Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘framsteg’

Ett däckat inlägg.


 

Fil med müsli kaffe o bok

Under måndagen kunde jag läsa lite i alla fall.

Medan vissa ministrar har avgått (föga förvånande) har jag gjort mitt bästa för att piggna till. Men det är svårt. Lika däckad som på söndagen var jag inte under måndagen och jag bytte under täcket i sängen i sovrummet mot ovanpå gästsängen i gästrummet. Värken kom och gick. Den är inte värre, men så snart jag äter… Ja fy, det går inte! Jag provade med fil och müsli för nu måste tarmen få nåt med substans att jobba med. Under en timme på måndagsförmiddagen trodde jag att jag skulle dö. Aptiten är helt borta – och det är väl inte så konstigt. Jag vet ju att det gör ondare i magen när jag äter. Samtidigt kan jag inte rekommendera den här bantningsmetoden. Ett kilo på en dag är liiite för mycket för snabbt. Ett par muggar kaffe har gått bra och i övrigt är det mineralvatten, Pro Viva fruktdryck och vatten som gäller fortfarande. Av nån underlig anledning är jag enormt sugen på leverpastej och om jag orkar ska jag försöka köpa hem det under tisdagen. Och så har jag bestämt att kontakta läkare om värken inte minskar tisdag kväll.

Två paket

Två paket kom, varav det blåa sparas till en speciell dag.

Måndagen försvann i ett nafs och det var inte för att jag hade så roligt. Ett framsteg var i alla fall att jag kunde läsa korta stunder. Vidare tog jag itu med min strykhög. Strök den i etapper. Magen tyckte att det var riktigt skönt att jag stod upp, samma tyckte ryggen. Och jag är glad att jag blev av med en måstegrej. Men när jag hade duschat och var helt slut efteråt på eftermiddagen undrade jag om jag nånsin blir kvitt magen. Kanske kan doktorn amputera den?

Måndagens post var däremot lite rolig. Förutom reklam och två räkningar kom två paket. Det ena innehållet får jag förstås betala för, men det andra ska jag spara till en speciell dag nästa vecka.

Agneta ska cykla hem

En smygtagen bild på Agneta när hon ska cykla hem i regnet och blåsten.

Fast jag har inte bara snälla kamrater som skickar paket. Jag har snälla kamrater som ställer upp och hjälper till. I regn och blåst cyklade vännen Agneta hit efter jobbet och baxade in mina sommardäck i bilen. Att jonglera med däck är nämligen inget jag kan utföra just nu. Jag fick bjuda på en slät kopp kaffe, men det blev också tillfälle att lämna över den blålila skyddsängeln till vännen. Agneta står inför stora förändringar i livet och vi turas om att hålla tummen (den vänstra, förstås!) för varandra. En skyddsängel kan då vara bra att ha. Fästmön fick sin i lördags (regnbågsängeln) och vad jag förstår funkar den – hon trillade inte ner från sin balle* när hon monterade nätet som ska hindra orädda katter från att försöka flyga efter fåglar

När du läser det här sitter jag antingen på bilverkstan eller på ett annat trevligt ställe. Jag är nog lika nervös var jag än sitter. Men Clark Kent** ska få sommartofflor på, hans bromsar ska kollas och så ska två garantiåtgärder utföras (fönsterhissar respektive airbag) under förmiddagen. Tur att jag har en bra bok med mig och kan surfa gratis på Instagram och Twitter! Tack Telia

På eftermiddagen väntar ett helt annat äventyr…


*balle = balkong

**Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om att kämpa på.


Som för det mesta
känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Gubbe m rund botten

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.


Men det handlar inte bara om
att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skoinlägg

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦


Jag har stått och strukit
i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ytlighet.


Det här med kakor och shopping, alltså…
Jag är egentligen en kanelbullsmänniska och shopping för mig är att köpa böcker. Efter en vecka hos mamma har jag börjat ta efter några av mammas mindre bra sidor: kakfrosseri och shopping. Det har inte gått en dag utan att vi ägnar oss bådadera. Ofta blir det kakor som belöning när vi har shoppat på eftermiddagen. Sen blir det en kaka till kvällskaffet. Kvällskaffe är nånting som jag avskaffade för länge sen…

Jag kan ju skylla på mamma, att jag gör det för mammas skull. Och lite så är det nog. Hon har få sociala kontakter, så det är väl därför hon pratar typ hela tiden. Dessutom behöver hon komma hemifrån. Att fika gör man ju helst inte ensam, heller.

I Skänninge slog jag på stort och överraskade till och med mig själv: jag valde frivilligt ut sju par strumpor för priset av 100 kronor – som mamma sen betalade, men ändå. Jag valde kläder frivilligt. Ett stort framsteg (?). Sen när det gäller färger och mönster överraskade jag ingen.

Strumpor
Tre par randiga, två par rutiga och två rätt roliga med hundar respektive ekorrar på. Färgen var förstås gråskala, dock med lite röd dekorfärg på vissa par.


Dagens kaka blev päronkaka från Ubbes.
Mamma åt ju en sån häromdan och tyckte att den var så god. Därför inhandlades var sin sådan till… eh… kvällskaffet, dårå, som jag inte dricker, egentligen. Men innan dess smockade vi i oss pizza och medan jag satt och surfade runt senare i kväll slank även en Ploppchoklad ner. OCH JAG UNDRAR VARFÖR JAG ÄR SÅ TJOCK?!.. Är jag dum i huvet, eller? (Retorisk fråga.) Inte så konstigt, heller, att jag har skitont i hälarna också – notera pluralformen. Gissningsvis är det på väg att bli en hälsporre även i höger fot. BAJS!

Päronkaka
Päronkaka med Toffelbett.


För övrigt surade jag rätt rejält
över repan på bilen och min trasiga klocka. Ajfånen har dessutom krånglat. Den är seg, hänger sig och hundra år efter leveransen kommer puffar för mejl, sms, spel, kommentarer etc. Det tog också hundra år att dra över de två bilderna till det här inlägget. MEN… det är ju statens egendom och ska lämnas tillbaka om ett par veckor. Jag ska köpa en ny. Jag måste det, måste vara tillgänglig. Troligen skrotar jag den fasta telefonen hemma då. Det är bara mamma och säljare som ringer på den och de senare kan jag klara mig utan.

Vad ny mobil och lackering av bilen kostar törs jag inte tänka på. Det är verkligen inte läge för detta nu, när jag bara har en lön till på ingång. Så jäkla typat, för jag blev så glad över ett skrivuppdrag i morse. Men det uppdraget inbringade blev ju en piss i havet jämfört med det som behövs…

Nä, ingen idé att gråta över spilld mjölk. Det är väl bara att ta en kaka till och shoppa loss. Men jag väntar tills det ljusnar. Nu ska jag läsa en stund innan jag sover några timmar.


Livet är kort. Och det suger rejält ibland.

Read Full Post »

Idag är det en lite soft nyårsdag. Men promenerat har vi gjort – och blivit lite blåsta. Genomblåsta. Det var inte precis världens skönaste promenadväder. Dessutom har temperaturen stigit till nästan fem grader. Snön smälter bort och blir så där bruntrist.

Anna på promenad

Fästmön på promenad med konvalescenten. 


Vi var ute i ungefär 20 minuter,
enligt Anna. Men tänk då på att somliga tar myrsteg och har dåligt flås.

Men före promenaden utomhus tog jag en promenad inomhus med min Vita Vän. Det tog lång tid och jag var alldeles flåsig. När jag hade dammsugit sovrummet, vardagsrummet, duschrummet och hallen tog jag en paus, drack lite vatten och ringde mamma. Sen tog jag gästrummet, arbetsrummet, köket och badrummet.

Dammsugare

Min Vita Vän.


Jag är nöjd med mina framsteg,
men jag tycker att det går långsamt och jag är inte bara en gnällig patient, jag är en otålig konvalescent också.

För tillfället försöker jag spara ner Sista natten med gänget (American Graffiti) på DVD. Tyvärr gick det inte att snabb-bränna, så det hela tar över två timmar. Visserligen sköter det sig självt, men ändå.

American Graffiti

Sista natten med gänget – American Graffiti – har jag redan på CD.


Anna och jag har spelat Wordfeud
som galningar idag. Mellan varven har vi läst. Jag har nyligen påbörjat en av mina julklappsböcker, Sara Lövestams Tillbaka till henne, som jag fick av Anna. Problemet är att boken i sig är på nästan 600 sidor och väldigt tung, så jag orkar inte läsa så långa stunder i taget.

Eftersom vi har större delen av Västerbottenpajen från nyårssupén kvar samt även Alséns röra och Annapannacotta blir detta vad huset serverar till middag. Men idag blir det nog ett rött vin till. Vi har nämligen goda ostar, kex och druvor också till lite senare. Jag undrar hur mycket jag har gått upp i vikt sen Anna kom hit… Det är alltid mycket lättare och godare att äta med sällskap!

Vad har du haft för dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

I morgon klockan 17 har jag en klipptid. Jag ska försöka palla att ta mig till ett apotek och plocka ut lite smärtstillande – det är en manlig familjemedlem som har väldigt jobbiga smärtor just nu.


Livet är kort.

Read Full Post »

I en amerikansk småstad dyker plötsligt en liten flicka upp. En flicka som har vuxit upp i skogen, med vargar. Vem är hon och vems är hon? I kväll läste jag ut Kristin Hannahs bok En flicka som kallas Alice, som jag lånade av Fästmön för ett tag sen.

Alice, en vargflicka?


Polisen Ellie försöker ta reda på vem flickan är.
Men flickan verkar helt förvildad och hon kan inte prata. Systern Julie i Los Angeles är barnpsykiater och har gjort ett misstag med en patient. Karriären är på väg utför när Ellie plötsligt hör av sig och ber om systerns hjälp. Julie och Ellie återförenas i hemstaden Rain Valley, där alla vet allt om alla. Tillsammans arbetar de för att ta reda på vem Alice är och också vilka hennes föräldrar är. Det hela verkar som en gåta utan lösning. Men så plötsligt…

Det här är som sagt ingen bok i nån av de högre litterära klasserna. Rätt mycket i boken går åt till att beskriva systrarnas olika kärleksaffärer. Men det blir ändå ganska OK. Boken är spännande och det är fascinerande att se lilla Alices framsteg.

Medelbetyg, tycker jag, dårå!

Read Full Post »

Det var länge sen vi körde serien Vi gör roliga saker. Kanske för att tillvaron har varit lite trist sen sist..? Men nu är det i alla fall dags igen!

Denna aktivitetet är GRATIS! Och GRATIS är som bekant gott. Som kaffet på Max, till exempel. Det är GRATIS och GOTT. Men åter till dagens aktivitet.


Max kaffe – gratis är gott!

                                                                                                                                                        Jag har ”en grej” jag måste göra varje gång innan jag går in eller ut genom porten. Jag måste kolla om det ligger nåt i mitt postboxen Jag bara MÅSTE. Jag KAN INTE låta bli. Därför har Fästmön nu börjat KBT-träna mig. Det vill säga jag ska träna på att INTE hasa fram till postboxen och glutta när jag går in eller ut. Hon är stenhård! Och det börjar faktiskt ge resultat. Kan det vara learning by doing?

Nu KBT-tränar jag varje dag, flera gånger om dagen ibland. Det är riktigt… spännande att se mina framsteg. Ja, spännande är ordet. Mitt spännande liv med KBT-träning ”hemmave”. Gratis är det också! GRATIS!

Read Full Post »