Jag är förbannad. Hela tiden. Och tro nu för fan inte att jag tycker att det är roligt, för det tycker jag. INTE. Jag är bara arg på allt och alla, till exempel…
bilen, som nästan körde hälsenorna av mig på övergångsstället
den lilla bruna, som bara röker och pratar i sin mobil och GLOR på mig
alla bilar utanför Tokerian som inte parkerar på en parkeringsplats – det finns ALLTID lediga parkeringsplatser
alla bilar utanför Tokerian och de andra affärerna som står utanför ingångarna med motorn igång, särskilt den blåa, som stod där när jag kom och som stod där när jag gick 20 minuter senare
manspersonen, som gjorde ”jag-ska-skära-halsen-av-dig-tecknet” åt mig inne på Tokerian
all jävla pappersreklam i postboxen från affärer jag aldrig besöker
all jävla mejlreklam från Discshop, där jag typ handlar en gång vart tredje år
alla som anställer skribenter som inte kan stava
vuxna grannbarnet, som ALLTID tänder en cigarrett utanför mitt öppna sovrumsfönster. Tack för demonstrationen.
min plånbok, som håller på att gå sönder
mina kläder, som också håller på att gå sönder (förutom de undre)
all jävla värdelös skit, som visas på TV (bara sport, bara sport, bara massor utav sport) en lördagskväll när ”alla andra” i Uppsala är ute på Kuklturnatten
och så alla jävlar som bara måste tala om att och hur mycket de hjälper sina medmänniskor
Men varför i helvete bryr jag mig så???För att Ingen jävel bryr sig ju tillbaks – förutom den lilla bruna, förstås, med sitt ilskna blängande… Tittar mig i spegeln och ser… en stor, fet beige som är skitförbannad.
Egentligen bryr jag mig inte om topplistor. Men jag ska erkänna att det är lite häftigt att se sig själv – eller, som i det här fallet, min blogg – på en topplista. Allra helst som det inte bara snackas om tidningsdöden idag utan om bloggdöden.
När det gäller min blogg har jag noterat en smärre nedgång av antalet besök. Inte så stor skillnad än så länge. Däremot är det allt färre som kommenterar. Det kan ju bero på flera olika saker, till exempel…
man skummar inläggen
man googlar/söker information om ett visst ämne
man anger falska kontaktuppgifter när man försöker kommentera
man vågar/vill inte kommentera för att man är rädd att göra mig arg/ledsen eller för att man är rädd att bli förföljd, hånad och mobbad för att det avslöjas att man läser min blogg (jorå!)
man har mindre tid att kommentera
man läser via mobilen och det är lite krångligare att kommentera därifrån
man snokar, bara
med mera.
Personligen läser jag mycket varje dag, för jag har kanske lite mer tid än många andra. När det gäller bloggar är min lista ganska lång. Däremot är den inte statisk. Det tas bort bloggar därifrån och det läggs till. Men exakt vilka bloggar jag följer har jag fått lov att dölja av olika skäl.
Men det här med bloggtoppen… För ett tag sen blev jag tvungen att vidta vissa åtgärder, också det av skäl som jag tycker är beklagliga. Att förfölja nån på olika sätt för det h*n skriver är brott mot yttrandefriheten. Att slänga ur sig påståenden om nåns vandel är förtal. Att vara med om förföljelser och förtal är jobbigt. Därför nollställde jag mig själv, kan man säga, medan åtgärder sattes in. Detta fick till följd att jag förlorade min position.
Det är lite dubbelt, med andra ord, att jag är tillbaka i toppen igen. För då får jag ju uppmärksamhet och det tycks vara det som stör somliga. Inte för att jag har nåt att vara avundsjuk på… Jo! Det skulle vara kärleken, dårå. Den finns ju kvar, Fästmön står vid min sida och jag vid hennes fortfarande, efter åtta år i höst.
Smickrande är det emellertid också att hamna på toppen. Det visar ju att jag är läst, att många läser mina ord. Min blogg har ett varierat innehåll, som du som läser den nog har noterat. Jag skriver om sånt som intresserar mig, men jag skriver också mycket om mig själv. Vissa inlägg är lite som en dagbok. Det är alldeles utmärkt för mig att gå tillbaka till när jag ska kolla vilken dag jag har gjort nåt eller när nånting hände eller om jag har läst en viss bok, till exempel.
I allra högsta toppen bland Uppsalas privata bloggar finns en blogg som handlar om en annorlunda familj. Det som är annorlunda med den familjen är att där finns många barn. På silverplats finns en blogg som handlar om skvaller. Sen följer ett antal bloggar om sjukdom, barn och familj, smink och mode, handarbete och konstnärligt skapande, mat. Och så min blogg, Tofflan – en tragisk komedi. Lite stolt är jag nog, trots allt…
Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har avgått – det har väl ingen missat? Han till och med twittrade om det strax förepresskonferensen under vilken han skulle meddela sin avgång. Inget parti med ändelsen -demokraterna har hittills nånsin fått min röst i ett val, så jag kan inte påstå att jag bryr mig särskilt mycket. Men det klart, lite intressant är det att spekulera över vem som ska hoppa i pastor Hägglunds kappa.
En kandidat som förs fram av lokalblaskan är Ebba Busch Thor. Hon är ju känd härifrån Uppsalas offentliga verksamheter, både på kommunal nivå och länsnivå. När jag träffade henne, i mitt förrförrförrförra arbetsliv, gjorde hon ett allt annat än gott intryck på mig. Men som de flesta andra människor är hon utvecklingsbar. En lokalpolitiker uttryckte för ett tag sen sin beundran för Ebba Busch Thors rättspatos. Och detär ingen dålig egenskap!
Tänkbar kandidat nummer två är förstås Lars Adaktusson. En journalist och ett nyhetsankare från TV som vågade kritisera Den Store Janne Josefsson för att han använt sig av dold kamera.
Jag vet inte, jag, vad jag har för åsikt i frågan. Ingen alls, tror jag. Men det jag vet är att högskoleutbildade journalister inte är så bra på att stava. Eller vad sägs om den här bildtexten, klippt från artikeln om Ebba Busch Thor i lokalblaskan på nätet:
Hur svårt kan det vara att stava till intervju när det är nåt man jobbar med dagligen???
I min enfald trodde jag att jag skulle må lite bättre efter två dagars vila. Icke. I natt har jag hostat och febrat så underlakanet var allt annat än fräscht. Orka byta. Kan man få en hemsyster när man är vuxen och sjuk och inte orkar göra sånt själv? Nä, tänkte väl att så inte var fallet.
Det finns väl ingen som tycker att det är roligt att hosta. Prova att hosta när du har ont i ryggen, får du se. Man tror att ryggen ska gå av om man inte befinner sig i rätt läge. I morse hade jag så ont i den gamla ryggen att det blev köksgolvet så snart jag hade tvättat av mig. Mycket sköntför ryggen. Mycket osköntför ryggen att hosta mot det hårda golvet. Magmusklerna är noll och intet, allra mest försvann de med mina aliens. Gissa om jag svär nu över att jag har varit så lat och inte försökt träna upp dem…
En ny åkomma har dessutom infesterat min kropp. Eftersom jag är dunderförkyld kan jag inte ha linser. Går omkring med mina otroligt lätta brillor på näsan. Trots det har jag fått ett sår där glasögonen vilar mot näsan på höger sida. Det gör ont som fan. Men jag pillade in en bit bomull emellan. När jag ligger och blundar behöver jag ju inte ha brillorna på. Fast jag kan ju inte ligga och blunda hela tiden – då protesterar ryggen. JA, JAG GNÄLLER SOM FAN!!Men jag lovar att jag ska kontakta vården i eftermiddag. Nu pallar jag inte med ryggeländet längre.
Igår kväll slog jag på jobbmobilen och mejlade till enheten att jag är sjuk och blir hemma ett par dar – samt förstås om lite jobb som skulle ha gått ut idag. Gulliga K svarade och önskade god bättring. När jag väl kunde sitta idag tog jag mig i kragen och ringde växeln via den automatiska telefonisten. De är så himla vänliga och trevliga där och lovade att stänga av min telefon och lämna sjukmeddelande.
Jag har bara regn hos mig…
Det verkar för övrigt vara en riktig skitdag. Utanför fönstret vräker regnet ner. Jag har ont i magen OCKSÅ. Lillgubben ligger hemma i Himlen och är sjuk han med, Fästmön messade just och ska nu försöka pallra sig iväg och jobba efter sin förkylning som fortfarande inte är helt väck. Som om inte det räckte såg jag på Twitter nyss att det har kört in en bil (!) i kexfabriken/besticklådan!.. Hoppas ingen har kommit till skada! Otäckt!
Nu skriker min rygg att jag inte får sitta vid datorn längre. Det här inlägget har tagit en timme att få till, fem minuter i taget. Det hjälper inte att jag hotar ryggen med både amputation och veterinär. Bäst att lyssna på den så jag kan sitta en stund i eftermiddag och googla efter naprapat… Så att somliga, så småningom, ska slippa höra mitt gnäll och mina stön. Vad jag har förstått är finns det de som stör sig på mig vad gäller detta. (Som om jag skulle bry mig…)
Min mamma är som en katt. Ibland är hon mjuk och len och snäll – för att i nästa sekund fräsa till och riva hårt med klorna. Så var hon inte alltid. Jag minns när jag var riktigt liten att hon var snäll och glad och mjuk. Sen, när hon blev sjuk och var borta långa tider hemifrån, minns jag att jag alltid längtade efter henne.
Mamma fotad igår kväll.
Det blev aldrig detsamma när hon kom hem sen. Pappa och jag fick alltid trippa på tå. Jag fick aldrig ta hem kompisar för det störde. Jag fick aldrig skratta för högt eller gråta. Inga känslor skulle visas. Då blir ett barn och en ung vuxen som en krutdurk. Det var inte ett svårt val att flytta hemifrån så snart jag kunde, det vill säga när jag hade tagit studenten. Då hade jag varit myndig i lite mer än en månad. Även om mina föräldrar, främst mamma, alltid har försökt styra mitt liv, stod jag fast vid beslutet. Jag har bara bott hemma ett kort tag efter det – det var sommaren efter England, innan jag började plugga.
Jag vill så gärna tro att människor blir mildare med åren. Snällare. Inte elakare och bittrare. Inte mot den som försöker göra sitt bästa hela tiden. Men jag vet att mitt bästa aldrig har dugt – och det duger inte nu heller. När inte pappa längre finns att ”slå på” är det jag som får ta allt.
Fästmön säger att jag ska låta det rinna av mig. Att jag inte ska tolerera allt för den skull, fast låta det mesta passera. Det har varit så här större delen av mitt liv. Mamma har varit så elak – för att nästa sekund tala med den lena rösten och gärna ge nån kompensation för att hon varit dum, typ en peng. Många gånger har jag haft svårt att då tvärt vända känslorna och bli glad och tacksam när de hårda orden sitter som kaktustaggar i bröstet och gråten svider bakom ögonlocken.
Mamma spelar fortfarande sitt spel. Och jag är dum nog att spela med – trots att jag numera exploderar ibland och säger emot. Som i morse när jag hade blivit ombedd att väcka mamma klockan tio. Jag gjorde naturligtvis det och får då höra att det är jagsom har bestämt att hon ska gå upp då. Sagt med skrikig och fräsig röst så att jag skäms inför Anna som säkert hörde.
En del tror säkert att det har med mammas ålder att göra. Jag vet att det har varit så här hela mitt liv, nästan. Men lik förbaskat gör det så ont varje gång.
Att jag skulle väcka mamma i morse hade att göra med att vi var bortbjudna på söndagskaffe. Sen blev det inställt. Jag fick telefonsamtal när jag var i badrummet och borstade tänderna. Jättetråkigt, för mamma är ofta en helt annan person när vi är borta. Det hade betytt lite tillfällig mental avlastning. Men min Nästanbror är sjuk och sjukdomen är Djävueln själv. Jag hoppas att vi snart ses ändå!
Eftersom det är lite soligt idag frågade jag Anna om vi inte skulle ta en promenad. Mamma sa att hon klädde om igen till hemmakläder. Men strax efter sa mamma att honfrågat om vi skulle ta en promenad. Varken Anna eller jag hörde det. Så nu får jag väl höra allt möjligt ovett senare att jag inte bryr mig etc. Hela litanian – från att jag är ohjälpsam till att jag är elak.
________________________________
Nu har Anna och jag tagit en promenad. Jag har fått spy ur mig och jag har fått Annas synpunkter på en del. Anna håller sig faktiskt ganska neutral och jag litar på hennes ord och omdöme. Det är förstås inte roligt för Anna att höra sånt här – hon har väl nog på sitt jobb. Dessutom är det väl inte heller särskilt roligt att vara här. Jag försöker för det mesta att bita ihop, men ibland går det som sagt var inte.
Det är inte alltid jobbigt med mamma, men det har varit jobbigt med mamma väldigt länge, typ nästan hela mitt liv, som sagt. Det finns stunder när vi har trevligt och roligt tillsammans också. Mamma kan vara väldigt generös och hon kan vara rolig. Också. Men för det mest är det ju inte kul när man gör sig rolig på nån annans (= min) bekostnad större delen av tiden.
Igår kväll var vi ute och åt middag. Och tänk, vi hade en trevlig kväll (tills vi kom hem och mamma började fräsa igen om nåt). Men ändå. Vi skrattade och pratade och mamma bjussade på sig själv – och oss på middagen. Här nedan kommer ett filmklipp där hon försöker fånga den flyende maten – för tredje gången. Vi skrattade gott alla tre – och vi skrattade MED mamma, inte ÅT henne, det vill jag klargöra direkt.
Ursprungligen tänkte jag inte publicera det här inlägget utan lösen, men nu gör jag det i alla fall. Sen får du som läser tycka illa om mig du också om du känner för det. Jag är van, liksom.
Och att mamma är en katt är i sig en ironi. Hon påstår sen några år tillbaka att hon är allergisk mot katter. Själv har jag hela min uppväxt hört att hon är rädd för katter. Det är en rädsla hon har passerat över till mig, tyvärr.
Jag klagade ju som tusan förra året för att jag inte fick se nån Lucia. Men det fick jag i år! Besöket hos bilverkstan gick supersnabbt (inte blev det dyrt heller!) och jag var på jobbet tio i åtta. Hann bara visa mig så slängdes en kamera på mig och jag blev tillsagd att fota eländet luciafirandet på min arbetsplats.
Lucia med tärnor kom…
Där fick jag så jag teg. Är det nåt jag kämpar med att lära mig så är det att ta order från kollegor.
Lucia med tärnor gick…
Jag tappade linsskyddet som rullade över en gång på en trappa ovanför luciagänget. Det lät som om man rapade i kyrkan, ungefär… Men jag var för irriterad för att bry mig. Efter avslutat jobb hämtade jag go-fika som AV hade fixat så fint. Gick upp i lunchrummet och satte mig och njöt alldeles ensam en kvart. Underbart!!!
Luciafika on my own.
Sen blev jag snäll och foglig och gjorde det jag blev tillsagd. Igår lyckades jag göra mitt första webbformulär. Efter lite justeringar idag fixade jag till alla inblandade sidor och tidsinställde publiceringen till måndag morgon.
Fick ett nytt uppdrag som var minst lika knepigt. Manualen gav ingen hjälp och det fanns ingen att fråga. Jag blev nästan lite kinkig igen, men kom på att en indisk lunch på lokal tillsammans med min bok på gång nog skulle både rensa hjärnan och förbättra dess kapacitet.
Chicken tikka masala från indiern nära jobbet.
Och se! Lunchen gjorde underverk och på eftermiddagen löste jag problemet galant. Efter ett antal fula ord, endast sagda inombords, förstås. Jag var ju på jobbet, trots allt.
Kom iväg skapligt tidigt tack vare snälla I som tyckte att jag som har så långt hem skulle åka. Tack vare I kunde jag plocka upp Fästmön på hemvägen. Det blev en tur till ICA Solen innan jag dumpade min älskling i Himlen. Men jag återvänder i morgon eftermiddag.
På ICA Solen var vi inte ett dugg ensamma och personalen, de stackrarna, var tvungna att arbeta med glitter i håret. Ja, ja… Jag köpte ett par saker till mammas och mitt julbord, resten inhandlas i morgon, hoppas jag. Tänkte handla julmat efter dusch och hårtvätt och före avfärd till Himlen i morgon. På söndag blir det biltvätt först och frysavfrostning sen.
Men i kväll då? Jorå, jag har kört hårt med dammtrasan. Jag har lagt på juldukar nästan överallt och jag har julmöblat.
Min julkrubba är nog den enda i hela världen som har sex vise män. De flesta vet nog inte att det finns så många vise män. Men jag vet, jag!
Klockan är nu över 20 och jag har också hunnit med att köra och hänga en maskin tvätt. Det har börjat suga i båge- och öl-tarmen. Jag tycker jag är värd det, faktiskt, där jag sitter i mitt julmöblade hem… Påskliljan har fått på sig sin tomteluva…
Tomtig Påskliljan.
Och på spisfläkten står tomten med träsleven tätt ihop med julgrisen, den senare numera julklädd i röttsidenband. I det här hemmet äter vi nämligen inte julgrisen, vi klär upp den. I stället för skinka ska vi äta kalkon i år, har vi bestämt, mamma och jag.
Julgrisen och tomten på köksfläkten. Djuret har fått julklädseln på.
Lugnet sänker sig över New Village. Eller nåja… Alla grannar som gapar slipper man ju inte ifrån, men just nu är jag så jävla trött att jag inte orkar bry mig. Frid på dig!
Ett inlägg av den filosoferande sorten om allt från iskyla till vackra blommor, via människor som INTE har glidit genom livet på ett bananskal.
Idag är det söndag, strålande sol och Mors dag. Jag pratade med mamma igår, men jag ska självklart ringa idag också. Att bli ihågkommen på Mors dag är viktigtför henne. Igår när jag ringde svarade mamma med iskylerösten. Den där kalla rösten som skrämde vettet ur mig när jag var barn. Rösten, som indikerade att när mamma hade fått säga alla de elaka saker hon ville, då… Rösten, som var signalen på att flera dagars total tystnadskulle följa på de kalla, hårda orden. Ja, tycker du att jag är långsint ska du veta att min mamma kunde tiga i flera dar. Ibland utan att man visste vad man hade gjort. Det skulle man gissasig till. Det var inte alltid lätt att vara barn i min familj.
Isigt.
Så ursäkta mig om det är lite svårt ibland fortfarande mellan mig och mamma. Och visst kanske jag hade pressat mig till att åka dit i helgen om inte… Nu är det emellertid som det är. Jag ska föreställa vuxen idag och kan hantera det här på ett annat sätt. Men inuti blir jag lika ledsen, rädd och frustrerad som när jag var barn.
Nu släppte iskylan i rösten igår, det tog trekvart. Jaa, ingen kan påstå att jag inte bryr mig om min mamma. Jag blir väldigt arg när jag får höra sånt. Det är inte mitt fel att mina föräldrar inte skaffade fler barn. Jag bor 30 mil från mamma, jag kan inte åka dit bara för att hon känner sig ensam några timmar en dag eller behöver hjälp att plantera. Mamma förstår det när man får resonera med henne en stund. Men det finns andra som uppenbarligen inte förstår eller känner till hela situationen och jag tycker i ärlighetens namn att de ska tiga, inte göra varken mamma eller mig mer ledsna och sårade. Däremot sänder jag en tacksamhetens tanke till mammakusinen B som har förmågan att förstå både mamma och mig. TACK!
Idag ska jag jobba lite för min nyaste uppdragsgivare. Det ser jag fram emot. Den kommande veckan ska jag sätta min bylineunder två artiklar om Uppsalamänniskor som jag är väldigt nyfiken på. Jag är spänd och förväntansfull och samtidigt full av nån sorts vördnad för dessa människor. De har nämligen gått igenom livet när det, livet, inte har varit särskilt enkelt. Till skillnad från andra som glider fram på bananskal eller i gräddfiler.
Här springer jag i rött tillsammans med dagens intervjuoffer på stranden i Varamon. Jag kanske är fyra, fem år gammal, han… sju, åtta?
Jag har varit vaken en god stund. Skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Tanken var att krypa ner i sängen igen när jag kom hem, men det är för många tankar som snurrar just nu – allt från sånt som den student vi plötsligt insåg att vi ”får” den 5 juni via kommandearbete fram till helgen när jag kanske får herrsällskap här hemma…
Även idag är huset tyst. Jag har inte gjort mycket väsen av mig heller. Har fördelat veckans medicin (mot bråcket på magmunnen och brister i blodet) i min Anabox, vikt och lagt in det som hängde kvar av gårdagens rena tvätt. Laddat en ny maskin smutstvätt, men väntar ett tag. Det är ju söndag.
Min Anabox.
Jag har gått runt och tittat på mina krukväxter. Plockat bort lite döda blad. Funderat vad jag vill ha på ballen*. Tror det blir en enda blommande växt på bordet. Kanske rentav skaffar den idag..? Jag har presentkort kvar sen 50-årsdagen förra året.
Min doftranka har fått för sig att blomma.
Noterade att flera av mina blommor, inte bara Mårbackapelargonen i köket, blommar. Doftrankan i vardagsrummet, till exempel, har inte blommat på många herrans år. Porslinsblommorna, en i vardagsrummet och en i gästrummet, har redan blommat båda två en gång.
Porslinsblommorna har blommat.
Porslinsblommor är vackra, men dess blommor doftar starkt och är kletiga. Den jag har i vardagsrummet fick jag av före detta arbetskamraten M på en av mina arbetsplatser i slutet av 1990-talet. Då hade M:s barn blivit allergiskt mot blomman.
Himlen är alldeles klarblå. Det blåser lite idag också, men kökstermometern visade över 21 grader i solen redan vid 6.30 i morse. Det ser ut att bli en fin dag idag hos mig. Det hoppas jag att du också får!
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 