Fruktsallad

Ett blandat inlägg.

---

 

Det är fredag. Det är fredag seneftermiddag, på väg att bli kväll och jag sitter hemma framför datorn för att summera. En kan säga att det har varit fruktsallad idag, det vill säga en blandad kompott av stort och smått, högt och lågt. Idag var jag till exempel i Kukasjärvi i teorin, ett ställe jag aldrig hört talas om tidigare. Självklart fnissade jag. Sen har jag varit en tur in i forskningsvärlden, nere i ett hav och på ett och annat möte.

En av mina prestationer den här veckan var att jag skalade en clementin. Jag tycker att det är vidrigt och rysansvärt att få in saften under naglarna. 😮

Jag är nöjd med mina prestationer den här veckan (jag skalade till och med en clementin i eftermiddags och det har jag mycket svårt för att göra!) och jag är glad och tacksam över de bekräftelser jag får. När jag oroar mig för att inte räcka till får jag inkännande och klargörande ord av NK*. NK har en otrolig förmåga att lyfta mig när min självkänsla och mitt självförtroende sviker och jag känner mig… dålig. H*n säger sånt som:

Du har gjort vad du har kunnat. Det är inte ditt fel att XXX… 

På eftermiddagen ringde min konsultchef och vi fick ett bra och sammanfattande samtal. Jag hörde hur han knattrade ner vad jag sa, både bra saker och mindre bra. Och så talade jag om att jag hade varit iväg på diverse små äventyr, men inte fått resultatet av dessa än. Ärlighet varar längst. Sen avslutades min arbetsvecka med ett möte som varade nästan ända fram tills det var dags att gå hem.

Jag tog en banan på väg ut från jobbet idag så att jag skulle hålla blodsockret på en bra nivå.

I kväll hade jag tänkte tvätta och torka av lite i badrummet. Det får anstå, för helgplanerna är lite förändrade. Jag blir inte hemma hela lördagen som tänkt utan ska ut och röra på mig en tur. Det jag måste hinna fixa medan det är ljust är att sno ballebelysningen** runt balleräcket***. Det är ju helt omöjligt att göra en vardag eftersom det är så mörkt när jag kommer hem. Dammsugningen får emellertid vänta till söndagen på dagen, men att prova om stakar och stjärnor fungerar hinner jag nog under morgondagen. Nånstans måste jag hinna med att söka ett par jobb också. Jag ska anstränga mig för att orka det i kväll. Jag är rätt sliten efter fem tuffa arbetsdar…

På söndag ska vi fira familjens 50-åring med en gemensam middag. Alla barnen inklusive en pojkvän kommer hem till helgen, så vi blir åtta runt matbordet. Hur nu det ska gå… Där vi ska dinera finns ju också två… matglada kattungar…

Tomte-Tofflan hade definitivt INTE passat som julvärd.

Idag har det hänt saker ute i världen och verkligheten igen som är fruktansvärda. Här hemma har SvT avslöjat att Gina Dirawi blir årets julvärd. Jag tycker inte att valet av julvärd i år var nåt bra val, men för mig har det definitivt inte nåt att göra med vilken religion Gina Dirawi tillhör. Samtidigt är jag inte förvånad över SvT:s val – de kör ju stenhårt med Gina Dirawi i alla möjliga program som jag inte tycker är sevärda (jag har försökt titta, men förstår inte Gina Dirawis humor). Jag har inte hört nån som pratar om eller tittar på hennes program. Det jag undrar över är varför de inte valde nån TV-människa som har riktigt mäktiga tittarsiffror, såsom Anja Kontor, till exempel. Anja Kontor är dessutom vad jag har sett duktig, smart, ödmjuk och varm. Jag tycker inte att Gina Dirawi har tillräckligt av dessa egenskaper och det är egenskaper som jag tycker passar en julvärd. Men… vem vet… Det kanske blir riktigt bra. Jag var ju lite tvehågsen när det gällde Petra Mede och då blev jag glatt överraskad – hon skötte uppdraget med bravur. Vi får la si hur det går. Vi som inte firar jul med nån stor familj är ju rätt hänvisade till TV-tittande. Är julvärden nån en inte tycker om blir det nog inget tittande på SvT. Då är det tur att en har andra kanaler och kan byta kanal i stället för att sitta och glo, irritera sig och klaga.

Nu ska jag springa ett varv i lägenheten och sen ta nya tag med diverse… administration. Jag lämnar dig med en bild från jobbet. Med den vill jag säga hur tryckt det känns att det finns en NÖD-knapp på toaletten. Fast ganska oNÖDigt också eftersom en redan har fått hjälp i sin NÖDighet om en befinner sig på toa…

Om en är NÖDig behövs kanske ett NÖDlarm, men har en gjort sig oNÖDig behövs det inte på toa.

Vad händer hos DIG i helgen? Ska du äta frukt, fira ett födelsedagsbarn eller rentav gå på toa??? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så blir jag glad!

*NK = Närmaste Kollegan
**ballebeslysningen = balkongbelysningen
***balleräcket = balkongräcket

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet som min tvätt: Tjockis-svart och vågat randigt

Ett inlägg om livet.

---

 

Den helige Franciskus vakar över mig när jag är hos mamma.

Nä. Den helige Franciskus vakar inte längre över mig och min bädd på golvet. Jag ligger ju numera i min alltför mjuka säng här hemma om nätterna. (Egentligen är det nog inget fel på sängen utan det är jag som är för fet för den.) På nattduksbordet har jag en skyddsängel och på väggen vid sängen ett krucifix och en ikon som pappas ena moster har målat. Rätt skyddad, med andra ord, nattetid. Jag är verkligen glad att jag kan sova så bra som jag gör, för dagar som igår dränerar mig på energi trots att minimalt blir gjort. Dessutom vet jag att efter en dålig dag måste det vända och komma en bra dag. Låt mig få tro att dagen idag är en av de senare!

Dan har i alla fall börjat bra och i effektivitetens tecken. Jag har bäddat, kört en maskin tjockis-svart tvätt och hängt tvätten. Det faktum att jag nästan bara har svarta kläder känner jag till sen tidigare. (Att jag har en fäbless för randiga strumpor kände jag däremot inte till. Av dagens tvättade elva par var nio randiga! Snacka om vågat med randigt på fötterna!..) Som om det skulle göra mig smalare… Nä, är en tjock så är en och den enda som kan göra nåt åt det är jag själv. Alltså använder jag svarta kläder i stället för att banta. Det senare gör ju alla andra så bra. Själv vill jag inte just nu. Jag gillar att tröstäta när livet är tufft, så jag får ta att jag är fet. Men sen, när jag väl bestämmer mig för att gå ner i vikt, tvekar jag inte en sekund på att det går lika bra som när jag slutade röka. Jag hade rökt i nästan 30 år. Sen tog jag en medicin till hjälp under sju veckor, men redan på den sjunde dan vilade jag var jag rökfri. I september är det elva år sen.

Av elva tvättade par var nio randiga. Här är fyra av mina randiga par strumpor.

Dessutom har jag sökt fyra jobb, bara så där HEPP! Ett av dem är klart mer intressant än de andra tre, men när det kommer till hopp om nytt jobb är jag aningen luttrad.

Skam den som ger sig!

tänker jag emellertid, för det är nåt jag har fått med mig hemifrån. Nån gång borde det bli min tur. Nån gång borde prövningarna upphöra. Samtidigt känner jag att dessa prövningar, som nu pågått i sex och ett halvt år, börjar ta ut sin rätt. Eller sitt fel. Det ironiska i det hela är att personen som gjorde mig detta illa själv har ett välavlönat jobb OCH en firma vid sidan av där h*n bedriver psykolog-verksamhet, en utbildning betald av vår gemensamma förra arbetsgivare, om jag inte är felinformerad. Samtidigt är jag väl inte förvånad. Man kan så ofta läsa artiklar om chefer som är psykopater och psykologer som är skolbokssjuka psykiskt. Vem vet, artiklarna kanske innehåller fakta och inte spekulationer..? (<== retorisk fråga).

Ibland gör det ont, detta jag skrev om i förra stycket. Andra gånger blickar jag inte bakåt utan framåt, för det är den enda väg jag kan ta. Man kan inte backa bandet Livet, vare sig det är tjockis-svart eller vågat randigt…

Ha en bra onsdag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min känsla

Ett idiotiskt inlägg igen.

---

 

Ja hej, det är Idioten! Eller megamuppen eller fuckidioten. Uppenbarligen får man kalla mig vad som helst i sociala medier när man inte har nån ansvarig utgivare.  Jag tar det med ro. Jag är van. Men det var lite intressant att se det misstag som begicks i natt, även om det ledde mig fram till det jag redan anade.

För övrigt vidhåller jag att vissa cancerformer går att bota – annars skulle ju en del bloggare inte kunna fortsätta vara så aggressiva – eller ens skriva. Och jag håller fast vid att tumörer är tumörer även om de är godartade – vilket man kanske inte vet förrän de är helt analyserade. Det jag avsåg med min uppmärksammade och omskrivna tweet var att beskriva hur jobbigt och tungt det är att få dåliga besked på fredag eftermiddag. Jag skrev inte att det är tyngre att få nej på sökta jobb än att få cancerbesked. (Jag fick för övrigt flera dåliga besked och nej igår, vilket inte framgick av min tweet.) Och det spelar ingen roll vad dessa dåliga besked handlar om – de förstör ens helg och ger en så mycket oro som mal fram till dess att det är måndag och man kan ta itu med saker och ting. Därför önskar jag ingen dåliga besked en fredag.

Jag vill tacka för det stöd jag har fått på annat sätt än via bloggen och twitter. Vad jag förstår är människor rädda för repressalier och förföljelser och alla vågar inte skriva så att vem som helst kan läsa. Jag själv har varit förföljd i snart fem år. Det är min känsla och den kan ingen ta ifrån mig. Sen vet jag att det skrattas åt den, att jag förtalas, att det pratas om mig bakom ryggen och i sociala medier…

Min blogg är en öppen blogg där alla kan läsa. Men att få kommentera är en rättighet som jag som bloggägare tilldelar respektive läsare. En grundförutsättning för att kommentarer publiceras här är att avsändaren inte använder falska kontaktuppgifter. En annan förutsättning är att innehållet i kommentarerna ska vara nånting mer än påhopp på min person. Jag är nämligen trött på ständiga attacker på min person. Alla kan inte älska mig. Men jag kan inte älska alla heller.

Det är gott att på annat sätt än via sociala medier – IRL, telefon, sms, mejl med mera – få höra, till exempel…

[…] Det är din känsla. […] H*n får raljera över allt men ingen annan får ha en avvikande åsikt. […]

Och…

[…] Det är inget du ska ta åt dig av, du är ingen idiot alls! […]

Och…

[…] Jag såg det och förstod direkt vem h*n åsyftade. […]

Och…

[…] Jag blir egentligen inte förvånad för h*n har visat vilken person h*n är för länge sedan. […] 

Och…

[…] H*n läser det så att det ska passa h*ns syften. […]

Och…

[…] H*n är en liten skit som lever på att få terrorisera andra människor, jag tror att h*n är otroligt osäker och måste dölja vem h*n är, en patetisk liten person. […]

Och…

[…] Att inte låta andra personer få ”äga” sina känslor och uttrycka dom i sin blogg eller twittra… ja du något står inte rätt till hos h*n. […]

Nu får man ta konsekvenserna av detta. För övrigt är min känsla fortfarande min. Den kan varken A, B, eller C ta ifrån mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Arbetsförmedlingens nya nisch: Hjälper dig till självhjälp

Ett frustande inlägg.

---

 

Ja, jag fick ju brev från Arbetsförmedlingen igår. Idag tänkte jag att jag skulle fylla i det bifogade formuläret. Men det var inte lätt, för på vissa ställen finns det bara idiotiska svarsalternativ.

Samtidigt är jag inte förvånad. Jag läste åter igen följebrevet och kan konstatera att Arbetsförmedlingen uppenbarligen har en ny nisch: det erbjuder dig självhjälp. Nog kan jag förstå att de som jobbar på Arbetsförmedlingen måste ha nåt att göra om dagarna eftersom de inte jobbar med att förmedla jobb, men detta trodde jag inte…

Som synes erbjuder Arbetsförmedlingen mig hjälp med mig själv – om jag är något särskilt som jag önskar hjälp/stöd med…

Nog för att jag har många fel och brister. Somliga vill helst inte se mig trampa den här jorden. Det är såna som tycker att jag inte har nån självinsikt. Då är det tur att det finns så många GODA människor som talar om för mig hur jag är och vad jag gör för fel. Men till Arbetsförmedlingen vänder jag mig inte!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Överlämningar och andra märkligheter

Ett förundrat inlägg.

---

 

Man kan ju låtsas…

Inte vet jag om jag ska skratta eller gråta. Men jag är ju ett aprilbarn och såna gör både och. Samtidigt. Det sa i alla fall min pappa. Sen kan man ju låtsas att allt är solsken och sång, pling plong. Idag har jag gått in på min sista arbetsvecka. Eller jag har numera knappt sex arbetsdagar kvar. Jag försöker få till stånd nån sorts överlämning av såväl mjukt som hårt till nån/några. Det går sisådär. Märkligast av allt är motstridiga uppgifter som har kommit fram. För ett tag sen kom en signal om att det skulle dyka upp nån på den tjänst jag har harvat på sen tjänsten jag vikarierat på (och sökt!) i fem månader blev tillsatt. Idag har konsulten, som nu gått från att vara kollega till (tillförordnad) chef även officiellt (nej, jag blev inte förvånad, jag fattade detta nästan genast), meddelat att nån sån person inte dyker upp när jag slutar. Först ska nämligen chefstjänsten tillsättas. Snurrigt? Det är bara förnamnet… Och häromdan kom äntligen, efter två veckor, en inbjudan till ett möte med HR-chefen – ett möte som jag bad att få (h*n skulle återkomma med datum/kallelse).

Jag har lärt mig så mycket på det här jobbet, bland annat…

• Lita inte på vad nån säger, inte ens på jobbet.
• Tro inte att din chef är chef.
• En konsult kan bli chef från en dag till en annan.
• En tillsättning av en tjänst kan vara olika långt gången beroende på vem du frågar.
• En tillsättning av en tjänst behöver inte vara ett faktum trots att en chef säger det.
• Ingen vet egentligen nånting.
• Att få till stånd ett möte kan dröja. Det tar två veckor innan en chef svarar på mejl.
• Att få nån form av agerande från ansvarig när en arbetsplats inte känns helt frisk kan dröja. Det tar över ett halvår innan nån gör nåt annat än lyssnar med ett halvt öra.

På fredag ska jag ha en muntlig överlämning och nästa måndag ska jag återlämna utrustning, det vill säga tjänstemobil och tillbehör. Sen är jag fri och öppen för förslag som har med jobb att göra. Men den här gången är jag aningen mer stukad och luttrad. Det har varit  knappa sju lärorika månader. Fast jag vet inte om jag blev klokare på kuppen. Däremot har jag ytterligare en gång fått bekräftat att människor inte är att lita på.

Och så dagens mest ironiska: En person ringer till mig och vill annonsera ut jobb för arbetslösa. H*n blev rätt tyst när h*n bad att få fundera på saker och ting och återkomma – jag var ju liksom tvungen att säga att jag ska sluta och bli… arbetslös.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vit helg

Ett inlägg om tillvaron.

Jag visste det! Jag visste att jag skulle vakna upp till en vit helg. Tyvärr. Men i januari ska det vara vinter och snö. Och jag hatar det. Jag hatar att frysa, halka, skotta. I skrivande stund har himlen och marken samma färg – vit. Mina ögon, som föredrar mörker, kämpar med att stå ut i det ljusa. Fult är det också. Fult!

Titta så fult det är på baksidan av huset jag bor i!

En del säger:

Det blir ju mycket ljusare och finare med snön!

Vad spelar det för roll när jag åker hemifrån och solen ännu inte har gått upp och åker hem när solen har gått ner. Däremellan går jag tio steg utomhus till lunchstället. Det är synd att vi inte slapp snön den här vintern, tycker jag. Synd. Men självklart är jag inte förvånad. Nu är mitt största problem mina trasiga vinterskor som lär ta in snö om jag inte får dem lagade. Fast vad ska jag då ha på fötterna?

Det blev sent igår kväll. Jag hade bestämt mig för det. Det var därför jag inte körde igång filmen förrän klockan passerat halv elva. För att hålla mig vaken, alltså, så att jag skulle kunna sova i morse. Annars vaknar jag nämligen så himla tidigt den första av min veckas sovmorgnar. Visst var jag upp en sväng på morgonen, men jag kunde somna om. Fick ta en Ipren för huvudet bultade som om jag hade varit på fest igår. Stor fest. Det var ju bara fredagsbajs hos mig. För att överleva fredagen sköljde jag ner den med en (1) starköl.

Jag är mycket nöjd med att jag packade ner stakar, stjärnor och mina julfigurer från köksgardinen igår kväll. Visserligen var jag skittrött, för det tog sin lilla tid. Framför allt att byta gardin i vardagsrummet. Men med detta gjort kunde jag verkligen unna mig en sovmorgon idag. Det enda jag gjorde alldeles nyss – eller det sista jag gjorde som har med julen 2013 att göra (förutom att läsa julklappsböckerna!) – var att kasta två döda, blåa hyacinter och gå ut med julkrukorna i förrådet. Och tänk! Inte en enda jädra eftersläpande tomte har jag upptäckt sen jag packade ner dessa förra helgen! Måtte ha haft ögonen med mig då.

Va? Tomtemor på ballen*? Hur hamnade hon här? Den här filten är för övrigt försvunnen. Om nån vet var vi har lagt den, låt oss gärna få veta det!

Idag ska jag halka ut till Himlen. Det faller bara enstaka flingor här, men jag gissar att jag får skotta både här och där. Min rygg lär älska det – NOT! Mina magmuskler är ännu kassare efter ingreppet 2012, så de kan inte bära upp min feta lekamen som de ska. Ja, jag vet att jag borde träna, men jag vill inte. Då tar jag hellre ryggskott. Att träna är för andra, inte för mig.

Inte har vi några större planer för helgen, Fästmön och jag. Det ska gissningsvis (stor)handlas eftersom alla fyra ”barnen” är där i två veckor nu och så ska vi väl ha nåt gott till middag. Ja, Anna lagar bara god mat, förstås, aldrig äcklig. I kväll ser vi nog Stjärnorna på Slottet: Leif Andrées dag. Och i morgon är det söndag. Ännu en vilodag. Ännu en vit dag. Jag är så väldigt, väldigt… trött…

Vad händer hos dig i helgen??? Varför inte skriva några rader här och berätta???

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Det gäller att smida medan… ja, du fattar

Ett inlägg om att smida planer – och att genomföra dem som tänkt.

Det låg inte en enda jobbannons sparad bland mina bokmärken/favoriter i morse. Därför fick jag ägna de tidiga morgontimmarna åt att dammsuga nätet efter lediga tjänster. En intressant tjänst hittade jag, men jag tänker räkna den som två – jag skrev en ansökan på svenska och en på engelska. Dan är inte slut än, så jag räknar med att hitta minst ett jobb ytterligare att söka.

Och  i skrivande stund fungerar Home.se igen, vilket innebär att jag kan mejla och kan nås via mejl! Vi får se hur länge det funkar idag… Detta är en prövning för nerverna, men jag inser att det gäller att smida medan järnet är varmt – det vill säga mejla medan det funkar! Om du mejlar mig och inte får nåt svar på ditt mejl lika snabbt som vanligt beror det på att jag har ett ton mejl att besvara – i prioriteringsordning. Och, som sagt, man vet aldrig hur länge Home.se funkar. Men jag måste säga att teknikerna på Spray har jobbat hårt. Däremot är det brister i informationen på webbplatsen om driftstörningar… Liksom hanteringen av inkomna felanmälningar. Jag menar hur 17 ska man kunna läsa svar via e-post när problemet är att man inte ens kan logga in på sitt e-postkonto..? Skälet till att jag inte byter ställe just nu är att jag har reggat mig på just en av Home.se-adresserna på diverse ställen samt använt den när jag söker jobb. Men helt klart måste jag skaffa ett alternativt konto!!

Här sitter jag och besvarar ett ton mejl. Fast jag har linne och mjukisbyxa på, jag lovar.

I övrigt idag har jag inte bara ett ton mejl att besvara utan lika mycket viktmässigt i tvätt att ta reda på. Två maskiner körde jag igår och nu ska den rena, torra tvätta antingen läggas in i skåp och lådor eller i strykhögen. Jag funderar på att bädda rent också och då är det alltid skönt att tvätta de skitiga lakansseten bums, tycker jag.

Ett besök ut till Himlen ska jag göra under dan. Jag är så nyfiken på hur det gick med en viss hemma-rockad. När jag telefonerade med Fästmön igår hade hon bara en tillfällig fikarast. Då var klockan närmare halv nio på kvällen… Jag fick också höra att Prinskorven är duktig i skolan och det glädjer förstås även en gammal Toffla! Men jag var inte förvånad.

I morgon eftermiddag har jag bokat en intervju med en spännande person som jag ska avporträttera i en text. Texten ska förstås bli en artikel till Uppsalanyheter.se Det blir en annorlunda intervju eftersom vi främst ska kommunicera på teckenspråk. Och ärligt talat är mina händer lite ringrostiga just nu… Men mitt intervjuoffer är inte bara en före detta kollega utan också en god vän, så jag tror att h*n tecknar lååångsamt så jag hinner med…

Till sist en bild på en, till skillnad från den som skriver dessa ord, übersnygg Toffla som min Nästanbror hittade på nätet. Vill ha!!

Gräslig och übersnygg toffla, oder was?

Vad händer hos dig??? Vad smider du för planer???  Du vet att jag är nyfiken och gillar att veta, så skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

PS Vad prinsessan Madeleine har gjort förstår vi nu alla när TT har gått ut och berättat att hon är gravid!

Livet är kort.

Read Full Post »

I samma gamla spår… eller nya..?

Fredagsmorgon i november. Jag fick sovmorgon ända till klockan 7.11 då konserten i lägenheten under drog igång. Och sen följde det ena på det andra. Det verkar som om vår trappuppgång är full av TJOCKISAR eftersom alla bara MÅSTE gå och slå emot trappräcket så att det låter som The Bells of S:t Mary… Ja jag vet, det är ingen idé att försöka vidtala berörda, de är liksom inte pratbara. Om man inte ens kan hälsa räknar jag inte med att man kan kommunicera. OCH ALLA TALAR SVENSKA! Vill bara ha det till protokollet. Så här hemma går allting i samma gamla spår.

Samma gamla spår här hemma…

Det slog mig emellertid – och det var en konstig känsla! – när jag läste lokalblaskan att där tycks poppa upp en massa nya affärer och krogar i stan som jag inte känner till. Jag är liksom aldrig i stan längre. Och det är ganska skönt… Framför allt gör jag inte av med några pengar – varken på svindyra och ovärda luncher eller på shopping. Jag har alltid pengar kvar dagarna före lön och jag har till och med kunnat stoppa undan en sparad slant till sämre tider!

Nej, jag åker inte in till stan och köper en vinterjacka för flera tusen spänn när den jag köpte förra året fortfarande håller. Skulle det vara så att jag behöver en dunjacka kan jag alltid traska över rondellen till den nya outleten som finns bredvid Tokerian. (Outleten har ingen hemsida, men finns på Fejan och dit tänker jag inte länka.)

Eller förresten. Jag skulle gå till Stadium och ta med mig nån gammal jacka jag har. Där kan man nämligen byta in sin gamla jacka och få 200 kronor i rabatt om man handlar en ny för 499. Genom ett samarbete med Human Bridge delas de gamla jackorna ut i december till behövande i Östeuropa. Ett fint koncept! Fast förra året var det 300 kronor, vill jag minnas. Lite snålt i år, med andra ord. Men ändå. Ett bra sätt att återanvända.

En annan sak som slog mig när jag läste lokalblaskan till morgonkaffet var det faktum att det numera är fler begravningar än bröllop på ett år för min del. Dop och konfirmation har jag inte varit på sen way back when. Bröllop är ungefär tio år sen. Jag ser alltid till att jag har en uppsättning diskreta, mörka kläder i min garderob. Nej, det är inget roligt faktum alls och i eftermiddag är det dags igen. För lite mer än ett år sen tog jag farväl till en före detta kollega och extra-mamma, nu följer jag en vän, blott tre år äldre än jag, till den sista vilan. Det är så hemskt och ofattbart att jag inte kan förstå, ta in, acceptera detta trots att det nu har gått ganska lång tid.

Jag har i alla fall sällskap i eftermiddag och det är gott att känna att vi kan luta oss mot varandra. Alla gamla stridsyxor borde grävas ner när nånting sånt här sker. Vi borde inse att gemenskap och frid är bättre än utanförskap och stridigheter. Jag är inte utan skuld själv, verkligen inte. Men it takes two to tango… Det är såna här strider i Den lilla världen som gör att jag inte är förvånad över hur det är ute i Den stora världen. Inte ett dugg förvånad…

Farväl…

Livet är kort.

Read Full Post »

Att bli påmind om sånt som gör ont

När man är med om nånting svårt, till exempel en separation eller att förlora jobbet, följs detta av en sorgeperiod. Det är en period när man ältar och bearbetar det som har skett och det som gör ont. Efter ett tag kommer man förhoppningsvis ur detta tillstånd – en del som nya människor, knäckta eller starkare. En del människor kommer inte igenom perioden alls.

I morse ringde telefonen strax efter klockan tio. Det var en svägerska eller en brorsdotter till min förra sambo. Hur kul är det att bli påmind om ett sånt misstag? Och man kan ju undra hur fina kontakter de har i den familjen, det var liksom nio år sen hon flyttade…

Men den tyngsta påminnelsen om nåt som gör ont fick jag av lokalblaskan vid frukostbordet. Rubriken

Utköpt chef åter på toppjobb

på tidningens förstasida drog till sig mina ögon. Och jag läste artikeln. Jag läste den högt för stackars Fästmön, som säkert inte var ett dugg intresserad. Den som vill läsa artikeln på nätet hittar den med rubriken Kränkte kollegor – fick ny tjänst. Jag är inte förvånad över att det inte går att lämna kommentarer på artikeln!

Jag kände till att den år 2010 från Svenska Kyrkan utköpta chefen var tillbaka på Sjukstugan i Backen sen ett bra tag. Personen har arbetat deltid där. Jorå, jag har flera personer inne i organisationen som förser mig med information om chefen i fråga utan att jag efterfrågar den. Jag vill nämligen så gärna gå vidare, men det blir lite svårt när jag ständigt blir påmind om sånt som gör ont.

Därför kan jag säga att jag inte är ett dugg förvånad att Sjukstugan i Backen tar tillbaka chefen. (Jag och några till slog nästan vad om detta för ett år sen. Trodde man att det var safe nu, efter ett år,  att anställa honom utan att nån skulle reagera? Nu har vi nästan slagit vad om vem han ska peta härnäst…) Denna person som arbetade på Sjukstugan i Backen i samma befattning som han nu har återfått fram till 2005. Därefter arbetade han centralt inom organisationen fram till hösten 2009 då han tillträdde en tjänst vid Svenska Kyrkan.

Journalisten Hannah Davidsson har frågat nuvarande högste tjänsteman på Sjukstugan i Backen hur man tänker när man anställer en person som har kränkt medarbetare. Han svarade:

Man förvissar sig om att den bilden inte är den som man delar. Jag har själv jobbat ihop med honom (chefen) så jag känner honom, och jag har även förankrat att rekryteringen skulle ske […]

Om jag tolkar svaret rätt letar man efter avvikande åsikter tills man hittar några som stämmer överens med sina egna. Eller vad menar karl’n???

Hannah Davidsson frågar också vad den högste tjänstemannen tror att personalen på Sjukstugan tycker om att få en chef som tidigare har betett sig illa. Han svarar:

Det får du fråga dem om.

Och det är synd att Hannah Davidsson inte har frågat personalen eller grävt lite mer och frågat personalen som var underställd honom när han jobbade centralt i organisationen, alltså tjänsten han innehade före tjänsten på Svenska Kyrkan. Hannah Davidsson kunde till exempel ha studerat personalomsättningen åren 2007, 2008 och 2009 och enbart med dessa siffror kunnat få intressanta trådar att rycka i.

För en sak är ganska klar och det är att en person som beter sig kränkande mot kollegor och medarbetare inte bara plötsligt gör det. Genom att studera historien skulle Hannah Davidsson ha hittat ett och annat. Jag själv kunde ha berättat om chefens nämnande av min homosexualitet i jobbsamtal, till exempel. Vad har sexuell läggning med arbetet att göra, liksom? På Svenska Kyrkan handlade det tydligen om att chefen skulle ha

[…] skrivit mejl till några anställda kvinnor där han kommenterade deras utseende och klädsel. […]

Nu blev det emellertid utrett att detta inte var kränkande. Ändå blev chefen utköpt. (Så vad var det då, undrar man?)

Under år 2007 slutade, köptes ut eller omplacerades cirka 50 procent av avdelningen som chefen då basade över centralt inom den organisation varunder Sjukstugan i Backen sorterar. Hade det inte varit lite… intressant att undersöka varför? Och två år senare var det dags igen, men då handlade det om cirka 20 procent av avdelningen som slutade eller som köptes ut. Varför personalen ifråga köptes ut fick varken de drabbade eller fackombuden svar på. Vad som sades till övriga kollegor och personal kan man bara spekulera om…

Skälen till att personal slutar kan ju vara allt ifrån att man har hittat ett nytt och bättre jobb till att man inte trivs. Och den som blir omplacerad vågar nog inte säga varför h*n gick med på det – att stå bredvid och se kollegor bli utköpta utan anledning är tillräckliga skäl att tiga.

Ja, Hannah Davidsson, det var synd att du inte grävde lite mer. Men genom att skriva det här inlägget har jag grävt i gömmor i mitt inre som jag hade täppt till. Trodde jag. Att bli påmind om sånt som gör ont… gör väldigt, väldigt ont…

Read Full Post »