösas upp.

Jag är för övrigt proppad på annat sätt. Igår vid läggdags upptäckte jag en ytlig propp igen, denna gång i vänster ringfinger. I morse, när jag skulle fota den, var den redan på väg att lösas upp så mycket att den nästan inte syns. Den känns inte så mycket heller. Egentligen är det vetskapen att den dök upp som är läskigast.

Min dag och min vecka… Det finns inte så mycket skrivet i kalendern, men eftersom Anna jobbar rätt långa dagar till och med torsdag ska jag försöka ta ansvaret för matlagningen. Det är inget jag gör för att jag tycker det är roligt, utan för att vi behöver äta mat båda två. Igår gjorde Anna broccoligratäng och den var mycket smaskig. Hon får med sig resterna i en matlåda idag. Vad jag ska äta blir en senare fråga. I morgon blir det i vart fall korv i nån form för oss båda. Annas korv innehåller gris, min kyckling. Själva tillagningen är inte bestämd än, men möjligen blir det nån form av Korv Stroganoff – i två pannor, dårå.

När jag inte funderar över mat och dess tillagning idag ska jag försöka läsa ut min bok på gång. Det är en ganska spretig bok, men bitvis är den mycket underhållande. Det främsta skälet till det är den underbara självinsikt författaren har, en självinsikt som hon driver med och skriver om så målande att man ser vissa scener framför sig – och skrattar högt. Och mellan dessa scener är det både seriöst och konstaterande och jag nickar igenkännande.

I kväll går andra delen av Jordskott. Den ska jag se. Sen ska jag bestämma mig om jag ska se resterande åtta delar. Det får nämligen inte bli alltför absurt – såna program klarar jag inte av. Och med tanke på Jordskotts likhet med Twin Peaks, så…

Vad har DU för dig idag och i veckan??? Är det nåt kul, jobbigt, svårt, tråkigt som händer??? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett schlager-inlägg.


 

MelodifestivalenDeltävlingarna i årets Melodifestivaltjosan fortsätter. I kväll är det Östersund som gästas av schlagerspektaklet. Startfältet hittade jag på SvT:s melodifestivalssida. Det är ju inte svårt att i förväg – och utan att ha tjuvlyssnat – gissa vilka som går vidare: en eller båda Andreasarna och så Jon Henrik, som är det lite udda inslaget som faktiskt kan falla mig på läppen.

Kanske, kanske blir det så att jag livebloggar i kväll. Följ mina uppdateringar här genom att använda F5-tangenten. Och du som finns på Twitter kan ha lite koll där när jag (@tofflisen) uppdaterar. OM jag nu gör det… Jag gör det, jag gör det!!!

Jisses, vilket intro! Här sitter jag i bästefåtöljen och är alldeles flåsig. Är det nån som tänker använda appen i kväll???

Så här ser kvällens startfält ut:

  1. Ellen Benediktson: Insomnia
    En nittonåring som är med för andra gången. Oj, där var det tajta brallan! Men rösten är kanon! Låten är annorlunda och kanske ingen schlager, men jag gillar den. Låten gick vidare vid första omröstningen.
  2. Kalle Johansson: För din skull
    Fästmön
    började sjunga: ”Kalle Johansson, Kalle Johansson…” Ja jo hum jorå. En trallvänligt och fastnig låt, men lite falskt sjunger han allt, Kalle. Han var bättre på Tracy Chapman. Ingen direkt koreografi att tala om. Trist.
  3. Andreas Weise: Bring out the fire
    Första gången för Andreas Weise i Melodifestivalen. Jag får lite… Tom Jones-känning, men kanske skulle bringan under den uppknäppta skjortan ha varit lite hårigare för detta. Bra och stark röst, men nä… Mest tjatigt. Låten gick vidare till Andra chansen.
  4. Andreas Johnson: Living to die
    Å. Nu blir det tungt. Och djupt. Kostymen… känner jag igen, på nåt vis. Lite för tungt för min smak. Döden hör liksom inte riktigt hemma i detta ytliga.
  5. Isa: Don’t stop
    Oj, bara 16 år! Då kan man visa magen så där… Lite osäkert röstmässigt. Nej, det håller inte riktigt. Jag tänker… tuggummipop, av nån anledning. Låten gick vidare vid första omröstningen. Låten gick vidare till final.
  6. Kristin Amparo: I see you
    Vilken häftig pipa! But Aaaaaj will ålwöjs lavv jooooo-varning. Låten gick vidare vid första omröstningen. Låten gick vidare till Andra chansen.
  7. Jon Henrik Fjällgren: Jag är fri (Manne Leam Frijje)
    Har tidigare fastnat med näbbskon på scenen. Ett sånt svar borde ge direkt biljett till finalen! Fast de där spökena bakom honom hade han kunnat vara utan. Det dansande paret var inte särskilt samdansade. Ja det här var ju… annorlunda… Frågan är om jojk är schlager. Jag är inte så säker på det. Låten gick vidare till final.

Kvällens basröst: Sanna Nielsen. Det var riktigt roligt, juh!

Kvällens nej: Filippa Bark. Östersund ligger mitt i Sverige.

Kvällens gubben i lådan: Kalle Moraeus.

Kvällens dubbelmormor: Agneta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett schlagerinlägg.


 

Jag hade inte tänkt göra det, men jag gör det. Det vill säga skriver om lördagskvällens TV-begivenhet, den första deltävlingen i årets Melodifestival. Man kan ångra sig. Man kan ångra att man tittade också. Samtidigt vill jag inte missa nåt, förstås, för nånstans längtar jag efter att få samma goa upplevelse som jag fick för en fem, sex år sen. Då, när Melodifestivalen fortfarande var lite bra, de flesta artister kunde sjunga och låtarna ännu var schlager. Eller i vart fall inom genren.

Som varje år ska man ändra på lite regler. Familjens minsting försökte förklara, men jag fattade inte. Det enda jag noterade igår var att sju bidrag tävlar i varje deltävling. Först går fem vidare, sen går två av dessa fem till final och två till Andra chansen. Det vill säga nästan alla får gå vidare – en bit i alla fall. Ungefär som på dagis när alla får vara lucia.

Gårdagens startfält bjöd på följande artister och låtar, med mina kommentarer under:

  1. Molly Pettersson Hammar: I’ll be fine
    Ja, Molly Pettersson Hammar (varför ger föräldrar sina barn hundnamn?) kunde i alla fall sjunga. Bra röst, fin att se på och gott framträdande. Men låten var lite tråkig. Den gick inte vidare alls i tävlingen. Och det tyckte jag var fel.
  2. Daniel Gildenlöw: Pappa
    Daniel Gildenlöw såg arg ut, men sjöng med svag och pipig röst. Nej, det här var ett försök till att likna en del andra familjesånger från andra år. Och det var inte bra alls. Låten gick inte vidare i tävlingen, vilket var helt rätt, enligt min mening.
  3. Elize Ryd och Rickard Söderberg: One by one
    Låten började med riktigt svaga sånginsatser. Jag tyckte till exempel att Elize Ryd sjöng rätt falskt. I början. Men låten blev bättre och hade jag fått lyssna till den flera gånger hade nog denna blivit min favorit i den här tävlingen. Nu gick låten bara vidare första gången och blev en av de fem.
  4. Dolly Style: Hello hi
    Tre tjejer utklädda till dockor skuttade omkring på scenen och sjöng en intetsägande sång. Att låten gick vidare till Andra chansen är för mig obegripligt.
  5. Behrang Miri feat. Victor Crone: Det rår vi inte för
    Raplåtar är inte nåt jag gillar. Denna låt var inget undantag. Den gick vidare till Andra chansen.
  6. Jessica Andersson: Can’t hurt me now
    Jessica Andersson är en gammal schlagerräv och ett visst hopp tändes i mig. Tyvärr tyckte jag att låten var alldeles för tam. Rösten är det inget fel på alls, men en bättre låt hade varit önskvärt. Intressant scenklädsel som fick mig att tänka på tassles som en viss fru i Hollywood gillar. Jessica Andersson gick i alla fall vidare till finalen.
  7. Eric Saade: Sting
    Eric Saade kan varken sjunga eller dansa särskilt bra, men han ser bra ut. Det är säkert en stor bidragande orsak till att han röstades till final. Tråkig låt, trist framförande och dansare i pyjamasbyxor. Nej tack, inte intresserad.

Kvällens gnäll: Appen, som tydligen inte fungerade.

Kvällens skäll: Filippa Bark, som bidrog till att tävlingen delvis hölls på dagisnivå.

Programledarna: Okejrå. Godkända, trots det konstiga språket.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »