Vatten och el inte alltid jämlikt eller rättvist

Ett urvattnat inlägg om lite el också.

---

 

Den här dagen börjar jag i helt fel ände: nöje först. Det vill säga blogga. Det ligger bara ett jobb att söka i pipeline just nu, så jag måste surfa runt och glo efter två till. Men just nu sitter jag och väntar på nån som ska komma och läsa av min elmätare för första gången. Nån gång mellan klockan sju och 16 ska h*n komma. Eh..? Ja… Jag vill helst vara hemma när hantverkare och andra yrkespersoner kommer för att göra nåt i min bostad. För tillfället kan jag ju det. Om de nu kommer före klockan 14, för då ska jag åka och hämta Fästmön.

I min bostadsrättsförening har alltid elen ingått i månadsavgiften (”hyran”) liksom vattnet. Men förra året installerades såväl elmätare som vattenmätare efter ett beslut på en extra årsstämma. Tanken är att var och en ska betala för vad var och en gör av med. Och det är väl rättvist och framför allt jättebra. I alla fall för mig. Jag lever ju ensam två veckor i månaden och tvåsam de andra två veckorna. Men de som har familjer på fyra, fem, sex personer är förstås inte glada. Jag tycker att bilden nedan, som jag hittade på Twitter idag, passar in lite i detta sammanhang också:

Nu var jag med och röstade FÖR att vi skulle installera mätare. Det kommer nämligen att bli så inom en ganska snar framtid att alla lägenheter överallt ska vara utrustade med mätare. Och var och en ska betala sitt. Jämlikt, ja, men inte särskilt rättvist.

Dåligt med vatten trots fullt ös på grund av en vattenläcka idag.

Ett annat, lite mer akut problem idag, är vattnet. Det är en stor vattenläcka i ett bostadsområde nära mitt. De som bor där har inget vatten alls, jag har lite grann. Jag tror att Anna var glad att hon bestämde sig för att inte tvätta sitt långa hår i morse. Det kommer mini-malt med vatten trots att man har full ös påslaget. Vatten-läckan orsakar visst också problem i trafiken. Vägen ska stängas av där. I morse åkte vi genom dimman i dessa envi-ronger, men det enda jag såg var en hantverksbil från stans kommunala vattenbolag. Jag hade förstås tänkt köra en ma-skin tjockis-svart tvätt idag. Och duscha. Det senare hoppas jag kunna göra i alla fall, annars känner jag mig inte riktigt ren. Tvätten kan vänta, för än är det inte tomt i garderober och lådor.

I-landsproblem, detta med elmätare och vattenläckor där lagningsarbete på-börjas omedelbart. Det finns ställen i världen när man bara har el vissa tider på dygnet, om ens det. För att inte tala om dricksvatten… Många får gå väldigt långt för att bära hem sånt. Så nej, jag ska inte klaga. Dagens strul är en piss i havet jämförelsevis. För världen där ute snäppet värre båda bilderna på illustrationen ovan: den är varken jämlik eller rättvis.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Saluter, idéer, aktiviteter och annat som får tiden att gå

Ett inlägg om att få tiden att gå, bland annat. Med kiss- och bajshumorvarning!

---

 

En liter smackade jag i mig.

Jorå. Det gick att sitta en liten stund på ballen* igår kväll i alla fall. Jag kunde äta upp mina korvar för 4:75 och jag kunde vräka i mig en hel liter bigarråer samtidigt som jag läste. Fråga mig inte hur min mage blev sen. Även om detta inte är nån luktblogg kan du kanske föreställa dig. Men fy te rackarns så gott det var!

Hemma hos mamma och pappa i trädgården fanns ursprungligen flera fruktträd, bland annat ett bigarråträd. Det brukade ge frukt lagom till min namnsdag, som infaller i morgon. Man kan alltså säga att jag firade lite i förskott. Med bigarråer – och därpå följande… saluter.

Jag hade en bra dag igår. Jag fick det jag föresatt mig att göra gjort. Då blir jag nöjd. Klättrade inte heller på några väggar. Än. Men jag känner att det kryper närmare. Vid lunchtid igår var jag egentligen klar med det jag hade på min att-göra-lista.

Vad gör man resten av dan då för att få tiden att gå? Det finns gränser för hur länge man orkar sitta och slösurfa, städa och så vidare… Därför gäller det att vara lite påhittig. Om detta nuvarande tillstånd visar sig bli långvarigt har jag en liten idé för hösten. Förutom att jobba på min bok, som ju inte är nåt litet, tänkte jag kolla möjligheten att på volontärbasis åka och läsa för dem som bor på äldreboenden. Eller kanske ett specifikt äldreboende skulle räcka till att börja med. Jag har ju, i mitt förrförrförrförra arbetsliv, bland annat jobbat med inläsning av en taltidning för synskadade. Då borde jag kunna högläsa böcker också.

Vidare finns ju barnhemmet i Grankulla i Finland nånstans i bakhuvudet. Hurtigs barnhem, grundat av min pappas farfar och fortfarande fullt av barn som har det tufft… Pappas farfar, vars grav finns i Solna av alla ställen…

Regnbågen syntes över taken igår kväll. Ovanför den har jag lagt mina drömmar, lite på is…

Den här dagen började för min del redan före klockan sex. Det tycker jag är liiite tidigt när man inte ska upp, iväg och/eller jobba. För det är lätt att dagen blir för lång och ännu lättare att fastna i funderingar som inte leder nån vart. För ungefär ett år sen la jag mina drömmar på is nånstans ovanför regnbågen. De ligger kvar där, jag orkar inte med fler besvikelser just nu.

Litet bittert kändes det allt när jag igår eftermiddag upptäckte att det hade trillat in ett mejl från mitt förra jobb. Ärendet gällde nånting som jag ofta under de senaste två månaderna påtalat inte har fungerat. Jag hittade i stället en alternativ lösning som funkade hyfsat. Instruktioner för detta finns nedskrivna. Jag har varken tid eller lust att komma och peka var exakt på det första pappret i pärmen det står. Jag hade hur mycket tid som helst, nästan, att visa och demonstrera för någon. Men se överlämningen skulle ske i sista minuten, till nån som inte arbetar operativt. Då blir det problem, det visste jag i förväg. Det bittra då? Tja, att ingen lyssnade på mig medan det fanns tid. Och kanske något att man väljer ut enstaka personer, som inte är fast anställda, att göra tråkjobben. Och alla andra jobb som måste göras när den ordinarie personalen är på semester. Hur tänkte man, egentligen? Inte alls, tror jag.

NU börjar mina tongångar gå mot moll och det kan jag inte tillåta. Jag har sökt dagens tre jobb. Det har gått smidigt, för två av dem hade jag i pipeline, så jag behövde bara leta upp ett till. Värre blir det i morgon. Då har jag inga intressanta lediga tjänster som jag ska söka. Men jag hittar kanske några under dan, för jag sitter ju, som sagt, en hel del av tiden vid datorn. Jag har också uppdaterat min profil i en kandidatbank samt bett om en rekommendation.

Jag har tur idag. Det är nämligen städdag i mitt hem – eller ska bli. Jag har inte börjat än. Dagen började med solsken, men har nu gått över i mulen himmel och kall vind. Perfekt – för mig!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Favorit (?) i repris

Ett inlägg om den Tofflianska måndagen.

Vilken tur att jag har ett gott minne när det är så kort! Och vilken tur att jag har en enastående Fästmö, van vid att hålla reda på en stor familj! Anna påminde mig nämligen i en kommentar om att jag faktiskt har vissa resurser – i form av torkad svamp! Denna kan jag ju hälla ner i kantarellsoppan för att få den mer som… kantarellsoppa. För idag blir det favorit (?) i repris till middag: bröd och kantarellsoppa.

Inte bara en burk utan två…

Jag tror att den ena burken härstammar från Den Hjärtegoda L och den andra från mammakusinen B. Nu är det ett tag sen jag fick burkarna, men visst håller sig torkad svamp i typ… ett par, tre år??? Äh, jag testar så får vi se! Om inte annat kanske kantarellerna har blivit till penicillin. Det kan ju var bra att inta ett par doser av detta bakteriedödande med tanke på alla smitthärdar som går omkring och hostar och nyser.

En bloggbekanting till mig skrev för ett tag sen om hur äckliga folk kan vara på bio. Själv såg – och framför allt hörde! – jag en person igår som gav ifrån sig en stor klump, uppdragen ur djupet av sina luftrör. FOLK ÄR VERKLIGEN VIDRIGA IBLAND!!! Jag vill knappt tänka på hur klumpen såg ut – eller luktade… Men jag har svårt att släppa tanken…

Mitt på dan idag är det dags att plocka fram den månatliga statistiken för bloggen. Jag har noterat en viss nedgång i antal besök. Förhoppningsvis har ett gäng oönskade besökare äntligen insett att jag verkligen inte skriver om dem – det enda som tycks intressera dem. Vidare har andra säkert tröttnat på att läsa samma sak om och om igen: hur jag fördriver mina dagar med att söka jobb och städa och promenera. Det blir liksom favorit (?) i repris så gott som varje dag. Inte ett dugg intressant.

Men så finns det några närmast sörjande som läser. En del kommenterar dessutom ibland. Några få kommenterar ofta. Det tycker jag är kul. Ibland blir jag rörd och glad över stora ord, peppande ord. Ibland blir jag irriterad och förbannad för att människor uttrycker sig så att jag tolkar det till det värsta. Ja, jag är visserligen kommunikatör, men framför allt är jag människa… Trots att jag inte harklar mig  och spottar slem offentligt…

Sen finns det ett gäng som kommenterar via Twitter. Jag hänvisar dem konsekvent hit. Men några har fått för sig att de måste registrera sig som WordPressanvändare då! Fel! Det man emellertid måste göra första gången man kommenterar är att fylla i några uppgifter om sig själv: sitt namn – eller sitt nick – sin e-post-adress och sin eventuella bloggadress eller webbplats. Och då står det ju var och en fritt att kalla sig typ Kalle Anka, om man nu vill det…

För nästan precis på dan tre år sen skrev jag ett inlägg om långtidssjukskrivnas väg tillbaka till arbetslivet. Bland annat nämnde jag en kvinna som satt och virkade hela dagarna. Det var samhällets sätt att få tillbaka henne ut i jobb. Hon själv drömde om att bli swahililärare… I morse fick jag en kommentar till det inlägget – alltså tre år efter att jag skrev det. Jag blev tvungen att läsa igenom det för att kolla om jag fortfarande stod fast vid mina ord. Det gör jag. Mer än nånsin idag!!!

De här kakorna är nog också virkade på jobbet, men har ett marknadsföringssyfte. De finns att beskåda IRL på Ubbes konditori i Metropolen Byhålan.

Som vanligt har jag inlett dagen med att söka jobb. Det låg bara en annons i pipelinen idag, men det var ett ganska spännande jobb och icke att förakta. Förhoppningsvis hittar jag ett eller två jobb till under dagen. Vidare ska jag försöka ta mig i kragen och ringa till en byrå jag har blivit tipsad om. Tänkte bara vänta tills måndagsmorgonen är över. Folk har en tendens att inte vara så intresserade av jobbsökande Tofflor då. Ett nej har jag för övrigt redan fått idag.

I morgon ska jag börja rapportera in mina jobbsökaraktiviteter i september till Arbetsförmedlingen. Jag hoppas att man kan skriva, spara och pausa för att återkomma senare. Det finns ju en hel del att rapportera härifrån… Tänk om AF:s servrar brakar… Jaa, som synes är jag ibland en rätt negativ typ. Framför allt är jag negativ när jag tycker att nånting känns jobbigt/onödigt. Jag har alla mina sökta jobb med diverse uppgifter på Excel-fil. Vore hur smidigt som helst att bara kunna skicka över den. Nu måste jag i stället sitta och knappa in post efter post… I ett typiskt webbformulär av värsta sorten. Jädra terapiarbete! Har bättre saker att ägna mig åt, liksom…

Förutom att ta fram bloggstatistik ska jag städa av i badrummet och i duschrummet idag samt tvätta en maskin blått. Min promenad tar jag därför troligen senare i eftermiddag. För ut ska jag, regnet till trots! Det mesta tycks ha kommit i natt, kanske det blir uppehåll under dan?

Vad händer hos dig idag??? Kör du också några favoriter (?) i repris eller???

Livet är kort.

Read Full Post »

Fjärilen i glaskupan

När man drabbas av förkylning eller bråck nånstans i pipelinen ner till magen kan det vara bra att få lite perspektiv på det hela. Fästmön och jag bänkade oss för att se en helt seriös film idag, Fjärilen i glaskupan (2007).

En film som ger perspektiv. 

I slutet av 1995 drabbades Jean-Dominique Bauby, redaktör för det franska modemagasinet ELLE, av en svår stroke. Efter en cirka tre veckor lång koma vaknar han upp – enbart för att inse att det enda han kan röra är ena ögat.  När han lär sig kommunicera är nåt av det första han säger:

Jag vill dö.

Men han dör inte. Han skriver en bok, en självbiografi, Fjärilen i glaskupan, genom att blinka sig till rätt bokstav. Bokstäverna rabblades upp i en viss följd, med den vanligaste först. Men alla som har läst franska vet att franska ord innehåller en massa bokstäver som ofta inte hörs. Det måtte ha varit ett otroligt tidsödande jobb… Boken skrev han under två sommarmånader 1996. Boken kom ut den 6 mars 1997. Tio dagar senare avled Jean-Dominique Bauby i sviterna av en lunginflammation.

Fjärilen i glaskupan finns numera i pocket.

Det här är en både gripande och fascinerande film. Fascinerande därför att man faktiskt får veta hur en man upplever omvärlden efter att han har fått en svår stroke. Och gripande när samme man inte kan kommunicera eller röra sig. När han inser att han aldrig mer kan dra handen genom sina barns hår. När hans gamle pappa gråter i telefonluren…

Jag läste boken först, jag fick den för många år sen i julklapp av mamma och pappa. Men filmen såg jag inte förrän idag, inspelad på DVD-hårddisken nån gång från Sveriges Television.

Mina varmaste rekommendationer ger jag såväl bok som film. Och högsta betyg.

Read Full Post »