Lakeview Terrace

Fredagskväll och jag orkar vara uppe! Nåja, min arbetsvecka har ju inte varit alltför lång – en dag. Och så var det en film på SvT1 som lockade mitt intresse, Lakeview Terrace (2008).

En omvänd rasism.

Ett ungt par, han vit, hon svart, flyttar till ett nytt hus. Deras granne, som är polis, beter sig underligt mot dem. Först är det inget det unga paret riktigt kan ta på. Men ganska snart anar de att grannen inte gillar blandäktenskap. Han är självutnämnd vakt i området. På jobbet är han både fruktad och aktad. Till sist går han över gränsen och blir suspenderad.

Det här är en film om omvänd rasism, kan man säga. Den svarte polismannen trakasserar paret där han är vit och hon är svart. Mot slutet av filmen får man förklaringen till varför hans antipati är så stor.

Samuel L Jackson gör en lysande tolkning av den rasistiske polismannen Abel Turner. Abel Turner är verkligen obehaglig.

Lite seg är filmen bitvis, men den får ändå högt Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har ni gått över gränsen…

Gått över gränsen av 200 000 besök på den här bloggen! Tusen, tusen TACK till er alla! Jag önskar att vi kunde fira på nåt sätt, men tyvärr har jag inte pengar ens till en fika på stan, så… Vi får fira i tanken!

Vi får fira i tanken!

                                                                                                                                                                Livet är tufft, men jag har det inte svårast. Men jag har kommit in i en period när det känns lite extra jobbigt. Ibland uttrycker jag det här på bloggen, en del gånger bara i en bisats. Sen blir jag ledsen när läsarna tycks anse att det är viktigare att kommentera vardagliga ting än mitt dåliga mående. Jag ber om ursäkt om jag har kränkt några av er, men jag är rätt känslig just nu. Och ibland behöver man inte skriva nåt upplyftande eller säga nåt väldigt djupt i en kommentar utan bara konstatera att så här är det. Det kan räcka med ett vänligt ord eller inget alls. När det blir för svårt. En del av er har kontaktat mig på annat sätt än via bloggen och just påpekat att det är enklare att kommentera det vardagliga och för svårt att kommentera det jobbiga.

Jag ska försöka att gå vidare och jag jobbar varje dag på att bli snällare, mer ödmjuk och att lära mig förlåta. Men det är ganska nedslående för självet att inse att jag aldrig blir den goda människa jag skulle vilja vara. Den som ger av sig själv till andra, den som inser sina begränsningar och den som kan förlåta. C och jag pratade om förlåtelse igår och jag ångrar så att jag inte har haft mer one-to-one diskussioner med denna person! C har ett djup som jag bara har anat. Oftast har jag bara sett den flamsiga, glada sidan.

Det är väl just den sidan vi oftast visar utåt, den djupa, svåra och ibland mörka sidan vänder vi inåt. Här på bloggen känner jag emellertid att jag vänder ut-och-in på mig själv alltför ofta. Så som man gör bland riktigt nära och goda vänner. Men jag har insett att alla som läser här inte vill mig gott. OK, jag har en öppen blogg, alla kan läsa. Det jag inte förstår är varför man gång på gång läser om mitt påvra liv när man har fråntagits möjligheten att kommentera, men framför allt, när man inte gillar mig. Är det för att man själv ska må bättre då tycker jag att det är lite… sick. Och ännu värre är det när man valsar runt hos andra bloggare och gör samma sak. (Jag är inte den enda som drabbas av en stalker, nämligen) Vore det inte bättre att man skaffade sig ett eget liv i stället?.. Bara en undran.

Uppdatering: Fast ännu värre är nog de som gömmer sig bakom amerikanska flaggan och besöker mig i smyg, tror man. Särskilt som man har uttryckt att man verkligen inte gillar mig ELLER bryr sig om mig. LARV!

Kramar till er alla andra! Ni som betyder nåt, ni som är viktiga i mitt liv på och utanför bloggen. För det är ni. Viktiga, alltså. Mer än ni förstår, tror jag. Om detta kommer ett inlägg längre fram, när jag sitter mer avskilt.

Read Full Post »