Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mammografi’

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Onkologen
Dags för första cytostatikabehandlingen. Dessförinnan ska en port-a-cath sättas in. Väntar på tid till venportmottagningen, men inget händer. Jag ringer – och det visar sig att det inte har kommit någon remiss från onkologen. Efter fem (!) telefonsamtal till onkologen och till venportmottagningen, lyckas jag få en tid, i sista minuten, dagen före första cytostatikabehandlingen.

Man ska vara frisk och stark för att kunna vara sjuk, har någon sagt. Man ska orka att ordna saker själv, alltså. Ska det vara så?

På onkologen finns inte heller någon som helst kontinuitet, trots att den första sköterskan jag träffar säger att högst två sköterskor ska man behöva träffa. Jag träffar fem sköterskor under mina sex cytostatikabehandlingar… Den sista av dem är Lina Escobar som jag träffar två gånger. Ett stort fång rosor till henne, hon är en pärla! Där kan vi tala om empati och gott omhändertagande! Lina Escobar är den enda som kollar blodtrycket, vad jag kan minnas. Jag vet inte om man ska göra det, men det känns som att det är viktigt när man får cytostatikagifter i sig…

Jag får även fel information angående svininfluensavaccin. Jag tog den första sprutan på mitt jobb och frågar om jag kan få den andra sprutan här. Jo då, det ska gå bra, får jag till svar. Men det visar sig vara fel, det finns inte en chans att ta sprutan på onkologen, det ska man göra på det ställe där man tog den första. Men det var bara det att jag inte kunde göra så eftersom det var ett engångstillfälle på jobbet. Tur igen att primärvården och husläkare fungerar, för där får jag hjälp.

Under strålbehandlingen sedan vill jag ha ett extra läkarbesök för att kunna försäkra mig om att jag kan åka utomlands efter avslutad behandling. Före behandlingen den gången säger sköterskan att hon ska ordna en tid och sätter igång behandlingen. Efter behandlingen kommer hon in och säger att jag inte behöver någon läkarkonsultation, jag kan åka ändå, jag kan ju sitta i hotellobbyn medan de andra solar! Oförskämt! Som tur är finns det även trevliga sköterskor där och jag får dessutom en läkartid.

Ny knöl
Efter att ha hittat en ny knöl i somras, och fått remiss till mammografin från onkologen, får jag vänta på tid till mammografin länge. Z har redan hunnit hjälpa mig att ordna en tid på Sophiahemmet när det plötsligt dyker upp en tid här i Uppsala dagen därpå! Även på provsvar får jag vänta länge. Jag går till min husläkare i ett annat ärende och hon kan ge mig ett besked drygt en vecka innan jag får svar via onkologen. Jag har då ringt till onkologen upprepade gånger men får inte något besked, svaret har inte kommit, får jag veta. Men husläkaren kan ju hitta svaret och ge mig besked… Primärvården har återigen den fungerande vården! Till slut kommer svaret, med B-post…

Jag är mycket missnöjd med det bemötande och omhändertagande jag har fått. Jag ifrågasätter kompetensen på vissa håll, omhändertagandet och kontinuiteten i cancervården på Akademiska sjukhuset.

Vad gäller kontinuiteten verkar den i alla fall fungera ganska bra för andra patienter som jag känner till, till exempel ett fall där patienten är en känd och viktig person i samhället. Jag får en otäck känsla av att man gör skillnad på patienter, att en vanlig patient som dessutom har ett utländskt namn, kanske inte får samma omhändertagande…

Kontinuitet är oerhört viktigt i all vård, för alla patienter och för en cancerpatient i synnerhet. En cancerpatient är fruktansvärd rädd, känslig, utsatt, i en ny situation i livet och helt i händerna på personalen. Patienten behöver allt stöd av läkare och sköterskor som som är väl bekanta med dem de vårdar. Trygghet och förtroende skapas genom igenkännande och kontinuitet.

Jag hade turen att få komma till Alfta-rehab under en vecka och träffa andra bröstcancerpatienter. De pratade alla om ”sin onkolog” – jag har inte en egen onkolog, jag träffar sex (!!!) stycken under min behandlingstid på onkologen, kommer inte ens ihåg namnen på alla….

Men, det allra, allra värsta som hände mig var ju förstås att jag fick fel besked. Det är någonting som bara inte får hända! Jag tror ingen människa kan gå igenom något sådant utan att få bestående psykiska men. Det är någonting som du aldrig någonsin kan glömma. Minnet kanske bleknar med tiden, men ögonblicket finns alltid där och kommer brutalt upp till medvetandet då och då…

Som du förstår har jag fått kämpa, ordna saker och ting själv hela tiden, fixa tider, fråga efter anvisningar och information, ta emot oförskämda kommentarer och allt detta när jag varit sjuk, allvarligt sjuk, och gått igenom tuffa behandlingar, varit rädd, skör, orkeslös.

Om du har orkat läsa så här långt hoppas jag att du kanske har fått en liten uppfattning om hur det kan gå till när en cancerpatient omhändertas på Akademiska sjukhuset.

Jag har inte gjort någon HSAN-anmälan, och det är nog lika bra det, eftersom ändringen av patientsäkerhetslagen inte längre gör det möjligt att ”pricka” en enskild person och det är jag egentligen inte ute efter heller.

Men, eftersom jag anser att det felaktiga beskedet jag fick om icke cancer/cancer inte bara beror på bristande kompetens, utan även till stor del på rutinerna på kirurgen ska jag nog så småningom försöka samla krafter till en anmälan ändå. För någonting måste man kunna göra för att förhindra att sådana här misstag sker igen.

Min mardröm nu är förstås att jag ska få återfall eller metastaser. Hur blir det då, hur fungerar vården, hamnar jag i samma helvete igen i så fall? Orkar jag vara på min vakt och ha koll på allting? Behöver jag det? Ska jag inte kunna få bli väl omhändertagen och kunna lita på att personalen kan sitt jobb och att vårdens rutiner fungerar väl?

Rippe, januari 2011

Read Full Post »

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Jag vill delge er min resa genom cancervården år 2009, en resa som enligt min uppfattning i många avseenden var omänsklig. Det har gått en tid nu, en tid som jag behövt för att orka ta tag i denna berättelse som jag bara måste få ur mig för att orka gå vidare.

Jag vill att ledningen på kirurgen och onkologen samt chefläkaren med flera på Akademiska får kännedom om hur vården ”på golvet” går till. Det är även viktigt att våra landstingspolitiker, som är förtroendevalda av oss länsinvånare, får veta hur det fungerar. Eller som i mitt fall, INTE fungerar…

Akademiska sjukhuset är ett framstående sjukhus vad gäller bland annat cancervården och jag har inga synpunkter på framstegen och forskningen eller den medicinska kunskapen. Min kritik gäller främst bristen på det mänskliga i vården, själva omhändertagandet, men även till viss del kompetensen.

En natt i juni
Min resa börjar natten den 15 juni 2009 då jag känner en knöl i vänstra bröstet. Jag får snabbt tid på vårdcentralen i Eriksberg och remiss till mammografin. Primärvården, och i synnerhet Eriksbergs vårdcentral, fungerar föredömligt. Men sedan börjar problemen. När jag ringer för att kolla om mammografin har fått remissen och för att fråga om när jag skulle få en tid, får jag höra att de inte har någon läkare. Det är dock en mycket serviceminded och trevlig sköterska som ”ska se över” schemat och ber att få återkomma. Det gör hon efter en kvart och jag får tid dagen därpå.

På mammografin går allt smidigt och jag upplever att röntgenläkaren är kompetent och gör en grundlig undersökning med ultraljud och prover. Han hittar, utöver den knölen jag har känt, även en mindre knöl och tar prov på den också. Jag får sedan tid på kirurgmottagningen vid Akademiska sjukhuset 1½ vecka senare.

Kirurgmottagningen
En jobbig tid med nervös väntan följer och när det är dags för besöket på kirurgmottagningen har jag min väninna Z  med mig. Hon är sedan med mig vid alla läkarbesök, vilket är guld värt.

Kirurgen Ola Hessman undersöker mig och talar om att proverna som var tagna inte visar någonting, men att de/resultaten är ”svårtolkade, misslyckade”. Men han menar också att det troligen är cancer i båda knölarna. Jag får tid för operation tre veckor senare.

Nu blir väntan ännu jobbigare eftersom det finns en klart uttalad misstanke om cancer. Och om det visar sig vara cancer i båda knölarna, ska hela bröstet opereras bort.

Så här långt är jag nöjd med kunnig personal, bra bemötande och smidighet. Jag har förståelse för att det blir en viss väntan, även om just väntan är bland det värsta på en sån här resa.

To be continued…

Read Full Post »

Mammografi har varit ett ganska omdebatterat ämne. Det kan tyckas märkligt, men många har ifrågasatt att screening av brösten skulle innebära fler räddade liv. För det är ju så att man kan få behandling tidigare och snabbare om man upptäcker en bröstcancer genom den här undersökningen. Upptäcker man en knöl i bröstet kan det ju vara långt gånget och behandlingen kan bli tuffare – och kanske verkningslös.

En svensk undersökning har nu visat att den som kollar brösten med mammografi redan från 40 års ålder minskar risken att dö av bröstcancer med 30 procent. En tredjedel, nästan. Totalt har 600 000 kvinnor ingått i undersökningen.


Ja man kan snacka om PLATT PATT när man gör mammografi, men trots att det ser ut så här gör det normalt inte ett dugg ont.

                                                                                                                                                                 Socialstyrelsen rekommenderar sen några år tillbaka att alla kvinnor i åldrarna 40 – 74 år erbjuds mammografi. Och detta erbjuder alla utom Stockholm, Värmland, Örebro, Dalarna och Västerbotten. Sen skiljer det sig förstås hur OFTA kvinnorna kallas till mammografi. I vårt län kallas kvinnor i åldrarna 40 – 54 och var tjugofjärde månad kallas kvinnor som är 55 – 74 år.

Jag fick en kallelse i veckan som gick. Men den här gången står jag över. Mina tuttar blev kollade när jag var på Sjukstugan i Backen och jag pallar inte fler besök i vården. Inte på ett tag. Så tack, Avesina, men nej tack.

Read Full Post »