När livet vänder: Niklas

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Efter en tung och bedrövlig dag bänkade jag mig för att se på När livet vänder. Jag var inte helt säker på att jag skulle orka titta i kväll. Men jag vet att jag genom att titta på Anja Kontors fina serie får distans till mina egna problem. Jämfört med dem Anja Kontor samtalar med är mina bekymmer liksom en piss i havet. Typ.

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Niklas gudfar hette Adolf Hitler och Niklas pappa kallades Polens slaktare.

I kvällens program fick vi göra Niklas Franks bekantskap. Nej, namnet kanske inte får några klockor att ringa, men Niklas Franks far Hans kallades Polens slaktare och avrättades när sonen var åtta år. Gudfar till Niklas var Adolf Hitler. Niklas Franks fyra syskon hade svårt att hantera detta… ”arv”. De lever inte längre.

Det gjorde ont att höra att det inte fanns nån kärlek i familjen Franks hem. Men det gjorde gott att höra Niklas tala om sin fars feghet – han kom ständigt tillbaka till den under samtalet med Anja Kontor. För genom att fadern var så feg måste Niklas vara modig… Otroligt modig så att han orkade leva vidare.

Som vanligt var kvällens program mycket starkt. Jag tror att Anja själv blev väldigt berörd. Personligen tyckte jag att det var häftigt att höra henne prata så naturligt på tyska.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 22 april 2016).

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag på jobbet

Ett inlägg om min dag på jobbet, mat och lite annat.

---

 

Det är fortfarande nytt och roligt på jobbet. Och det är fortfarande saker som inte är riktigt fixade. I morse tog jag min kollega till hjälp för att installera en webbkamera och försöka mig på ett videosamtal. Det gick… sisådär. Först såg och hörde jag min kollega, men kollegan såg inte mig. Sen såg jag ett frimärksstort jag och hörde inget. Ja, så där höll vi på ett tag tills det faktiskt funkade. Lite senare kunde jag ha mitt första riktiga videosamtal med huvudredaktören uppe i norr.

Det gick sisådär att videosamtala först… Och ja. Min skärm är dammig.

Jag levererade ju mitt första ”jobb” i fredags  och var lite spänd på hur huvudredaktören skulle ta emot det. Eller snarare om jag hade lagt mig på rätt nivå. Hade jag varit för petig, för okunnig eller för slarvig? Jag hade nog varit aningen för petig, sa huvudredaktören under videosamtalet, men jag fick godkänt per e-post:

Skärmklipp av huvudredaktörens omdöme per e-post.

När jag kom till jobbet i morse kände jag mig som en packåsna. Förutom jobbväskan hade jag två papperskassar med växter i krukor och så lax- och spenatlasagnen jag skulle äta till lunch i händerna. I väskan låg vattenflaska och kaffemugg – jag var så nöjd att jag kom ihåg det utan att skriva lappar. Märkligt, men det verkar som om minnet fungerar bättre ju mer jag har att göra och tänka på…

Nu blev det lite färg på kontoret! Den fina kaffemuggen fick jag för några år sen av äldsta bonusdottern i födelsedagspresent.

 

Jag trivs på mitt nya jobb! Fast den här selfien tog jag igår kväll i bästefåtöljen.

Största delen av min arbetsdag ägnade jag emellertid varken åt att videokonferensa, pyssla med växter eller dricka kaffe utan åt att påbörja en granskning av en megarapport. Rapporten lär sluta på nånstans mellan 800 och 900 sidor och jag fick de 200 första att läsa idag. När jag kommit till sidan 130 var klockan halv fem och det var dags för mig att åka hem.

Min tredje arbetsdag är avslutad och jag trivs fortfarande lika bra. Jag gillar att jobba med sånt jag vill tro att jag är bra på. Och med detta sagt gissar jag att en och annan som vanligt tycker att jag skryter. Fast jag gör inte det. Det är så mycket jag inte är bra på att det där lilla jag är bra på är en piss i havet.

Jag lekte med tomaten i lördags. Annars är det här med mat mest ett problem för mig.

Det är mest en sak som det är lite problem med just nu och det är maten. Jag försöker hitta billig färdigmat som jag kan micra på jobbet. Nån gång i veckan tänkte jag äta lunch i restaurangen och nån gång då och då besöka salladsbuffén på ICA. Men jag har inte särskilt gott om stålar. Jag får nämligen ingen full lön förrän i slutet av november. Som konsult släpar min lön en månad efter. Jag tidsrapporterar ju mina arbetade timmar och dessa får jag betalt för i efterskott. I slutet av oktober får jag alltså lön för fem dar och förhoppningsvis tretton dars a-kasseersättning.

 

 

A-kassan hade förresten hört av sig idag med ytterligare ett obegripligt meddelande om att min handläggare på Arbetsförmedlingen har anmält att jag har fått jobb från och med den 24 september. A-kassans meddelande skulle jag svara på senast ett visst datum in i oktober. Men jag fattade aldrig vad jag skulle svara på… Vad kan vara oklart? Kanske vill de att jag verifierar datumet. När jag tänker efter gjorde ju Arbetsförmedlingen fel en gång för mig i november 2013, vilket ledde till att jag förlorade ersättning för två dar. Men ärligt talat fattar jag varken hur Akassan Dimsyn Vision kan formulera sig så krångligt att en inte begriper vad de vill eller hur Arbetsförmedlingen kan anmäla fel datum. Hur svårt kan det vara, liksom???

Nu ska jag inta ett par rostade mackor och sen strosa över till Tokerian i förhoppning om att få lite inspiration till billig mat. Visst kostar det lunch och så småningom parkering att jobba, men jag lär spara in på kaffe och toapapper (de hänger liksom ihop) och elen, framför allt, eftersom datorn är avstängd om dagarna.

Glid inte bara förbi om du har läst ända hit – lämna gärna en hälsning i en kommentar och berätta hur DIN dag har varit!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den sista dagen…

Ett lägesbeskrivande inlägg.

---

 

Jag struntade fullständigt i partiledardebatten igår kväll. I stället såg jag på norska Frikänd och skrev det här inlägget för att tidsinställa det för publicering måndag morgon. För det här med politik och verklighet går inte ihop längre i min värld. Min värld är här och nu och idag är det sista dagen jag får ersättning från min a-kassa. A-kassan, där jag har varit medlem sen 1986. Varje månad sen april det året har jag betalat min avgift – även de månader jag har varit arbetslös. Från och med idag är jag helt värdelös för mitt fack. Och min morfar, som startade fackföreningar, han sitter säkert där uppe i himlen och skäms över sitt barnbarn…

Det är möjligt att jag får nya ersättningsdagar, för jag jobbade trots allt en del förra året. Men några vettiga svar får jag inte från a-kassan. Därför är jag nu på ett möte i stan. Ett möte som jag misstänker går ut på att försöka tvinga mig att jobba gratis eller för en piss i havet. Och det tänker inte jag ställa upp på. Jag vill inget hellre än att jobba, men jag vill också ha skälig lön för det. Att leva på a-kassa går, men det har varit svårt. Systemet tillåter nämligen inte att man jobbar lite grann om möjlighet ges – då straffas man. Dessutom utsätts du för hot hela tiden om att din ersättning dras in om du inte gör si eller så. Jag har skött mig exemplariskt, jag vet det, men jag har misslyckats med en sak: att få ett nytt jobb. För övrigt finns det ingen möjlighet för mig att studera eller omskola mig – vad ska jag leva på under den tiden? Studielån eller studiebidrag får jag inte för jag är för gammal. Så du som ständigt kommer med den typen av råd kan sluta med det. Dessutom har ingen mer än jag själv och min handläggare nån aning vilken sorts jobb jag har sökt och söker. Men det som du kallar för skitjobb får jag inte – med motiveringen att jag är överkvalificerad. Så vilken del av mitt CV ska jag ljuga om, det vill säga ta bort? (<== retorisk fråga)

Den sista dagen…

 

Dans endast på borden!

Nu har jag en och annan sak på gång. Det vet en del av er. Några vet lite, andra vet mer. Jag vill tänka optimistiskt och ljust på framtiden, men när det blir för svårt gömmer jag mig bland mina böcker. Att greja med hyllorna och litteraturen idag blir min terapi för 2 x 80 kronor plus bensinpengar. Om jag nu får in hyllorna i min lilla bil. Ju mer jag tänker på det, desto mer tveksam blir jag. Fästmön har varit gullig nog att offra en del av sin lediga dag och komma hit för att hjälpa mig bära hyllorna uppför min branta trappa. För när jag tänker på det är jag inte säker på att jag klarar det heller ensam.

Det är inte mycket vi människor klarar av att göra ensamma, eller hur? Det är därför gott att inte vara ensam, att inte ha varit ensam genom de senaste sex årens helvete. Jag hoppas och önskar att jag nån gång i framtiden kan ge tillbaka nåt av det jag har fått av alla snällingar. I bästa fall ska vi dricka champagne snart och dansa på borden. I värsta fall ska jag göra mitt hem till ett Toffelmuseum där snällingar har fri entré att komma och titta på mitt bibliotek. Men då kommer jag själv inte att vara här. Då är jag vinden som blåser förbi din kind och rufsar till ditt nylagda hår en aning.

Till dess jag vet hur det blir måste jag leva i nuet och ha tålamod. Först när jag vet kan jag ta beslut om nästa steg. Jag är dessvärre en otålig natur. Livet har försökt kuva mig. Det har inte lyckats. Jag kommer aldrig nånsin att tacka personen som förstörde det för mig, trots att det var bland det sista h*n sa till mig. Aldrig får h*n heller min förlåtelse, för h*n har inte ens bett om den. H*n ägnar i stället sina dagar åt att göra av med alla pengar h*n har tillskansat sig och har inte vett att känna ödmjukhet. Faktum är att jag har fått lära mig det. Och jag har lyckats – på nästan alla plan, men inte detta. Men jag har gjort mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag är gammal. Försök lära gamla hundar sitta – på alla ställen. Det går inte.

I min fortune cookie i fredags…

Det här inlägget kan ingen kommentera. Jag undanber mig också mejl som låtsas vara välmenande, men som bara är elaka. Skälet är att jag inte vill få fler nålstick från människor som bara vill göra mig illa. Men jag vet vilka mina vänner är och er håller jag närmast hjärtat. TACK för att ni finns!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vatten och el inte alltid jämlikt eller rättvist

Ett urvattnat inlägg om lite el också.

---

 

Den här dagen börjar jag i helt fel ände: nöje först. Det vill säga blogga. Det ligger bara ett jobb att söka i pipeline just nu, så jag måste surfa runt och glo efter två till. Men just nu sitter jag och väntar på nån som ska komma och läsa av min elmätare för första gången. Nån gång mellan klockan sju och 16 ska h*n komma. Eh..? Ja… Jag vill helst vara hemma när hantverkare och andra yrkespersoner kommer för att göra nåt i min bostad. För tillfället kan jag ju det. Om de nu kommer före klockan 14, för då ska jag åka och hämta Fästmön.

I min bostadsrättsförening har alltid elen ingått i månadsavgiften (”hyran”) liksom vattnet. Men förra året installerades såväl elmätare som vattenmätare efter ett beslut på en extra årsstämma. Tanken är att var och en ska betala för vad var och en gör av med. Och det är väl rättvist och framför allt jättebra. I alla fall för mig. Jag lever ju ensam två veckor i månaden och tvåsam de andra två veckorna. Men de som har familjer på fyra, fem, sex personer är förstås inte glada. Jag tycker att bilden nedan, som jag hittade på Twitter idag, passar in lite i detta sammanhang också:

Nu var jag med och röstade FÖR att vi skulle installera mätare. Det kommer nämligen att bli så inom en ganska snar framtid att alla lägenheter överallt ska vara utrustade med mätare. Och var och en ska betala sitt. Jämlikt, ja, men inte särskilt rättvist.

Dåligt med vatten trots fullt ös på grund av en vattenläcka idag.

Ett annat, lite mer akut problem idag, är vattnet. Det är en stor vattenläcka i ett bostadsområde nära mitt. De som bor där har inget vatten alls, jag har lite grann. Jag tror att Anna var glad att hon bestämde sig för att inte tvätta sitt långa hår i morse. Det kommer mini-malt med vatten trots att man har full ös påslaget. Vatten-läckan orsakar visst också problem i trafiken. Vägen ska stängas av där. I morse åkte vi genom dimman i dessa envi-ronger, men det enda jag såg var en hantverksbil från stans kommunala vattenbolag. Jag hade förstås tänkt köra en ma-skin tjockis-svart tvätt idag. Och duscha. Det senare hoppas jag kunna göra i alla fall, annars känner jag mig inte riktigt ren. Tvätten kan vänta, för än är det inte tomt i garderober och lådor.

I-landsproblem, detta med elmätare och vattenläckor där lagningsarbete på-börjas omedelbart. Det finns ställen i världen när man bara har el vissa tider på dygnet, om ens det. För att inte tala om dricksvatten… Många får gå väldigt långt för att bära hem sånt. Så nej, jag ska inte klaga. Dagens strul är en piss i havet jämförelsevis. För världen där ute snäppet värre båda bilderna på illustrationen ovan: den är varken jämlik eller rättvis.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tacksam!

Ett tacksamt inlägg.

---

 

Tacksam för kärleken mitt i det gråa.

Det slår mig idag hur tacksam jag är. Vissa dar känns livet och alla motgångar nästan övermäktiga. Men jämfört med det andra människor går igenom kan det svåra vara som en piss i havet. Oavsett, det hjälper inte mig att tänka så.

I stället tänker jag hur tacksam jag känner mig. Tacksam för att jag har goda vänner som ställer upp med rätt hjälp i rätt tid. Tacksam för familjen, som finns nära och som visar mig sin kärlek. Och också för det faktum att jag hade pengar att betala bilreparationen för. Jag fick en stor peng av mamma till födelsedagen och för den har jag nätshoppat böcker och nu också betalat bilreparationen. Jag är så lyckligt lottad! 

Tack för att just NI finns för mig, vänner och familj! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjukstugan i Backen slapp undan – igen

Ett inlägg om att slippa undan.

Jo jag vet. Det är fortfarande julfred, men… Jag är heligt förbannad. Strax före jul skrev jag om Sjukstugan i Backen som blivit förd inför domstol för eventuellt brott mot sekretess och allt var det var. Detta när man låtit ett TV-produktionsbolag filma en döende man för dokusåpan Sjukhuset, som gick på TV3 för några år sen.

Man hade visat en döende man. Från Sjukstugans håll påstod man först att man inte hade fått mannens godkännande. Sen ändrade man sig. De anhöriga hävdar att varken mannen eller de har godkänt att bli filmade. Och oavsett… Eftersom mannen gick bort undrar jag hur kul Sjukstugan tror att det är för de anhöriga att höra rösten, se kläderna, känna igen kroppen där i dokusåpan.

Men domstolen anser att ett landsting har yttrandefrihet. Yttrandefrihet! Vad hände med den sekretess som vi som har jobbat där har svurit oss åt? Gäller den bara i vissa sammanhang och i såna fall, vilka då?

Enligt lokalblaskan behöver Sjukstugans organisation inte betala nåt skadestånd till de anhöriga. Bara det att det ju inte är varken Sjukstugan eller organisationen som varit den som dömts till att ha betalat – utan produktionsbolaget. Fatta hur vidrigt det ser ut när organisationens jurist står i TV-rutan och säger att skattebetalarna nu slipper betala skadestånd på 375 000 kronor. Alltså vidrigt. För just den summan är ungefär tre månadslöner av Sjukstugans högste direktör. Så nog finns det pengar – inte bara från skattebetalarna… Nog kunde organisationen eller Sjukstugan ha gett de anhöriga pengarna – oavsett.

Jag blir… så jävla arg att jag ser rött! Jag fick själv pengar från organisationen när jag inte var önskvärd längre. Det var skattebetalarnas pengar, det vill säga även mina egna, för jag har då rakt inte skitit i att betala skatt mer än de gånger en bekants tonårsdotter hjälpte mig att städa när min axel var justerad – mot skattefri betalning (ja, det var ju hon som inte betalade skatt, jag borde kanske ha betalat arbetsgivaravgift).

Även om jag hade gått på a-kassa hade jag gladeligen varit med och betalat på de 375 000 kronorna som de anhöriga begärde. En piss i havet efter vad de har blivit utsatta för.

När det aktuella programmet visades var jag fortfarande anställd i organisationen. Jag frågade då min chef, som var organisationens kommunikationschef, om han tittade på den aktuella TV-serien/dokusåpan. Men nej, det hade han inte tid eller lust med. Själv såg jag nästan varje avsnitt och slogs av vilket fokus det var på de anställda. Men patienterna då? De sårbara, utsatta? Jag tyckte redan då att det var anmärkningsvärt att organisationens kommunikationschef brydde sig så lite. Lika lite som han bryr sig nu, eftersom han skickar fram organisationens jurist framför TV-kamerorna. (Nu är han kommunikationschef vid Sjukstugan i Backen, dessutom.) En person (juristen, alltså), som uppenbarligen inte fått nån vidare medieträning. För hur kan han bara stå framför kamerorna och säga, ungefär:

[…] nu slipper skattebetalarna betala […]

Det var ju aldrig så att organisationen – eller dess ägare skulle betala nåt skadestånd utan produktionsbolaget. Att sen juristen har mage att stå och hånle inför kamerorna är mig obegripligt efter den sorg och de sår Sjukstugan i Backen har gett de anhöriga till den döende mannen.

Skäms! 

är det enda jag kan säga. Och så dela ut ytterligare en svart bak. 

Skäms, Sjukstugan i Backen, för att ni inte tar ansvar för de fel ni har begått! Det är pinsamt att vara skattebetalare i det här länet.

Livet är kort. Och Tofflan är jävligt arg.

Read Full Post »

Det ljusnade lite…

Ett inlägg om den mörka dagen som ljusnade.

Den här fredagen har ljusnat – på flera sätt. Ett av sätten är att det har kommit och kommer ner snö från himlen. Det gillar jag ju inte så mycket, dårå, men jag ska försöka klara mig helskinnad hem från jobbet. Det är i vart fall inte så kallt ute och det är mera som snöblandat regn än snö – här i alla fall. Hemma verkar det vara lite kallare. Det kan bli halt, med andra ord.

Ett fullbordat livsverk. Nelson Mandela har lämnat oss.

I morse kunde jag läsa att Nelson Mandela har gått ur tiden. Mina små bloggproblem kändes väldigt små jämförelsevis. Samtidigt tänker jag att Nelson Mandela levde i nästan 100 år. Han hade ett rikt liv. Inte alltid ett gott liv. Det kan såna som jag tänka på när det egna livet känns tufft. Jag har till exempel inte suttit i fängelse. Jag har inte heller varit förföljd och plågad för min hudfärg. Däremot har jag blivit förföljd av andra skäl. Men det är en piss i havet – ursäkta uttrycket! – i sammanhanget. En stor man har gått ur tiden, men hans livsverk var otroligt gott och värdefullt.

_______________________

Jag fick ta över ett uppdrag i morse som jag kände mig väldigt tveksam till om jag skulle fixa. Men jag hanterade det och ”löste” det och det i sig blev jag väldigt glad och stolt över. Självkänslan är inte på topp och det är väldigt lätt att knuffa omkull mig just nu. I vissa fall känner jag att jag till och med har blivit… undfallande. Jaa, jag är en annan Toffla än den jag var för fyra, snart fem år sen när livet kraschade.

Medan två finska flaggor vajade i vinden i morse, med en svensk dito emellan sig, kom jag till jobbet och kände stolthet. Stolthet för att det faktiskt finns en bit finne i mig. Och idag är det Finlands självständighetsdag. Kvartsfinnen i Tofflan sjöng de inledande stroferna på Maamme, Finlands nationalsång, för arbetskamraterna i morse. Fast på svenska. Och det var bara två kollegor här just då.

Två finska flaggor och en svensk. Min arbetsplats uppmärksammar Finlands självständighetsdag idag.

Och det jobb jag gjorde under förmiddagen renderade i en glad och tacksam projektledare. En person som var så nöjd att h*n till och med tog i hand och tackade innan hon gick nu på eftermiddagen. Sånt värmer ett fruset Toffelhjärta enormt.

Om en stund ska jag nu rulla hemåt i ovädret. Kära Fästmön jobbar helg och jag ska passa på att köpa lite julklappar till henne och slå in lite klappar. Jag borde också gå ett varv med dammsugaren, men det prioriterar jag inte just nu – om jag får välja. Kvällarna den här veckan har gått åt till alltför mycket dåligt mående. A-kassan och Arbetsförmedlingen har ju inte precis gjort tillvaron ljusare. Jag känner att Anna inte har fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Men i helgen har vi åtminstone kvällarna tillsammans och på söndag blir det julbord på Odinsborg, som sagt.

Det var så rörigt i veckan att jag totalt missade det första avsnittet av nya säsongen av Morden i Sandhamn på TV4. Ska försöka se avsnittet på TV4Play under morgondagen, efter att jag har skjutsat Anna till jobbet. Och ja. Jag gör det så gärna, jag avstår sovmorgon för att se till att min älskling slipper halka och frysa medan morgonen är kolsvart. Det skulle aldrig falla Anna in att kräva, än mindre be om detta. Det är mitt eget val. Jag tror att det kallas kärlek.

Vi ses kanske i kväll – Inshallah – om Gud vill. Ha en skön helg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Kakor och shopping

Ett inlägg om ytlighet.

Det här med kakor och shopping, alltså… Jag är egentligen en kanelbullsmänniska och shopping för mig är att köpa böcker. Efter en vecka hos mamma har jag börjat ta efter några av mammas mindre bra sidor: kakfrosseri och shopping. Det har inte gått en dag utan att vi ägnar oss bådadera. Ofta blir det kakor som belöning när vi har shoppat på eftermiddagen. Sen blir det en kaka till kvällskaffet. Kvällskaffe är nånting som jag avskaffade för länge sen…

Jag kan ju skylla på mamma, att jag gör det för mammas skull. Och lite så är det nog. Hon har få sociala kontakter, så det är väl därför hon pratar typ hela tiden. Dessutom behöver hon komma hemifrån. Att fika gör man ju helst inte ensam, heller.

I Skänninge slog jag på stort och överraskade till och med mig själv: jag valde frivilligt ut sju par strumpor för priset av 100 kronor – som mamma sen betalade, men ändå. Jag valde kläder frivilligt. Ett stort framsteg (?). Sen när det gäller färger och mönster överraskade jag ingen.

Tre par randiga, två par rutiga och två rätt roliga med hundar respektive ekorrar på. Färgen var förstås gråskala, dock med lite röd dekorfärg på vissa par.

Dagens kaka blev päronkaka från Ubbes. Mamma åt ju en sån häromdan och tyckte att den var så god. Därför inhandlades var sin sådan till… eh… kvällskaffet, dårå, som jag inte dricker, egentligen. Men innan dess smockade vi i oss pizza och medan jag satt och surfade runt senare i kväll slank även en Ploppchoklad ner. OCH JAG UNDRAR VARFÖR JAG ÄR SÅ TJOCK?!.. Är jag dum i huvet, eller? (Retorisk fråga.) Inte så konstigt, heller, att jag har skitont i hälarna också – notera pluralformen. Gissningsvis är det på väg att bli en hälsporre även i höger fot. BAJS!

Päronkaka med Toffelbett.

För övrigt surade jag rätt rejält över repan på bilen och min trasiga klocka. Ajfånen har dessutom krånglat. Den är seg, hänger sig och hundra år efter leveransen kommer puffar för mejl, sms, spel, kommentarer etc. Det tog också hundra år att dra över de två bilderna till det här inlägget. MEN… det är ju statens egendom och ska lämnas tillbaka om ett par veckor. Jag ska köpa en ny. Jag måste det, måste vara tillgänglig. Troligen skrotar jag den fasta telefonen hemma då. Det är bara mamma och säljare som ringer på den och de senare kan jag klara mig utan.

Vad ny mobil och lackering av bilen kostar törs jag inte tänka på. Det är verkligen inte läge för detta nu, när jag bara har en lön till på ingång. Så jäkla typat, för jag blev så glad över ett skrivuppdrag i morse. Men det uppdraget inbringade blev ju en piss i havet jämfört med det som behövs…

Nä, ingen idé att gråta över spilld mjölk. Det är väl bara att ta en kaka till och shoppa loss. Men jag väntar tills det ljusnar. Nu ska jag läsa en stund innan jag sover några timmar.

Livet är kort. Och det suger rejält ibland.

Read Full Post »

Regn, dofter och glädje

Ett inlägg där Tofflan skriver om hur mysigt det är med regn, om skuldfrågor och om delad glädje.

Vilken kväll det blev igår! Jag städade ju tills jag mådde illa. Under tiden hopade sig molnen. Det hade ju liksom regnat under dagen, men det var en piss i havet, för att uttrycka sig på ren svenska. Först blev det så här mörkt på himlen:

Mörka och tunga regnmoln.

Det dröjde inte länge innan det blåa i molnen försvann helt och de gick mera åt svart. Och sen öppnade de sig. Fullständigt.

Svartare ju närmare de kom.

Jag tycker faktiskt att det är ganska mysigt med regn – om man är inomhus, vill säga. Det smattrar så härligt mot tak och fönster och man får liksom inte bara lust utan också rätt att kura ihop sig under en filt med en bra bok. Nu gjorde jag emellertid inte det, men jag såg sista delen av Ice Cream Girls. Det gick att lista ut lite grann vartåt det barkade hän vad gäller skuldfrågan, men den verklige/a mördarens identitet lyckades jag inte klura ut. Så ska en riktigt bra TV-deckare vara! Och så brittisk, förstås.

Sen blev det plötsligt läggdags. Jag kände hur doften från en av mina porslinsblommor, den som står i gästrummet, fyllde min lägenhet. De är inte bara vackra, dessa blommor, de doftar mycket också. Därför funderar jag om den är skyldig till klådan i näsa och ögon tidigare i veckan… Jag vet många som är allergiska mot hoya – och det är ganska förståeligt. Men vackra är de, när de blommar!

Den blommar och doftar starkt, men är den skyldig till min klåda?

Och just när jag skulle stänga av ljuset för Storebror* upptäckte jag att jag hade fått ett mejl från min Nästanbror**. Goda nyheter, som jag naturligtvis var tvungen att både blogga om och skriva en nyhet om! För när stipendier, stora stipendier, går till rätt personer blir jag väldigt, väldigt glad!

Idag är det fredag och jag ska hämta Den Mest Älskade efter jobbet klockan 20 hem till mig. Jag vet inte hur länge hon stannar, men för några dagar är hon mest min och jag mest hennes… Kan en helg bli bättre?

*Storebror = min stationära dator
** Nästanbror = Magnus, min syssling

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Inger

Efter en ganska frustrerande arbetsdag satte jag mig ner och tittade på den andra delen av När livet vänder, den del jag hade kvar att se.

Hemlös, narkoman och HIV-smittad. Sen vände Ingers liv. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Inger kommer från en rätt vanlig familj utan några som helst sociala problem. Men i ungdomen började hon med mellanöl och hasch för att så småningom landa i ett heroinmissbruk. Som hemlös befann hon sig så långt ner som en människa kan befinna sig. Hon var nära att frysa ihjäl och det var först då hon förstod sagan om flickan med svavelstickorna.

Så småningom hamnade hon i häktet, HIV-testades och fick veta att hon var smittad. Trots allt detta vände livet för Inger. Och det var tack vare kärleken.

Inger sitter i sitt kök i ett falurött hus på landet och berättar sitt livs historia för Anja Kontor. Hon berättar om sina drömmar och sin längtan, om tiden längst ner på samhällets botten och om hur hon fick kraft att bryta med sitt gamla liv. Ytterligare en stark historia om ett livsöde så olikt mitt eget. Och faktiskt… efter att ha lyssnat på Inger så känns min dåliga arbetsdag rätt mycket som… en piss i havet, på ren svenska.

Titta på Inger på SvT Play!

Livet är kort.

Read Full Post »