Den sista dagen…

Ett lägesbeskrivande inlägg.

---

 

Jag struntade fullständigt i partiledardebatten igår kväll. I stället såg jag på norska Frikänd och skrev det här inlägget för att tidsinställa det för publicering måndag morgon. För det här med politik och verklighet går inte ihop längre i min värld. Min värld är här och nu och idag är det sista dagen jag får ersättning från min a-kassa. A-kassan, där jag har varit medlem sen 1986. Varje månad sen april det året har jag betalat min avgift – även de månader jag har varit arbetslös. Från och med idag är jag helt värdelös för mitt fack. Och min morfar, som startade fackföreningar, han sitter säkert där uppe i himlen och skäms över sitt barnbarn…

Det är möjligt att jag får nya ersättningsdagar, för jag jobbade trots allt en del förra året. Men några vettiga svar får jag inte från a-kassan. Därför är jag nu på ett möte i stan. Ett möte som jag misstänker går ut på att försöka tvinga mig att jobba gratis eller för en piss i havet. Och det tänker inte jag ställa upp på. Jag vill inget hellre än att jobba, men jag vill också ha skälig lön för det. Att leva på a-kassa går, men det har varit svårt. Systemet tillåter nämligen inte att man jobbar lite grann om möjlighet ges – då straffas man. Dessutom utsätts du för hot hela tiden om att din ersättning dras in om du inte gör si eller så. Jag har skött mig exemplariskt, jag vet det, men jag har misslyckats med en sak: att få ett nytt jobb. För övrigt finns det ingen möjlighet för mig att studera eller omskola mig – vad ska jag leva på under den tiden? Studielån eller studiebidrag får jag inte för jag är för gammal. Så du som ständigt kommer med den typen av råd kan sluta med det. Dessutom har ingen mer än jag själv och min handläggare nån aning vilken sorts jobb jag har sökt och söker. Men det som du kallar för skitjobb får jag inte – med motiveringen att jag är överkvalificerad. Så vilken del av mitt CV ska jag ljuga om, det vill säga ta bort? (<== retorisk fråga)

Den sista dagen…

 

Dans endast på borden!

Nu har jag en och annan sak på gång. Det vet en del av er. Några vet lite, andra vet mer. Jag vill tänka optimistiskt och ljust på framtiden, men när det blir för svårt gömmer jag mig bland mina böcker. Att greja med hyllorna och litteraturen idag blir min terapi för 2 x 80 kronor plus bensinpengar. Om jag nu får in hyllorna i min lilla bil. Ju mer jag tänker på det, desto mer tveksam blir jag. Fästmön har varit gullig nog att offra en del av sin lediga dag och komma hit för att hjälpa mig bära hyllorna uppför min branta trappa. För när jag tänker på det är jag inte säker på att jag klarar det heller ensam.

Det är inte mycket vi människor klarar av att göra ensamma, eller hur? Det är därför gott att inte vara ensam, att inte ha varit ensam genom de senaste sex årens helvete. Jag hoppas och önskar att jag nån gång i framtiden kan ge tillbaka nåt av det jag har fått av alla snällingar. I bästa fall ska vi dricka champagne snart och dansa på borden. I värsta fall ska jag göra mitt hem till ett Toffelmuseum där snällingar har fri entré att komma och titta på mitt bibliotek. Men då kommer jag själv inte att vara här. Då är jag vinden som blåser förbi din kind och rufsar till ditt nylagda hår en aning.

Till dess jag vet hur det blir måste jag leva i nuet och ha tålamod. Först när jag vet kan jag ta beslut om nästa steg. Jag är dessvärre en otålig natur. Livet har försökt kuva mig. Det har inte lyckats. Jag kommer aldrig nånsin att tacka personen som förstörde det för mig, trots att det var bland det sista h*n sa till mig. Aldrig får h*n heller min förlåtelse, för h*n har inte ens bett om den. H*n ägnar i stället sina dagar åt att göra av med alla pengar h*n har tillskansat sig och har inte vett att känna ödmjukhet. Faktum är att jag har fått lära mig det. Och jag har lyckats – på nästan alla plan, men inte detta. Men jag har gjort mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag är gammal. Försök lära gamla hundar sitta – på alla ställen. Det går inte.

I min fortune cookie i fredags…

Det här inlägget kan ingen kommentera. Jag undanber mig också mejl som låtsas vara välmenande, men som bara är elaka. Skälet är att jag inte vill få fler nålstick från människor som bara vill göra mig illa. Men jag vet vilka mina vänner är och er håller jag närmast hjärtat. TACK för att ni finns!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Klappa(r) till den elaka och otrevliga..?

Jag ska säga som det är: Nää, jag orkar inte med folk! Framför allt orkar jag inte med folk som kommer med oombedda råd, särskilt när det gäller sånt de tycker att jag ska göra eller testa – som jag redan gjorde eller testade för två, tre år sen. Jag orkar inte få ingnuggat i huvet att jag är dum i det. För det är ju känslan jag får. Att jag är dum. Dum och elak och otrevlig. Och jag orkar inte ta mer jävla hänsyn till folk än vad jag redan gör. Att stå med mössan i handen och huka för överheten ger mig ont i ryggen – och självkänslan.

Den som inte har förstått vilket desperat läge jag befinner mig tror säkert att den är snäll som kommer med råd. Ja, det klart att man kan kosta på sig att vara snäll när man själv har sitt på det torra. Men det är inte råd jag behöver, det är ett jobb. Så att jag kan försörja mig. Så att jag kan bo nånstans. Oron gnaver hela tiden och jag laddar inför telefonsamtalet med SKTF:s a-kassa i morgon. Ett samtal som kanske försätter mig i en, om möjligt, ännu mer utsatt position ifall det är så att de kräver pengar tillbaka.

Och du som tror att du känner mig bara för att du har läst några av mina blogginlägg, du gör verkligen inte det. Jag har bloggat om min situation sen maj 2009 och hade du orkat läsa allt så kanske, kanske du kunde förstå en itsybitsy del. Men jag kan inte begära det av nån och framför allt bloggar jag inte för andra utan för mig själv. Nej, det är bara du som har träffat mig i verkliga livet, som vet vem jag verkligen är, som känner mig. Bloggen är en roll. En roll där jag häver ur mig allt det svarta som annars skulle fastna inuti och förgifta mig själv och min familj.

Den som verkligen vill hjälpa mig gör det med handling, inte med ord. Det kan vara L, som pratade med min chef. Det kan vara R, som har gett mig bensinpengar en gång, det kan vara LE, som gav mig en påse bröd, det kan vara den som ger mig en kram och en axel att gråta mot. Det kan vara Fästmön, som är den enda som förstår mig och som känner mig och som har erbjudit mig sin kärlek och sitt hem, tro inte annat! Ett hem som redan är knökfullt med barn.

Så ursäkta mig och jag är lite jävla otrevlig just nu. Dum och elak är jag ju alltid, det kan jag inte göra nåt åt.

Mamma kom igår och ska stanna i över tre veckor. Jag älskar min mamma, men det är inte alltid lätt att kampera ihop. Jag, som är så jävla otrevlig, och mamma som är sjuk, handikappad, gammal och lite vimsig. Men det får gå. Inte låter jag mamma sitta ensam 30 mil bort över alla storhelgerna. DET hade VERKLIGEN varit… otrevligt.

Just nu är jag så ledsen, så ledsen, så ledsen, men jag försöker bita ihop och inte visa mamma hur jag mår. Hon vet det ändå. Det är tillräckligt jobbigt för henne att veta att hennes snart 50-åriga dotter har varit långtidsarbetslös. Skämmigt är det också inför släkt och vänner.

Lite jävla snäll tycks jag emellertid ha varit, för det har landat två paket i min postbox. Det ena är från Tomten i Metropolen Byhålan och jättestort, det andra från släkten i England och ganska litet och hårt. Tänk, Tomten i Metropolen Byhålan och i England kanske inte vet hur jävla otrevlig jag är…

Klappar som har landat i den otrevligas postbox.

                                                                                                                                                                   Nu ska jag fixa lite adventsfika till mamma och medan tårarna droppar i diskhon kanske de tillfälligt har droppat klart när jag ska servera. Det är bara inuti som jag inte kan sluta gråta. Inte nånsin.

Read Full Post »

Vecka 7: Pris och Fis

Dags för veckans höjning (pris) respektive sänkning (fis). Det är inte svårare än så här:

Pris

• Den Snälla Rippe (som satte in bensinpengar till Taxi Tofflan)
• Restaurang Kreta (god mat till bra pris och trevlig personal!)
• Clark Kent* (som är så duktig och startar trots kylan)
• Äntligen träffa Birgitta!!! (I eftermiddag!)
• Choklaaaaaaad!

Fis

• Nokia (som vägrar att byta ut en mobiltelefon, med pris cirka 2 000 kronor,  som aldrig har fungerat som den ska)
• OnOff i Uppsala (som har haft Fästmöns mobil, lagad eller ej, från Nokia i två veckor utan att höra av sig)
• Spolingen som klagade på långsam service i måndags på restaurang Kreta (det var EN servitör som jobbade)
• Kallt… (jag VILL verkligen inte ha vinter längre!)
• Mitt hår (jag har haft SEVERAL BAD HAIR DAYS den här veckan…)

*Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »

Seeegt, kallt och överkänsligt?

Duktiga kickan Tofflan kom i säng runt klockan 23 igår. Det var ju normalt och bra. Bara det att det var lögn i h-e att somna. Jag läste, glodde på TV, släckte, tände, gick på toa, läste, släckte, vände och vred på mig, kliade mig, nös, kliade mig, vände och vred på mig… Klockan var över tre innan jag slocknade – av ren utmattning. Så det är lite seeegt idag…

Jag undrar för övrigt om jag inte är överkänslig (allergisk) mot den där fina, men jobbiga porslinsblomman. Efter gårdagens drabbning i samband med fönsterputsen och gardinbytet fick jag klåda i ögonen. Vänster öga var värst. Och sen nös jag, som sagt. Inte en gång utan serienysningar, såna där irriterande där man inte hinner stoppa den formliga FONTÄÄÄN som kommer ur näsan… Betänk för övrigt att jag har en tämligen stor näsa. Det kommer liksom inte lite när jag väl nyser…

Så här ser porslinsblomman ut i gästrummet när den blommar. Men ingen av de tu – varken den i gästrummet eller den i vardagsrummet – blommar just nu.

                                                                                                                                                        Micke, som jag fick porslinsblomman i vardagsrummet av, gav den till mig därför att hans fru och son hade blivit allergiska mot den när den blommade. Just nu blommar den inte, men nu är det andra gången ögonen börjar klia etc efter att jag har ”krånglat” med blomman. Förra gången höll jag på att fästa den i gardinstången eftersom den hade åkt ner. Sen var det färdigt. Det kliade i mina ögon i ett par, tre dar så jag trodde att jag skulle klia ut ögonen ur sina hålor. Så blev det förstås inte, men…

Osnygg färg på ett öga, måste jag säga.

                                                                                                                                                          Dagens första uppgift är att ringa a-kassan för att fråga om ett par saker som jag förra gången glömde fråga om. Jag blir alltid så stressad när jag ringer, stressad och nervös. Antagligen för att jag känner mig så misstänkliggjord. Det känns lite som om a-kassan misstänker att alla som ansöker om hjälp vill fiffla. På kassakortet finns till exempel en ruta där det deklareras att om man lämnar felaktiga uppgifter riskerar man att inte bara bli återbetalningsskyldig och uteslutas ur kassan utan dessutom polisanmäld. Så man känner sig onekligen livrädd för att göra fel. Det är liksom därför jag telefonterroriserar a-kassan. Idag var jag visst inte den enda heller, för det var så många före mig att jag inte ens blev placerad i telefonkö… Jag är inte ensam, alltså, i detta förnedringens tillstånd.

Äh, lika bra att vänta minst en timma tills de vaknar där borta. Jag misstänker  starkt att det endast är de elektroniska rösterna som är vakna och att människorna som borde sitta där och svara på frågor från misstänkliggjorda oroliga människor har tagit sovmorgon. Det blir lite bäddning och en flukt i lokalblaskan.

Utomhus är det nästan -14 grader och det verkar äntligen som om elementen i lägenheten har kommit igång. Köket är nog kallast, men nu ser jag att innetemperaturen är uppe i 20,3 grader. Sittvänligt, alltså.

I eftermiddag ska jag hämta Fästmön från jobbet och åka och lämna in hennes nya mobil på Onoff för TREDJE gången. Det här är inte roligt. Man skulle önska att hon nu får en ny mobil – och att jag får bensinpengar för alla gånger jag kört till affären (den ligger i ett industriområde lite off town, så där). Efteråt fortsätter vi ut till Himlen i Förorten och där blir jag nu resten av veckan – med undantag av förmiddagarna när Anna jobbar. Då åker jag hem till min håla.

Read Full Post »