Slängd på tippen

Ett inlägg om ålder.

---

 

”Ulrika evigt ung” stod det på min tårta när jag fyllde 40…

Nä, åldersfixerad har jag aldrig varit. Inte heller har jag haft några större kriser som har med åldern att göra. Ja, jo inför min 30-årsdag var det ju lite krisigt, men det handlade mest om ett sprucket förhållande. Nu har jag emellertid förstått att jag är 53 år och slängd på tippen, i princip – på grund av min ålder.

 

 

Erfarenhet och kompetens förvärvade genom åren är inget värt. En ska vara mellan 35 och 40 år. Jag säger inte att människor i den åldern inte har erfarenhet eller kompetens, men nog borde jag åtminstone slå dem med hästlängder vad gäller erfarenhet. Tyvärr inget som noteras.

Alla dörrar stängs, en efter en. Jag är varken söt eller ung eller känd, för den delen. Berättelsen finns nedtecknad. Men ingen är intresserad av en okänd kärring på över 50. Hade jag varit snygg och 35 och kanske deltagit i nån dokusåpa, så kanske…

Häromdan läste jag en bra debattartikel i Resumé. (Tack för länken, E!) Erik Haglöf, som har skrivit artikeln, är vd och rekryterare på Bohmans Nätverk. Redan i ingressen pekar han ut det jag redan vet, men ingen nånsin pratar om: åldersdiskriminering på arbetsmarknaden.

Erik Haglöf jobbar alltså som rekryterare. Hösten är högsäsong för såna eftersom många företag letar efter nya medarbetare. Men tyvärr ser Erik Haglöf att alla inte är välkomna. Snävast är normerna hos företag vad gäller åldern. Och så ger Erik Haglöf ett exempel på hur två personer, båda kring 50, som presenterats som kandidater till tjänsten som kommunikationschef för ett internationellt företag, gjorde så att relationen mellan företaget och Bohmans Nätverk äventyrades.

Erik Haglöf vågar skriva om annat kring ålder som vi redan vet. Detta att 35 – 40-åringar tillhör de mest stressade och utbrända. Han skriver i debattartikeln:

[…] De är mitt i karriären och samtidigt fullt upptagna av att skapa ett liv med partner, barn och renoveringsobjekt. De underskattar inte sällan vad allt detta innebär och sitter desperata vid sina datorer långt in på natten efter att barnen har lagt sig för att hinna med jobbet.
Ingen annan grupp är heller så mycket sjukskriven, vabbande eller föräldraledig som just denna. […]

Den här rädslan att anställa äldre arbetskraft då? Vad beror den på? Erik Haglöf presenterar tre skäl – som han genast förkastar…

1. Arbetsgivare tror att yngre människor med automatik hänger med bättre i den snabba tekniska utvecklingen runtomkring oss.
2. Föreställningen att äldre är fast i gamla tankemönster och inte kan lära nytt.
3. Äldre är dyrare att anställa än yngre.

[…] Många äldre har stenkoll på vad som händer på den digitala sidan. Forskning, bland annat av Dweck et al, visar att människor oavsett ålder är fullt kapabla att utveckla nya förmågor. Dessutom är det oftast mycket lönsamt att anställa äldre arbetskraft om man räknar in att de generellt har en låg sjukfrånvaro, hög arbetsmoral och ett sunt perspektivtänkande som behövs som komplement i en snabbrörlig tid. Många äldre får också både tiden och lusten till en nytändning i arbetslivet när barnen flugit ur boet. […]

Erik Haglöf tror att det handlar om rädsla hos arbetsgivarna. De vill inte sticka ut, de vill göra som alla andra gör. Det finns flera undersökningar som visar att svenska arbetsgivare är sämst i världen när det gäller att anställa och behålla äldre arbetskraft. Enligt en undersökning från 2012 är det bara fyra procent av svenska arbetsgivare som jobbar med dessa frågor, medan siffrorna för till exempel USA och Kina är 18 procent, Hongkong 24 procent och Singapore 48 procent. I USA är det till och med straffbart att fråga om ålder vid en anställningsintervju – där tycks man vara mer intresserad av att anställa nån som har rätt kompetens.

Samtidigt, menar Erik Haglöf, klagas det på att det inte finns tillräckligt med kompetent arbetskraft och att vi står inför stora pensionsavgångar. Det pratas om att höja pensionsåldern.

Erik Haglöf är mycket tydlig i sin slutkläm där han menar att vi kanske borde införa lagstiftning liknande den amerikanska mot åldersdiskriminering. Han skriver:

[…] Om inte en omvärdering av äldre och erfaren arbetskraft kommer till på frivillig väg, kan den typen av lagstiftning vara värd att utvärdera även här i Sverige. Vi kan inte fortsätta att slänga 40- och 50-åringar på den mentala tippen. Det är ett alldeles för stort slöseri, både på individ- företags- och samhällsnivå.

Tack, Erik Haglöf, för att du vågar sticka ut hakan och ta upp detta! Jag är 50+, frisk och vill inget hellre än att jobba – med kommunikation. Jag har 25+ års erfarenhet inom området, inga barn, inga barnbarn, inget husdjur och jag renoverar inte min bostad för tillfället. Men på tippen vill jag inte bo!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vill du läsa mitt inlägg ”Inte riktigt klart”?

Ett inlägg om ett inlägg.

---

 

Vädret är inte heller klart idag.

Idag är många saker ännu inte riktigt klara. Det mesta kan jag inte göra nånting åt, men självklart tänker jag hela tiden, föreställer mig, skapar scenarier. Vädret utanför mitt fönster speglar detta väldigt bra – det är dimmigt och disigt. Nåja, en sak blir klar idag och det är domen i målet mellan David och Goliat angående dokusåpan i sjukhusmiljö. Jag har bloggat om det flera gånger och jag är inte förvånad alls över Goliats attityd med tanke på den människosyn man har… Nu får vi hoppas på det bästa. Och med det menar jag att de anhöriga får upprättelse. Jag skulle kunna skriva en hel roman (sic!) om organisationen ifråga och dess människosyn. Men när det gäller det här fallet har man gjort såna uttalanden att jag som länsinvånare och skattebetalare baxnar. Och skäms…

 

Vill du läsa mer??? Då behöver du lösenord. Du som inte har lösenordet men vill ha det kan skriva en kommentar nedan så sätter jag upp dig på sändlistan. Då skickar jag det till dig via den e-postadress du en gång angav för att få kommentera. Det är viktigt att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret och att dina övriga uppgifter inte är falska eller felaktiga!!!

Nytt lösenord är utskickat via e-post till alla på sändlistan! Har du inte fått det? Hör av dig via en kommentar här eller mejla mig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Inte riktigt klart

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Vecka 45: Fackmedlem och Fuckidiot

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Ibland har jag lust att skriva precis allt jag tänker. Men hur skulle det se ut? Och vad skulle jag då får för skit för det? Nä, det är torsdag och du serveras en gammal hederlig hiss- (fackmedlem) och diss- (fuckidiot)lista från den gångna, tofflianska veckan.

Fackmedlem

• Oomkullrunkelig (Ett underbart ord!)
• Toffeltorsk i ugn (Ser oaptitlig ut, men blev rätt OK.)
• Philomena (En underbar film!)
• Tre Augustnominerade böcker (Det var en ÄRA att få recensera dem!)
• Kokad soppa i solen (En skön promenad som gav kraft och energi.)
• Blommande pelargon (Lucilles gröna fingrar har gjort det!)

Fuckidiot

• Ingen service på Pensionsmyndighetens servicekontor (Varför lurar ni människor med falsk marknadsföring att man ska få prata med en människa?)
• Självmord (Nej, det sker alldeles för många!)
• Ny rättegång om eventuellt sekretessbrott i dokusåpa (Jag tycker ansvarig organisation – inte produktionsbolag – ska erkänna sin skuld och betala det futtiga skadeståndet.)
• Hånfullt twittrande och hätska blogginlägg (En mening tagen ur sitt sammanhang kan uppenbarligen ältas hur – och hur länge – som helst.)
• Dämpad skrivglädje (Elakheter kan döda även den ordika.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rättegång och förnyelse

Ett inlägg om en organisation.

---

Uppdaterat inlägg: Idag, den 26 november 2014, kommer domen om organisationen ifråga ska betala skadestånd eller inte till de anhöriga till en döende man som filmades i en dokusåpa.

Envis som en åsna.

Länsinvånarnas väl och ve vilar mycket i händerna på organisationen i fråga. Det är därför med förundran jag har följt Davids kamp mot Goliat. Ett fall där sekretessen har brutits, enligt min mening. I veckan startade rättegången på nytt – denna gång i hovrätten. Förra året förlorade de anhöriga i tingsrätten. Och allt de vill ha är en ursäkt från organisationen och 375 000 kronor därför att de menar att deras döende make och pappa filmats och visats i en dokusåpa utan sitt medgivande. Men snälla nån, ge dem detta! Skadeståndet är ju peanuts jämfört med de löner ni betalar ut till era höjdare! Visa att det verkligen är länsinvånarnas väl och ve det värnas om. Sluta vara så prestigefylld! Dessutom tycker jag att organisationen ska betala skadeståndet och inte produktionsbolaget. Att inte stå för det man har gjort är inte bara envist och dumt, det är otroligt fegt också.

I dagens lokalblaska på nätet läser jag i samma veva ett debattinlägg skrivet av två personer som en gång var organisationens högsta tjänstemän. De båda old boysen förordar förnyelse av organisationen genom att se över ledningen och minska byråkratin. Det gamla vanliga, alltså. Tänk om organisationen i fråga nån gång kunde göra nåt sånt i stället för alla eviga omorganisationer som bara skapar oro och minskad motivation att arbeta!

Länge sen…

De båda skribenterna vill främst se över köp- och säljsystemet. Alldeles utmärkt förslag, tycker jag! För jag anser att man inte ska leka affär när det gäller människors vård och hälsa. Det vill emellertid de båda herrarna, fast de vill att det ska lekas i ny form. Jag vill gå steget längre och lägga ner skiten, på ren svenska. Jag tycker att staten ska ansvara för slutenvården och kommunerna för öppenvården. Organisationen, som sköter detta idag, har spelat ut sin roll. Det är länge sen man hanterade brännvinsskatten, nu hanterar man skatter på våra inkomster. Vi som bor här är med och betalar för att få en trygg och god hälso- och sjukvård. Inte för att vara skådespelare i dokusåpor!

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sju år och ansvarig har fortfarande inte tagit på sig… ansvar…

Ett förbannat inlägg.

---

 

För sju år sen filmades en cancersjuk man i samband med en dokusåpa på Sjukstugan i Backen. Ett dygn efter inspelningen avled mannen och ungefär en månad senare visades avsnittet på TV. Susanna och hennes mamma fick en chock när de såg sin pappa/make. Situationen som hade filmats var när pappan drabbats av akut andnöd. Ansiktet var osynliggjort, men dottern och hennes mamma – och även grannar! – kände igen röst och kläder. De anhöriga stämde då den ansvariga organisationen, men förlorade i tingsrätten och tvingades betala rättegångs-kostnader. Därefter överklagade de och nu i oktober ska fallet tas upp i Svea Hovrätt. Det är första gången de anhöriga berättar i media om detta och det gör de i lokalblaskan idag.

Hela historien är märklig. I hovrätten sägs organisationen ifråga, för övrigt den organisation som har ansvar för vård och hälsa om och för vårt läns invånare, vara motpart. Men det märkliga är att mediekoncernen bakom dokusåpan mer och mer har kommit till tals och också sagt sig vara villig att betala eventuellt skadestånd till de anhöriga om hovrätten dömer så.

Tingsrättens friande är underligt, tycker jag.

Tingsrättens resonemang kring sitt friande av organisationen är underligt. Rätten anser nämligen att avsnittet, som för övrigt visades på TV3, har brutit mot sekretessen. Men eftersom materialet också lämnades till media omfattas det av meddelarfriheten. Personalen som pratade om patienterna anses inte ha haft nåt brottsligt uppsåt. Och därför frias organisationen. Jag trodde att syftet med meddelarfriheten var att skydda den enskilde, inte en organisation…

De anhöriga känner sig väl bemötta av personalen och det är inte personalen som sådan som de vill ska ta sitt ansvar – det är organisationen, personalens arbetsgivare, som måste ta sitt ansvar. Även om mannen gett sitt samtycke, enligt organisationen, tycker de anhöriga att det är moraliskt fel att filma en döende person. De vill nu se en fällande dom så att andra människor som är anhöriga till svårt sjuka inte ska hamna i samma situation.

På sätt och vis har det blivit ett delvis önskat resultat: organisationen har inte fortsatt med dokusåperiet. Men man har ändå inte medgett att man har gjort fel.

Eftersom jag vid den här tiden jobbade inom organisationen var detta en dokusåpa jag följde. Jag sa vid flera tillfällen till min chef att h*n nog borde titta och ha lite koll på serien i sin roll som dåvarande informationschef för organisationen ifråga (inte vid Sjukstugan i Backen – som h*n var tidigare och som h*n nu är igen). H*n visade noll och intet intresse. Personligen kan jag känna att om h*n hade tittat och hade reagerat, så skulle det inträffade inte ha behövt ske. Men, som sagt, trots en lön som då  (2007) var högre än nuvarande riksdagsledamöters nya lön (61 000 kronor i månaden, enligt TT), var intresset att ägna 20 minuter varje måndags- till torsdagskväll noll.

Jag tycker att det här är förskräckligt. Detta skulle ha kunnat undvikas om inte organisationen ifråga och Sjukstugan framför allt varit så mediekåta, för att tala klarspråk. Visst gav dokusåpan en hel del postivt, men eftersmaken är minst sagt fadd. Organisationen ifråga bör ta sitt ansvar och erkänna att man har gjort fel och inte bara skylla på den föregående politiska majoriteten!!!

Det blir en rejäl och fet svart bak för denna ovilja att visa intresse och att vägra ta sitt ansvar! Skäms!

Ta ansvar, erkänn fel! Men det gör inte organisationen som sägs ansvara för länsinvånarnas hälsa och vård. Skäms!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hellre Paradiset än lärarhögskolan

Ett inlägg om hur det är nu för tiden.

---

 

Fler unga vill bli dokukändisar än lärare. (Bilden är ur filmen Hets från 1944.)

En av gårdagens snackisar, förutom allt eftersnack kring valet och ny regeringsbildning, var väl den om Paradise Hotel vs. lärarhögskolan. Valet i det senare fallet utföll till Paradise Hotels fördel. Det är alltså fler sökande till TV-serien Paradise Hotel än till lärarhögskolan, enligt lajkat.se Ganska hårresande fakta, if I may say so… Paradise Hotel är en dokusåpa av allra lägsta kvalitet, anser jag. Allt går ut på en sak: att ligga så mycket som möjligt framför kameran (ja, jag har sett ett par avsnitt).

Inför den sjätte säsongen av inspelningarna av dokusåpan sökte 11 000 unga personer in för att vara med i serien. Till lärarhögskolan sökte ”bara” 10 198 personer förra hösten. Det handlar inte om behörighet, som man kanske skulle kunna tro vid första anblicken. De flesta som sökte till Paradise Hotel skulle troligen vara behöriga att söka utbildning till lärare.

Nu ligger siffrorna ändå ganska nära varandra, men lite skrämmande tycker jag allt att de är. För till mig talar de sitt klara och tydliga språk: det handlar om att unga människor vill bli berömda, sedda och rika snabbt, inte fasen vill de skaffa sig en utbildning och jobba för en rätt medioker lön – bland unga människor som vill bli berömda, sedda och rika snabbt.

I mina ögon är detta helt sjukt. Samtidigt måste man studera närmare vad i det hela som är sjukt. Uppmärksamhetsbehovet, kanske? Eller det faktum att unga idag inte orkar kämpa för nånting, beror det på att de har blivit serverade alltför mycket för lätt?

Jag har inga barn själv och det är säkert tur. För jag skulle nog ställa en hel del krav. Men jag skulle samtidigt ge barnen uppmärksamhet och framför allt uppskattning om de gjorde nåt bra. Är det kanske så att dessa Paradise Hotel-brats inte fick nån uppskattning när de gjorde bra saker som barn?

Inför framtiden tycker jag att det här är skrämmande. Allra helst som undersökningar i samband med valet visade att skolfrågor är de viktigaste frågorna enligt svenska folket. Samtidigt kan vi se att antalet sökande till lärarutbildningar är högre än antalet utbildningsplatser. Nu var många som sökte inte behöriga till utbildningen, men det var nästan 4 000 behöriga som inte blev antagna hösten 2013.

Det mesta i detta låter helt rörigt. Skolan var den viktigaste valfrågan, men våra unga är mer intresserade av att vara med i dokusåpor än att utbilda sig till lärare. Ändå sökte många utbildningen och många behöriga kom inte in. Råder det inte brist på lärare? Råder det inte brist på bra lärare? Lärare som är så bra att de till exempel inte låter normalbegåvade stanna kvar i en särskoleklass under hela grundskolan, såsom skedde med min yngsta bonusdotter? Vad har hon för framtid nu? Hon kan ju inte få grundskoletiden tillbaka. Är alternativet månne att söka till Paradise Hotel..? Nä, jag tror att vår Frida är klokare än så. Om hon får rätt stöd och hjälp att komma vidare.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjukstugan i Backen slapp undan – igen

Ett inlägg om att slippa undan.

Jo jag vet. Det är fortfarande julfred, men… Jag är heligt förbannad. Strax före jul skrev jag om Sjukstugan i Backen som blivit förd inför domstol för eventuellt brott mot sekretess och allt var det var. Detta när man låtit ett TV-produktionsbolag filma en döende man för dokusåpan Sjukhuset, som gick på TV3 för några år sen.

Man hade visat en döende man. Från Sjukstugans håll påstod man först att man inte hade fått mannens godkännande. Sen ändrade man sig. De anhöriga hävdar att varken mannen eller de har godkänt att bli filmade. Och oavsett… Eftersom mannen gick bort undrar jag hur kul Sjukstugan tror att det är för de anhöriga att höra rösten, se kläderna, känna igen kroppen där i dokusåpan.

Men domstolen anser att ett landsting har yttrandefrihet. Yttrandefrihet! Vad hände med den sekretess som vi som har jobbat där har svurit oss åt? Gäller den bara i vissa sammanhang och i såna fall, vilka då?

Enligt lokalblaskan behöver Sjukstugans organisation inte betala nåt skadestånd till de anhöriga. Bara det att det ju inte är varken Sjukstugan eller organisationen som varit den som dömts till att ha betalat – utan produktionsbolaget. Fatta hur vidrigt det ser ut när organisationens jurist står i TV-rutan och säger att skattebetalarna nu slipper betala skadestånd på 375 000 kronor. Alltså vidrigt. För just den summan är ungefär tre månadslöner av Sjukstugans högste direktör. Så nog finns det pengar – inte bara från skattebetalarna… Nog kunde organisationen eller Sjukstugan ha gett de anhöriga pengarna – oavsett.

Jag blir… så jävla arg att jag ser rött! Jag fick själv pengar från organisationen när jag inte var önskvärd längre. Det var skattebetalarnas pengar, det vill säga även mina egna, för jag har då rakt inte skitit i att betala skatt mer än de gånger en bekants tonårsdotter hjälpte mig att städa när min axel var justerad – mot skattefri betalning (ja, det var ju hon som inte betalade skatt, jag borde kanske ha betalat arbetsgivaravgift).

Även om jag hade gått på a-kassa hade jag gladeligen varit med och betalat på de 375 000 kronorna som de anhöriga begärde. En piss i havet efter vad de har blivit utsatta för.

När det aktuella programmet visades var jag fortfarande anställd i organisationen. Jag frågade då min chef, som var organisationens kommunikationschef, om han tittade på den aktuella TV-serien/dokusåpan. Men nej, det hade han inte tid eller lust med. Själv såg jag nästan varje avsnitt och slogs av vilket fokus det var på de anställda. Men patienterna då? De sårbara, utsatta? Jag tyckte redan då att det var anmärkningsvärt att organisationens kommunikationschef brydde sig så lite. Lika lite som han bryr sig nu, eftersom han skickar fram organisationens jurist framför TV-kamerorna. (Nu är han kommunikationschef vid Sjukstugan i Backen, dessutom.) En person (juristen, alltså), som uppenbarligen inte fått nån vidare medieträning. För hur kan han bara stå framför kamerorna och säga, ungefär:

[…] nu slipper skattebetalarna betala […]

Det var ju aldrig så att organisationen – eller dess ägare skulle betala nåt skadestånd utan produktionsbolaget. Att sen juristen har mage att stå och hånle inför kamerorna är mig obegripligt efter den sorg och de sår Sjukstugan i Backen har gett de anhöriga till den döende mannen.

Skäms! 

är det enda jag kan säga. Och så dela ut ytterligare en svart bak. 

Skäms, Sjukstugan i Backen, för att ni inte tar ansvar för de fel ni har begått! Det är pinsamt att vara skattebetalare i det här länet.

Livet är kort. Och Tofflan är jävligt arg.

Read Full Post »

Vecka 52: Jul och Strul

Ett inlägg om veckans höjdpunkter och de där som är tvärtom…

Närå, jag har inte glömt att skriva om den gångna, Tofflianska veckans toppar (jul) och dalar (strul). Det är bara det att jag njuter av lite julledighet. Och att nån pratar hela tiden så att det är lite svårt att koncentrera sig på det man skriver…

Men nu så…

Jul

• Skönt att få slappa (Mörker och regn gör det mer legitimt)
• The Fry Chronicles (En väldigt bra bok!)
• Fina julklappar!!! (Tack alla!)
• Mångkulturell och god jul (Jepp, sån är den hos oss!)
• Världens vackraste julgran (Den står här.)

Strul

• Sjukstugan i Backen som vägrar backa och erkänna att man har gjort fel när man visar döende patienter och personal som pratar om patienter i en dokusåpa. Skäms!
• Längtar efter och saknar min älskling (Vi får visst aldrig fira jul tillsammans. 😥 )
• Mörker… (Men nu har det faktiskt vänt, så…)
• Måste lära mig att bli bättre på att glida ut lika fint som alla andra (Plötsligt var jag ensam på jobbet. IGEN.)
• Baraspara hade brutit mot god marknadsföringssed (HA!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjukstugan i Backen bör backa!

Ett inlägg om en dom som avkunnas idag.

För några år sen gick en ganska populär dokusåpa på TV3, Sjukhuset. Jag följde den när den gick på vardagskvällar, eftersom jag då var anställd inom organisationen som visades upp i TV. Min dåvarande chef tittade inte på den, h*n tyckte inte att det var viktigt.

Viktigt eller ej, det gick som det gick: några anhöriga till en patient hann avlida innan avsnittet där h*n medverkade visades i TV. Fem veckor efter personens bortgång visades avsnittet där h*n var med, nånting som förstås chockade de anhöriga. I inslaget som sändes syns inte patientens ansikte. Men kroppen syns och rösten hörs. Följden blev att de anhöriga stämde organisationen som medverkade i dåkusopan och begärde ett skadestånd på 375 000 kronor.

Produktionsbolaget har hävdat att det fått godkännande av patienten, som sen alltså avled. Vidare har det även funnits informationslappar i Sjukstugan i Backens lokaler. Dessa lappar har i sig inneburit ett godkännande eftersom patienterna ju har kunnat läsa dem och därpå  meddelat om de inte vill medverka i inspelningen av TV-programmet när de har varit patienter på sjukhuset. De anhöriga hävdar att de inte har godkänt nånting alls.

Omoraliskt eller inte, men spontant känner jag ju att det borde ha funnits vettiga rutiner kring en sån här medverkan. Patienterna befinner sig i en utsatt situation, de är sårbara. Och som anhörig skulle jag inte vilja vara med om chockupplevelsen att höra eller se delar av min närstående på TV efter att denn* har avlidit. Enligt Karin Andersson, som har skrivit en vass och bra krönika om det hela i lokalblaskan har den ansvariga organisationen inte tagit sitt ansvar. Dessutom tycker jag att det låter som om uttalat sig väldigt bedrövligt i ärendet. Karin Andersson skriver:

Att sedan hävda att de sörjande “kunde ha stängt av”, att mannen “kunde ha sagt nej” på grund av att man satt upp lappar på väggarna eller att det blir skattebetalarna som får punga upp om landstinget skulle förlora i rätten (Aftonbladet 26/11)… 

Nej, återigen får man skämmas för att Sjukstugan i Backen och dess organisation inte tar sitt ansvar. Om några av direktörerna avstod delar från sina skyhöga löner räcker det gott och väl till att betala det lilla skadestånd de anhöriga har begärt.

Tills Sjukstugan i Backen backar och tar sitt ansvar äger de min feta, svarta bak.

Sjukstugan i Backen får en svart bak av Tofflan tills Sjukstugan backar och tar sitt ansvar.

Livet är kort.

Read Full Post »