Distansjobb

Ett inlägg om att jobba hemifrån.

Jag tillhör dem som brukar hånle lite när nån deklarerar att h*n ska jobba hemifrån.

Jaja, göra en massa annat och möjligen vara tillgänglig på tjänstemobilen men inte kunna göra så mycket mer,

tänker jag för mig själv.

Men nu har jag provat på att sitta hemma en femtimmarsdag och jobba och faktum är att det har gått över förväntan. Framför allt är jag förvånad över att jag fick så mycket gjort!

Min hemarbetsplats idag.

Eftersom mamma sover i gästrummet och det är ett hål i väggen mellan gästrummet och arbetsrummet fick jag sätta upp min hemarbetsplats nån annanstans. De alternativ som fanns var köket eller vardagsrummet. Jag valde vardagsrummet, för där stör jag nog mamma minst. Det kändes onekligen lite märkligt att sitta vid matsalsbordet, där jag nyss drack snaps och åt julmat, och jobba. Efter en timme hade jag ganska ont i ryggen – farmors och farfars matsalsstolar är gamla och inte avsedda att sitta i för att jobba framför en dator…

Jag hade lite svårt att sova i natt, för jag hade ju ställt alarmet på 7.30. Då skulle jag upp för att vara tillgänglig via mobil och e-post från klockan åtta. Fanns inget att diskutera. Och visst var jag seg när alarmet gick på… Även om jag har vaknat hyfsat tidigt har jag kunnat ligga kvar i sängen och läsa och slumra fram till klockan tio, elva. Man får ju tassa lite på tå här, som du kanske har förstått, innan Her Royal Highness vaknar…

Men idag har jag alltså distansarbetat. Tangentbordet på datorn är tyst, så det går bra att skriva utan att slamra för mycket. Jag har mest läst och besvarat mejl, bokat in möten och läst några projektplaner. Det verkar inte vara nån större aktivitet på jobbet. Jag mejlade kollegorna och bara ett svar kom – ett autosvar från den person som ska vara i tjänst på kontoret idag. Vidare har jag haft en bra jobbdiskussion med en kollega på en annan avdelning. Det gick riktigt fint via e-post!

Eftersom jag är nyfiken vill jag förstås veta dels om du kan distansarbeta och om du så är fallet, tycker du att det funkar bra? Berätta gärna i en kommentar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjukstugan i Backen slapp undan – igen

Ett inlägg om att slippa undan.

Jo jag vet. Det är fortfarande julfred, men… Jag är heligt förbannad. Strax före jul skrev jag om Sjukstugan i Backen som blivit förd inför domstol för eventuellt brott mot sekretess och allt var det var. Detta när man låtit ett TV-produktionsbolag filma en döende man för dokusåpan Sjukhuset, som gick på TV3 för några år sen.

Man hade visat en döende man. Från Sjukstugans håll påstod man först att man inte hade fått mannens godkännande. Sen ändrade man sig. De anhöriga hävdar att varken mannen eller de har godkänt att bli filmade. Och oavsett… Eftersom mannen gick bort undrar jag hur kul Sjukstugan tror att det är för de anhöriga att höra rösten, se kläderna, känna igen kroppen där i dokusåpan.

Men domstolen anser att ett landsting har yttrandefrihet. Yttrandefrihet! Vad hände med den sekretess som vi som har jobbat där har svurit oss åt? Gäller den bara i vissa sammanhang och i såna fall, vilka då?

Enligt lokalblaskan behöver Sjukstugans organisation inte betala nåt skadestånd till de anhöriga. Bara det att det ju inte är varken Sjukstugan eller organisationen som varit den som dömts till att ha betalat – utan produktionsbolaget. Fatta hur vidrigt det ser ut när organisationens jurist står i TV-rutan och säger att skattebetalarna nu slipper betala skadestånd på 375 000 kronor. Alltså vidrigt. För just den summan är ungefär tre månadslöner av Sjukstugans högste direktör. Så nog finns det pengar – inte bara från skattebetalarna… Nog kunde organisationen eller Sjukstugan ha gett de anhöriga pengarna – oavsett.

Jag blir… så jävla arg att jag ser rött! Jag fick själv pengar från organisationen när jag inte var önskvärd längre. Det var skattebetalarnas pengar, det vill säga även mina egna, för jag har då rakt inte skitit i att betala skatt mer än de gånger en bekants tonårsdotter hjälpte mig att städa när min axel var justerad – mot skattefri betalning (ja, det var ju hon som inte betalade skatt, jag borde kanske ha betalat arbetsgivaravgift).

Även om jag hade gått på a-kassa hade jag gladeligen varit med och betalat på de 375 000 kronorna som de anhöriga begärde. En piss i havet efter vad de har blivit utsatta för.

När det aktuella programmet visades var jag fortfarande anställd i organisationen. Jag frågade då min chef, som var organisationens kommunikationschef, om han tittade på den aktuella TV-serien/dokusåpan. Men nej, det hade han inte tid eller lust med. Själv såg jag nästan varje avsnitt och slogs av vilket fokus det var på de anställda. Men patienterna då? De sårbara, utsatta? Jag tyckte redan då att det var anmärkningsvärt att organisationens kommunikationschef brydde sig så lite. Lika lite som han bryr sig nu, eftersom han skickar fram organisationens jurist framför TV-kamerorna. (Nu är han kommunikationschef vid Sjukstugan i Backen, dessutom.) En person (juristen, alltså), som uppenbarligen inte fått nån vidare medieträning. För hur kan han bara stå framför kamerorna och säga, ungefär:

[…] nu slipper skattebetalarna betala […]

Det var ju aldrig så att organisationen – eller dess ägare skulle betala nåt skadestånd utan produktionsbolaget. Att sen juristen har mage att stå och hånle inför kamerorna är mig obegripligt efter den sorg och de sår Sjukstugan i Backen har gett de anhöriga till den döende mannen.

Skäms! 

är det enda jag kan säga. Och så dela ut ytterligare en svart bak. 

Skäms, Sjukstugan i Backen, för att ni inte tar ansvar för de fel ni har begått! Det är pinsamt att vara skattebetalare i det här länet.

Livet är kort. Och Tofflan är jävligt arg.

Read Full Post »

En olycka kommer sällan ensam eller Teknisk idiot eller Dagens i-landsproblem

Ett inlägg som skulle kunna vara på temat ”kärt barn har många namn”, men nog snarare faller under kategorin… pucko…

Idag är det som bekant söndag och vilodag. Då passade jag på att städa. Allt gick bra tills jag kom till hallen, det vill säga halva lägenheten. Vad hände? Dammsugaren bara dog. Den blev…tyst. (Först pajade solbrillorna, sen ramlade jag på gatan och nu detta!..)

Den dog idag.

Jag öppnade dammsugaren och fann att påsen var full.

Enkel match!

tänkte jag kaxigt – vilket straffade sig. Det hjälpte nämligen inte att byta påse. Dammsugaren var och förblev död.

Som du förstår jublade jag – NOT! När man är arbetslös är dammsugare inte nån billig pryl att köpa – för pengar man knappt har. Jag såg mina reparationsfondspengar, 2 500 pix, som jag efter årsstämman i torsdags bad att få utbetalade, bara försvinna framför näsan. Kände mig snuvad. Men vaffan, en dammsugare måste man ju bara ha! En halv dammsugen lägenhet kan man däremot inte ha. Jag tog ett snabbt blask i armhålorna, slängde på mig jeansen och åkte till Elgiganten. Fast först fick jag stanna och tanka för bensinmätaren i bilen blinkade.

Jag har alltid fått bra grejor med mig hem från Elgiganten. Undantaget skulle då vara dammsugaren på bilden, som ännu inte fyllt fyra år. Nu vet jag att mina vänner tycker att jag är smått städmanisk. Men så jäkla manisk är jag inte så att en dammsugare blir utsliten efter fyra års användning. Jag frågade säljaren hur länge en dammsugare normalt bör hålla. Tio år, blev svaret. Och då kanske man dammsuger en eller ett par gånger i veckan. Jag dammsuger bara i undantagsfall en gång varje vecka. Vanligen gör jag det en gång varannan vecka.

En ny dammsugare under kategorin

bra

det vill säga varken budget eller bättre blev det. Och jag blev 1 695 kronor fattigare. Munnen var som ett rakt streck när jag åkte hem. Jag hade inte hunnit äta frukost eller rösta och det måste jag hinna innan jag åkte och hämtade Fästmön vid jobbet klockan 14. Men först måste jag ju dammsuga klart. Pulsen ökade, svetten rann, kan jag meddela…

Att gå omkring med en fot två fötter som gör ont efter ett fall mindre än 24 timmar tidigare respektive en hälsporre är inte skönt. Att dessutom släpa på en dammsugare som väger sex kilo är direkt oskönt. Men in kom jag. Den gamla stod i hallen och hånlog åt mig.

Då flög fan i mig och jag pluggade in sladden och tryckte på on-knappen. Vad tror du händer??? Jajamens!!! Den gick igång. Och sög som bara den!!!

Antagligen hade motorn blivit överhettad och behövde vila en stund. Tänk om jag kunde lugna ner mig ibland och inte vara så hetsig?!

Slängde i mig lite yoghurt på stående ond fot onda fötter. Tog sen nya dammsugaren och bar ut till bilen. For och röstade. På vägen till Annas jobb stannade jag och laddade på busskortet och lämnade in Lottot. Jag hade vunnit 19 spänn. Tjolahopp!

Anna var skittrött, men jag tvingade med henne till Elgiganten igen. Hon väntade i bilen medan jag lämnade tillbaka dammsugaren. Om två till tre arbetsdagar har jag mina 1 695 kronor tillbaka på kontot igen.

Vi stannade på vägen tillbaka och inhandlade middag som ska avätas kall. Jag gillar god mat, men jag gillar inte att laga mat. Idag allra minst. På ICA Kvantum träffade vi Lucille som underhöll oss med några hysteriskt roliga anekdoter ur sitt liv. Det var underbart att få skratta! Hemma i New Village blev det sen blev kaffe och en havreboll, inköpt vid chokladståndet på Kulturnatten igår. Jag behövde fylla på energiförrådet.

Go-fika behövdes i eftermiddag.

En dag med en hel del mankemang, har det varit, med andra ord. Men samtidigt en dag med i-landsproblem. Jag var så glad att jag faktiskt hade hela 1 695 kronor på mitt konto och kunde köpa en ny dammsugare. Och att jag har en bil som jag kunde åka till Elgiganten med – två gånger tur och retur (bussresorna skull ju ta en hel dag). Att jag kunde tanka – om än på plastkort (räkningen kommer nästa månad). Jag har tur. Jag är inte fattig fattig. DET ska jag tänka på nästa gång när nästa pryl dör. Kanske ska jag skaffa mig en hjärtstartare också. Om det finns såna för elektriska prylar..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Stäääda, stäääda varje… torsdag…

Ja, jag tycker att torsdagar är en alldeles utmärkt dag att städa på! Men det klart att det var ju roligare att städa förut när jag inte jobbade, för då slapp jag ju städa torsdag kväll. Nu har jag semester och då är torsdag min städdag igen. Suveränt – det blir rent och fint till helgen och man kan ägna sig åt annat då.

Mamma svingade vippan som ett trollspö. Eller… nåja…

 

Jag hade hjälp från mamma som erbjöd sig att damma. Själv skurade jag badrummet och duschrummet med toan. Sen hjälpte jag mamma lite, för vi har lite olika syn på det där med dammning. Hon satt mest och dammade bland sina pillerburkar och då kommer man ju inte så långt när det handlar om fyra rum… Men mamma svingade vippan som ett trollspö – och jag dammade lite diskret efteråt där hon hade missat innan jag dammsög.

Golvtorkningen sparar jag till i kväll, för jag ska ställa mig och krydda och steka mat och då kan det vara klokt att vänta. Och sen doftar det ju blommor i stället för härsket smör och curry när jag har torkat köksgolvet! Golvmedlet Fête des fleurs betyder ju blomsterfest på franska, så det kan vi ju ha sen.

Mamma och ja g skulle strutta över till Tokerian för att inhandla lite prylar, men jag fick mamma att stanna hemma i ovädret. Det vräker ner regn och blåser så till och med fettot Tofflan fick slagsida. Jag mötte för övrigt en människa som jag tyckte blivit extremt ful.

Det blir man när man är elak!

tänkte jag och hånlog mot min spegelbild.

På Tokerian rådde det brist på personal eller så var personalen inte riktigt färdig med julledigheten i sina kroppar, så att säga. Det blev lååång kö till scannerkassan och den stackars tjejen i kiosken anropade hjälp flera gånger. Människan före mig fick dessutom avstämning. Jääättekuuul. Alla i kön blängde surt, men det är ju sånt som händer, bara, och inget nån kan rå för. Jag fick betala mina varor hos en trevlig kille som lurade mig att det fanns blompåsar utanför. När jag påtalade detta senare var han gullig nog att skänka mig en papperspåse. Bra kundvård! Tokerian blir bättre och bättre, måste jag säga, trots att ryktet säger att små barn blir rånade på sina pantburkar där. (Tror jag inte ett smack på! De otroooligt smarta barnen – absolut mensa-material – vädjade nog till personalen, som tänkte att ”ja, det är ju snart jul…”)

Idag avslutas mitt husdjursväkteri – om nu familjen i fråga kommer hem från sin resa till varmare breddgrader i detta oväder. Själv ska jag åka och hämta Fästmön från jobbet och skjutsa hem henne samt passera en livsmedelsaffär på vägen. Det är, som sagt, ett riktigt skitväder som jag vill bespara henne från. Dessutom är jag självisk och vill ha en puss eller två, kanske tre.

Dagens middag blir tunna kycklingskivor. Till det potatisklyftor med sour cream & onion-smak och het béa-sås. Det snor jag ihop till kvällen när jag har återvänt från Himlen.

Medan jag väntar på att det ska bli dags att fara till Äldreboendet häcklar jag en av barnens kusiner på Twitter. Den syskontrion fick nämligen teletubbiesdräkter One-piece-overaller i julklapp och vad jag förstår utövar föräldrarna nån sorts utpressning mot barnen, typ

One-piece på eller bli utan stavar till skidorna i fjällen!!!

Den stackars tösen beskriver sig och syskonen som en gris, ett bacon och en svart en. Jag uppmanade henne just att se upp för vargen, han brukar ju gilla små grisar.

Ja, som du märker har jag svårt att vara snäll, så det är ju inte så konstigt att jag är ful, dårå. Men va f*n, det är nästan ett år tills Tomten kommer igen, inte behöver jag bli mesig riktigt än, heller?!

Teletubby eller bara en liten gris? Nää, one piece är inte snyggt på nån, tycker jag.

 

Och nej. Varken Tokerian eller Ajax har betalat för att jag ska skriva snällt om dem i det här inlägget!

Read Full Post »

En ensam runda

Ja, ja… Jag gav mig ut på den där promenaden. Det blev en rätt ensam och trist runda. Min tanke var att börja i lilla skogen till vänster om huset. På vägen dit såg jag en bekanting som hade fullt göra i containerrummet. Tänkte lite att jag kanske gör honom sällskap inom en snar framtid…

Pinnemannens fordon var parkerat utanför soprummet och inifrån containerrummet hörde jag hur det rafsades.

                                                                                                                                                           På väg till lilla skogen fotade jag en röd, röd blomma!

En röd färgklick i allt det gröna!

                                                                                                                                                            Min tanke var att ta vänster vid näckrosdammen. Fast det var bara det att Mount Nyby tycks ha smält ner – förutom gruset, då – för där var det översvämmat. Man såg inte platsen där jag gifte mig och ärligt talat hånlog jag lite åt ironin, att platsen låg som ett Atlantis, sjunket under…

Tog i stället höger och hittade en bostad med fin utsikt men med visst renoveringsbehov.

Taket behöver fixas liksom väggarna, kanske lite färg… Tja, ett visst renoveringsbehov har denna bostad!

                                                                                                                                                            Tog vägen förbi Tokerian in på Blåa området. Där hade nån ställt ut detta bord och stolar, som en installation i sig eller bara som en plats att fika på. Eller läsa sin tidning, kanske.

Ett rött bord och två röda stolar i det blåa området.

                                                                                                                                                            Det grönskade och spirade mest överallt, men på ett ställe såg buskarna lite vindpinade ut.

Vindpinade rötter.

                                                                                                                                                        Det blev en sväng nere i Den Bruna Byn, som i folkmun har ett mycket fulare namn. Det var kallt och blåsigt och väldigt trist att promenera ensam, trots alla vackra blommor och färger.

Den här vackra blålila blomman växte utanför en trädgård. Men nån har uppenbarligen visat den omsorg genom att staga upp den.

                                                                                                                                                         På vägen hem – det blev inte en timma utan 45 minuters promenad – tänkte jag att jag ska köpa mig en blå hortensia idag när jag åker och handlar! Så det blir en tur till Stormarknaden när jag har ätit frukost och duschat.

Innan jag klev in i porten vinkade jag till Tant som satt och intog sitt morgonkaffe vid köksbordet. Hon ser så ensam ut…

Och ja… Jag HAR gjort lite nytta idag också! Jag har gått ut med sex soppåsar och jag har sökt ett jobb.

Read Full Post »