Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sekretess’

Ett rättvist inlägg.


 

klubba och lagbok

Nej. De får varken sin döde far/make/morfar tillbaka eller miljoner. Men de får upprättelse. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom i målet kring sjukhus-dokusåpan. Organisationen döms för brott mot tystnadsplikten och ska nu betala 20 000 kronor varder till tre anhöriga.

Hovrätten anser att organisationen inte bara har brutit mot tystnadsplikten utan även åsidosatt sjukvårdssekretessen. Enligt Radio Uppland fick filmteamet tillåtelse att

[…] filma då patienten hade akut andnöd och då sjuksköterskorna pratade om att de skulle ringa patientens hustru eftersom det inte fanns något ytterligare som kunde göras för honom. […]

Två dagar senare var patienten död. Och när de anhöriga såg avsnittet på TV kom det som en chock. Anledningen till att de drev frågan genom två rättegångar var att de inte vill att nån annan ska drabbas av samma lidanden. Man ska kunna komma in akut till sjukhus utan att behöva fundera över om där finns filmkameror som filmar.

Men tro nu inte att organisationen reagerar med empati. Dess chefsjurist säger bland annat till Radio Uppland att han inte vet om organisationen ska överklaga domen eller inte. Han säger bland annat

[…] jag vet att det här har varit väldigt jobbigt för hela [organisationen]. Många i vår personal har känt med de anhöriga […]

Eh ja. Man kan inte uppfostra vuxna människor att visa hyfs och respekt för andra, men man skulle ju kunna medieträna dem. För tänk efter… Vilka har det egentligen varit värst för? Vilka har lidit mest? Knappast personalen…

klubba och lagbokOch så tillägger chefsjuristen att organisationen inte behöver betala varken skadestånd eller rättegångskostnader, det gör produktionsbolaget. Produktionsbolaget Titan, som vid ett tillfälle erbjöd de anhöriga en middag på en Stockholmskrog som ”kompensation” för det lidande bolaget hade utsatt dem för. Kan man vara mer oförskämd?

Nej, när Sjukstugan i Backens ledning inte vågar visa sig i media och låter hälsa via sin kommunikationschef, som inte visar sig i bild, på TV4-nyheterna

Vi beklagar det lidande som de anhöriga fått utstå

är det inte utan att orden klingar synnerligen falskt i mina öron. Synnerligen! För medan somliga illa kvickt fick miljoner för sitt lidande när de tvingas sluta en tjänst efter att ha brutit mot dåvarande arbetsgivares värdegrund och kränkt vissa medarbetare när de anhöriga i dokusåpamålet, som utsatts för ett lidande utdraget över nästan sju år (avsnittet filmades och visades 2007), får 20 000 kronor var (totalt 60 000) då skorrar det lite… falskt..?

klubba och lagbokSå nä. De gjorde det inte för pengarna, de anhöriga, det har jag synnerligen svårt att se. De gjorde detta för sin döde far/make/morfar och för att andra förhoppningsvis ska slippa gå igenom det lidande som de har gjort. Starkt och modigt gjort. De har fått upprättelse. Rättvisa är skipad.

Amen.

 

Läs mer här:

Centrum för rättvisa

TV 4 Uppland

UppsalaNyheter

Dagens Nyheter

Aftonbladet

Radio Uppland

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om teknik och krämpor.


 

naken vid datorn

Teknikfientlig – i vissa lägen.

Understundom är jag teknikfientlig, allra helst när det gäller teknik som jag anser inte är säker. Jag vill se resultat av ordentliga prövningar först innan jag ger mig in i nåt nytt. En sån teknikpryl som jag vägrar är Mina vård-kontakter, som man helst ska vara ansluten till anser organisationen som borde ta tar hand om människors vård och hälsa.

Min främsta invändning är att det inte är ordentligt prövat att sekretessen fungerar. Det spelar ingen roll att man kan använda e-legitimation – såna kan ju kapas, läste jag så sent som i morse. Dessutom tycker jag att det är lite krångligt med e-legitimation, ärligt talat. Sladdar, dosa och kort hit och dit eller mobilskärmen, som är alldeles för liten för mina dåliga ögon, och en massa siffror och koder hit och dit.

tabletter

Idag fick jag min medicin!

Igår hade jag ont i mitt tromboflebitben hela dan. Och bråcket gjorde sig påmint. Men det var inte därför jag behövde få fatt i Vården utan på grund av en gul lapp på anslagstavlan framför mig. Lappen påminde mig om att beställa medicin eftersom två mediciner jag har inte räcker över jul. Vis av erfarenhet vet jag att man måste vara ute i god tid om man ska ha kontakt med Vården.

Så jag ringde. Men tro nu inte att man får prata med en levande människa, det får man nästan aldrig. Jag fick knappa mig fram och sen läsa in ett meddelande. (Det var för övrigt den enda gången igår jag använde min röst. Det gick bra.) Fem dagar skulle det ta och eftersom det var sent på eftermiddagen räknade jag med att ha medicinerna på måndag.

Idag hade jag ett ärende till Tokerian och passa på att slinka (vilken slinka?) in på Hjärtat som ligger i samma hus. Jag skulle handla ett par receptfria varor på apoteket, men eftersom jag ändå var där bad jag receptarien att kolla om det nyligen hade kommit nåt e-recept. Min förvåning var stor när det faktiskt hade det!

Det känns skönt när gammal beprövad teknik (<== mobiltelefoni) funkar för receptförnyelse! Men allra bästa var det när jag kunde mejla min doktor direkt och få både svar från doktorn och medicin inom 24 timmar. Fast det var då, det. Nu är det nu. Och så länge det funkar att ringa tänker jag göra det – tills man har löst säkerhetsfrågorna kring Mina vårdkontakter, som min mottagning enligt egen utsago blev tvingad att ansluta sig till.

Men hur har DU det? Har DU ett Mina vårdkontakter-konto där du bokar besök i vården och förnyar recept??? Och hur funkar det för DIG??? Skriv gärna några rader i en kommentar här eller vid nåt lösenskyddat inlägg (ifall du har lösenord) så slipper vem som helst se vad du skriver!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en organisation.



Uppdaterat inlägg:
Idag, den 26 november 2014, kommer domen om organisationen ifråga ska betala skadestånd eller inte till de anhöriga till en döende man som filmades i en dokusåpa.

Åsna

Envis som en åsna.

Länsinvånarnas väl och ve vilar mycket i händerna på organisationen i fråga. Det är därför med förundran jag har följt Davids kamp mot Goliat. Ett fall där sekretessen har brutits, enligt min mening. I veckan startade rättegången på nytt – denna gång i hovrätten. Förra året förlorade de anhöriga i tingsrätten. Och allt de vill ha är en ursäkt från organisationen och 375 000 kronor därför att de menar att deras döende make och pappa filmats och visats i en dokusåpa utan sitt medgivande. Men snälla nån, ge dem detta! Skadeståndet är ju peanuts jämfört med de löner ni betalar ut till era höjdare! Visa att det verkligen är länsinvånarnas väl och ve det värnas om. Sluta vara så prestigefylld! Dessutom tycker jag att organisationen ska betala skadeståndet och inte produktionsbolaget. Att inte stå för det man har gjort är inte bara envist och dumt, det är otroligt fegt också.

I dagens lokalblaska på nätet läser jag i samma veva ett debattinlägg skrivet av två personer som en gång var organisationens högsta tjänstemän. De båda old boysen förordar förnyelse av organisationen genom att se över ledningen och minska byråkratin. Det gamla vanliga, alltså. Tänk om organisationen i fråga nån gång kunde göra nåt sånt i stället för alla eviga omorganisationer som bara skapar oro och minskad motivation att arbeta!

Östgöta sädes

Länge sen…

De båda skribenterna vill främst se över köp- och säljsystemet. Alldeles utmärkt förslag, tycker jag! För jag anser att man inte ska leka affär när det gäller människors vård och hälsa. Det vill emellertid de båda herrarna, fast de vill att det ska lekas i ny form. Jag vill gå steget längre och lägga ner skiten, på ren svenska. Jag tycker att staten ska ansvara för slutenvården och kommunerna för öppenvården. Organisationen, som sköter detta idag, har spelat ut sin roll. Det är länge sen man hanterade brännvinsskatten, nu hanterar man skatter på våra inkomster. Vi som bor här är med och betalar för att få en trygg och god hälso- och sjukvård. Inte för att vara skådespelare i dokusåpor!


Livet är kort.

Read Full Post »

Tokigt och slugt där ute

Ett omvärldsspanande inlägg.


 

klubba och lagbokHär sitter jag i min rövarkula och där ute händer det minsann saker. Alldeles nyss läste jag att Helge Fossmo, du vet pastorn i Knutby, har fått sitt livstidsstraff tidsbestämt till 24 år. Helge Fossmo blev dömd 2004 för anstiftan till mord och mordförsök på sin fru och på sin älskarinnas make. Den som utförde dåden var den så kallade Barnflickan, Sara Svensson (hon heter säkert nåt annat nu). Sara Svensson hamnade i rättspsykiatrisk vård i Stöllestan efter att ha pratat med bebisröst på rättegången (jo, jag lyssnade) och är redan fri sen länge. Helge Fossmo blev för övrigt även åtalad för att ha mördat sin första fru 1999, men frikändes. Pastorn har suttit i minst tio år (häktningstiden räknas väl in också). Om han avtjänar två tredjedelar av sitt straff innebär detta att han kan bli villkorligt frigiven 2020. Nog tror jag på syndernas förlåtelse, men i vissa fall tycker jag nog att synderna ska ta lite längre tid att förlåta. Inget av detta kännas bra: en mördare som döms till vård och en som bett mördaren utföra dåden blir frisläppt inom en snar framtid… Det är tokigt, i mina ögon. Och chefsåklagarens. Han har nämligen överklagat.

BakelittelefonPå mitt förra jobb satt jag i kontorslandskap, kan man säga. Eller vi var sex personer i ett och samma rum, det var trångt, dålig luft och fullt av farliga sladdar på golvet. Att prata ostört i telefonen var omöjligt. Man försökte klättra ut till trapphuset för att prata, men där var mottagningen så dålig att samtalen ofta bröts. Fast jag jobbade i en gammal kexfabrik. Psykiatrins Hus i Uppsala är ett nybygge som ofta har kritiserats. Den här gången kommer kritiken från facket och gäller hotad sekretess eftersom läkarna sitter i kontorslandskap. Facket har anmält det hela till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Det som gäller för sekretess är att bara de som jobbar med en viss patient ska ha tillgång till information om sagda patient. Som det är nu ska därför sån information hanteras i så kallade tysta rum. Fast såna finns det inte så gott om och dessutom är rummen ofta inte utrustade med datorer heller, enligt facket. Ledningen säger sig ha utfört ett antal åtgärder för att det ska bli bättre och välkomnar IVO:s inspektion och utredning. Det är tokigt med kontorslandskap, men slugt med en inspektion och utredning i det här fallet, tycker jag.

RolleiflexkameraNär vi nu ändå är på jobbet… Jag läste om en undersökning som Sveriges Radio har gjort om chefer som filmar för att hålla koll på personalen. Allt fler ansöker om kameraövervakning på arbetsplatser. Kamerorna ska användas för att förhindra brott, men SR:s undersökning visar alltså att cheferna spinkar på sina anställda i stället. Det är ju inte så roligt om man går på toa, till exempel, och chefen kollar på via streamad film. Men har man inget att dölja, så… Äh, kameraövervakning ska användas för att bekämpa brott, anser jag, inte för att kontrollera vad den egna personalen har för sig. Tokigt, alltså.

Kraschad datorskärmI det offentliga lokala rummet beslutade våra kommunpolitiker att IT för Uppsala kommun ska upphandlas. Men efter valet blev det en ny politisk majoritet. Och enligt den tillträdande ordföranden i kommunstyrelsen ska man riva upp beslutet om IT-upphandlingen. Idag använder de flesta av oss datorer även i tjänsten. Det är många problem som kan uppstå. De ska lösas nära, är min uppfattning. Ibland kan det nämligen vara svårt att ens beskriva sitt problem för en IT-person utan att visa. Det var ett slugt beslut att riva upp ett tokigt beslut, enligt mig.

skrikande barnI Metropolen Byhålan reagerar polisen snabbt ibland. Igår kväll larmades polisen till ett flerfamiljshus där ett gråtande barn hörts skrika på hjälp. Vid framkomsten kunde farbror Blå emellertid konstatera att det var en mamma som klippte håret på en liten son som uppenbarligen hellre ville vara långhårig. Visserligen synd om klippningen gjordes mot pojkens vilja, men man får väl ändå säga att mamma har sista ordet så länge barnet är runt fem år. Att polisen snabbt ryckte ut på larmet var lika slugt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att slippa undan.


Jo jag vet.
Det är fortfarande julfred, men… Jag är heligt förbannad. Strax före jul skrev jag om Sjukstugan i Backen som blivit förd inför domstol för eventuellt brott mot sekretess och allt var det var. Detta när man låtit ett TV-produktionsbolag filma en döende man för dokusåpan Sjukhuset, som gick på TV3 för några år sen.

Man hade visat en döende man. Från Sjukstugans håll påstod man först att man inte hade fått mannens godkännande. Sen ändrade man sig. De anhöriga hävdar att varken mannen eller de har godkänt att bli filmade. Och oavsett… Eftersom mannen gick bort undrar jag hur kul Sjukstugan tror att det är för de anhöriga att höra rösten, se kläderna, känna igen kroppen där i dokusåpan.

Men domstolen anser att ett landsting har yttrandefrihet. Yttrandefrihet! Vad hände med den sekretess som vi som har jobbat där har svurit oss åt? Gäller den bara i vissa sammanhang och i såna fall, vilka då?

Enligt lokalblaskan behöver Sjukstugans organisation inte betala nåt skadestånd till de anhöriga. Bara det att det ju inte är varken Sjukstugan eller organisationen som varit den som dömts till att ha betalat – utan produktionsbolaget. Fatta hur vidrigt det ser ut när organisationens jurist står i TV-rutan och säger att skattebetalarna nu slipper betala skadestånd på 375 000 kronor. Alltså vidrigt. För just den summan är ungefär tre månadslöner av Sjukstugans högste direktör. Så nog finns det pengar – inte bara från skattebetalarna… Nog kunde organisationen eller Sjukstugan ha gett de anhöriga pengarna – oavsett.

Jag blir… så jävla arg att jag ser rött! Jag fick själv pengar från organisationen när jag inte var önskvärd längre. Det var skattebetalarnas pengar, det vill säga även mina egna, för jag har då rakt inte skitit i att betala skatt mer än de gånger en bekants tonårsdotter hjälpte mig att städa när min axel var justerad – mot skattefri betalning (ja, det var ju hon som inte betalade skatt, jag borde kanske ha betalat arbetsgivaravgift).

Även om jag hade gått på a-kassa hade jag gladeligen varit med och betalat på de 375 000 kronorna som de anhöriga begärde. En piss i havet efter vad de har blivit utsatta för.

När det aktuella programmet visades var jag fortfarande anställd i organisationen. Jag frågade då min chef, som var organisationens kommunikationschef, om han tittade på den aktuella TV-serien/dokusåpan. Men nej, det hade han inte tid eller lust med. Själv såg jag nästan varje avsnitt och slogs av vilket fokus det var på de anställda. Men patienterna då? De sårbara, utsatta? Jag tyckte redan då att det var anmärkningsvärt att organisationens kommunikationschef brydde sig så lite. Lika lite som han bryr sig nu, eftersom han skickar fram organisationens jurist framför TV-kamerorna. (Nu är han kommunikationschef vid Sjukstugan i Backen, dessutom.) En person (juristen, alltså), som uppenbarligen inte fått nån vidare medieträning. För hur kan han bara stå framför kamerorna och säga, ungefär:

[…] nu slipper skattebetalarna betala […]

Det var ju aldrig så att organisationen – eller dess ägare skulle betala nåt skadestånd utan produktionsbolaget. Att sen juristen har mage att stå och hånle inför kamerorna är mig obegripligt efter den sorg och de sår Sjukstugan i Backen har gett de anhöriga till den döende mannen.

Skäms! 

är det enda jag kan säga. Och så dela ut ytterligare en svart bak. 

Svart bak

Skäms, Sjukstugan i Backen, för att ni inte tar ansvar för de fel ni har begått! Det är pinsamt att vara skattebetalare i det här länet.


Livet är kort. Och Tofflan är jävligt arg.

Read Full Post »

Ett inlägg om riktlinjer på jobbet för sociala medier.


Hos Social Business hittar man då och då intressanta inlägg
. Jag har just läst ett sådant, signerat Karin Bäcklund, om vikten av att företag har policies för sociala medier. Eller riktlinjer, skulle jag personligen kalla det eftersom vi talar svenska här.

Idag är det väldigt många svenskar som finns nånstans ute i cyberspace, i sociala medier. Enligt Karin Bäcklund handlar det om

[…] nästan 60 procent av Sveriges befolkning på Facebook, nästan 500 000 svenskar har idag ett Twitterkonto […]

Och då är det ju rätt många av oss som både är anställda nånstans som också finns på Fejan, Twitter och/eller har en blogg. Just därför att vi är så många tycker Karin Bäcklund att det är viktigt att företag har en policy riktlinjer kring sociala medier så att vi anställda vet hur vi bör bete oss i dessa fora. För det är ju så att gränsen mellan privatliv och yrkesliv alltmer suddas ut. Men det är också så att jobbet ju är en stor och viktig del i våra liv – i alla fall i mitt! – och att sätta total munkavle/handklovar på oss anställda skulle vara rentav korkat, om du ursäktar mitt språk!

Jag håller med Karin Bäcklund i att det behövs sättas på pränt hur vi pratar/skriver om våra jobb på nätet. Däremot ska det inte handla om att hindra oss som skriver om våra jobb, tycker jag. En smart arbetsgivare är ju så öppen och tillåtande som möjligt och sätter inga eller få begränsningar (annat än om det till exempel handlar om sekretessbelagda uppgifter, tystnadsplikt, särskilda företagshemligheter etc). För de flesta av oss twittrare och bloggare är det ofta självklart att vi inte skriver om sånt, men det finns säkert tillfällen när vi kan bli osäkra. Därför skulle jag se riktlinjer som en sorts skydd även för egen del, som skribent, och inte bara som arbetsgivarens skydd. Jag anser helt enkelt att riktlinjer för sociala medier är bra och nödvändiga – för såväl arbetsgivare som arbetstagare. Ett skydd för båda parter, helt enkelt.

Många företag har också konton på Fejan och Twitter och kanske till och med en blogg. När det gäller dessa konton är det extra viktigt att ha riktlinjer. Anledningen är förstås att du ju inte är privatperson när du skriver för ditt företag!


Livet är kort. Arbetet är en stor del av mitt.

Read Full Post »

Den här infektionen eller vad det nu är, det är en lurig sak. Jag slocknade som ett ljus igår. Tittade på När livet vänder, skrev ett blogginlägg om programmet och gick och la mig. Jag tror inte att jag läste ens ett enda kapitel utan jag bara somnade. Tung som en sten sov jag hela natten tills alarmet gick på i morse. Och idag, dårå,… Tja, jag känner mig inte sämre och inte bättre. Fortfarande seg, men ingen feber, vilket jag är säker på att jag hade igår kväll. Ont i kroppen rent allmänt, i näsa och hals i synnerhet. Just det här INNAN nånting bryter ut ordentligt i kroppen tycker jag känns nästan värre. Jag känner mig oftast sämre och sjukare då. Samtidigt kan jag inte säga vartåt det barkar – jag kan bli jättesjuk under dan, men jag kan också bli helt frisk.

tofflan Strindberg201205145059
Mår sämst innan det bryter ut.


Det har blivit skitkallt igen.
 Inte bara lite kallt. I morse visade termometern hemma -14 grader. Dessutom blåser det, så det känns som om det är mins -30 grader. Jag gillar inte kylan. Den gör inte precis underverk med mina luftrör. Ibland kan det vara som att andas och ha glasskärvor luftrören. Bara så du får en aning om hur en före detta rökare får ont av kylan. Så ursäkta mig om jag inte gillar kylan och klagar över den. Jag vet att det är mitt eget fel att jag lider av den, men… Vem i hela friden gillar när det är 14 grader kallt när vi i stället borde njuta av vårsolen och leta efter vårtecken?!

Funderar på att göra ett eget När livet vänder och skriva om året jag trodde att jag skulle dö. När jag lika gärna kunde ha varit så sjuk att jag dog. Det året när jag rensade i mitt liv, försökte göra upp med många gamla spöken i det förflutna. Förnedrade mig till att ta kontakter där jag fick spott och spe tillbaka. Men jag dog inte. Jag blev frisk. Såna här saker går man inte igenom utan att förändras. Men ibland känner jag mig så bitter att jag ändå fick lida i ganska många år innan jag fick hjälp. Och att jag fick kastat i mitt ansikte att det är värre när unga människor är cancersjuka än äldre. Det är inte sånt man vill få sig till livs när man är som mest säker på att man ska dö. Så… än så länge är jag inte riktigt där alla de starka, fina och positiva människorna i Anja Kontors TV-intervjuer är. De som jag som tittare upplever nästan känner sig stärkta av det svåra. Jag är fortfarande arg och ifrågasättande.

Kanske ska jag inte berätta min egen historia utan andras. Jag har fått höra så många livsöden, men jag har lovat att hålla tyst – av olika skäl. De flesta handlar om döden och det är ibland så att de efterlevande fortfarande kan vara i riskzonen om de yppar sina historier. En del på grund av sjukdom, andra på grund av hot. Men jag önskar så att några av dem ville lätta på sekretessen och prata, för det är såna hårresande skildringar ur verkliga livet som vi alla skulle behöva få ta del av för att lära oss att uppskatta det lilla och relativt enkla livet.

Det jag uppskattar i mitt liv just nu är inte att jag har en infektion på gång – KANSKE… – utan att jag har ett stimulerande arbete ett tag till. Idag fortsätter jag mitt husbygge och jag ska försöka få till lite mer om konsten i vårt hus. Du vet, den där konsten som alla inte förstår eller ens gillar, men som engagerar de flesta…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »