Oskyldiga?

Ett oskyldigt inlägg.

---

 

Innocent – oskyldig? (Drycken fotade jag på ICA Solen idag.)

Efter lite mer än ett dygn i Himlen är jag helt slut. Och det handlar inte om att bonussönerna (båda var hemma i helgen) har varit besvärliga. Det är familjen Katt som har kört slut på mig. En katta och två ungar har varit busigare än människobarn, tror jag bestämt. Inte för att jag har så stor erfarenhet av små barn i grupp, men dessa två håriga typer – och deras moder (som visst löper…) var helt galna. Det var tur att kattungarnas mormor, det vill säga Fästmön, kom hem tidigare än beräknat idag.

Det blev lite sent igår kväll för mig och Elias. Det sista som hände var ju att en av kattungarna lyckades krascha Annas fina regnbågskula som hängde i ett sidenband i en gardinstång. Jaa, den kulan har länge levt farligt, har jag förstått. I natt fick den sätta livet till. Små, små bitar av vasst glas for överallt. Eftersom det var miss i nassen kunde jag inte släpa fram dammsugaren, utan jag fick sopa efter bästa förmåga. Tursamt nog var Johan vaken så vi kunde leta efter sopkvasten och skyffeln gemensamt. Jag sopade idag också, fast eftersom jag skulle åka in till centralen och hämta Anna och Jerry hann jag inte suga innan. Nåt kul lyckades jag spara till min kära, alltså. Hoppas bara att ingen lite flisa fastnar i nån söt, rosa tass.

Det blev kaffe på sängen i morse också.

Jag sov till klockan åtta idag, ungefär. Då skuttade jag ur sängen och gav familjen Katt sin äckliga mat – nån sorts torsk i gelé som stank. Annas Moccamaster kom jag bra överens med och kunde därför dra mig tillbaka till sovrummet med en kopp nybryggt kaffe och Ida Bäckmann. Ja alltså boken om Ida Bäckmann av Sigrid Combüchen. Fröken Bäckmann är död sen länge.

Det blev en stunds läsning innan jag klev upp och gjorde frukost till Elias och mig. Anna hade messat att jag fick ta hennes hemkokta äpplemos med mjölk och det gjorde jag. Strösslade på lite kanel också och det smakade bara ljuvligt. Sen hörde Anna av sig igen att de skulle åka hem med ett tidigt tåg, så jag fick plötsligt bråttom. Det hade varit kallt under natten och taken lyste vita. Därför var jag införstådd med att jag behövde skrapa rutor på bilen.

Annas ljuvliga äpplemos med mjölk och kanel blev min frukost.

Anna och jag fick lite extra tid idag och det var mysigt. Tid har blivit en sån bristvara för oss. Hur det blir nästa helg är osäkert. Vi har ju då en större födelsedag inom familjen, men om Anna jobbar till klockan 21 på Dagen D får vi två helt enkelt fira födelsedagsbarnet på söndagen. Helgen därpå hoppas vi få mer tid för varandra, men vi ska också in till Stockholm och träffa FEM och Soffan på lördagen. Jaa, det är lite mycket nu…

Alldeles nyss har jag avslutat ett 50 minuter långt telefonsamtal med min mamma. Hon har en infektion och kände sig klen, men näbben verkade det inte vara nåt större fel på. Fast hon pratade inte hela tiden, vi, det vill säga jag, beställde julklappsböcker åt oss från Bokus. Mamma får fyra, jag tre och så delar vi på fakturan. Men när hon började prata julmat avbröt jag henne – jag kan inte handla sånt förrän om en månad. Sen följde en diskussion om pengar hit och dit, för vi vill ju vara ”oskyldiga” båda två. Bestämt blev att jag betalar och lägger ut så länge.

Nu ska jag värma min ICA-pizza och läsa en stund innan jag häller ner mig i bästefåtöljen för en av veckans TV-höjdpunkter, Bron. Jag hoppas att du har haft en jättebra helg – det har jag haft! Den var både lugn och händelserik, men lite för kort, känner jag. Clark Kent* är tankad och gnisslar och vi är båda redo för en ny arbetsvecka.

 

Två som mest är redo för bus är kattungarna. Fast de är ju också väldigt, väldigt söta…

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Morden i Midsomer: Murder by Magic

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Sommar, tisdagskväll och Morden i Midsomer. I kväll var det trolleri på tapeten och det långfilmslånga avsnittet hetta följaktligen Murder by magic. Solen hade just tittat fram efter en kvällsskur med regn, men så sakteliga sjönk den bakom huset och skymningen kom, passande nog…

Nelson och Barnaby letade mördare bland hedningar och kristna i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Det hålls en trolleriföreställning i kyrkan i Midsomer Oaks. Alla är inte lika begeistrade. En del tycker att det är förskräckligt rentav . Inte blir det bättre när en glasbur, från vilken trollkarlen himself anländer, kraschar rakt på kvinnan vid flygeln… Naturligtvis blir detta inte det enda mordet i kvällens program. Men vem är den skyldige? Allting pekar mot en viss person – som självklart inte är mördaren.

I kväll blev jag lite besviken. Det kunde ha varit kusligt på det där mysiga, Midsomriga sättet, men det blev bara lite… jaha, för min del. Det var i alla fall roligt att återse Amanda Burton, denna gång minus hennes irländska accent, dock. En annan skådis, som tidigare spelade polis, var här präst, dessutom. Den är ingen ordning ens i Midsomer, alltså.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan testar: Photo Collage

Ett apptestande inlägg.

---

 

Att fota är kul. Sen kan det ibland vara extra roligt, men också nödvändigt att bearbeta bilderna. Om jag ska använda mina bilder här på bloggen fixar jag för det mesta till dem i Photoshop. Men till Instagram har jag länge saknat nåt verktyg på mobilen att ta till när jag vill göra lite annat än beskära och lägga på ett läckert filter. Igår kväll tipsade Fästmön mig om appen Photo Collage. Jag laddade ner den och testade!

Det bästa med Photo Collage är att appen är gratis. Jag hade inga problem att snabbt och lätt lära mig, efter en kort instruktion från Anna. I appen finns en massa kollagetyper som man kan använda för att sätta ihop flera bilder till en bild. Några typer är för två eller tre bilder, andra för massor. Formerna på bilderna kan bli alla möjliga – trekantiga, raka, sneda, runda, stjärnformade, hjärtformade etc. Vidare går det att lägga till bakgrunder och ramar i olika färger och med olika mönster samt text. Den som vill ha riktigt kul kan också lägga in så kallade stickers, till exempel pratbubblor eller kaninöron. Så rolig är emellertid inte jag.

Jag testade att sätta ihop några av dagens blombilder samt lägga in en text. Det enkla blev faktiskt snyggt och jag la inte in några pråliga ramar eller bakgrunder. Men jag testade olika kollage och gjorde även ett på mina bokhyllor som jag publicerade på Instgram. Båda dessa bilder kan du se i mini-format här intill i högerspalten om du scrollar lite neråt! Slutligen gjorde ett väldigt färggrant kollage av blombilder… Håll i dig nu:

Färgchock!

Det som tyvärr är mindre bra med appen är att den kraschar. För mig kraschade den ungefär varannan gång. Och när det inte finns nåt utkast sparat för ett kollage med åtta bilder som man har laddat upp och fixat till (storlek, beskärning, text etc) blir man rätt irriterad. Det är ganska lätt att tappa sugen då, så se till att ditt blodsocker inte är för lågt…

Kollagen du gör kan du sen spara i olika storlekar, men när jag försökte spara i högsta upplösningen kraschade appen. Medium funkade för det mesta utan krasch. Vidare kan du antingen spara ner bilden på din mobil eller skicka upp den direkt, till exempel till Instagram eller Facebook.

I Instagram kan du bearbeta collaget ytterligare och precis som vanligt även lägga på filter. Men det jag ganska snart insåg var att överarbetade kollage är rätt… fula… Det enkla är oftast finast. Hur som helst gör appen det möjligt för dig att sätta ihop flera bilder till en enda, vilket gör att kollaget till bra alternativ till bildspel.

Toffelomdömet kunde ha blivit högt, men eftersom appen kraschar så ofta stannar omdömet på medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Service, ingen service och en riktig soppa

Ett trumpet inlägg, men glatt i änden.

---

 

Min föresats var att skriva ett positivt inlägg nu på eftermiddagen. Men det kan man ju ge sig den på att det inte blir. Fast lite ändå. Mot slutet. Ett antal ärenden skulle avverkas i city. Bland annat tog jag en tripp till Arbetsförmedlingen för att fixa biljetter till fredagens evenemang. Jag hade tur idag, för jag fick bra service – även om jag undrade hur arbetsförmedlaren kunde förväxla ett datum för ett klockslag… Nåja, för mycket ska man väl inte förvänta sig, man kan bli glatt överraskad.

Värre var det för kvinnan före mig i nummerlappskön. Hon var fem (5) minuter sen till sitt möte. Genomsvettig bad hon om ursäkt och på stapplande svenska försökte hon förklara att bussen hade varit försenad. Ingen nåd. Ingen nåd! Hon fick inte träffa sin handläggare. I stället fick hon köa för att få en ny tid – om två veckor, först, råkade jag höra. Empati, hört talas om det? Vad hände med den akademiska kvarten som annars är så vanligt förekommande här i universitetsstan? Och hur hade handläggaren på fem minuter lyckats både boka och ta emot en ny kund? Man undrar…

På väg till nästa ärende passerade jag Pensionsmyndighetens servicekontor. Jag tänkte att jag åtminstone skulle hinna boka en tid för ett möte. Det var dessutom så fiffigt att Pensionsmyndigheten, Försäkringskassan och Skatteverket hade detta kontor tillsammans. Jag tänkte att det var ju toppen, man kanske har frågor som tangerar alla tre myndigheter. Vilken bra idé och vilken toppenservice! Tänkte jag, som sagt.

När jag köat en liten stund kom jag fram till en kvinna bakom en disk. Jag sa:

Jag skulle vilja boka en tid för ett personligt möte.

Du skulle nog aldrig ha kunnat gissa att jag faktiskt fick det här svaret, som gjorde att alla mina tankar kring toppen och service kraschade:

Det går inte, för dom vill helst inte det.

Min haka föll ner på bröstet.

[…] dom vill helst inte det…

Eh… Ett servicekontor som inte vill ge service – vad är det för mening med det??? 

Jag förblev stum och kvinnan stirrade på min haka. Antagligen blev hon nervös för att jag var tyst för hon la till:

Men en videokonferens går bra.

Då fann jag mig och svarade, medan jag vände kvinnan ryggen och stegade ut:

Tack så mycket. Tack så mycket för ingenting.

Sen gick jag till kyrkan för att mina svarta tankar skulle bli lite ljusare.

Det är bra att Gud är kärlek när jag är arg.

Några tankar och böner samt ett toalettbesök senare fann jag mig inhandla ett par böcker för tillsammans en guldpeng. Ja, för jag hade dessutom hunnit träffa en föreföredetta kollega, morsat och blivit avsnäst (h*n hade bråttom, så h*n är förlåten). Nån tröst skulle jag väl ha!  En av böckerna ska ha Uppsalaanknytning, den andra är en debutroman.

Syndafallet av Ruth Rendell och Älskade du av Barbara Voors.

Strax därpå fick jag en hård kram och trevligt sällskap under en timme. Människor lever så spännande liv, tycker jag som för det mesta sitter här hemma och ugglar! Till orden intog jag en helt ljuvlig tomatsoppa. Inte nån burksoppa, utan hemgjord, och så två brödskivor, Bregott, vatten, kaffe och liten chokladbit – för 60 kronor. Dessutom kom personal med brickan till bordet. Där snackar vi service! Och var i stan får man en lunch för det priset??? Svar: Ingenstans – mig veterligen!

Dagens lunch för 60 kronor.

Ytterligare några ärenden och ett möte senare anlände jag till hemmets trygga vrå. Helt slut av dagens alla intryck, upptäckte jag ett kuvert i min postbox. Fylld av bävan tog jag upp det till lägenheten. Skulle det innehålla nåt dödsfarligt virus? Eller avföring, kanske? Det skulle ju passa bra till den här skitbloggaren, eller hur..?

Vad kunde det vara i kuvertet?

Jag klämde och kände lite på kuvertet. Det var bulligt och lite mjukt. Med all säkerhet bajs, alltså. Men nej! Det var godaste vännen Rippe som fyllde på mitt förråd med nånting jag nyligen har försnillat! Tusen, tusen tack – inklusive för bonusprylen!!!

Och jag som gick och väntade på ytterligare en bok för recension får kanske rolig post i morgon också tack vare detta! All well that ends well. Men se Pensionsmyndigheten, den står inte högt i mina tankar längre. Varför ha servicekontor som inte ger service??? Beats me…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det ljusnade lite…

Ett inlägg om den mörka dagen som ljusnade.

Den här fredagen har ljusnat – på flera sätt. Ett av sätten är att det har kommit och kommer ner snö från himlen. Det gillar jag ju inte så mycket, dårå, men jag ska försöka klara mig helskinnad hem från jobbet. Det är i vart fall inte så kallt ute och det är mera som snöblandat regn än snö – här i alla fall. Hemma verkar det vara lite kallare. Det kan bli halt, med andra ord.

Ett fullbordat livsverk. Nelson Mandela har lämnat oss.

I morse kunde jag läsa att Nelson Mandela har gått ur tiden. Mina små bloggproblem kändes väldigt små jämförelsevis. Samtidigt tänker jag att Nelson Mandela levde i nästan 100 år. Han hade ett rikt liv. Inte alltid ett gott liv. Det kan såna som jag tänka på när det egna livet känns tufft. Jag har till exempel inte suttit i fängelse. Jag har inte heller varit förföljd och plågad för min hudfärg. Däremot har jag blivit förföljd av andra skäl. Men det är en piss i havet – ursäkta uttrycket! – i sammanhanget. En stor man har gått ur tiden, men hans livsverk var otroligt gott och värdefullt.

_______________________

Jag fick ta över ett uppdrag i morse som jag kände mig väldigt tveksam till om jag skulle fixa. Men jag hanterade det och ”löste” det och det i sig blev jag väldigt glad och stolt över. Självkänslan är inte på topp och det är väldigt lätt att knuffa omkull mig just nu. I vissa fall känner jag att jag till och med har blivit… undfallande. Jaa, jag är en annan Toffla än den jag var för fyra, snart fem år sen när livet kraschade.

Medan två finska flaggor vajade i vinden i morse, med en svensk dito emellan sig, kom jag till jobbet och kände stolthet. Stolthet för att det faktiskt finns en bit finne i mig. Och idag är det Finlands självständighetsdag. Kvartsfinnen i Tofflan sjöng de inledande stroferna på Maamme, Finlands nationalsång, för arbetskamraterna i morse. Fast på svenska. Och det var bara två kollegor här just då.

Två finska flaggor och en svensk. Min arbetsplats uppmärksammar Finlands självständighetsdag idag.

Och det jobb jag gjorde under förmiddagen renderade i en glad och tacksam projektledare. En person som var så nöjd att h*n till och med tog i hand och tackade innan hon gick nu på eftermiddagen. Sånt värmer ett fruset Toffelhjärta enormt.

Om en stund ska jag nu rulla hemåt i ovädret. Kära Fästmön jobbar helg och jag ska passa på att köpa lite julklappar till henne och slå in lite klappar. Jag borde också gå ett varv med dammsugaren, men det prioriterar jag inte just nu – om jag får välja. Kvällarna den här veckan har gått åt till alltför mycket dåligt mående. A-kassan och Arbetsförmedlingen har ju inte precis gjort tillvaron ljusare. Jag känner att Anna inte har fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Men i helgen har vi åtminstone kvällarna tillsammans och på söndag blir det julbord på Odinsborg, som sagt.

Det var så rörigt i veckan att jag totalt missade det första avsnittet av nya säsongen av Morden i Sandhamn på TV4. Ska försöka se avsnittet på TV4Play under morgondagen, efter att jag har skjutsat Anna till jobbet. Och ja. Jag gör det så gärna, jag avstår sovmorgon för att se till att min älskling slipper halka och frysa medan morgonen är kolsvart. Det skulle aldrig falla Anna in att kräva, än mindre be om detta. Det är mitt eget val. Jag tror att det kallas kärlek.

Vi ses kanske i kväll – Inshallah – om Gud vill. Ha en skön helg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Tre som skrev sig ur sin kris

Uppdaterat inlägg med artikellänk!

Ytterligare en artikel från dagens lokalblaska berör mig. Här kan du läsa artikeln på nätet! Artikeln handlar om tre personer som skrev sig ur sina respektive kriser.

En av personerna får lite större utrymme än de andra två. Det är en ung, snygg doktor som har hjärntumör. Eller han har blivit opererad, men en del av tumören är kvar. Just nu gör han sin AT-tjänstgöring. Mannen skrev om sin sjukdom och det jobbiga att veta lite för mycket, ha för stora medicinska kunskaper – eftersom han ju själv är doktor.

Den andra personen är sjuksköterska och drabbades också av sjukdom. Sjukdomen gjorde ätandet till ett problem och om detta skrev hon en bok.

Den tredje personen är en man i medelåldern som skrev om hur det är att gå igenom en skilsmässa. Han var den ende av de tre som fick ge ut boken på eget förlag. Nu har jag inte läst hans bok, eller nån av böckerna, för den delen, men… Jag irriterar mig! Det är som att en skilsmässa är en mindre kris än cancer och sjukdom.

Är en bok om en medelålders mans känslor kring sin skilsmässa mindre värd än böcker om cancer av sjukvårdspersonal?

Idag kraschar massor av äktenskap. Böcker om skilsmässor har definitivt en plats i bokhandel! Eller var mannen, medelålders och dumpad, inte tillräckligt glamorös för att få sin bok antagen? Man kan ju undra… Alla tre böckerna verkar vara viktiga böcker, det jag vänder mig mot är att en bok om skilsmässa tycks värderas lägre av förlagen.

Jag har också på sätt och vis skrivit mig ur min kris, den som följde på det som hände i januari 2009. Den romanen ligger bara och väntar en stund till. Det är inte säkert att jag nånsin gör nåt mer med den, jag har faktiskt ändrat mig! Det känns inte se angeläget längre att få den tryckt. För den handlar inte bara om min kris, den är också på sätt och vis sanningen, ur min synvinkel sett, om det som hände och om mänsklig ondska, helt enkelt. Men den är En nedteckning i den aburda romanens form. OM den trycks och ges ut, torde somliga darra – ifall det nu är så att dessa somliga är kapabla till empati. Det är ju egentligen inte troligt.

Livet är kort.

Read Full Post »

Haveri och återhämtning

Det är som om allting går sönder runt omkring mig. Det är nog jag som tar sönder saker och ting. Och människor. Gör dem olyckliga och arga, ledsna och besvikna. I förra veckan upptäckte jag att jobbdatorn hade blivit ledsen på mig. Eller inte datorn i sig utan webbredigeringsverktyget. Plötsligt hade jag inte behörighet att göra vissa saker och plötsligt hittade jag inte filer och dokument. Sånt kan vara otroligt stressande, eftersom jag ändå förstod att det måste vara nåt tekniskt problem.

Det tog tid att hitta nån som kunde verkligen kunde hjälpa, även om det var många män inblandade. Och äntligen fungerar det som det ska nu! Men först fick vi krascha mig totalt, rensa bort mig och sen återskapa mig. Vem vet, det kanske också är en Tofflan-klon som har skrivit dessa rader?

Vem av dem är jag?

Haveriet och återuppbyggnaden är det jag har ägnat mig åt från det jag kom hit i morse vid halv åtta och fram till strax före lunch. Då fick jag ta ett möte som jag skulle ha haft tidigare på förmiddagen. Nu har jag precis fått lite lunch i mig. Eftermiddagen ska jag ägna åt att återställa utseende och filer och annat såsom jag vill ha det. Det är liksom ingen idé att jag försöker jobba ikapp just nu.

När jag inte har kunnat jobba med det som just för tillfället är mina primära arbetsuppgifter har jag ägnat mig en hel del åt möten med människor. Jag har insett att de allra flesta vill ha nån som lyssnar på dem. Människor vill bli sedda, vill att nån ska höra deras tankar och åsikter. Det är värdefullt att bli insläppt! Jag har också lärt några personer hur man gör personliga hemsidor. Det är ganska häftigt att lära såväl intellektuella som intelligenta människor, för dem jag har ”undervisat” hittills har snappat allt på en gång! Fascinerande…

Igår kväll glodde jag på första semin i Eurovision Song Contest 2012. Jag livebloggade och efter att programmet var slut var det synnerligen hög tid att gå och lägga sig. Jag går ju upp klockan sex varje morgon när jag jobbar – med påföljd att jag bör vara nattad och klar absolut senast klockan 23. Varje kväll brukar jag skriva ett par inlägg till bloggen. Inlägg som jag sen tidsinställer publicering för vid olika klockslag dan därpå. Det orkade jag inte igår och därför har det varit ganska tyst här idag. Det här inlägget skriver jag på arbetstid eftersom jag inte hade nån rast på förmiddagen och bara fick ta en mycket snabb lunchrast.

Efter jobbet idag ska jag tvätta bilen. Ett tag såg det ut som om det skulle bli regn, men nu verkar solen titta fram igen. I morgon har jag introduktion hela förmiddagen, men måste smita iväg nån timma för att prata i ledningsgruppen om min kommunikationsplan. Det är detta jag också tänker fokusera på i eftermiddag. Jag kan ju inte stå bland alla chefer och professorer och inte kunna tala för mig… I morgon eftermiddag sen smiter jag iväg till bilbesiktningen. Jisses, jag känner mig nästan som en förälder som ska till doktorn på hälsokontroll med sitt barn…

Read Full Post »

Så levde de lyckliga. Del två

Igår kväll visade SvT andra delen av åtta i serien Så levde de lyckliga. Den här gången handlade det om otrohet och skilsmässa, bland annat. Eller om konsten att lyckas hålla ihop.

Teo och Sanna var ett av gårdagskvällens par som hade kämpat – och kämpar – för att hålla ihop. (Bilden är lånad från Sveriges Televisions hemsida.)

De tre paren berättade om sina liv tillsammans och sina kriser. Pia och Krister träffades redan som tonåringar och har nu hållit ihop i nästan 50 år. De kom från två olika samhällsgrupper och fick tidigt lära sig att kämpa gemensamt mot omgivningen. De gifte sig utan släkt och familj närvarande. Idag är de pensionärer och har ett underbart liv tillsammans, fyllt av kärlek.

Teo och Sanna var ganska unga när de gifte sig. När de träffades – på jobbet –  var Teo gift på annat håll. Inget kunde hålla dem tillbaka, de var övertygade om att de funnit sitt livs kärlek, sin själsfrände. Ett år efter bröllopet var Sanna otrogen och de skildes. Men så en dag kontaktade Teo henne igen…

Kristina och Lennarts äktenskap kraschade på grund av alla tunga vardagsrutiner. De levde under betänketiden i den gemensamma bostaden och hade varannan vecka ansvar för de två barnen. När betänketiden var slut skildes de. Då insåg Kristina att hon älskade den nye Lennart…

Jag tycker att det här är en väldigt bra dokumentärserie. Den visar par som inte är det minsta konstiga, men som går igenom ganska vanliga kriser och glädjeämnen. Det finns hopp, på nåt sätt! Jag blir påmind om mitt eget kraschade äktenskap i vissa sekvenser. Det här med vardag och otrohet, den senare som gjorde så ont eftersom den pågick bakom min rygg i ett halvår. Idag när jag tänker på det och känner efter kan jag med ärlighet säga att jag inte känner nån saknad eller sorg. För vår kärlek var slut och då ska man inte leva tillsammans. Den kärlek som omger mig idag är verkligen mitt livs kärlek. Det har varit en lång väg som har gått i många kringelikrokar. Kanske för att jag ska lära mig nåt på kuppen..? Men målet är tydligt och närmar sig!..

Högsta betyg för del två!

Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen!

Read Full Post »

Betraktelse över barn

Ibland sitter jag i bilen och väntar utanför ett hus. Det är en ganska stor villa, lite gammeldags, med hyfsat stor trädgård till. Där finns gräs, fruktträd, blommor och buskar. Ibland ser jag barnen som bor där. De leker i trädgården. Grinden står oftast öppen.

Barnen har en mamma och en pappa. Mamman har en bred bak och ett lika brett leende. Hon tycks ALLTID ha tid att lyssna till sina två barn. Hon lyssnar AKTIVT, har jag sett på munrörelserna. Det vill säga, barnen berättar nåt, hon frågar och barnen svarar. Pappan är inte hemma lika ofta och hans bak är inte lika bred, men han ler också alltid. Alltid. Och klappar. Klappar på barnens huvuden med mjuka händer. Händer som håller händer, inte höjs för att… slå.

Händer som håller händer.

                                                                                                                                                     Utan ett bekymmer i världen ser jag barnen skratta och stoja och springa omkring i sin trädgård, utanför sitt hus inne i vilket mamma och kanske också pappa finns. Trygga barn. Inte en tanke på att nåt kan slå sönder bilden. Inte en fundering över att glasets ram kan krascha genom att bilden far i golvet – med vilje eller utan.

Jag önskar dessa barn en lång barndom. En lång och trygg barndom med oändliga berättelser för sina leende föräldrar.  Och en öppen grind. Alltid en öppen grind.

Alltid en öppen grind.

Read Full Post »