Min mormor hälsar och säger förlåt

Ett inlägg om en bok.

---

 

Till födelsedagen i år gav Fästmön mig en bok av Fredrik Backman, En man som heter Ove. Det är en helt underbar bok – rolig och allvarlig på samma gång, med många igenkännanden. För ett par veckor sen fick jag låna uppföljaren, Min mormor hälsar och säger förlåt, av vännen A. Jag hade snappat upp att omvärldens omdöme om tvåan var att den är OK, men inte riktigt i samma klass som ettan. Sen är ju jag som jag är: jag blir anti om folk tycker saker ibland och vill bilda mig en egen uppfattning. Den får du läsa om nedan.

Elsa är sju, snart åtta, år. Och hon är annorlunda. Det är tur att hon är så bra på att springa när mobbarna sätter efter henne. Elsas bästa mormor är 70 bast äldre än sitt barnbarn. Mormor är väldigt annorlunda. En del tycker att hon är galen. I Elsas värld är hon tryggheten. Ingen kan berätta sagor som mormor och det är till landet Miamas som mormor tar Elsa när hon inte kan sova om nätterna. Fast sen dör mormor. Elsa får ett gäng uppdrag: hon ska lämna brev från mormor till en massa människor. Brev där mormor säger förlåt. Det blir inledningen till ett nytt skede i Elsas liv, men också sanningen om sagorna och varelserna i dem.

Det finns inget dåligt med den här boken. Möjligen är den lite pratig – lite… tankesnurrig så där som tankar är. Den handlar bland annat om döden. Jag läser och gråter, för döden har den effekten på mig. Döden har en stor plats i boken. Den är förgöraren, den som gör människor elaka, knäppa, alkoholiserade. Men genom omtanke och kärlek kan de som drabbas av dödens konsekvenser resa sig igen. De får… hopp… Det blir bättre, det blir bra, liksom, för att citera Elsas mormor.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Känns det igen?

Ett igenkännande inlägg.

---

 

Idag på morgonen gick jag ut i vårt fika- och lunchrum för att fylla på min vattenflaska. Möttes då av en vagn med ett berg av plastburkar. Högen var krönt av en lapp där man uppmanades ta hand om sin burk före fredag, då resterande burkar kastas.

Överblivna burkar – sett detta förut?

 

Jag kunde inte låta bli att skratta, för jag har sett nästan på pricken exakt samma scenario på mina senaste fyra arbetsplatser… Har du..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den sista fredagen

Idag är det den sista fredagen jag jobbar här. Det känns… jag vet inte hur det känns. Mentalt har jag förberett mig för det här ”avskedet” sen jag började jobba efter nyår. Jag har medvetet skärmat av mig från kollegor, för det är just den biten som gör mest ont i skrivande stund. Jag kom nämligen hit ganska skadeskjuten och med den erfarenheten att kollegor är såna som går bakom ryggen för att sen, när man minst ana det, hugga till i samma kroppsdel –  i gott samarbete med en chef som först utnyttjar en maximalt för de kunskaper man har, sen förgiftar en som en orm. Jaa, jag har jobbat i Paradiset både en och två gånger. Den första gången blev jag utdriven för att jag hade kunskaper som kunde ställa till besvär, den andra gången därför att jag har blivit bortvald och överträffad. Och vilken stjärna det sen är! I will say no more. Men jag vet att jag ska sakna alla snälla här, alla varma människor som nånstans har anat min nöd och försett mig med bröd – literary spoken – i de svåraste stunder.

Träden runt omkring var också en tröst i svarta stunder! Jag älskar nämligen att fota träd!

Det klart att jag lär sakna arbetet som sådant också! Det har varit otroligt stimulerande för intellektet att jobba i en akademisk miljö! Och nånstans kan jag ångra att jag aldrig sökte den där forskarutbildning och ägnade mig åt det område som ligger mig varmast om hjärtat – litteraturen. Nej, jag var dum nog att nöja mig med en kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne – och sen fick jag jobb i Stadens sandlåda. Det var där jag grävde och grävde och grävde tills jag en dag inte var välkommen längre. Alla år jag har grävt i den sanden suddades ut av en våg som kom och gick. Men livet fortsatte ändå.

Vi människor tror så ofta att vi gör avtryck bara genom att vara i ett sammanhang. Det är fel. Det tar nån vecka eller två, sen är vi glömda. Vi passerar  – och passeras av – dem vi hade intill oss utan att visa nåt som helst igenkännande.  Jag upplevde det tydligt och klart under en begravning jag bevistade i början av hösten. Vi är de bortglömda.  Vi är också lite… paria.

Det här trädet har mött mig på mitt datorskrivbord varje dag. 

Och det är också ett av flera skäl till att jag startade den här bloggen! För att mina ord för alltid ska finnas i cyberspace även när jag inte finns eller blir ihågkommen. Mina ord är skrivna i evighet, vilket väl alltid retar gallfeber på nån… Samtidigt önskar jag att mina ord också har gett och ger en viss tröst och ett visst hopp till andra. Inte bara skadeglädje att se Tofflan som en gubbe med rund botten slås ner för att resa sig igen, gång på gång. Du vet, jag består av en del gamla soldatgener, en del gammalt bergatroll och såna har man inte ihjäl i första taget.

Idag väntar en lunch med L som jag har lärt känna här och som jag tror att jag hade kunnat ha väldigt roligt med om jag hade varit kvar. En underbar och ganska rå humor döljer sig nämligen under den väna ytan, liksom ett mod. Ett mod att våga göra nåt för nån vars liv i en sekund blev totalsvart.

I kväll ska jag hämta Fästmön efter jobbet klockan 21. En härlig jobbarhelg väntar henne med kvällsjobb idag, samt lördag och söndag från 12 till 21. Tuffa pass!  Vi rundar av kvällen med ost och kex och vin, lite lagom att sova på till lördag morgon.

Read Full Post »

Rippes story: Cancervården vid Akademiska sjukhuset – en resa genom det omänskliga??? Del 4

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Onkologen
Dags för första cytostatikabehandlingen. Dessförinnan ska en port-a-cath sättas in. Väntar på tid till venportmottagningen, men inget händer. Jag ringer – och det visar sig att det inte har kommit någon remiss från onkologen. Efter fem (!) telefonsamtal till onkologen och till venportmottagningen, lyckas jag få en tid, i sista minuten, dagen före första cytostatikabehandlingen.

Man ska vara frisk och stark för att kunna vara sjuk, har någon sagt. Man ska orka att ordna saker själv, alltså. Ska det vara så?

På onkologen finns inte heller någon som helst kontinuitet, trots att den första sköterskan jag träffar säger att högst två sköterskor ska man behöva träffa. Jag träffar fem sköterskor under mina sex cytostatikabehandlingar… Den sista av dem är Lina Escobar som jag träffar två gånger. Ett stort fång rosor till henne, hon är en pärla! Där kan vi tala om empati och gott omhändertagande! Lina Escobar är den enda som kollar blodtrycket, vad jag kan minnas. Jag vet inte om man ska göra det, men det känns som att det är viktigt när man får cytostatikagifter i sig…

Jag får även fel information angående svininfluensavaccin. Jag tog den första sprutan på mitt jobb och frågar om jag kan få den andra sprutan här. Jo då, det ska gå bra, får jag till svar. Men det visar sig vara fel, det finns inte en chans att ta sprutan på onkologen, det ska man göra på det ställe där man tog den första. Men det var bara det att jag inte kunde göra så eftersom det var ett engångstillfälle på jobbet. Tur igen att primärvården och husläkare fungerar, för där får jag hjälp.

Under strålbehandlingen sedan vill jag ha ett extra läkarbesök för att kunna försäkra mig om att jag kan åka utomlands efter avslutad behandling. Före behandlingen den gången säger sköterskan att hon ska ordna en tid och sätter igång behandlingen. Efter behandlingen kommer hon in och säger att jag inte behöver någon läkarkonsultation, jag kan åka ändå, jag kan ju sitta i hotellobbyn medan de andra solar! Oförskämt! Som tur är finns det även trevliga sköterskor där och jag får dessutom en läkartid.

Ny knöl
Efter att ha hittat en ny knöl i somras, och fått remiss till mammografin från onkologen, får jag vänta på tid till mammografin länge. Z har redan hunnit hjälpa mig att ordna en tid på Sophiahemmet när det plötsligt dyker upp en tid här i Uppsala dagen därpå! Även på provsvar får jag vänta länge. Jag går till min husläkare i ett annat ärende och hon kan ge mig ett besked drygt en vecka innan jag får svar via onkologen. Jag har då ringt till onkologen upprepade gånger men får inte något besked, svaret har inte kommit, får jag veta. Men husläkaren kan ju hitta svaret och ge mig besked… Primärvården har återigen den fungerande vården! Till slut kommer svaret, med B-post…

Jag är mycket missnöjd med det bemötande och omhändertagande jag har fått. Jag ifrågasätter kompetensen på vissa håll, omhändertagandet och kontinuiteten i cancervården på Akademiska sjukhuset.

Vad gäller kontinuiteten verkar den i alla fall fungera ganska bra för andra patienter som jag känner till, till exempel ett fall där patienten är en känd och viktig person i samhället. Jag får en otäck känsla av att man gör skillnad på patienter, att en vanlig patient som dessutom har ett utländskt namn, kanske inte får samma omhändertagande…

Kontinuitet är oerhört viktigt i all vård, för alla patienter och för en cancerpatient i synnerhet. En cancerpatient är fruktansvärd rädd, känslig, utsatt, i en ny situation i livet och helt i händerna på personalen. Patienten behöver allt stöd av läkare och sköterskor som som är väl bekanta med dem de vårdar. Trygghet och förtroende skapas genom igenkännande och kontinuitet.

Jag hade turen att få komma till Alfta-rehab under en vecka och träffa andra bröstcancerpatienter. De pratade alla om ”sin onkolog” – jag har inte en egen onkolog, jag träffar sex (!!!) stycken under min behandlingstid på onkologen, kommer inte ens ihåg namnen på alla….

Men, det allra, allra värsta som hände mig var ju förstås att jag fick fel besked. Det är någonting som bara inte får hända! Jag tror ingen människa kan gå igenom något sådant utan att få bestående psykiska men. Det är någonting som du aldrig någonsin kan glömma. Minnet kanske bleknar med tiden, men ögonblicket finns alltid där och kommer brutalt upp till medvetandet då och då…

Som du förstår har jag fått kämpa, ordna saker och ting själv hela tiden, fixa tider, fråga efter anvisningar och information, ta emot oförskämda kommentarer och allt detta när jag varit sjuk, allvarligt sjuk, och gått igenom tuffa behandlingar, varit rädd, skör, orkeslös.

Om du har orkat läsa så här långt hoppas jag att du kanske har fått en liten uppfattning om hur det kan gå till när en cancerpatient omhändertas på Akademiska sjukhuset.

Jag har inte gjort någon HSAN-anmälan, och det är nog lika bra det, eftersom ändringen av patientsäkerhetslagen inte längre gör det möjligt att ”pricka” en enskild person och det är jag egentligen inte ute efter heller.

Men, eftersom jag anser att det felaktiga beskedet jag fick om icke cancer/cancer inte bara beror på bristande kompetens, utan även till stor del på rutinerna på kirurgen ska jag nog så småningom försöka samla krafter till en anmälan ändå. För någonting måste man kunna göra för att förhindra att sådana här misstag sker igen.

Min mardröm nu är förstås att jag ska få återfall eller metastaser. Hur blir det då, hur fungerar vården, hamnar jag i samma helvete igen i så fall? Orkar jag vara på min vakt och ha koll på allting? Behöver jag det? Ska jag inte kunna få bli väl omhändertagen och kunna lita på att personalen kan sitt jobb och att vårdens rutiner fungerar väl?

Rippe, januari 2011

Read Full Post »