Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘håglös’

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Jo jag har en och annan vän. En av dem är fotograf och heter Henry Diltz. Äh, jag bara skojar! Min vän heter nånting heeelt annat. Men vännen är fotograf, tar bra bilder och tyckte att jag absolut skulle se en dokumentärfilm om Henry Diltz. Just den kvällen filmen gick var jag… låt oss säga… lite håglös. I kväll är jag… lite mindre håglös och tvingade Fästmön att se Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran.

Henry Diltz

Henry Diltz fotad av Henry Diltz. Med en riktig kamera. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

Naturliga nätstrumpor.

Naturliga nätstrumpor. Min bild, Annas ben.

Häromdan sa jag till min vän att jag är så avundsjuk på dem som kan ta bra porträtt. Nån

people person

är jag verkligen inte – vare sig i livet eller med kameran. Den knappa timslånga filmen om Henry Diltz gjorde mig… så glad. Han är nämligen uppenbarligen just en

people person, 

men han gillar också att fota vattenposter, golv och kossor. Henry Diltz bilder är fantastiska i sin enkelhet. Han ser det sköna i det lilla – och när det gäller människor, det oförfalskade, osminkade.

Nu ska jag kolla om det finns några böcker med Henry Diltz-foton som jag kan få tag i (låna, köpa billigt) så att jag kan titta och njuta, för på Play ligger filmen bara kvar till början av oktober. Människor, däremot, kommer jag aldrig att förstå mig på. Det är totalt lönlöst att jag försöker lära mig ta porträtt. Jag får fortsätta plåta blommor, vattendroppar, spindlar, träd, Televinkendockor, bokhyllor, lustiga mönster, möjligen kroppsdelar- ja, sånt som inte kan göra mig illa. Så där som människor kan.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hundinlägg.


 

Det är ansträngt just nu, mitt förhållande till andra människor. Det är verkligen inte fel på

alla andra,

det är fel på mig. Och varje gång jag skriver om det på bloggen eller på Twitter så kommer den ännu fler oönskade besök av människor som bara snokar. Men det är faktiskt lite bra att vara förföljd och hånad. Det ökar trafiken så till den milda grad att jag får fler och fler skrivuppdrag, vilket ger mig inkomst. Det tackar jag troll och annat oknytt för!

Pudel

Ungefär så här såg hon ut, Majken. Men bilden är lånad från hundstunden.se

I verkliga livet, det som inte pågår i sajberspäjs utan i rummet där jag sitter eller däromkring, har jag just intagit en salladslunch och en därpå följande liten promenad. Håglös, med tårarna i ögonen, traskar jag runt just nu. Idag är verkligen ingen bra dag, för det är tisdag.

Men på väg in i Kexfabriken eller Besticklådan igen mötte jag henne. Hon, en ståtlig svart skönhet. Jag bad hennes medföljare om lov att hälsa på henne. Fick veta namn, ålder och lite annat också. Bäst av allt, klia henne på halsen. Se hur hon sträckte på sig, kom närmare, kände av att jag var ledsen. Hundar är bästa medicinen mot dumma tårar. Hon heter Majken och var på väg till frissan. Vi träffas nog aldrig mer.

Uppe i trapphuset träffade jag min lokala fanclub. Det var gott. Jag vet att vi ska sakna varandra.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Så! Nu är det gjort! Det står små tomte¤%&/(#* lite här och var och en massa röda juldukar ligger utspridda – och skär sig totalt mot övriga färger i inredningen. Det enda jag njuter av är mina fina Stockholms-figurer som hänger från köksgardinen.


Snögubben hänger i köksfönstret. (Bilden är från förra året.)

                                                                                                                                                      Snögubben var den allra första av figurerna och den fick jag. Sen har jag köpt en figur för varje ny jul, utom de senaste jularna eftersom jag inte vill längre. För det är tyvärr så att jag har två meningar som jag ältar i huvudet hela tiden, som nån sorts negativt mantra:

Jag vill inte!

och

Det är meningslöst.

Det är bara så det känns. Jag går omkring här hemma och är allmänt håglös. Fästmön hjälpte mig med julgardinen till vardagsrummet innan jag skjutsade henne till jobbet. Sen har jag slängt fram resten utan varken känsla eller glädje. Jag orkade inte ens skratta åt min julkrubba – jag är nog nämligen den enda som har sex vise män. (Finns det ens så många vise män, totalt sett? 😉 )


Tre vise män till vänster i bild och tre vise män på kameler till höger i bild. (Bilden är från förra året.)

                                                                                                                                                                  Lite har jag emellertid ansträngt mig och putsat banansilverfatet, det som Birger och Dagny fick på bröllopsdagen. Vilka Birger och Dagny är har jag ingen aning om. Jag köpte fatet i en antikaffär för några år sen för att ha det på jobbet, det där helvetesstället som jag knappt kan passera utan att må fysiskt illa. Arbetsgivaren var nämligen så snål där att vi bara fick ta en frukt om dan. En. Och det blev oftast banan eftersom jag hatar att skala apelsiner och min mage tål inte äpplen periodvis.


Bananfatet. (Bilden är gammal, just idag är fatet nämligen upputsat och glänsande.)

                                                                                                                                                               Min enda vettiga granne kom och lånade dammsugaren förut. Stackars dem! De har en ganska ny dammsugare och nu har den pajat. Och en dammsugare måste man ju liksom ha om man är en familj på fyra personer.

De nyinflyttade, som väl egentligen inte har flyttat in än, renoverar för fullt så hela huset vibrerar av oljud. Men jag ska inte klaga, jag minns hur det var när vi flyttade hit. Vi var så fulla av drömmar och planer om hur vackert vi skulle göra vårt hem. Sen gick det som det gick. I krasch.

Jag vill åter igen passa på och tacka för mejl och säga att jag tills vidare inte svarar på mejl från andra än familjen. Det samma gäller telefon och sms. Jag orkar inte just nu. Men jag värms av att ni bryr er. Att ni orkar bry er om Sorgebarnet Tofflan.

Avslutningsvis en bild från Bibbi som jag fick idag via mejl. Den ser väldigt söt ut.


Söta tomtar.

                                                                                                                                                              *¤%&/(# = byt ut mot ett fult ord som börjar på jä och slutar på lar

Read Full Post »

Idag har det varit fruktansvärt kallt här! På förmiddagen hade vi -22 grader, nu till kvällen är det snudd på -25. Jag är så tacksam att jag fortfarande har tak över huvudet och en dörr jag kan låsa om mig till Mitt Hem! Men jag sänder många tankar till dem som INTE har det och undrar hur de klarar sig i natt. Jag hoppas att nån lägger sin varma hand på dem så att de slipper frysa.

Det har varit en dag inte bara av kyla utan också av en del heta känslor. För min del var kulmen brevet från min handläggare på stället där de inte förmedlar jobb. Jag bara undrar hur handläggaren ifråga reagerar när… Jag trodde inte man kunde vara så utan empati, men det är visst fler än DLF* som inte har förmågan att känna medkänsla.


Lika tom på empati och kall som den här pavan…

                                                                                                                                                        Det har trots alla känslor varit en dag när jag inte har suttit håglös och apatisk och gråtit, även om det var vad jag helst hade velat göra. På förmiddagen städade och tvättade jag medan mamma la in sill. Sen tog vi en promenad över till Tokerian – det var ungefär så långt vi pallade på grund av kylan.

På eftermiddagen och kvällen pratade jag med två riktigt goda vänner som ringde. Det är gott att ha vänner som bryr sig när man är ledsen och har det svårt! Tack kära ni, ni vet själva vilka ni är!

Mamma griljerade skinka på eftermiddagen och jag satt vid datorn. Försökte också råda vännen Jerry i julklappsärenden, vi får se om resultat blir lyckat! Fick veta att även jag har en julklapp att hämta och det ska jag göra i morgon när jag åker ut till Förorten med klappar till familjen i Himlen.

Pratade med Fästmön på kvällen och feberungarnas feber har äntligen gått ner lite. Frida har kunnat äta nåt med lite mer substans än nyponsoppa idag. Elias hostar, men vill inte ta hostmedicin. Än så länge mår Anna, Linn och Johan bra och vi får hoppas att det håller i sig.


Elias hostar massor, stackars lilla gubben!

                                                                                                                                                              I kväll såg vi sista avsnittet av Morden i Sandhamn och jag vidhåller att serien aldrig riktigt lyfte. Nej, läs boken i stället, I de lugnaste vatten av Viveca Sten. Det blir betydligt mer behållning, jag lovar – även om jag inte var så särskilt imponerad av boken heller nör jag läste den förra året.   

I morgon är det dags att klä granen här. Jag ska klippa upp nätet innan jag åker ut till Förorten, men redan i kväll har jag lagt ut julgransmattan och ställt upp julgransfoten på den. Vi får hoppas att granen har överlevt kylan ute på ballen**.

Ryggen har blivit bättre och bättre under dan, men jag har fortfarande problem med att gå uppför trappor och klä på mig jeans och strumpor. Det gör djävulusiskt ont att lyfta vänsterbenet, helt enkelt. Men ändå, ryggen är betydligt bättre idag! Och några andra krämpor har jag väl inte mer än att lingonen trillade in idag – rätt väntade – och så har jag klämt en otäck liten finne på högernäsvinge. F*n, jag är TANT och tanter ska varken ha lingonvecka eller finnar. Men det har den här. Suck…

                                                                                                                                                          *DLF = Den Lille Fjanten, obehaglig folkgrupp på min förra arbetsplats
**ballen = balkongen

Read Full Post »