Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘heligt förbannad’

Le och vara tacksam och basmatematik

Ett inlägg om att le, vara tacksam, säga ja och att tolka siffror.


 

Tofflan m solbrillor

Ler gör jag sparsamt.

Ler gör jag inte hela tiden. Faktum är att jag är sparsam med leenden. En person sa en gång till mig att le och se glad ut hela tiden – så får du framgång i yrkeslivet. Jajamens, det beror på arbetsplatsen. Visst är det trevligt med glada medarbetare, men ett leende ska vara äkta tycker jag. Och trots att jag log äkta på just den arbetsplatsen fick jag inte den utlysta tjänsten. Den gick till en man som hade nåt som jag inte hade, utan att gå närmare in på det. Jag fick i stället en mycket mer intressant tjänst, men det är en annan historia.

Nu sitter jag emellertid här och söker jobb igen. Jag läste en jättebra krönika i Metro på nätet om det häromdan, Lisa Magnussons Det gäller att le och säga ja till alltHon menar på att tanken att robotar ska ta över jobben i framtiden redan är verklighet eftersom de flesta människor redan är robotor. Robotar därför att folk inte har råd att göra annat än att le och säga ja till allt. Typ de arbetslösa. Hon skriver:

[…] de som ständigt måste stå till Arbetsförmedlingens förfogande för att få pengar till det nödvändigaste. Söka jobb på jobb, försöka konkurrera, infoga sig i meningslösa ”åtgärder” för att snygga till statistiken över ”sysselsättningen”. […]

Lisa Magnusson har också läst en debattartikel i Expressen och signerad Svala Firus, psykolog på Arbetsförmedlingen. Denna psykolog har slagit larm (!) om att dagens unga inte är tillräckligt tacksamma (!). Lisa Magnusson refererar:

[…] Eller, ja, de flesta är det, medgav hon. Men hon vet bland annat två ”rekryteringsträffar” där jättefå dök upp. Och en person fick en fin chans att visa framfötterna genom en praktik som kanske kunnat leda till jobb, men sumpade allt för att hen ”inte vill bli utnyttjad”. […]

Lisa Magnusson konstaterar torrt:

[…] Man hade ju gärna velat veta hur många ”rekryteringsträffar” Svala Firus själv minglat runt på, hur länge hon gratisjobbade i hopp om anställning. Men det nämnde hon inte. […]

Glöm inte att du är värdefull

Jag har goda vänner vänner som påminner mig om saker och ting ibland. Men jobbmässor är värdelösa, det vidhåller jag.

De rekryteringsträffar som har arrangerats här i Uppsala under min tid som arbetssökande har inte passat mig alls. Det vill säga, det jag har i mitt CV och rekryteringsträffarna har inget gemensamt. Så varför gå? Nej, jag har inte besökt en enda. Däremot har jag varit på jobbmässor arrangerade av och på Arbetsförmedlingen. Totalt värdelösa fär min del även dessa, därför att en timid tant som jag lyckas knappast ta sig fram till rekryterarna. Längst fram står nämligen yngre och aggressivare förmågor, läs: nybakade studenter som tror att de kan och vet allt. Tur att några av oss har god självkänsla. Andra har godare självinsikt.

Vid nåt tillfälle nådde jag och kompisen jag hade med mig fram till rekryterarna. Men tyvärr, de tog inte emot våra CV:n – vi blev ombedda att gå hem och lägga in dem elektroniskt. Jaha, vad skulle vi då på en jobbmässa att göra? Då kunde vi ju ha stannat hemma. Vem trängs liksom frivilligt med folk? Människor som söker kroppskontakt, eller vilka?

Jobba gratis har jag också gjort. I två månader. Det var ett ganska avancerat jobb som gick ut på att uppdatera (kolla fakta, innehåll och språk) ett hundratal webbsidor där olika forskare och forskningsprojekt presenterades. Dessutom skulle sidorna översättas till engelska där sån översättning saknades. Och de sidor som var översatta skulle språkgranskas. Roligt och spännande projekt, alltså, men, som sagt, gratisjobb. När jag slutade le och krävde ekonomisk ersättning för mitt arbete fick jag ett vikariat om tre månader och lön.

Men åter till tacksamheten och det Lisa Magnusson skriver. Hon noterade att folkpartisten Birgitta Ohlsson blev inspirerad av psykologen Svala Firus text. Enligt Lisa Magnusson fyllde politikern i att…

[…] Alla måste jobba, så att ”mormor får en värdig äldreomsorg, att cancersjuka ges vård”, detta är välfärdsmässig ”basmatematik”.

Fast det Birgitta Ohlsson, enligt Lisa Magnusson, inte tänkte på var…

[…] I basmatematiken ingår tydligen inte att kunna räkna ut att 400 000 arbetssökande minus 40 000 lediga jobb är lika med 360 000 överblivna personer. Att det alltså inte nödvändigtvis handlar om att de som står utan jobb vill att mormödrar får ovärdig äldreomsorg och att cancersjuka dör. […]

Vänstern hat, å sin sida, enligt Lisa Magnusson inte nåt bättre att komma med:

[…] Den nya vänstern pratar om skitjobb, om att ersätta arbetslinjen med fritidslinjen. Jag tror inte på det. Frihet, vad är väl det, annat än ett finare ord för total tomhet? Det är inte jobben i sig som är skit. Däremot maktbalansen. […]

Igår läste jag i lokalblaskan att Uppsala län har den lägsta arbetslösheten i landet, 5,3 procent. Det framgår inte av artikeln hur man har räknat (det är knappas basmatematik, eller hur..?), men en analytiker från Arbetsförmedlingen – finns det INGEN på Arbetsförmedlingen som jobbar med att förmedla jobb??? –  Therese Landerholm uttalar sig i artikeln:

[…] Det finns tre huvudförklaringar till att arbetslösheten är så här låg i Uppsala län. Det är dels närheten till Stockholm, dels den låga andelen sysselsatta inom tillverkningsindustrin, dels den stora offentliga sektorn […]

Tågmålning på toa

Vi som bor här ska pendla till jobb i andra län med tåg som inte går som de ska. Men då får man fin jobbstatistik över sysselsättningen.

Där ser man! Vi som bor i Uppsala län förväntas jobba i ett annat län än vårt hemlän, men vill vi jobba där vi bor ska vi definitivt inte jobba med tillverkning utan offentlig sektor. Och hur säkra jobben är i offentlig sektor har ju flera av oss fått smaka på den hårda vägen… (Ta nu senast den högste dirren på Sjukstugan i Backen. För en månad sen sa han i media att han ska jobba två år till. Häromdan sa han att han går i pension typ nu. Nåt mysko är det!..)

Men det finns problem och utsatta grupper även i Uppsala län: utrikesfödda, äldre arbetslösa, funktionsnedsatta och lågutbildade personer. För byggnadsarbetare, gymnasielärare och undersköterskor ser emellertid framtiden ljus ut. Synd att jag inte kan jobba inom dessa tre yrken eftersom jag inte har nån utbildning för nåt av dem eller ens kan utbilda mig: jag är för gammal för att få studiemedel.

Så varför ska jag le och vara tacksam? Jag är heligt förbannad! Jag har gedigen och bred erfarenhet och stor kompetens inom mitt yrke. Men jag är för gammal. Ändå förväntas jag jobba tills jag blir 70, helst, det vill säga nästan 20 år till. Basmatematik..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att slippa undan.


Jo jag vet.
Det är fortfarande julfred, men… Jag är heligt förbannad. Strax före jul skrev jag om Sjukstugan i Backen som blivit förd inför domstol för eventuellt brott mot sekretess och allt var det var. Detta när man låtit ett TV-produktionsbolag filma en döende man för dokusåpan Sjukhuset, som gick på TV3 för några år sen.

Man hade visat en döende man. Från Sjukstugans håll påstod man först att man inte hade fått mannens godkännande. Sen ändrade man sig. De anhöriga hävdar att varken mannen eller de har godkänt att bli filmade. Och oavsett… Eftersom mannen gick bort undrar jag hur kul Sjukstugan tror att det är för de anhöriga att höra rösten, se kläderna, känna igen kroppen där i dokusåpan.

Men domstolen anser att ett landsting har yttrandefrihet. Yttrandefrihet! Vad hände med den sekretess som vi som har jobbat där har svurit oss åt? Gäller den bara i vissa sammanhang och i såna fall, vilka då?

Enligt lokalblaskan behöver Sjukstugans organisation inte betala nåt skadestånd till de anhöriga. Bara det att det ju inte är varken Sjukstugan eller organisationen som varit den som dömts till att ha betalat – utan produktionsbolaget. Fatta hur vidrigt det ser ut när organisationens jurist står i TV-rutan och säger att skattebetalarna nu slipper betala skadestånd på 375 000 kronor. Alltså vidrigt. För just den summan är ungefär tre månadslöner av Sjukstugans högste direktör. Så nog finns det pengar – inte bara från skattebetalarna… Nog kunde organisationen eller Sjukstugan ha gett de anhöriga pengarna – oavsett.

Jag blir… så jävla arg att jag ser rött! Jag fick själv pengar från organisationen när jag inte var önskvärd längre. Det var skattebetalarnas pengar, det vill säga även mina egna, för jag har då rakt inte skitit i att betala skatt mer än de gånger en bekants tonårsdotter hjälpte mig att städa när min axel var justerad – mot skattefri betalning (ja, det var ju hon som inte betalade skatt, jag borde kanske ha betalat arbetsgivaravgift).

Även om jag hade gått på a-kassa hade jag gladeligen varit med och betalat på de 375 000 kronorna som de anhöriga begärde. En piss i havet efter vad de har blivit utsatta för.

När det aktuella programmet visades var jag fortfarande anställd i organisationen. Jag frågade då min chef, som var organisationens kommunikationschef, om han tittade på den aktuella TV-serien/dokusåpan. Men nej, det hade han inte tid eller lust med. Själv såg jag nästan varje avsnitt och slogs av vilket fokus det var på de anställda. Men patienterna då? De sårbara, utsatta? Jag tyckte redan då att det var anmärkningsvärt att organisationens kommunikationschef brydde sig så lite. Lika lite som han bryr sig nu, eftersom han skickar fram organisationens jurist framför TV-kamerorna. (Nu är han kommunikationschef vid Sjukstugan i Backen, dessutom.) En person (juristen, alltså), som uppenbarligen inte fått nån vidare medieträning. För hur kan han bara stå framför kamerorna och säga, ungefär:

[…] nu slipper skattebetalarna betala […]

Det var ju aldrig så att organisationen – eller dess ägare skulle betala nåt skadestånd utan produktionsbolaget. Att sen juristen har mage att stå och hånle inför kamerorna är mig obegripligt efter den sorg och de sår Sjukstugan i Backen har gett de anhöriga till den döende mannen.

Skäms! 

är det enda jag kan säga. Och så dela ut ytterligare en svart bak. 

Svart bak

Skäms, Sjukstugan i Backen, för att ni inte tar ansvar för de fel ni har begått! Det är pinsamt att vara skattebetalare i det här länet.


Livet är kort. Och Tofflan är jävligt arg.

Read Full Post »

År 2010 drabbades jag av Pocketklubben och dess suspekta sätt att ragga medlemmar/kunder. Jag fastnade i deras klor efter att ha deltagit i en tävling på nätet där man skulle en pocketbok gratis. Man skulle varken betala för den eller bli medlem i Pocketklubben. Men HEPP så var jag medlem, vilket jag fick veta när boken jag ”vunnit” kom hem till mig! Först försökte jag prata med Pocketklubbens kundtjänst utan framgång. Det som till sist funkade var när jag mejlade länken till mitt blogginlägg till dem. Då fick jag svar från självaste VD:n Richard Wallin. Men att han var VD för företaget framgick inte av mejlet…

Efter detta läste jag i media hur antalet anmälningar mot Pocketklubben dråsade in till Konsumentverket. Siffran ökade hela tiden. Ett tag var det 48 anmälningar, snart var antalet 55… Ofta handlade det om äldre, personer med funktionshinder eller personer av icke svensk härkomst som drabbades av telefonförsäljare – jag var väl ett undantag..? Men som alltid beklagade VD Rickard Wallin det inträffade – och så fortsatte klubben med sina suspekta metoder som om inget hade hänt. Biljana Vaskovska på Konsumentverket sa i en av notiserna ovan att verket skulle utreda eftersom det hade inkommit så många anmälningar rörande just Pocketklubben.

Men det här var alltså 2010. Nu är det 2012 och vad har hänt? På Konsumentverkets hemsida hittar jag ingenting när jag söker på Pocketklubben. Däremot fick jag ett mejl i förra veckan från en av mina läsare, vi kan kalla läsaren A. A skriver att h*n har läst om mina dåliga erfarenheter av Pocketklubben här på bloggen och berättar följande:

[…] En kompis till mig som är utbytesstudent här i Sverige och därför varken kan prata svenska eller läsa svenska pocketböcker har råkat ut för dem. De prackade på henne en prenumeration av böcker och försäljaren sa på knagglig engelska att böckerna var gratis (det nämndes inget om att de resterande böckerna skulle kosta pengar). Det verkar vara vanligt att sådana företag ringer till just utbytesstudenter och folk som inte förstår vad de tackar ja till. Jag känner åtminstone tre utbytesstudenter som har råkat ut för just sådana här företag som skickar hem obeställda saker med räkningar. […] 

A bad att få använda mig och min blogg som stöd mot Pocketklubben. Det visade sig emellertid inte bli aktuellt. A, som verkar vara av envis sort, gav sig nämligen inte gentemot Pocketklubben. A skriver i nästa mejl till mig:

[…] Jag ringde runt till olika instanser och även till Bonniers jurist, och även ca 10 ggr till Pocketklubbens kundtjänst och argumenterade för mig. Sedan fick jag ett samtal från chefen på Pocketklubben där hon sa att de hade strykit hela skulden. […]

Jag tycker att det är skönt att det hela löste sig för A:s vän, men blir heligt förbannad när jag inser att Pocketklubben inte alls har ändrat sina metoder utan kör samma fula race som 2010. Är det nån som vet hur det gick med Konsumentverkets utredning? Är det fler som har drabbats än A:s tre bekantingar efter 2010???

Pocketklubbens beteende ger dem helt klart en stor, fet och svart bak.

En svart bak till Pocketklubben som fortsätter med sina suspekta försäljnings-/kundreaggningsmetoder – i flera år…


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat förtydligande: Den som läser med färgade glasögon läser in sig själv där man tycker att det passar. Men… Ironin i nedanstående inlägg är gentemot mig själv, Fröken Duktig/Hurtig/Lustig/Värdelös, som tvivlar på sin egen förmåga och som anser sig vara hjärtlös i vissa sammanhang. Ironin gäller också det att man försöker ställa en sjukdomsdiagnos per telefon, befinner sig på playan när man sitter inomhus samt att det mest upphetsande man gjort är att raka armhålorna och borsta tänderna.  

Här kommer mitt ursprungliga inlägg:

Äh, NOT förstås! Fröken Duktig/Hurtig/Lustig/Värdelös – välj det alternativ som du tycker passar! – har hittills hållit sig inomhus och ringt en massa telefonsamtal, försökt ställa en sjukdiagnos, sökt några jobb och bloggat lite. Lilla mamma är krasslig IGEN och det är inte lätt att finnas till hands per distans. Nu åker jag emellertid ner till henne på måndag, men ändå. Oron finns där. Och man bryr sig om sina gamla föräldrar om man är en normalt funtad dotter/son. Senast igår hörde jag om En vän som satt på akuten med sin sjuka, åldriga mamma. Det är bry-sig-om, det!


Här satt min lilla mamma en av påskdagarna och blickade ut över sjön.

                                                                                                                                                                Det är fortfarande varmt idag och jag är glad att jag får nånting gjort överhuvudtaget. Hade mycket väl kunnat tänka mig att vara på playan eller åtminstone på en båt som Fästmön och Elias igår. (Men ibland behöver små pojkar göra saker på egen hand med sina mammor.) Jag väntar förstås med spänning på att få se bilder från trippen på en blogg nära mig.

Förbereder mig inför fredagseftermiddagens möte som förhoppningsvis kan ge mig lite framtid – trots att det finns såna (Petite Moi included) som tvivlar på min förmåga och som tycks tro att man kan leva på luft. Luft betalar inga räkningar, liksom. Sen kan älska nån helt galet mycket ändå. För jag anser att man är RÄDD OM den man älskar genom att inte dra ner den helt och hållet i ens privata helvete. Min utmätning blir ju även din, om det kommer till det värsta. Om man då inte väljer att slänga ut nån innan dess, vilket har föreslagits. Var gjorde man av sitt hjärta då? Nej fy te rackarns sicken soppa!

Ja, jag är heligt förbannad idag och jag behöver ta en rejäl paus. Det som är bra med ilskan är att den ger mig styrka. Tårar och ledsenhet gör mig svag och pinsamt beklämmande. Och glöm inte bort i sammanhanget att jag bara kan bli riktigt tvärarg på den jag tycker om.

Det mest upphetsande jag har gjort hittills idag är att raka armhålorna. Nu till tandborstningen – med språng!

PS Funderar starkt på att skapa en kategori som heter Ironi. Nån som tycker att det är bra förslag???

Read Full Post »

Det här inlägget trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle skriva. Fast å andra sidan trodde jag inte heller att jag skulle börja blogga, så…

Personen som jag vill lyfta fram har en speciell plats i mitt liv. Från allra första början var jag mest fruktansvärt arg heligt förbannad på personen. Men så visade det sig att h*n lyssnat på fel öra, det vill säga fått sig en rejäl dos osant skvaller och skitsnack – från bland annat en person som aldrig har träffat den h*n skitsnackade om… Men tack och lov har personen jag vill lyfta fram förmågan att tänka själv och dra sina egna slutsatser vad gäller omdömen om människor.

Många gånger har den här personen stuckit ut hakan – och ganska många gånger har h*n fått på käften för sina åsikter. Handlar det inte om personens politiska åsikter – som inte stämmer med vissa andras – så har det handlat om musiktävlingar och annat.

Personen som jag vill lyfta fram har under de år jag har känt personen vuxit – både som människa men också i sin familjeroll. De svarta dagarna finns där fortfarande, fast jag har också noterat ett jävlar anamma som tas fram – med lite påstötningar – ibland.

En humor som tilltalar mig, ett intresse för samhällsfrågor som engagerar och en vänskap som h*n aldrig slipper ifrån! Det är personen i fråga. Och så är h*n också min förebild som bloggare!

Många, många grattis på födelsedagen, vännen Jerry!

Inte kan man tro att denne yngling blir 45 idag???

Read Full Post »