Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘TV-kamera’

Ett inlägg om en finfin TV-serie.

 

Lena Bergman Foto SvT

Lena Bergmans dotter dog fyra dagar efter föräldrarnas vigsel. (Foto: SvT)

Det ska inte vara så att barn dör före sina föräldrar. Men om det hemska nu händer, hur kan en mamma, efter dotterns död, säga att hon njuter mer av livet efter detta svåra? I kväll säsongs-startade När livet vänder med Anja Kontors möte med Lena Bergman. Orden om att njuta mer av livet är den senares. (Och svaret på frågan får du förstås om du tittar.)

Lena Bergman åkte med sina två döttrar och sin Micke till Thailand. De hade rest dit flera gånger tidigare, men just den här gången skulle Lena och Micke gifta sig. Fyra dar senare händer det ofattbara: dottern Moa dör.

Att ens barn dör måste vara något av det svåraste som kan drabba en människa. Jag vet ju inte hur det är, jag har inga barn. Men så klart jag kan gissa, känna efter lite. När ens barn dör strax efter en väldigt lycklig tilldragelse – den egna vigseln – måste det bli snudd på outhärdligt. Denna mix av glädje och sorg. Om jag inte vet hur det är att förlora ett barn kan jag näppeligen förstå hur man klarar sig igenom denna sorg. Självklart går mina tankar till vännen som förlorade sitt barn i veckan. Jag kan inte föreställa mig…

Det blev en mycket stark säsongsstart. Anja Kontor är som vanligt väldigt närvarande, utan att vara påträngande. Lyssnande, inkännande, men inte rädd för att ställa de svåra frågorna. Det här är svensk TV-journalistik när den är som bäst: en duktig journalist får en människa att berätta, framför en TV-kamera, om det svåraste hon har varit med.

Här kan du se programmet om Lena.

Här finns länkarna samlade till det jag skrev om förra säsongens program i serien När livet vänder.


Livet är kort. Det är så skört, så skört.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


Denna säsong av Stjärnorna på Slottet
börjar gå mot sitt slut. Nån kallade den tam och tråkig. I kväll var det Maria Lundqvists dag – och den var allt annat än just tam och tråkig. För alla människor har en historia att berätta – även en stjärna och skådespelare… Sen behöver man inte tjafsa med eller vara otrevlig mot sina med-stjärnor för att det ska bli ett bra program.

Maria Lundqvist

Maria Lundqvist berättade om sin familj, om mobbning och om sitt yrkesval under sin dag på Slottet. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Maria Lundqvist avslöjade
att hon redan som väldigt liten ville bli skådespelare. Och hon hade tur, på sätt och vis, och blev det också. Vidare tycker jag och många med mig, troligen, att hon det inte bara är tur utan skicklighet. För det är inte alla som kallar sig skådespelare som har en sån bredd som Maria Lundqvist har. Inte heller klarar alla av att pendla mellan komik och drama såsom hon kan. Kanske nånting gott som mobbningen hon blev utsatt för som barn förde med sig? Liksom säkerligen de flesta andra blev jag impad av hur hennes pappa hanterade mobbarna. Smart drag, verkligen!

Under dagen bjöd Maria Lundqvist sina medstjärnor på en båttur med mackor och ravioli – och kondomer. Eftermiddagen avslutades med en rejäl go-fika, ett riktigt understatement…

Vid middagen fick Maria Lundqvist frågor om sin nya relation och sin skilsmässa. Att det var svårt att prata om och rörde upp många känslor blev väldigt tydligt. Extra tufft att prata om det framför en TV-kamera, tycker jag – utan att vara taskig mot nån inblandad.

När Maria vid kvällsfikat avslöjade sin gäst, brast det för Leif Andrée och även för mig, kan jag meddela.

Toffelbetyget blir återigen det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång
visas säsongens sista program i serien. Det är Lasse Åbergs dag. Om honom vet jag att han har gjort en del filmer i genren komedi, en genre som inte är min favorit. Men han har också ett alldeles fantastiskt museum utanför Bålsta!


Så här tyckte jag om Stjärnorna på Slottet 2014: Leif Andrées dag.

Så här tyckte jag om Stjärnorna på Slottet 2014: Malena Ernmans dag.

Så här tyckte jag om Stjärnorna på Slottet 2014: Claes Månssons dag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att slippa undan.


Jo jag vet.
Det är fortfarande julfred, men… Jag är heligt förbannad. Strax före jul skrev jag om Sjukstugan i Backen som blivit förd inför domstol för eventuellt brott mot sekretess och allt var det var. Detta när man låtit ett TV-produktionsbolag filma en döende man för dokusåpan Sjukhuset, som gick på TV3 för några år sen.

Man hade visat en döende man. Från Sjukstugans håll påstod man först att man inte hade fått mannens godkännande. Sen ändrade man sig. De anhöriga hävdar att varken mannen eller de har godkänt att bli filmade. Och oavsett… Eftersom mannen gick bort undrar jag hur kul Sjukstugan tror att det är för de anhöriga att höra rösten, se kläderna, känna igen kroppen där i dokusåpan.

Men domstolen anser att ett landsting har yttrandefrihet. Yttrandefrihet! Vad hände med den sekretess som vi som har jobbat där har svurit oss åt? Gäller den bara i vissa sammanhang och i såna fall, vilka då?

Enligt lokalblaskan behöver Sjukstugans organisation inte betala nåt skadestånd till de anhöriga. Bara det att det ju inte är varken Sjukstugan eller organisationen som varit den som dömts till att ha betalat – utan produktionsbolaget. Fatta hur vidrigt det ser ut när organisationens jurist står i TV-rutan och säger att skattebetalarna nu slipper betala skadestånd på 375 000 kronor. Alltså vidrigt. För just den summan är ungefär tre månadslöner av Sjukstugans högste direktör. Så nog finns det pengar – inte bara från skattebetalarna… Nog kunde organisationen eller Sjukstugan ha gett de anhöriga pengarna – oavsett.

Jag blir… så jävla arg att jag ser rött! Jag fick själv pengar från organisationen när jag inte var önskvärd längre. Det var skattebetalarnas pengar, det vill säga även mina egna, för jag har då rakt inte skitit i att betala skatt mer än de gånger en bekants tonårsdotter hjälpte mig att städa när min axel var justerad – mot skattefri betalning (ja, det var ju hon som inte betalade skatt, jag borde kanske ha betalat arbetsgivaravgift).

Även om jag hade gått på a-kassa hade jag gladeligen varit med och betalat på de 375 000 kronorna som de anhöriga begärde. En piss i havet efter vad de har blivit utsatta för.

När det aktuella programmet visades var jag fortfarande anställd i organisationen. Jag frågade då min chef, som var organisationens kommunikationschef, om han tittade på den aktuella TV-serien/dokusåpan. Men nej, det hade han inte tid eller lust med. Själv såg jag nästan varje avsnitt och slogs av vilket fokus det var på de anställda. Men patienterna då? De sårbara, utsatta? Jag tyckte redan då att det var anmärkningsvärt att organisationens kommunikationschef brydde sig så lite. Lika lite som han bryr sig nu, eftersom han skickar fram organisationens jurist framför TV-kamerorna. (Nu är han kommunikationschef vid Sjukstugan i Backen, dessutom.) En person (juristen, alltså), som uppenbarligen inte fått nån vidare medieträning. För hur kan han bara stå framför kamerorna och säga, ungefär:

[…] nu slipper skattebetalarna betala […]

Det var ju aldrig så att organisationen – eller dess ägare skulle betala nåt skadestånd utan produktionsbolaget. Att sen juristen har mage att stå och hånle inför kamerorna är mig obegripligt efter den sorg och de sår Sjukstugan i Backen har gett de anhöriga till den döende mannen.

Skäms! 

är det enda jag kan säga. Och så dela ut ytterligare en svart bak. 

Svart bak

Skäms, Sjukstugan i Backen, för att ni inte tar ansvar för de fel ni har begått! Det är pinsamt att vara skattebetalare i det här länet.


Livet är kort. Och Tofflan är jävligt arg.

Read Full Post »

Nja, det är det väl inte. Men ibland kan man undra… Jag har snurrat runt i media och hittat några måndagsexemplar med mera. Häng med om du vill – det är helt frivilligt!

  • Pensionssparare skräms av PPM-rådgivare. Det är jag den första att skriva under på! Och skälet till att vi sparare skräms är att de som ringer är så otroligt säljiga. En del tycker till och med att de är aggressiva. Men det är ju inte bra! Själv blir jag mest irriterad på att de ringer min pensionerade (!) mobil…
  • Toyota störst igen. Ja, ja, ja! Det var ju bara väntat! Toyota är den största biltillverkaren igen! Förra året såldes 9,75 miljoner bilar av märket Toyota. Clark Kent, min lille bilman, är förstås… en Toyota!
  • Bordell betalades med kommunkort. Jaha! Dags igen! Denna gång en kombinerad bordell- och kontokortshärva. Skolpersonal från Storuman misstänks ha betalat bordellbesök – som inleddes med ett besök på en strippklubb – med kommunens kontokort – under ett skolläger i Alperna. Men hallå! Är inte detta rätt… 1990-tal?
  • Anmäls för sjukhus-tv.Centrum för rättvisa JO-anmäler tolv av de läns- eller regionorganisationer som ansvarar för befolkningens hälso- och sjukvård. Enligt centrumet har dessa kränkt patienternas rättigheter när de har lämnat ut vårduppgifter i program på TV. Allvarligaste kränkningen har, enligt centrumet, skett här i Uppsala kring en svårt sjuk person som avled två dagar efter inspelningen. Dessutom läses journalen upp inför TV-kamerorna. Jajamens! Integritet. Patientsäkerhet. Sekretess. Hur var det nu med det???
  • Uppsala riskerar mest. Ovanstående organisation, alltså den som anmäls för kränkning, är i ytterligare ett blåsväder. Det handlar om en modell för skatteplanering som man är med i. Genom avtal med amerikanska riskkapitalister riskerar den lokala organisationen just nu 130 miljoner kronor genom tåg. En bank äger tågen. Banken leasar tågen till ett företag som i sin tur hyr ut. Åtta av tågen trafikeras av lokaltrafiken här. Organisationen har gått i borgen och dessutom tagit på sig betalningsansvaret gentemot de amerikanska investerarna. Låter det snurrigt? Men det handlar ju bara om våra skattepengar…
  • Vem är militärens hemlige bloggare? Wiseman kallas han och han läses av såväl politiker och försvarsanställda som journalister och ÖB. I mer än fem år har Wiseman bloggat och han är uppenbarligen kunnig på området försvarsfrågor. Anonyma bloggare är emellertid allt mer ovanliga – enligt journalisten och experten på sociala medier, Sofia Mirjamsdotter a k a Mymlan!


Livet är kort. Jag menar blott…

Read Full Post »

Inspirerad av blogginlägg signerade Rickard Engfors och Max Colliander måste även jag få kluddra ner några rader om det senaste i raden talangprogram på TV – True Talent.

Alltså jag har en inbyggd skepticism mot såna här program där man tar in ett antal ”vanliga” människor, ställer dem framför TV-kameran och gör dem till idoler. För ett tag. Sen kommer ingen ihåg dem och många går det riktigt dåligt för i livet.

Det kan handla om helt galna dokusåpor där största bedrifterna går ut på att nåt av följande, ibland i kombination:

  1. att vara så konstig som möjligt
  2. att supa så mycket som möjligt
  3. att kn***a så mycket som möjligt

eller talangprogram som visar

  1. folk som absolut inte har nån självinsikt om sina tillkortakommanden
  2. en jury bestående så kallade proffs som gör allt för att förnedra den som inte är tillräckligt snygg. Ibland händer det att man också slår ner på talangen ifråga, vanligen på ett mycket grymt sätt.)

Jorå, jag har gett program som Robinson, BarenBig Brother, Idol, Ullared, Ensam bonde söker mamma och allt vad skiten de heter, en chans. Jag har följt vart och ett av dem – eller åtminstone ärligt försökt – under en säsong. Ibland har jag inte pallat mer än ett avsnitt. För det finns så mycket skräp där ute som visas på TV att jag hellre stänger av och läser en bok. Eller skriver bitska blogginlägg.

Igår kväll satt jag med ena ögat fäst på min blogg, det andra på True Talent på TV:n. Det jag omedelbart gillade med  programmet är att man inte är utseendefixerad. Inte heller är talangerna tonåringar eller i yngre 20-årsåldern. Det handlar om att hitta bra röster. Talangerna coachas av Jessica Andersson, Danny Saucedo och Tommy Körberg. Två av dessa tre tycker jag verkar vara ödmjuka artister, medan den tredje har ett lite för stort ego för att jag ska uppskatta personen ifråga. (Det blir lite jobbigt att höra artisten ifråga nämna sig själv minst en gång i kvarten.) Men i alla fall. Talangerna coachas av dessa tre.

Det nya i det här programmet är också att vanliga människor utgör jury. Det finns tre jurygrupper, indelade i ålder. Ingen av grupperna ser framträdandet först utan hör bara rösten. Under framträdandet röstar jurygrupperna och enligt hemsidan gäller följande:

[…] Bara de som lyckas få hela juryn med sig går vidare i tävlingen. […]

Och då vänds också scenen så att jurygrupperna ser sångaren. Men frågan är om ALLA i en jurygrupp måste trycka grönt eller om det är ett visst antal. Jag har nämligen svårt att tro att så många människor har samma musiksmak…

Troligen lär jag inte följa True Talent, för min skepticism finns där fortfarande. Men jag gillar helt klart detta koncept bättre än alla andra talangtävlingar – det är inte utseende- eller åldersfixerat och juryerna består av vanliga musikälskare (får man väl tro, dårå!..). Så… jag kanske ser nåt mer avsnitt. Eller två… 😳

Jag ger True Talent ett högt betyg, fyra tofflor av fem möjliga!

Read Full Post »