Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ice Cream Girls’

Ett inlägg där Tofflan skriver om hur mysigt det är med regn, om skuldfrågor och om delad glädje.


Vilken kväll det blev igår!
Jag städade ju tills jag mådde illa. Under tiden hopade sig molnen. Det hade ju liksom regnat under dagen, men det var en piss i havet, för att uttrycka sig på ren svenska. Först blev det så här mörkt på himlen:

Regnmoln
Mörka och tunga regnmoln.


Det dröjde inte länge
innan det blåa i molnen försvann helt och de gick mera åt svart. Och sen öppnade de sig. Fullständigt.

Mörkare regnmoln
Svartare ju närmare de kom.


Jag tycker faktiskt
att det är ganska mysigt med regn – om man är inomhus, vill säga. Det smattrar så härligt mot tak och fönster och man får liksom inte bara lust utan också rätt att kura ihop sig under en filt med en bra bok. Nu gjorde jag emellertid inte det, men jag såg sista delen av Ice Cream Girls. Det gick att lista ut lite grann vartåt det barkade hän vad gäller skuldfrågan, men den verklige/a mördarens identitet lyckades jag inte klura ut. Så ska en riktigt bra TV-deckare vara! Och så brittisk, förstås.

Sen blev det plötsligt läggdags. Jag kände hur doften från en av mina porslinsblommor, den som står i gästrummet, fyllde min lägenhet. De är inte bara vackra, dessa blommor, de doftar mycket också. Därför funderar jag om den är skyldig till klådan i näsa och ögon tidigare i veckan… Jag vet många som är allergiska mot hoya – och det är ganska förståeligt. Men vackra är de, när de blommar!

Porslinsblomma blommande
Den blommar och doftar starkt, men är den skyldig till min klåda?


Och just när jag skulle stänga av ljuset
för Storebror* upptäckte jag att jag hade fått ett mejl från min Nästanbror**. Goda nyheter, som jag naturligtvis var tvungen att både blogga om och skriva en nyhet om! För när stipendier, stora stipendier, går till rätt personer blir jag väldigt, väldigt glad!

Idag är det fredag och jag ska hämta Den Mest Älskade efter jobbet klockan 20 hem till mig. Jag vet inte hur länge hon stannar, men för några dagar är hon mest min och jag mest hennes… Kan en helg bli bättre?


*Storebror = min stationära dator

** Nästanbror = Magnus, min syssling


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite smågnälligt inlägg med funderingar om käppar i hjul, papper och sånt.


Tänk att inga större incidenter
inträffade i trafiken på väg hem idag från jobbet! Mer än två puckon som gjorde vansinnesomkörningar. Men det är liksom smällar man får ta. Bara puckona inte smäller i min bil.

Toyota Yaris
Min bil, det vill säga Clark Kent.


Det började regna
redan på förmiddagen idag och sen tilltog det. Det blev helt enkelt en perfekt dag för att städa hemmavid! Jag har skurat badrum och duschrum/toa samt dammat. Att själv gå in i duschen och tvätta av sig sen kändes som att bestiga ett berg. Men jag gjorde det!

Just när jag skulle stänga dörren ringde hemtelefonen. Det är nästan bara en person som ringer på den – förutom en del förvirrade säljare som inte fattar det här med NIX – min mamma. Jag bara kände att jag inte orkade gå och svara. Det är torsdag idag och på en vecka har vi telefonerat fredag, söndag, måndag, onsdag och så i kväll, dårå. För naturligtvis ringde jag upp. Sen. När jag hade duschat klart. Idag ville hon höra hur det hade gått med intervjun och det var ju snällt. Men sen sätter ältandet igång och då slutar jag lyssna. Fast det kändes som att hon uppfattade hur trött jag är i kväll, så det blev ett väldigt kort samtal. Jag är så trött att jag mår fysiskt illa…

Dammsugningen tar jag i morgon kväll. Jag ska bara in till Tokerian och handla lite på vägen hem från jobbet. Det behövs fyllas på lite i kylen. Prästostbågar är väldigt nödvändiga att inhandla också. Fästmön jobbar till klockan 20 och då åker jag förstås och hämtar henne.

Willysskylt
In hit i morgon.


Annars går jag och tänker på intervjun,
förstås. Undrar om jag skulle ha svarat annorlunda, om jag inte svamlade fram nåt dumt svar på nån svår fråga. Troligen. Det är inte så lätt att svara smart när man blir grillad i 35 minuter…

Jag funderar också på människor som sätter käppar i hjulen för andra. Skulle den jag tänker på göra det är det tvärslut med Snäll-Tofflan. Då ska vissa papper skickas vidare. Papper, som jag nästan hade glömt att back up:a. Gulp… Jag ruvar inte på hämnd, jag är för att gräva ner stridsyxor när det har gått så många år. Men när en person på fem minuter så totalt lyckades förstöra en annan människas liv, måste den människan, som nu har försökt bygga upp nåt helt nytt utan ens en träbit från det förra livet, se om sitt hus. Jag är stark, fokuserad och jag har ett mål. (Även om jag är skitüberjävlatrött och bara vill ge upp ibland.)

Cykelhjul
Inga käppar i det där hjulet, inte.


Nu ska jag slänga mig
i bäste fåtöljen och läsa min bok på gång. Den boken som gör lite, lite ont att läsa bitvis. Eller också är det jag som läser in en allegori där det inte finns nån.

Lite senare blir det sista delen av Ice Cream Girls på TV. Det börjar hetta till nu och Serena vill konfrontera Poppy. Eller är det tvärtom? Mycket spännande!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagen idag.


Dagen idag blev lite annorlunda
 till att börja med än vad jag hade tänkt och planerat. Jag fick ett nyhetstips och satte mig att skriva en längre nyhet för institution 1:s externwebb. Sen översatte jag texten och publicerade en engelsk version också. Tjolahopp!

Det blev bara varmare och varmare idag. På fjärde våningen verkar inte AC:n funka – till skillnad från femte våningen där man kan sitta och frysa mitt i högsommaren. Jag gick till Thaistället med min bok på lunchen. Tjuvlyssnade på ett sällskap där jag höll med en av kvinnorna om bland annat detta:

  • onepiece (ser inte klokt ut)
  • foppatofflor (är skitfula; har man möjligen hemma i trädgården)

Det var skuggigt och skönt under träden. Och det var tur det, för eftermiddagen var vikt åt att sitta i en föreläsningssal och jag ville inte komma dit svettig.

Trädkronans skugga
Skönt i skuggan.


Träden har förresten blivit gröna
så snabbt. Det är nästan så man missar det när man sitter inomhus hela dagarna. Det gäller att lyfta blicken när man är ute och lunchgår…

Grönskande träd
Och så grönt


Jag hann tillbaka i god tid
till eftermiddagens begivenhet: S:s disputation. Föreläsningssalen var knökfull och Lille M fick ta in nya stolar. Det var verkligen spännande! S är så duktig och kunnig. Visserligen verkade opponenten väldigt snäll, men det var ändå en hel del svåra frågor och ifrågasättanden som S skulle svara på och bemöta. Det var också kul att träffa på nyblivna pensionären B där! Jag saknar verkligen B!!!

S disputerar
Huvudpersonen S vid pilen syns genom hålet i frigolitplattan som fungerade som kamerastativ, tror jag.


Hur det gick sen vet jag inte.
Jag stannade i en och en halv timme. Efteråt sammanträder betygsnämnden och sen lämnar de besked huruvida S har fått doktorsgraden eller inte. Men jag är helt övertygad om att det gick bra. S är inte bara kunnig, hon är också engagerad och har gjort en väldigt bra avhandling – jag har minsann fått ett exemplar.

På fredag är det dags för nästa disputation. Då ska Karin disputera på gubbslem. Karins forskning har fått stor mediahausse på grund av vad den handlar om och att den förknippas med en viss journalist. Jag måste fråga henne i morgon om hon har skickat avhandlingen till Janne som hon tänkte, jag och SD försökte verkligen peppa henne idag att göra det!

På hemvägen stannade jag för att proviantera på Systemet. Det går åt lite för mycket öl när det är varmt. Hemma fanns det sen lakan att vika och lägga in, men först blev jag tvungen att vattna mina krukväxter och balleväxterna*. De senare slokade nåt förfärligt!

Upptäckte att två PUCKOFÖRETAG inte kollar NIX:s mobilregister. De bara ringer och ringer och ringer. Om och om igen. Igår och idag har Positiv Pension ringt på 035-777 07 28 och Baraspara på 011-442 22 96. Om man googlar på dem ser man direkt att det är oseriösa företag. Idioter!

Sen hittade jag ett litet paket med en DVD, Hitchcock, i min postbox. Då blev jag lite gladare igen. (Även om det med paketet kom en räkning, förstås…)

Hitchcock dvd
Det ska bli riktigt kul att se den här rullen!


Jag har suttit och skrivit en stund nu,
förberett ett och annat inlägg för morgondagen. Mamma ringde som vanligt mitt i flödet, men jag kan ju inte bli arg på henne för det. På ballen** har jag inte kunnat sitta eftersom jag inte orkade med kakafonin runt omkring och dessutom vill jag inte sitta där och prata i telefonen.

Nu ska jag braka ner i fåtöljen och bara sitta en stund innan det är dags för Ice Cream Girls klockan 21. Om jag orkar ta mig dit in, vill säga… Trött eller übertrött? Äh, jag är så trött att jag inte ens orkar drömma om det som kallas semester…


*balleväxter = balkongväxter
**ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan tar i trä samt, filosoferar över födelsedagar samt låter orden flöda, kort och gott.


Fy te rackarns
så trött jag är idag! (Ja, jag vet att du har hört det förut från mig.) Men ta i trä – infektionen jag trodde var på väg att segla in har nu… seglat ut. Det enda som återstår är muskelvärken i rygg, armar, axlar och nacke och en förskräcklig trötthet. Troligen är alla dessa krämpor symtom på att jag behöver få klarhet om min framtid – och även vara ledig ett tag och hämta krafter…

Jag har vaknat till en strålande vacker dag. Det var 21 grader varmt strax efter klockan sex. Sitter vid Storebror och skriver detta, allt medan han laddar ner uppdateringar. Vi får hoppas att han klarar en omstart – han brukar göra det. Ibland behöver jag ju tömma arbetsminnet och sånt. Att stänga av helt vågar jag inte, men att starta om har hittills gått bra. Ta i trä, som sagt…

Jordgubbar på datorskärmen
Den startade om, tack och lov…


Motivationen på arbetet är väldigt låg,
ska jag erkänna. Det känns som om jag går omkring i nån sorts limbo, utlämnad till folks goda vilja att lämna besked och erbjudanden – när de har lust. För var dag som går tänker och känner jag hur väl jag skulle behöva vara ledig. Eller åtminstone få kunna slappna av ett tag. I förrgår var jag DUM nog att säga till mamma att jag kanske tar ledigt veckan före hennes födelsedag och åker ner till henne. Jag blir så desperat av hennes tjatande och ältande att jag till slut lovar vad som helst bara för att hon ska sluta. Nu vet jag ju inte hur det går att köra bil med min onda fot, men den tycks mamma ha glömt bort.

Däremot stannar jag inte TVÅ veckor om jag åker till mamma utan EN – och jag sa att vi får fira hennes födelsedag i förväg. Jag måste få vila lite hemma också. Det är alltid så mycket som ska fixas hos mamma och jag gör det så gärna, men… Just nu är jag dödstrött. Och tänker lite på att det aldrig har varit så viktigt med min födelsedag. Då borde det väl gå att flytta firandet av mammas några dar? Sist hon började tala om födelsedagar frågade jag henne om hon visste hur många födelsedagar jag hade suttit ensam här i Uppsala utan att en käft dykt upp. Hur många födelsedagar jag har suttit med en tårta, som ingen har kommit och ätit av. Jag har bott i Uppsala i över 30 år. Ja, över 30 år. Mamma och pappa har varit här två gånger när jag har fyllt år – 1992 när jag fyllde 30 och 2002 när jag fyllde 40. Många gånger har jag varit avundsjuk på kompisar som har haft släkt och föräldrar på födelsedagar och låtit oss vänner komma en annan dag, bara för att familjen är viktigast. Nu har jag emellertid uppnått den åldern när jag är så nöjd bara min Fästmö är hos mig. Och trots att jag fyllde ojämnt i år blev jag så firad av henne. Det känns som om alla de där gamla födelsedagarna tas igen, på nåt sätt. Anna är bäst!

I förrgår, när jag mådde som sämst, hörde Peter på Uppsalanyheter.se av sig och undrade försiktigt om jag kunde tänka mig att göra ett jobb på torsdag kväll. Tyvärr fick han ett nej, jag kände det som om jag var på väg rakt in i väggen i just den stunden. Så klart jag får dåligt samvete, men Peter vet att jag inte kan/orkar göra så mycket så länge jag jobbar heltid. Han är verkligen mån om en, för igår både mejlade och ringde han. Och utöver det får jag alltid återkoppling på det jag har skrivit! Tänk om alla chefer var en Peter… Då skulle världen se väldigt bra ut. Peter föregår nämligen med synnerligen gott exempel – inte bara som chef utan också det faktum att han jobbar mest av oss alla.

Nyponros
En nyponros till Peter! 


Igår kväll bestod middagen
av två rostade mackor vid 22-tiden. Men jag hade ju moffat jordgubbstårta tidigare med familjen. Kan säga att jag mådde lite smått illa… Gjorde mig redo för bädden och tittade på Bates Motel på sovrums-TV:n. Kunde precis hålla mig vaken. När programmet var slut, var även jag det. Somnade som en sten klockan 23.25 alltså. I kväll ska jag se andra delen av Ice cream girls, men den börjar redan klockan 21 och då ska jag väl kunna titta i vardagsrummet..? Tredje och sista delen går på torsdag kväll.

Fast först ska jag jobba lite. Det är som vanligt en del webberier på gång. Efter lunch ska jag gå på en disputation. Det är en av doktoranderna som jag tycker är synnerligen duktig som ska disputera och det vill jag inte missa! Jag går i alla fall och lyssnar en stund. Jobbet står ju kvar och blir gjort när jag gör det, först…

MVM-huset exteriör
Jobbet står kvar.


I kväll efter jobbet
behöver jag stanna vid Systemet och fylla på ölförrådet. Det går lite mer av den drycken när det är varmt, har jag insett. På torsdag kväll behöver jag städa, eventuellt sparar jag dammsugningen till fredagskvällen. Då kommer äntligen Anna till mig, men först ska hon jobba till klockan 20. Därefter börjar hon sin fyra veckor långa semester… Inte ett dugg avundsjuk är jag. Nehej, inte alls… (MASSOR!)


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en brittisk miniserie.


Som av en händelse
– och det är faktiskt sant! – satte jag på SvT1 klockan 21 i afton. Vad visas om inte åter en skitbra, brittisk miniserie?! Denna gång heter den Ice Cream Girls, handlar som skuld och består av tre delar.

Serena och Poppy
Serena och Poppy. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Det har gått 17 år
sen Serena bodde i den brittiska staden vid havet. Lika länge har Poppy suttit i fängelse. Livet gör så deras vägar korsas – igen. För 1995 stod de nämligen inför rätta, anklagade för mord på en lärare som förgripit sig på dem. Uppenbart i denna första del är att Serena blev frikänd. Hon har familj, hennes man är läkare. De flyttar tillbaka till stan enbart för att hjälpa till att sköta om Serenas döende mamma. Serenas man vet inget om mordrättegången.

Det här är återigen en riktigt bra brittisk dramathriller. Ingredienserna är klassiska – skuld, passion och rättvisa (?). Skådespelarna är duktiga. Och jag bara njuter av att höra nån gå på stenarna på stranden igen utanför Poppys mormors badhus.

Första avsnittet får högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »