Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tyska’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Efter en tung och bedrövlig dag bänkade jag mig för att se på När livet vänder. Jag var inte helt säker på att jag skulle orka titta i kväll. Men jag vet att jag genom att titta på Anja Kontors fina serie får distans till mina egna problem. Jämfört med dem Anja Kontor samtalar med är mina bekymmer liksom en piss i havet. Typ.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Anja och Niklas

Niklas gudfar hette Adolf Hitler och Niklas pappa kallades Polens slaktare.

I kvällens program fick vi göra Niklas Franks bekantskap. Nej, namnet kanske inte får några klockor att ringa, men Niklas Franks far Hans kallades Polens slaktare och avrättades när sonen var åtta år. Gudfar till Niklas var Adolf Hitler. Niklas Franks fyra syskon hade svårt att hantera detta… ”arv”. De lever inte längre.

Det gjorde ont att höra att det inte fanns nån kärlek i familjen Franks hem. Men det gjorde gott att höra Niklas tala om sin fars feghet – han kom ständigt tillbaka till den under samtalet med Anja Kontor. För genom att fadern var så feg måste Niklas vara modig… Otroligt modig så att han orkade leva vidare.

Som vanligt var kvällens program mycket starkt. Jag tror att Anja själv blev väldigt berörd. Personligen tyckte jag att det var häftigt att höra henne prata så naturligt på tyska.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 22 april 2016).


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie från barndomen. Igen.


Barn-TV-seriemaraton.
Det kan man nog klassificera den här helgen som. I eftermiddag har vi sett Kullamannen (1967), en häftig upplevelse av över tre timmar svartvitt.

Kullamannen

Kullamannen rules!


Kaj och Tommy ska tillbringa sommarlovet
hos sina kusiner Marianne och Peter nere i Kullatrakterna. Föräldraparen ska åka på semester och ungarna ska ”vaktas” av Jenny. Men redan innan föräldrarna har åkt dyker en mystisk man på cykel upp. Han bryter på nåt odefinierbart språk – tyska? engelska? Efter en stund poppar gubben upp igen och letar efter nånting han har tappat. En av killarna hittar strax därpå en damring. Marianne annonserar – och en dam ringer och säger att den är hennes. Hon kan beskriva den helt och hållet. Men det visar sig att det är flera som är intresserade av den där ringen… Farbror Ludvig, till exempel. Och den där mystiske doktor Miller – är han vän eller fiende?

OK, jag blir inte jätterädd nu när jag ser den här TV-serien, men jag kan inte fatta hur jag fick titta på den som femåring den sommaren den gick på TV1. Eller TV2. Antagligen var jag ett tryggt barn, för några mardrömmar minns jag inte att jag hade som femåring. Fästmön var förstås alldeles för liten då, typ nyfödd… Tur att jag har den på DVD.

Lite töntvarning, många cliffhangers och en hel del spänning. Fortfarande.

Det blir förstås högsta Toffelbetyg. Kullamannen är kult!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett riktigt oväder är det just nu i Uppsala! Regnet fullkomligt vräker ner och jag har nog hört några enstaka mullranden också. Men nyss hörde jag även ett utryckningsfordon som slutade tuta i närheten medan en helikopter cirkulerade i luften. Undras vad som kan ha hänt…

Det regnar så bilden blev oskarp.


Hemkommen från Himlen
vek jag o-rolig lakanstvätt när jag kom hem. Det är vid såna tillfällen man önskar att man hade tolv armar. Tolv stycken ap-armar. Men det fick lov att gå med två sedvanliga lemmar.

Mamma hade ringt, så jag ringde upp henne. Även där hade det varit oväder och åska. Mamma berättade stolt att hon hade ringt hyresvärden angående grannarna som tycker att det är OK att hänga blöta mattor över balkongräcket, mattor som droppar och som lämnar otrevliga spår som klippta naglar efter sig på mammas balkong. Jag försökte prata med dem när jag var hemma, men tyvärr kunde vi inte kommunicera på nåt språk – jag kan svenska, engelska, tyska, franska, latin, lite finska, lite bosniska, lite tigrinja, lite spanska och lite teckenspråk. Vilket deras hemspråk var är jag osäker på. Hur som helst, hyresvärden var mest snorkig mot mamma och undrade hur de skulle kunna ha en dialog med grannen om inte mamma och jag klarade det.

Ja, det enklaste vore väl genom tolk!

tyckte mamma, men se det har man visst inte hört talas om hos mammas hyresvärd.

En god stund ägnade jag sen åt att förbereda några inlägg och tidsinställa dem för publicering i veckan. Ja, det blir ju så när jag inte hinner skriva lika mycket eftersom jag jobbar numera. Och jag tänker inte sluta blogga, jag har fått så många varma och goa signaler på att att min blogg är uppskattad. Sen får den som inte tycker om min blogg göra det. Men man är ju inte på nåt sätt tvingad att läsa här.

Igår var Fästmön iväg tillsammans med ett av ”barnen”. Bland annat köpte de, på mitt uppdrag, ett jättefint kast! Jag har ju två små falska kast från en möbeljätte, men det här var ett äkta. Endast 300 spänn kostade det och det har färdig upphängningsanordning och allt. Nu gäller det bara för mig att klura ut var jag ska ha det. Jag ska ju gå och titta på tavlor på lördag, så jag får nog vänta med att sätta upp kastet på väggen.

Min orm gillar också kastet! Ormen är för övrigt den berömda orm jag lärde mig att sticka på – fast jag kunde ju inte sluta. Det var därför det blev en orm.


Det var inte bara ett kast
jag fick med mig från Himlen. Anna skickade med mig två stora bitar som var kvar från min plåthalva av gårdagens hemgjorda pizza. Jag har just tryckt i mig en bit efter att ha förberett skrivbordslunch i matlåda till i morgon. I morgon ska jag nämligen delta i ett webinar vid datorn över lunch och då får man smulor i tangentbordet. Men äta nåt måste man!

Innan jag åkte från Himlen var vi och storhandlade. Anna har hela familjen hos sig i veckan och då går det åt mat. Jag passade också på att handla bröd, yoghurt och lite sånt. Och jag blev såå lycklig när jag hittade denna, som jag hoppas är lika god som Vintervit, en choklad som lanserades av samma företag för ett par vintrar sedan, men som sen togs bort ur sortimentet, tyvärr!

Recension av denna kommer!


Regnet det bara öser ner
och jag ska sätta mig i fåtöljen och läsa Eld. Det går i en rasande fart, för det är en jättespännande bok. I morgon efter jobbet ska jag klippa mina ynkliga testar och sen ska jag träffa en av mina jättegoa blogg-läsare!


Livet är kort.

Read Full Post »

I kväll var det dags för den andra hälften av första semins låtar i Eurovision Song Contest 2012 att presenteras, avlyssnas och kommenteras. Som vanligt skiter jag i Lena, Måns & co, även om jag höll med dem starkt i vissa lägen.

Så här tycker jag:

  1. Israels låt var nån sorts konstigt cirkusnummer med en massa hoppjerkor bland musikerna. Nej tack.
  2. San Marino – men vad är det här? Jo det ska jag berätta! Tysk töntpop på dålig engelska.
  3. Cypern och äntligen en låt jag gillar och vill dansa till. Fast jag gillar inte riktigt det där lallandet…
  4. Danmarks låt = tråkig. Låten framfördes av en Anna Bergendahlstrist tjej med gitarr.
  5. Ryssland – sex babusjkor (mer eller mindre) trallar fram en ganska enformig låt. Man blir lätt mållös. Låten lär man tröttna på ganska snart, men tanterna RULE!
  6. Ungern. Aha. En låt med ett budskap. Tråkig och entonig.
  7. Österrikes låt och jag utbrister NÄÄÄÄ så hemskt! Rap på österrikisk tyska. Jag får ont i huvet och blir trött.
  8. Moldaviens bidrag – hemsk scenklädsel, jobbiga hoppetossor, vidrig engelska, knäpp låt.
  9. Irland och åter igen Duracellkaninerna med tioliter spray i håren. Men låten är rätt OK och jag blir liiite danssugen ändå.

Njae, dagens halva av första semin var sämre än den första halvan – förutom Cypern som jag gillar starkt! Vad tyckte du???

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Även om jag från och med onsdag är arbetslös igen om det inte sker nåt mirakel, hittade jag en intressant och jobbrelaterad artikel. På Svenska Dagbladets hemsida lämnas tre tips på hur man kan avsluta ett jobbmejl. För hur det än är har man olika roller även i yrkeslivet ibland. Men för det mesta vill man väl ändå låta lagom. Eller?


Solen tittar fram i en tänkbar avslutningsfras.


Svenska Dagbladet ger tre tips.
Det första handlar om det korrekta och standardiserade. Typ Vänliga hälsningar eller Med vänlig hälsning. Men dessa funkar ju inte överallt. Förkortningen MVH blir allt mer

utskälld, 

enligt artikelskribenten, som på hemsidan är anonym. Och jag håller med! Jag blir irriterad när jag ser MVH i ett mejl, för nog tycker jag att man i tjänsten borde orka skriva ut tre små ord. Opersonligt!

Varmare blir det ofta i 

människobranscher

vad nu det begreppet står för. Men där man vill vara lite mer personlig, där människor är en mjukvara på företagets hårddisk, kanske. Exempel på lämpliga avslutsningsfraser här kan vara Varma hälsningar, Bästa hälsningar, Vi hörs, Allt gott. Själv kör jag gärna med det senaste, Allt gott. Det tycker jag funkar såväl i jobbmejl som privata!

En hälsningsfras kan bli en signatur, en image som avsändaren vill förmedla. Men det får inte bli för mycket:

[…] Chefen för Arbetsförmedlingen Angeles Bermudez-Svankvist kör på Management by love, men det gäller att älska på rätt sätt. ”Sedan hon slutade underteckna sina informationsbrev med ‘kram’ känns det mycket bättre.” kommenterar en anställd i tidningen Chefs chefstest. […]

Jag skrattar lite när jag läser detta eftersom jag ju faktiskt vet att Angeles verkligen är kram-typen även i tjänsten. Hon är liksom som… en virvelvind där hon far fram.

En avslutningsfras som nån använder är Med sol. Det tycker jag låter jättefint och positivt. Men artikelskribenten blir paralyserad och tänker

[…] Hur svara? ”Med grådisigt mörker över centralstationen” ? […]

Men för somliga funkar den frasen! De får en liten rapport om vädret från mottagaren och därmed en glimt av personen.

Däremot skulle det aldrig falla mig in att använda GMY. Det är en förkortning som står för en blandning av tyska och engelska: Gott Mit You (Gud med dig). Nej, det känns bara tramsigt och pretto, tycker jag.

Hur avslutar du dina jobbmejl? Hur avslutar du dina privata mejl???

Read Full Post »

Hur kommer det sig att man verkar oberörd efter en svår händelse? Att man inte gråter ihjäl sig när ens båda barn blivit mördade mitt framför ögonen? Den frågan dryftas i Varför gråter inte Emma?, en bok skriven av journalisten Magnus Wennerholm tillsammans med Emma Jangestig, känd som ”Arboga-mamman”. Tack, Nurse Rached, för det var en av böcker i det senaste bokpaketet från dig!


Ja… varför gråter inte Arboga-mamman?

En kväll blir Emma och hennes två små barn attackerade i sitt hem. Emma blir svårt skadad och småttingarna dör. Hur överlever man en sån händelse som mamma? Emmas har minnesproblem. Hon förtränger. Och det är ju självklart svaret! Det är så man klarar att gå vidare. Emma gråter inte. Hon visar inga känslor alls, till att börja med. Men hon kräks. Hon kräks när hon hålls isolerad i väntan på polisförhör och rättegång.

Det är svårt att begripa, svårt att ta in händelsen som beskrivs i boken. Och ja, jag tycker att det är konstigt att Emma inte minns, att hon inte gråter och att hon sen plötsligt får minnesbilder av tyskan. I mångt och mycket upplever jag också denna bok som en sorts försvarsbok. Emma kommer till tals genom en journalist och hon vill så gärna förklara sitt agerande och uppträdande, sånt som kan verka konstigt i folks ögon.

Jag har själv varit med om svåra händelser – dock inte av den här svårighetsgraden! Men jag vet hur förträngning funkar. Man förtränger för att överleva, för att kunna gå vidare. Det måste vara så. Och minnena av upplevelsen/upplevelserna är luddiga och oklara – en del klarnar så småningom, annat förblir i ett töcken.

Detta är långt ifrån ett litterärt mästerverk. Bitvis känns det som riktig kvällstidningsjournalistik. Det drar tyvär ner betyget som ändå blir medel. Ämnet är angeläget och fallet synnerligen intressant!

Read Full Post »

I morse tog jag en annan väg till ”jobbet” efter att ha släppt av Fästmön vid sitt arbete. Faktum är att det var snabbaste och smidigaste vägen hittills – i alla fall till ”jobbet”. Det känns väldigt märkligt att åka genom stan – man tror jag att det ska gå fortare om man åker runt men icke. Dessutom känner man sig som en miljöbov som släpper ut avgaser. Fast jag kan ju inte hjälpa att nån har planerat trafiken så idiotiskt, rent ut sagt…

Redan kvart i åtta i morse (jag börjar åtta) satt jag därför vid min dator och började jobba. Ett trettiotal texter från webben ska granskas av nästan lika många experter och var och en skulle få sin till sig tillsänd via mejl. Ett pillgöra! Samtidigt skulle de också tillfrågas om de hade nåt spännande projekt de ville lyfta fram. Detta visade sig vara förvirrande för somliga… Två frågor i ett mejl kan vara en för mycket ibland…

När Carl, min handledare, seglade in på kontoret bortåt halv nio stack vi nästan genast iväg på en gång. Vi for ut för att klafsa omkring på en byggarbetsplats där vi beskådade bland annat en biogasanläggning. Fast det såg mer ut som cirkustält på håll.


Cirkus? Nej, en biogasanläggning.

                                                                                                                                                       Jobbkameran – liksom min tejpade lilla – var med och jag fick testa att fota med båda. Jag tyckte nog att min lilla gav lika bra bilder som den större kameran. Här är en till av anläggningen, tagen med min lilla tejpade mobilkamera.


Här ser man att det inte riktigt är ett cirkustält…

                                                                                                                                                           Carl använde förstås bara jobbkameran och han är en betydligt bättre fotograf än jag. I ett obevakat ögonblick lyckades jag fånga honom på bild!


Jeppe paa Bjerget? Nej, det är min handledare Carl som skuttade upp på en grushög för att fota.

                                                                                                                                                           Och medan Carl gled ner för grushögen fotade jag ett golv. Ett gjutet golv med en ränna där det måste sluta tätt. Annars lukter det ille!!!


Ett golv jag kunde spegla mig i.

                                                                                                                                                                  Så fick vi syn på en snubbe som fotade på en höjd. Vi klättrade efter. Det var halt. Medan Carl fotade anläggningen ovanifrån fotade jag några kossor som spatserade i hagen bakom.  Tur att man inte har koskräck…


Ja kossan är mitt på bilden, du får anstränga dig lite för att se den!

                                                                                                                                                        Hittade en och annan svamp, också. Just det här exemplaret på bilden är inte ätligt men vackert!


Vacker, men inte så god att äta, tror jag.

                                                                                                                                                     Bilderna och ett flödesschema som jag just har skickat efter ska användas i ett pressmeddelande. Igår skrev jag ett utkast till ett pressmeddelande på engelska (om en annan sak), så idag blev det Carls tur att formulera nåt intressant på svenska. Han är otroligt mer flyhänt än jag, kan meddelas… Men så kan han verksamheten liiite bättre än jag. Dessutom fick jag idag höra att han är duktig på tyska eftersom en av arbetarna på byggarbetsplatsen var tysk. Imponerande! Samtidigt noterade jag till min glädje att min gymnasietyska ändå fanns kvar så pass mycket att jag förstod så gott som hela konversationen. Ibland överraskar man sig själv…

Vi hann tillbaka lagom till veckans höjdpunkt, fredagsfikat. Det var uppdukat med mackor, ostar, marmelad och grönsaker. Mums!


Mumsigt fredagsfika!

                                                                                                                                                                Jag ångrade att jag hade ätit både macka och yoghurt till frukost. Och det kändes liiite dumt sen när det var dags för lunch bara ett par timmar senare att jag hade en stor matlåda med en tjock kycklingfilé i och klyftpotatis till…

Eftermiddagen ägnade jag åt att greja lite med bilderna vi tog och att fixa med en del sidor på webben och intranätet. Hjälpte också till med en ”trycksaksmanöver” som var lärorik! Sen vart det kväller…

Det blir nog bara nånting lätt till middag, men jag inser att jag måste traska över till Tokerian för att inhandla lite basvaror och även hoppa in på apoteket eftersom mina medicinburkar är tomma. Och mest av allt behöver jag passera soprummet och slänga sopor. Massor…

Ut till Himlen åker jag i morgon vid lunchtid. Tanken var att jag skulle slappa i kväll och sova ut i morgon bitti och att Anna skulle få göra detsamma samt umgås med barnen. Men Elias är på kalas i kväll så det blir en väldigt sönderhackad fredagskväll. Inte nån idealisk kväll för barnkalas, kan jag tycka…

Dagen har varit sol och regn omväxlande. Just nu skiner solen och regnet bara vräker ner. Man blir smått prillig… Igår kväll var det riktiga monsunregn här och det smattrade hårt mot taket. Jag hoppas verkligen att det blir bättre i morgon när det är Kulturnatt här i Uppsala!

Read Full Post »

Older Posts »