Turister i vår egen stad: Vi besöker Gustavianum

Varning till min Sister! Här förekommer en del fötter!!!

En del tror att det heter

GustavianIum.

Men museet vi besökte idag heter Gustavianum. Och här fanns inga spår efter Tofflan som tog 20 av sina akademiska poäng i kandidatexamen här. I stället fanns det mycket annat att titta på.

Entréavgiften är 50 pix för vuxen, studenter och pensionärer 40, barn under tolv år och personal och anställda vid Uppsala universitet gratis. I sommar är museet öppet tisdag – söndag klockan 10 – 16.

Vi fick med oss en oanvändbar folder av kartningsvikning när vi flämtande traskade uppför. Museet har två visningar per dag, en svensk och en engelsk, men vi ville gå själva. På översta våningen tittade vi på utgrävningarna från Valsgärde. Man hade byggt upp en modell som låg under glas. Och den fick man tydligen gå på – barfota! USCH!

Barfota får man tydligen gå på glasmontern.

Skor, däremot, var strängeligen förbjudna!

Skoförbud. I alla fall för högklackat, sandaler och knytskor. Månntro foppatofflor är tillåtna?

Vi stegade vidare in på Anatomiska teatern och tittade ner på bordet. Sen gick vi ner och tittade upp i taket. Vackert…

Taket i anatomiska teatern.

Här fann vi ett antal organ, kroppsdelar, skelett och dödsmasker. Jag är sjukt fascinerad av sånt…

Dödsmasken, till vänster, för mannen vars kranium man ser till höger i bild.

Uppsala universitet hade inte ändrat sin utställning på tio år, så den var rätt trist. Däremot tyckte jag att utställningen om datorer var rolig. Här fångade jag en av de tidiga Mac-datorerna på bild!

En tidig MacIntosh.

Gustavianums dyrgrip är det fantastiska Augsburgska skåpet. Jag förklarade innan musiebesöket för Anna att det är

som en sorts stor byrå.

Snacka om underdrift! Det här 1600-talsskåpet innehöll allt!

En sida av det vackra och innehållsrika Augsburgska skåpet.

Förutom att skåpet är otroligt vackert innehåller det allt från kammar och hårborstar till spel, instrument, leksaker – till och med ett bord. Totalt tusen föremål är bevarade.

I medelhavsdelen av museet är mumierna det som lockar mig. Läskigt och härligt!

En av museets två mumier.

Vi fick se smycken, mynt och små föremål som var bevarade från gravarna, men också faktiskt en del tyger. Som denna skjorta, en gång svepning för ett dött spädbarn.

Svepskjorta för spädbarn.

Samlingen av skarabéer var häftig, men ljuset var för dåligt för att bilden skulle bli bra.

Skarabéerna var häftiga.

Slutligen, det var ju inte svårt att se varifrån idén med flip flops kommer – från de gamla mumierna egyptierna, förstås!

Egyptiska flip flops.

Efter all denna andliga spis kände vi oss sugna på annan spis. Fästmön bjöd på fika på Saluhallen.

Russintopp.

Vi tog var sin kaka, men delade också på en macka som kaféägaren värmde åt oss i smörgåsgrillen. Gott!

Varm macka och capuccino för min del.

En mysig avslutning på en kulturell eftermiddag!

Tack, min älskling!

Hur ska jag nu summera Gustavianum? Som museum är det superintressant! Det som drar ner Toffel-betyget är inträdet (50 kronor) – och fem kronor för att gå på toa. Nä, det var skit-dåligt!

Ändå, ett museum helt klart värt ett besök! Högt Toffel-betyg, men inte det högsta!

Read Full Post »

Den sista fredagen

Idag är det den sista fredagen jag jobbar här. Det känns… jag vet inte hur det känns. Mentalt har jag förberett mig för det här ”avskedet” sen jag började jobba efter nyår. Jag har medvetet skärmat av mig från kollegor, för det är just den biten som gör mest ont i skrivande stund. Jag kom nämligen hit ganska skadeskjuten och med den erfarenheten att kollegor är såna som går bakom ryggen för att sen, när man minst ana det, hugga till i samma kroppsdel –  i gott samarbete med en chef som först utnyttjar en maximalt för de kunskaper man har, sen förgiftar en som en orm. Jaa, jag har jobbat i Paradiset både en och två gånger. Den första gången blev jag utdriven för att jag hade kunskaper som kunde ställa till besvär, den andra gången därför att jag har blivit bortvald och överträffad. Och vilken stjärna det sen är! I will say no more. Men jag vet att jag ska sakna alla snälla här, alla varma människor som nånstans har anat min nöd och försett mig med bröd – literary spoken – i de svåraste stunder.

Träden runt omkring var också en tröst i svarta stunder! Jag älskar nämligen att fota träd!

Det klart att jag lär sakna arbetet som sådant också! Det har varit otroligt stimulerande för intellektet att jobba i en akademisk miljö! Och nånstans kan jag ångra att jag aldrig sökte den där forskarutbildning och ägnade mig åt det område som ligger mig varmast om hjärtat – litteraturen. Nej, jag var dum nog att nöja mig med en kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne – och sen fick jag jobb i Stadens sandlåda. Det var där jag grävde och grävde och grävde tills jag en dag inte var välkommen längre. Alla år jag har grävt i den sanden suddades ut av en våg som kom och gick. Men livet fortsatte ändå.

Vi människor tror så ofta att vi gör avtryck bara genom att vara i ett sammanhang. Det är fel. Det tar nån vecka eller två, sen är vi glömda. Vi passerar  – och passeras av – dem vi hade intill oss utan att visa nåt som helst igenkännande.  Jag upplevde det tydligt och klart under en begravning jag bevistade i början av hösten. Vi är de bortglömda.  Vi är också lite… paria.

Det här trädet har mött mig på mitt datorskrivbord varje dag. 

Och det är också ett av flera skäl till att jag startade den här bloggen! För att mina ord för alltid ska finnas i cyberspace även när jag inte finns eller blir ihågkommen. Mina ord är skrivna i evighet, vilket väl alltid retar gallfeber på nån… Samtidigt önskar jag att mina ord också har gett och ger en viss tröst och ett visst hopp till andra. Inte bara skadeglädje att se Tofflan som en gubbe med rund botten slås ner för att resa sig igen, gång på gång. Du vet, jag består av en del gamla soldatgener, en del gammalt bergatroll och såna har man inte ihjäl i första taget.

Idag väntar en lunch med L som jag har lärt känna här och som jag tror att jag hade kunnat ha väldigt roligt med om jag hade varit kvar. En underbar och ganska rå humor döljer sig nämligen under den väna ytan, liksom ett mod. Ett mod att våga göra nåt för nån vars liv i en sekund blev totalsvart.

I kväll ska jag hämta Fästmön efter jobbet klockan 21. En härlig jobbarhelg väntar henne med kvällsjobb idag, samt lördag och söndag från 12 till 21. Tuffa pass!  Vi rundar av kvällen med ost och kex och vin, lite lagom att sova på till lördag morgon.

Read Full Post »

Det stormar…

Gårdagskvällen rundades av med kycklingburgare, lite datorisering och läsning. Cirkeln är verkligen en märklig bok, jag blir som den tonåring som är dess målgrupp och fullkomligt slukar boken! Jag vill läsa hela tiden, egentligen. Fattar inte varför jag till exempel började med pusslet igår…

Men vi skulle ju sova i natt. Stormen blåste sömn i oss och regnet smattrade mot taket. Vid tretiden vaknade jag och kunde inte andas. Näsan är helt blockerad och det låter som om det sitter en spinnande kattunge i bröstet på mig när jag andas. Nässprayen är slut, men tack och lov för Bricanyl! Tyvärr tror jag att det är den jag mår illa av, så jag kan inte ta hur mycket som helst. I morse var jag emellertid tvungen. Det lät som om jag hade rökt i 30 år. Och det har jag nästan!

Jag har aldrig haft problem med luftrören förrän jag slutade röka! Ja, det låter hur konstigt som helst, men så är det! Den 7 september i år är det sju år sen jag slutade röka. Då hade jag rökt i nästan 30 år. I samband med att jag skulle sluta röka bad jag att få kolla mina luftrör. Då hade jag snudd på astma. Idag vågar jag inte kolla. Luftrören är ofta irriterade. Fånigt nog får jag bland annat problem om jag skrattar för mycket, när jag äter och när jag ligger ner – tre av mina favoritsysselsättningar. Hur som helst, värst är det naturligtvis när jag är förkyld. Annars lider jag inte så väldigt av det. Och jag tycker fortfarande att rökstoppet är bland det bästa jag har gjort!

Tyvärr har en del lite svårt att förstå, men faktum är att jag har blivit otroligt känslig mot all sorts rök – inte bara rök från cigarretter och pipor. Det gäller till exempel vanlig grillrök eller när det ryker från ugnen. Jag får svårt att andas och det blir tajt i bröstet. Jag uppfattas som gnällig om jag råkar säga nåt om detta, för sommartid är grilltid och då är det fritt fram att sprida sin rök över tättbebyggt område. Då får jag stänga alla vädringsfönster och balkongdörren, för jag mår dåligt. Och så uppfattas jag som Sur-Kärring och jag vet inte vad.

Nu har jag inte tid att fundera mer över mina luftrör. Idag måste jag försöka få tag i nån på a-kassan som kan svara på frågor om uppdrag. Ärligt talat skulle det inte förvåna mig om jag inte får ta uppdrag. Det är som att man inte vill att arbetslösa ska jobba ibland – reglerna är gjorda så att det blir en ren förlust. Vidare måste jag in i duschen och tvätta håret efter den här jobbiga natten med mycket ångestsvett på grund av andningssvårigheter.

Ute blåser det fortfarande full storm, det känns som om det blåser i mitt bröst också. Även om den värsta stormen har lagt sig gör det fortfarande ont att andas. Vi får hoppas på bättre väder till onsdag. När Fästmön har slutat arbeta i eftermiddag åker vi ut till Himlen och börjar förbereda inför Studentdagen på onsdag. Det ska naturligtvis fejas från golv till tak och så ska det lagas mat, handlas med mera. Det är lite lustigt, men kul, tycker jag, att det här med studenten har blivit så stort igen. Strax innan jag tog min ansågs studenten… ja, vad är det man brukar använda för uttryck… kommersiellt, är ett populärt uttryck fortfarande. Men just till min student återinfördes de vita mössorna. Likadant var det när jag var klar med min utbildning. Först året EFTER kunde jag ta ut min kandidatexamen, för då hade man infört den igen. Ibland har jag liksom svårt att förstå att traditioner anses som mindre bra eller rentav nåt man ska skämmas för att man utövar…

Read Full Post »