Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘undfallande’

Ett inlägg om bokslut, kort och gott.


Det är inte många veckor kvar
på det här året, 2013. Men än har vi kvar både jul och nyår att fira.

Under tiden sitter jag och funderar över vad jag ska skriva i mitt bokslutsinlägg över året. Inte heller 2013 var ju det bästa av mina år. Men det var bättre än 2009 och 2010, när mitt gamla liv rasade samman. På snart fem år har jag åldrats typ fem gånger tio år. Minst! Att åka berg- och dalbana under nästan fem år gör att man blir gammal – särskilt när man inte kan styra åkattraktionen som man vill. Eller ens hoppa av om man inte vill åka.

En gång i januari 2009 var det en man som sa till mig att jag skulle tacka honom för att han förstörde mitt liv. Ja, alltså, han ansåg ju inte att han förstörde mitt liv, han tyckte att han gjorde mig en tjänst. Jag kan inte tacka honom för det, det lär jag aldrig kunna. Däremot är han skyldig till att så många runt omkring mig har lidit – efter det jag råkade ut för. Och det värsta är att den här mannen bara får fortsätta att förstöra människors liv. Det är ofattbart för mig. Helt ofattbart!

blodpenna

Ibland är det ofattbart… så ofattbart att det inte går att skriva om.


Nu tänker jag inte hämnas.
Jag tror på att det finns en rättvisa nånstans, men det är inte jag som är Hämnaren eller Rättviseskiparen. Det finns det andra som är, andra, som har högre positioner än lilla futtiga jag.

Inte bara har jag blivit gammal de senaste fem åren. Jag har blivit ännu konstigare än jag tidigare var. Nu kan till och med jag se att jag är annorlunda och… konstig. Jag har blivit undfallande i vissa sammanhang. Självkänslan och självförtroendet, som jag trodde åkte ner i botten 2009… De var inte ens halvvägs nere jämfört med hur det är nu.

Det är som om jag inte tror mig klara av nånting. Jag säger så ofta

Nej, det här kan jag inte! Jag kan det verkligen inte! Jag fixar inte det här.

Hittills har jag emellertid fixat allt jag har blivit ombedd att utföra. Jag förvånar mig själv, att jag fortfarande är läraktig och utvecklingsbar!

Det finns ett helt gäng med människor som gillar när det går dåligt för mig och min familj. Som gillar när jag gråter av vanmakt, som njuter när jag fortfarande inte har möjlighet att göra vissa saker eftersom min inkomst bara är säkrad till och med februari nästa år. Jag tänker inte alls göra mig några förhoppningar den här gången. Det gjorde så himla ont sist!

Men gänget som tycker om mig är större än det andra gänget, har jag lärt mig under 2013. Det gör mig varm och glad och det ger mig tillbaka styrka och kraft millimeter för millimeter. Inte lär jag bli den jag var förut, men mitt mål är att bli en människa som jag själv kan lita på igen. De senaste veckorna har jag tagit några stapplande steg mot detta mål. Men det är väldigt, väldigt långt borta.

du o jag o kärleken

Jepp. Så är det.


Det händer saker i mitt liv,
precis som i allas liv. En del är bra, andra är dåliga, några är varken eller. För min del gäller det att komma till ro med den person jag är idag. Inte sakna den jag var för fem år sen, tio år sen, kanske. Tillåta mig att vara konstig, osäker och sen… slå till och med mig själv med häpnad lite då och då. Det är vad jag har jobbat med 2013 och vad jag ska fortsätta jobba med.

Och fortsätta tro att det finns en rättvisa. Att den som gör ont och fel på ett medvetet sätt lär sig en läxa. Att förföljarnas osunda vanor drabbar dem själva. Att den som har missunnat mig och min familj ett bra liv, ska få känna hur det är när familjen blir utan. Jag tror på rättvisan. Men, som sagt, jag är ingen hämnare.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den mörka dagen som ljusnade.


Den här fredagen har ljusnat
– på flera sätt. Ett av sätten är att det har kommit och kommer ner snö från himlen. Det gillar jag ju inte så mycket, dårå, men jag ska försöka klara mig helskinnad hem från jobbet. Det är i vart fall inte så kallt ute och det är mera som snöblandat regn än snö – här i alla fall. Hemma verkar det vara lite kallare. Det kan bli halt, med andra ord.

nelson-mandela-fist

Ett fullbordat livsverk. Nelson Mandela har lämnat oss.

I morse kunde jag läsa att Nelson Mandela har gått ur tiden. Mina små bloggproblem kändes väldigt små jämförelsevis. Samtidigt tänker jag att Nelson Mandela levde i nästan 100 år. Han hade ett rikt liv. Inte alltid ett gott liv. Det kan såna som jag tänka på när det egna livet känns tufft. Jag har till exempel inte suttit i fängelse. Jag har inte heller varit förföljd och plågad för min hudfärg. Däremot har jag blivit förföljd av andra skäl. Men det är en piss i havet – ursäkta uttrycket! – i sammanhanget. En stor man har gått ur tiden, men hans livsverk var otroligt gott och värdefullt.

_______________________

Jag fick ta över ett uppdrag i morse som jag kände mig väldigt tveksam till om jag skulle fixa. Men jag hanterade det och ”löste” det och det i sig blev jag väldigt glad och stolt över. Självkänslan är inte på topp och det är väldigt lätt att knuffa omkull mig just nu. I vissa fall känner jag att jag till och med har blivit… undfallande. Jaa, jag är en annan Toffla än den jag var för fyra, snart fem år sen när livet kraschade.

Medan två finska flaggor vajade i vinden i morse, med en svensk dito emellan sig, kom jag till jobbet och kände stolthet. Stolthet för att det faktiskt finns en bit finne i mig. Och idag är det Finlands självständighetsdag. Kvartsfinnen i Tofflan sjöng de inledande stroferna på Maamme, Finlands nationalsång, för arbetskamraterna i morse. Fast på svenska. Och det var bara två kollegor här just då.

Två finska flaggor o en svensk

Två finska flaggor och en svensk. Min arbetsplats uppmärksammar Finlands självständighetsdag idag.


Och det jobb jag gjorde
under förmiddagen renderade i en glad och tacksam projektledare. En person som var så nöjd att h*n till och med tog i hand och tackade innan hon gick nu på eftermiddagen. Sånt värmer ett fruset Toffelhjärta enormt.

Om en stund ska jag nu rulla hemåt i ovädret. Kära Fästmön jobbar helg och jag ska passa på att köpa lite julklappar till henne och slå in lite klappar. Jag borde också gå ett varv med dammsugaren, men det prioriterar jag inte just nu – om jag får välja. Kvällarna den här veckan har gått åt till alltför mycket dåligt mående. A-kassan och Arbetsförmedlingen har ju inte precis gjort tillvaron ljusare. Jag känner att Anna inte har fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Men i helgen har vi åtminstone kvällarna tillsammans och på söndag blir det julbord på Odinsborg, som sagt.

Det var så rörigt i veckan att jag totalt missade det första avsnittet av nya säsongen av Morden i Sandhamn på TV4. Ska försöka se avsnittet på TV4Play under morgondagen, efter att jag har skjutsat Anna till jobbet. Och ja. Jag gör det så gärna, jag avstår sovmorgon för att se till att min älskling slipper halka och frysa medan morgonen är kolsvart. Det skulle aldrig falla Anna in att kräva, än mindre be om detta. Det är mitt eget val. Jag tror att det kallas kärlek.

Vi ses kanske i kväll – Inshallah – om Gud vill. Ha en skön helg!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag blir alltid så glad när jag läser Karin Brunk Holmqvists böcker! Men den här, Stenhimlen, är lite djupare än de tidigare. Det gör den inte sämre! Tack för julklappen, Anna!

Stenhimlen

En bok med djup.


Hemmadottern Erna
är huvudperson den här gången. Hon bor på en gård tillsammans med sin elake far och sin undfallande mor. Eftersom hon blivit förlöst med en tång har hennes huvud en konstig form. Det är nåt hon har blivit mobbad för som barn och ännu som vuxen, nu i 30-årsåldern, tycker hon själv att hon är ful. Det tycker emellertid inte Börje, stockholmaren, som har köpt hus nere på Österlen. Börje och Erna träffas på en auktion. De köper böcker och bådas böcker innehåller… kärleksbrev.

Först tycker jag väldigt synd om Erna. Hennes pappa är verkligen elak och cynisk! Gubben förändras emellertid och så också Erna och mamman. Jag skrattar lite, trots allt, när pappan är alltför ironisk, men det är djupet i den här boken jag gillar bäst.

Högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

en titt över broräcket

En titt tillbaka…


För min del
har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)


Men nånting hände
under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Anna i en ljusportal

Min fästmö i början av december 2012.


Jag är glad och tacksam
för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.


Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »

Nej, några nyårslöften avger jag inte, det har jag aldrig gjort! Jag är till exempel tjock och tjock lär jag alltid vara – mer eller mindre – men röker gör jag inte. Så vad finns kvar? Att bli en bättre människa – men det låter ju hur patetiskt och grandiost som helst.

Men jag har några delmål för året. Och ett är att bli bättre på att tala om  för nära och kära hur viktiga de är, hur mycket jag tycker om dem och hur bra de är – när de förtjänar det. Det får inte bli sliskigt och falskt!

I kväll blev min tejpade mobil knäpp. Ja, jag vet, jag fick ju en likadan telefon i höstas så jag borde ha bytt ut den för länge sen. Men det tar ju liksom lite tid att plocka över alla prylar som inte ligger på sim-kortet och ladda ner inställningar. Och när mobilen lägger av och vägrar ladda närmare klockan 22.30 en nyårsafton, när det messas som 17, blir man rätt less och förbannar sig själv. Jag insåg att jag skulle få svårt att skicka vart och ett av ”barnen” ett nyårs-sms och att jag kanske inte skulle kunna ringa Fästmön vid tolvslaget! Men efter några svordomar och lite tankearbete testade jag att byta ut batteriet och bakstycket till dem på den bättre mobilen och försöka ladda igen. Till sist lyckades jag – tror jag. Och alla de stora barnen fick var sitt personligt nyårs-sms, som alltid och jag kunde ringa Anna, som var ute med Elias och Linn och tittade på raketer, vid tolvslaget. Lycka!


En gammal bild på kvartetten.


När det gäller ”barnen” skulle jag vilja berätta för ”ALLA” 
hur duktiga de är alla fyra – var och en på sitt sätt! Johan jobbar stenhårt för några futtiga kronor och förhoppningen är att han så småningom får en fast tjänst med riktig lön. Linn har fixat jobb på egen hand. Det verkar också ganska slitsamt, men hon sköter det lika bra och plikttroget som sin storebror. Frida har i rask takt tagit två betyg mot slutet av terminen och fortsätter hon på den vägen går det bara framåt så att hon slutligen kan välja det hon verkligen vill ägna sig åt. Och Elias, vars fröken åtskilliga gånger har sagt är ett författarämne, växer så det knakar och lär sig saker så fort att man inte hänger med. För tillfället är det engelska. Vilken kvartett, va?!

För övrigt är ett av mina andra delmål att bli mildare. Jag måste bli lika snäll som mina ögon lovar att jag är – det sa Magnus mamma när vi träffades. Jag måste sluta gå omkring och vara arg och bitter och besviken – för det ändrar ingenting. Därmed inte sagt att jag tänker bli mesig och undfallande – det blir jag aldrig!

På tal om snäll… Jag har nog bara nämnt att mammakusinen Barbro hade med sig urgott fikabröd och en amaryllis. Det jag inte berättade var att hon dessutom plockade upp blåbär, lingonsylt, morellsylt och en burk torkad svamp på min diskbänk. Tänk, så snäll vill jag också bli!

Nu är timmen sen – eller tidig – beroende lite på hur man ser det. Folk har bränt en massa pengar i afton på raketer, men nyårsraketerna tystnade nästan helt redan vid halv ett. Jag ska läsa några sidor ur Annika Östbergs bok, en bok som jag redan efter 13 sidor insåg att jag älskar! Hennes språk är vidunderligt – både vackert och så rakt på sak att man känner att man då och då måste sätta sig ner i tanken och försöka ta in det hon skriver. Till och med bokens formgivning är så tilltalande och så rätt att man blir alldeles, alldeles tagen! Vilken fin julklapp jag fick av min mamma!!!


Den här boken förändrar mitt liv!

Read Full Post »