Inte bil(l)igt med bil

Ett inlägg om bilägandets lustar och olustar.

---

 

Nu är jag och min älskade Clark Kent* till doktorn. Översatt till svenska betyder det att jag ska åka och få min bil reparerad. Det där stenskottet, du vet. Jag har inte varit ute i garaget och tittat på bilen sen jag kom hem från Stockholm. Om vindrutan har spruckit lovar jag dig att jag grinar. Högt och ljudligt. Det sved så jäkligt för ett par år sen att behöva hala upp tusenlappar för att jag var seg med att ta mig till Ryds.

My Toyota is fantastic! Men börjar bli till åren kommen…

Jag älskar min bil, men den börjar bli till åren kommen. Och med åren kommer krämporna, precis som hos oss människor. När vi kom hem från Nora hade ena fönsterhissen pajat, till exempel. (Troligen ett kretskort och ett nytt sånt kostade hela 7 000 kronor. För tre år sen…) Sen är det lite annat smått och gott som skulle behöva fixas till. Om jag bara finge en lön…

Du tycker säkert att jag är larvig som talar om min bil som Stålmannen, mannen i mitt liv. Men faktum är att Clark Kent är det hjälpmedel jag ofta behöver för att ta mig ut. Av olika skäl åker jag helst inte kommunalt och nån fungerande cykel äger jag inte, bara en rostig sak som har hängt obrukbar i kallförrådet sen 1999, ungefär. Kort sagt och utan att förklara närmare än vad jag redan gjort behöver jag min bil. Därför älskar jag den.

Häromdan läste jag i Byhålenytt om en stackare som fått sin bil stulen i slutet av 1980-talet  i Metropolen Byhålan. Ja det var en lång sorgeperiod, tänker du, men historien är inte slut än. Mannen fick nämligen helt nyligen parkeringsböter och trängselavgifter på sin stulna bil. Av nåt skäl tycks anmälan ha försvunnit från polisens system. Den stulna bilen är en röd Golf och nu är den efterlyst igen. Kanske dags att koppla in Hasse Aro eller varför inte självaste Brynolf Wendt?..

Fågelbajs på bilen är inte heller kul.

Men du ska inte tro att jag tycker mest synd om mannen med den stulna, röda Golfen som fick böter. Jag tycker nog att det är snäppet värre med bilägaren som fick sina säten nersmetade med kattbajs. Hur polisen vet att det är just kattbajs förtäljer inte historien, men gissningsvis har det tagits prover och analyserats. Även detta skedde i Metropolen Byhålan.

Med dessa två hemska historier tänker jag att… om så är fallet… vad är en sprucken vindruta? Min bil är ju inte stulen och inte nersmetad med bajs, i alla fall. Fast du får gärna hålla en tumme att dagens reparation av stenskott inte blir nåt dyrbart! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En rädd flicka, starka karameller och en gul cape

Ett inlägg om det som står i rubriken – och lite Pride, också.

---

 

Det blev en tur ut till Himlen. Men bara en kort, en. Där är så mycket folk och bilar och djur just nu att jag inte riktigt får plats. Känner jag. Det var nog snäppet värre för den unga (?) flickan/mamman som anlände idag och som strax därefter blev separerad från sin lilla dotter som skulle annorstädes. Efter att ha gått och letat en stund efter sitt barn hoppade mamman in bakom Fästmöns böcker. Jag pratar alltså om katten som kom till Anna idag. Ingela, som jag tycker att den ska heta. Men vad vet jag. Jag är ingen kattmänniska, jag är en hundmänniska. Det glädjer mig i vart fall att Ingela katten gillar litteratur.

Det var Agatha Christie som skrev det i Mannen i brunt, men det passar på mig som… har respekt för katter… Det vill säga är rädd för dem.

Karameller gillar jag däremot. Jag hittade en ask Barkleys cinnamon mints som jag snodde. Anna tyckte att karamellerna var för starka, jag gillade dem. Kanske styrkan mattats något eftersom bäst före-datumet var juni 2014..? I vart fall hamnade asken i min ficka. Den tackar jag för!

Kanelmintkarameller, starka, men goda!

Regnet kom så småningom. Jag har ingen regnjacka, så Anna kom till undsättning. Ja, det är inte så att jag behöver regnkläder just nu, men snart ska jag mordvandra i Nora. Det är inte roligt om man blir jättedränkt ifall det vräker ner, men en regncape i kombo med det megastora paraplyet jag har i bilen borde räcka. Jag bara undrar hur Anna kunde låta mig få en gul regncape. Det är ju hennes älsklingsfärg och jag tänker att hon kanske hade velat behålla capen för egen del…

Anna gav mig en gul regncape. Den och det megastora paraplyet jag har i bilen räcker förhoppningsvis om det ösregnar i Nora.

Vad har hänt här utanför sen jag skrev senast? Det är tur det finns mer välinformerade piipöl än jag ute i rymden. Hur skulle jag annars få veta att en gammal skolbekanting ska ordna SD-pride eller att ett av mina klokare X har gift sig? (Den senare var till och med så klok att hon gifte sig med nån annan än mig.) Den förre önskar jag ett misslyckande, den senare ett varmt lycka till.

För övrigt noterar jag även i TV-tidningen att det är dags för Pride. Då visar SvT ett regnbågsprogram om dan. Samtliga tycks vara minst tre år gamla dokumentärer som går i repris för miljonte gången. Dåligt, SvT! Och var är ert HBTQ-engagemang alla de andra 51 veckorna om året???

Nåja… Jag ska i vart fall se säsongens sista Morden i Midsomer i kväll. Men först lite middag. Det är blir körv igen, av kycklingsort, förstås.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Lennart

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Lennarts son blev styckmördad. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Onsdag klockan 20 betyder När livet vänder för min del. Det programmet har blivit otroligt viktigt för mig, liksom Antikrundan, men på ett väldigt annorlunda sätt. Anja Kontor gör TV-program som får mig att stanna upp och reflektera. Som får mig att se att även de som har gått igenom nåt obegripligt hemskt kan vända sina liv i stället för att avsluta dem. Kvällens livsberättelse handlar om Lennart och Agneta vars son styckmördades. Det är så… svårt att ta in för mig som tittare. Hur svårt var det då för föräldrarna..?

Vi säger ofta att det är extra ledsamt när barn dör före sina föräldrar. Det är inte det naturliga. Det naturliga är att åldern tar ut sin rätt. För andra gången i mitt liv har jag nu fått ta del av en historia om barn som dör före sina föräldrar som är snäppet värre än de andra: den när barnen blir mördade. Och inte bara mördade, barnen blir styckade, vilket i mina ögon är ett ännu större brott mot livet. Hur klarar man som förälder att gå vidare, att få livet att vända?

Flera gånger under den halvtimme programmet varar får jag svårt att andas. Men sorgen är inte min, den är Lennarts. Pappan till Marcus. Marcus, sonen, som inte kom hem efter jobbet en dag i slutet av december 2002. När han så småningom hittas strax före nyår är det först hans huvud som återfinns, fastfruset vid kanten till Nissan. Sen hittas Marcus kropp bit för bit och pusslas ihop.

Pappa Lennart kämpar med gråten när han berättar om händelserna. Han säger att han först hade sån dödslängtan eftersom han ju så gärna ville träffa Marcus igen. Och han hörde inte fåglar på ett år.

Vid bisättningen hade man fått ihop en hel kropp. Familjen hade fått rådet att se Marcus, att ta ett sista farväl.

Jag var med när båda mina söner kom till livet. Nu var jag med vid avskedet.  Födelsen och livet, förgängligheten och döden.

Så småningom kom luckor när Lennart inte tänkte på det som hade hänt. Men så blev han sjuk. Åter kom tankarna på döden, för han hade ju en son i himlen och en på jorden. Det var efter operationen som livet vände för Lennart. Han säger i slutet av programmet:

Idag finns framtiden. Jag ska ta hand om min familj på jorden först. Men jag är fortfarande och alltid Marcus pappa.

Jag trodde inte det var möjligt att tänka framåt när man är med om nåt sånt här. Marcus pappa bevisar motsatsen. Jag hoppas vännen som berättade för mig en gång om sitt barn, som hittades under liknande omständigheter som Marcus, också kan se framåt. H*n kunde inte ta samma farväl som Marcus föräldrar, det fanns bara en axel med en tatuering kvar. Livet är inte rättvist. Dessutom är det kort, kortare för somliga.

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vatten och el inte alltid jämlikt eller rättvist

Ett urvattnat inlägg om lite el också.

---

 

Den här dagen börjar jag i helt fel ände: nöje först. Det vill säga blogga. Det ligger bara ett jobb att söka i pipeline just nu, så jag måste surfa runt och glo efter två till. Men just nu sitter jag och väntar på nån som ska komma och läsa av min elmätare för första gången. Nån gång mellan klockan sju och 16 ska h*n komma. Eh..? Ja… Jag vill helst vara hemma när hantverkare och andra yrkespersoner kommer för att göra nåt i min bostad. För tillfället kan jag ju det. Om de nu kommer före klockan 14, för då ska jag åka och hämta Fästmön.

I min bostadsrättsförening har alltid elen ingått i månadsavgiften (”hyran”) liksom vattnet. Men förra året installerades såväl elmätare som vattenmätare efter ett beslut på en extra årsstämma. Tanken är att var och en ska betala för vad var och en gör av med. Och det är väl rättvist och framför allt jättebra. I alla fall för mig. Jag lever ju ensam två veckor i månaden och tvåsam de andra två veckorna. Men de som har familjer på fyra, fem, sex personer är förstås inte glada. Jag tycker att bilden nedan, som jag hittade på Twitter idag, passar in lite i detta sammanhang också:

Nu var jag med och röstade FÖR att vi skulle installera mätare. Det kommer nämligen att bli så inom en ganska snar framtid att alla lägenheter överallt ska vara utrustade med mätare. Och var och en ska betala sitt. Jämlikt, ja, men inte särskilt rättvist.

Dåligt med vatten trots fullt ös på grund av en vattenläcka idag.

Ett annat, lite mer akut problem idag, är vattnet. Det är en stor vattenläcka i ett bostadsområde nära mitt. De som bor där har inget vatten alls, jag har lite grann. Jag tror att Anna var glad att hon bestämde sig för att inte tvätta sitt långa hår i morse. Det kommer mini-malt med vatten trots att man har full ös påslaget. Vatten-läckan orsakar visst också problem i trafiken. Vägen ska stängas av där. I morse åkte vi genom dimman i dessa envi-ronger, men det enda jag såg var en hantverksbil från stans kommunala vattenbolag. Jag hade förstås tänkt köra en ma-skin tjockis-svart tvätt idag. Och duscha. Det senare hoppas jag kunna göra i alla fall, annars känner jag mig inte riktigt ren. Tvätten kan vänta, för än är det inte tomt i garderober och lådor.

I-landsproblem, detta med elmätare och vattenläckor där lagningsarbete på-börjas omedelbart. Det finns ställen i världen när man bara har el vissa tider på dygnet, om ens det. För att inte tala om dricksvatten… Många får gå väldigt långt för att bära hem sånt. Så nej, jag ska inte klaga. Dagens strul är en piss i havet jämförelsevis. För världen där ute snäppet värre båda bilderna på illustrationen ovan: den är varken jämlik eller rättvis.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »