Små rubriker här

Ett yttepytteinlägg.

 

Tussilago från april 2011.

Det verkar inte hända så mycket en sån här dag. Solen skiner och det är härligt vårväder ute. Jag stapplade till Tokerian för att handla soppa till middag och fika till eftermiddagen. Tussilagon färgade dikeskanterna gula. Tyvärr är jag inte så kurant ännu att jag kunde böja mig ner och fota, så håll till godo med en gammal bild uppe till vänster. (Ja, bilden ska vara till vänster när man läser den här bloggen från en dator. Från mobilen ser ju layouten inte klok ut, bara som ett tips.)

Jag har lämnat återbud till eftermiddagens/kvällens mingel. Trist, men vi stannar hemma. Man går inte till nån som fyller år i morgon och ger bort en förkylning. Fästmön ligger mest hela tiden och snorar. Jag har införskaffat nässpray till henne och magmedicin till mig själv. Sen slank det ner nybakade kanelbullar och kaloririka chokladkex i varuvagnen också. För det är ju lite synd om oss sjuklingar.

 

Freddie och Stuart i Vicious.

Vi har sett på näst sista avsnittet av Vicious, inspelat förra söndagen på DVD-hårddisken. Vi kan nu konstatera, efter att ha sett fem av sex avsnitt, att vi faktiskt är roligare än Freddie och Stuart när vi ikläder oss rollerna av Offret och Martyren. Dessutom skulle ingen av oss medvetet vara elak mot den andra – varken i sällskap med andra eller ensamma. Men skoja rått med varandra kan vi! Till kvällen ska jag försöka hålla mig vaken och se fyrans Annika Bengtzon-film. Anna kanske inte orkar. Vilken tur att jag bloggar om filmerna, då kan hon ju läsa om dem här!

Nä, det händer inte mycket här i New Village. Det är inte som i natt när nån i huset tyckte att det var ett bra tillfälle att spika kvart i ett på natten. Jag blev så jävla arg att jag skrek. Riktigt dåligt att spika, dåligt av mig att skrika också, men på nåt sätt ville jag protestera.

Surfar runt lite bland medierna på nätet. Aftonbladet slår på stort och skriver om en kunglig lyxbil som varit med i en våldsam krasch och smitit från polisen. Men nej. Du behöver inte läsa artikeln, den handlade om en bil som en gång, för 100 år sen, tillhörde vår kung. Den har bytt ägare ett antal gånger sen dess.

Nästa söndag, däremot, är det 40 år sen ABBA vann Eurovision Song Contest i Brighton. DN visar unika bilder ur ABBA – the photo book. Alltså, kolla in färgerna i Agnethas och Björns kök i lägenheten på Lilla Essingen…

Livet är kort. Vissa rubriker är små, men ändå… innehållsrika.

 

Read Full Post »

Sjukstugan i Backen slapp undan – igen

Ett inlägg om att slippa undan.

Jo jag vet. Det är fortfarande julfred, men… Jag är heligt förbannad. Strax före jul skrev jag om Sjukstugan i Backen som blivit förd inför domstol för eventuellt brott mot sekretess och allt var det var. Detta när man låtit ett TV-produktionsbolag filma en döende man för dokusåpan Sjukhuset, som gick på TV3 för några år sen.

Man hade visat en döende man. Från Sjukstugans håll påstod man först att man inte hade fått mannens godkännande. Sen ändrade man sig. De anhöriga hävdar att varken mannen eller de har godkänt att bli filmade. Och oavsett… Eftersom mannen gick bort undrar jag hur kul Sjukstugan tror att det är för de anhöriga att höra rösten, se kläderna, känna igen kroppen där i dokusåpan.

Men domstolen anser att ett landsting har yttrandefrihet. Yttrandefrihet! Vad hände med den sekretess som vi som har jobbat där har svurit oss åt? Gäller den bara i vissa sammanhang och i såna fall, vilka då?

Enligt lokalblaskan behöver Sjukstugans organisation inte betala nåt skadestånd till de anhöriga. Bara det att det ju inte är varken Sjukstugan eller organisationen som varit den som dömts till att ha betalat – utan produktionsbolaget. Fatta hur vidrigt det ser ut när organisationens jurist står i TV-rutan och säger att skattebetalarna nu slipper betala skadestånd på 375 000 kronor. Alltså vidrigt. För just den summan är ungefär tre månadslöner av Sjukstugans högste direktör. Så nog finns det pengar – inte bara från skattebetalarna… Nog kunde organisationen eller Sjukstugan ha gett de anhöriga pengarna – oavsett.

Jag blir… så jävla arg att jag ser rött! Jag fick själv pengar från organisationen när jag inte var önskvärd längre. Det var skattebetalarnas pengar, det vill säga även mina egna, för jag har då rakt inte skitit i att betala skatt mer än de gånger en bekants tonårsdotter hjälpte mig att städa när min axel var justerad – mot skattefri betalning (ja, det var ju hon som inte betalade skatt, jag borde kanske ha betalat arbetsgivaravgift).

Även om jag hade gått på a-kassa hade jag gladeligen varit med och betalat på de 375 000 kronorna som de anhöriga begärde. En piss i havet efter vad de har blivit utsatta för.

När det aktuella programmet visades var jag fortfarande anställd i organisationen. Jag frågade då min chef, som var organisationens kommunikationschef, om han tittade på den aktuella TV-serien/dokusåpan. Men nej, det hade han inte tid eller lust med. Själv såg jag nästan varje avsnitt och slogs av vilket fokus det var på de anställda. Men patienterna då? De sårbara, utsatta? Jag tyckte redan då att det var anmärkningsvärt att organisationens kommunikationschef brydde sig så lite. Lika lite som han bryr sig nu, eftersom han skickar fram organisationens jurist framför TV-kamerorna. (Nu är han kommunikationschef vid Sjukstugan i Backen, dessutom.) En person (juristen, alltså), som uppenbarligen inte fått nån vidare medieträning. För hur kan han bara stå framför kamerorna och säga, ungefär:

[…] nu slipper skattebetalarna betala […]

Det var ju aldrig så att organisationen – eller dess ägare skulle betala nåt skadestånd utan produktionsbolaget. Att sen juristen har mage att stå och hånle inför kamerorna är mig obegripligt efter den sorg och de sår Sjukstugan i Backen har gett de anhöriga till den döende mannen.

Skäms! 

är det enda jag kan säga. Och så dela ut ytterligare en svart bak. 

Skäms, Sjukstugan i Backen, för att ni inte tar ansvar för de fel ni har begått! Det är pinsamt att vara skattebetalare i det här länet.

Livet är kort. Och Tofflan är jävligt arg.

Read Full Post »