Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘provsvar’

Våra myndigheter vill slippa skicka post till oss. Just nu bygger svenska myndigheter upp en sajt där all post mellan dem och oss medborgare ska samlas, avslöjar Dagens Nyheter idag. Det handlar förstås om att spara pengar. Flera hundratals miljoner… Frågan är bara om den nya sajten funkar för alla. Och hur säker den är.

Brev från Polisen

Ett sånt här brev, ett utdrag ur belastningsregistret, skulle kunna hamna i min digitala brevlåda. För övrigt vet jag fortfarande inte vem som falskeligen beställde detta utdrag i mitt namn…


Den digitala brevlådan
har faktiskt redan ett namn, Minameddelanden.se. Men det är väl inte många som har hört talas om. Sajten är inte marknadsförd och det känns som om det jobbas på den i tysthet. Eller hemlighet så att man inte kan ha några synpunkter när tjänsten är klar och lanserad, eller? Som Toffla undrar man lite…

Enligt DN-artikeln är det nån sorts ”superhemsida” som skapas där all korrespondens mellan myndigheter och den enskilde ska hamna. Det handlar om besked om sjukersättningar, skattebesked, meddelanden från CSN och annat. Vad landsting och kommuner kan bidra kan vi spekulera om, men gissningsvis kan det vara allt från provsvar till beslut om färdtjänst. Det funderas också på att man ska kunna ha sina fullmakter där också.

Men redan nu kan ju den som vill sköta en del ärenden hos Försäkringskassan, deklarera och läsa sin journal på nätet. Tydligen har det efterfrågats en samlingsplats för den enskildes kommunikation med Staten. Frågan är om det är bra eller dåligt. Spontant tycker jag att det låter rätt bra, men naturligtvis är man som alltid orolig för säkerheten. Och dessutom kan jag inte låta bli att undra hur många som, likt min mamma, blir utestängda från detta eftersom de varken har tillgång till dator eller internetuppkoppling eller ens basala datakunskaper. Eftersom många äldre är storkonsumenter av vård och omsorg, läkemedel med mera kan man ju inte låta bli att fundera lite. För det får jag inte bli så nån utestängs. Jag ser nämligen att det finns vissa risker för det. Och då blir det inte rättvist! Många gamla har det tufft nog som det är med banker där de inte kan ta ut kontanter eller knappt betala räkningar hos, med mera.

Får man till bra säkerhet kring detta skulle jag personligen vara intresserad. Men jag gillar inte tanken att en grupp – eller flera! (för man undrar ju om myndigheterna tänker på anpassningar för personer med varierande funktionshinder, till exempel) kanske stängs ute. Enligt artikeln ska det vara frivilligt att ansluta sig till tjänsten. Men frågan är om och i såna fall hur den som inte ansluter sig straffas. Gissningsvis blir de påförda administrationskostnader eller liknande.

Har du några tankar och åsikter kring detta – vad gäller din egen person och vad gäller övriga samhällsmedborgare???


Livet är kort.

Read Full Post »

Totalt aborberad – det är rätta beskrivningen av mig just nu. Jag sitter och jobbar med institution 1:s forskningssidor på webben och det tar sannerligen sin lilla tid… Det gäller att ha tungan inte bara rätt i munnen utan i rätt mun. Eller utanför. Gissar att jag ser ganska debil ut när jag jobbar så här intensivt och folk skymtar mitt smått maniska jag bakom glasdörrens och -väggens blästrade vasstrån. (Inte alla som har vass på sin kontorsdörr, inte!). Det har tagit några dagars, typ en vecka eller mer, funderande över strukturen. Mitt första förslag köptes av ledningen, men dissades av mig själv. Bara att sätta igång och göra ett nytt.

En A3-skiss.


Jag hade inget whiteboard
eller nåt blädderblock att rita på och eftersom vassen har kommit upp på dörren och väggen sen sist går det inte att rita där heller, idiotiskt nog. Så jag tog ett A3-papper och nålade fast på min anslagstavla när jag gjorde den första skissen. Det gick inte så vidare värst bra eftersom bläcket i pennan rann åt fel håll.  Men det blev nånting till sist i alla fall. Sen ritade jag rent det hela på datorn. Och det är den skissen som jag nu arbetar med, om än i modifierad form.

Det finns material som ligger ute, men jag ska försöka uppdatera det, snygga till det, strama upp det, omforma något. Det märks att det har varit många kockar inblandade – på gott och på ont. Det som är bra med många kockar är att sidorna blir omväxlande, det dåliga är förstås att de inte blir särskilt jämförbara, om man nu vill ägna sig åt det.

Ingångssidan har jag nu ett klart förslag till och därefter kommer sen de sju forskningsområdena som vart och ett ska ha en ingångssida och ett gäng undersidor. Jag har två av sju områden klara och det känns skönt att det liksom äntligen har lossnat och blir nånting annat än bara teorier!

I lördags lyckades jag, som grädde (vispad med degkrokar?) på moset sträcka ryggen tämligen oskönt. Sist jag gjorde nånting ditåt var förra året, när jag skulle lyfta ur den till jul inköpta granen ur bilen. Men nu dammvippade jag bara… Hur som helst var sträckningen av det mildare slaget. Idag har jag bara lite ont och är mest stel. Det är ju inte så bra att sitta så mycket som jag gör, men jag har ju inget val eftersom hälen sätter stopp för nåt stående som är längre än en minut. Hälen har bråkat med mig i helgen och jag har haft rejält ont och svårt att gå. Dessutom har jag haft problem med en hel del kramper i händer och ben. Igår kväll fick jag våldsam kramp i baklåret på onda benet (där jag har haft propp två gånger och på vilket min onda häl är vidhäftad. Det var inte skönt, kan jag meddela, att försöka sträcka ut muskeln med en ond, sträckt rygg och en hälsporre som känns som en kniv rakt upp. Men jag överlevde det också.

Idag har jag väntat på ett provsvar i tre veckor. Jag funderar varje dag på om jag ska dö eller överleva ett tag till. Försenade diagnoser kan kosta livhanken och Sjukstugan i Backen är känd för sina långa väntetider. Nu är ytterligare ett fall Lex Maria-anmält eftersom den uteblivna diagnosen försenade behandlingen. Och den som drabbas är förstås den sjuke själv som får lida i onödan, kanske till och med hinner dö. När man är död lider man inte nämnvärt, men det kan ju finnas närstående som blir… ledsna. Sen finns det förstås de som skulle bli glada också över mitt frånfälle. De får väl se till att göra sig redo för Den Stora Festen.

Det blev ingen lunch idag, men jag får festa på egen hand i kväll. Jag tror nämligen inte att Fästmön åt upp kakan till frukost och då har jag nåt gott att se fram emot. Det finns nog till och med lite mat och grönsaker kvar från gårdagen. Jag vet att man inte ska slarva med lunchen, men det är så himla svårt att göra avbrott i det jag arbetar med just nu. Det är liksom inte värt att komma av sig och inte hitta tillbaka om man bryter för världsliga ting som lunch.

Nu har jag i alla fall haft en liten rast under vilken jag har rensat hjärnan med lite bloggning. Och så har jag tagit ett par försiktiga små bensträckare och ryggsträckare i dessa ändlösa korridorer…


Livet är kort.

Read Full Post »

Tjolahopp! Doktor Jan är en kvick en! Han skulle inte ringa förrän nästa torsdag, men han ringde den här torsdagen i stället. Alla provsvar har inte kommit, men han ringde för att Hb:t var för lågt, så nu är det järntabletter som gäller igen. E-recept på väg! Och så blir det några kuliga undersökningar framöver för att kolla så jag inte blöder inne i magen. Gastroskopi har jag gjort många gånger. Det är inte världens roligaste undersökning, men med en massa trevliga droger i kroppen går det bra. Dessutom slipper jag göra undersökningen på Sjukstugan i Backen och blir i stället kallad till en privat vårdinrättning! TACK!

Ont om blod. 

Read Full Post »

Idag blev det lite sovmorgon eftersom jag hade en dejt med doktor Jan. Doktor Jan är egentligen pensionär, men den jag helst träffar efter doktor Anders som ju slutade i december förra året. Doktor Anders är väldigt noggrann och doktor Jan var imponerad av hans nit när det gäller mina brister. Men nu är det dags för nya prover. Dessutom ska jag börja med att skilja intaget av magsårsmedicinen och den andra medicinen åt, för just min magsårsmedicin kan försvåra upptaget av den andra – och det i sig kan förklara mitt mående just nu. Värt att prova! Sen lär det bli gastroskopi igen, det var typ åtta år sen sist. En lång lista på prover som ska tas fick jag med mig, men jag orkade inte ta omvägen om stan, där laboratoriet ligger. Det är ju sportlov här denna vecka och då lär det vara ursvårt att få parkeringsplats. Bättre då att vara där före jobbet i morgon, vid 7.30-tiden, för då sover alla sportlovslediga ungar garanterat. Sen ringer doktor Jan mig nästa vecka angående provsvaren.

Venprover är aldrig skoj för en som hatar nålar och svimmar av blod… (Bilden är lånad från Waldemar Larsson.se.)


Idag är det en grå dag, två – tre grader plus, lite blött och halt, framför allt. Om en stund ska jag träffa CJ, en kollega från min förra arbetsplats, för en lunch. Annelie Kvist får därför stå tillbaka. 

Read Full Post »

Det är lite svårt just nu att hitta en vardag som fungerar bra. Jag, som är en planerare av rang, har svårt att få tiden att räcka till. På jobbet är det minst sagt rörigt och det känns som om jag mest springer mellan två ställen. Försöker ta tag i viktiga frågor, men de blåses bort ur mina händer. Och så slutar det med att jag sitter och pillar med nån liten trycksak i stället. För det är enklare och mer konkret. Jag har lämnat ifrån mig så mycket, men responsen dröjer. Och att jaga på folk tar kanske inte så mycket kraft som tid… Men jag fogar mig. Jag finner mig i systemet och jag fogar mig och några upprorstankar gror inte. Jag är bara väldigt trött och energidränerad.

Årstiden gör sitt till, förstås. Jag älskar hösten, men nu i november är dagarna mest grå och fuktiga. Man ser knappt nåt dagsljus och solen lyser med sin frånvaro. Mina axlar är onda. Jag vet inte om det är överansträngning eller om  det mest är psykiskt. Vänster axel är ju opererad och bra i vanliga fall.

Privat bävar jag också för julen. Jag skulle försöka köpa fönsterputs den här veckan, men jag känner att blotta tanken på allt det för med sig blir för tung… Krukväxter ska flyttas (jag har massor och många är fastbundna i gardinstänger och annat), gardiner tas ner, rena gardiner ska strykas, möbler ska flyttas runt. Nej, jag orkar inte. Dessutom är det hög tid att sätta igång med julklappsfunderingar och inköp. Vi har dessutom en födelsedag i familjen i början av december. Mamma har tänkt komma den 17 december med riksfärdtjänst och stanna i tre veckor. Hur vi gör om hon inte får riksfärdtjänst vet jag inte, men gissningsvis blir det jag och Clark Kent* som åker 4 x 30 mil. Jag kan nästan se att det blir så. Tack för det, samhället! Taxi Tofflan goes Färdtjänst…


Han kör nog riksfärdtjänst också. 

                                                                                                                                                           Glad blev jag i alla fall åt ett provsvar som Fästmön fick igår. Och glad är jag för Linns skull, för hon har fått jobb! Tänk att tjej som gick ut gymnasiet i juni får jobb efter ett halvår, när det för min egen del inte är löst än! Men jag är så glad för Linn, för de unga behöver komma in i systemet och få lära sig hur det är att gå till ett arbete varje dag, att träffa arbetskamrater, att tjäna egna pengar, att lära sig hushålla med sin lön, att betala för sig hemma, att få en normal dygnsrytm.

För egen del är rytmen bättre den här veckan. Jag har bestämt mig för att det räcker att vara på jobbet klockan åtta och går upp ungefär kvart över sex. Igår kväll hoppade jag i säng vid 22.30-tiden efter att ha sett kvällens TV-program, Anno 1790. Klockan 23 hade jag släckt. Klockan 23.03 sov jag.

En rolig grej att se fram emot i veckan är julbordet vi ska äta på lördag på Scandic Nord. Där jobbar/jobbade en före detta kollegas man som kock och julborden där är toppenfina! Betalar gör jag med vouchern jag vann i våras genom att delta i en bloggtävling där man skulle skriva om en hotellupplevelse. Jag fick ju tyvärr inte använda vouchern när jag skulle betala hotellvistelsen i somras i Stockholm, men nu blir det av – jag har kollat i förväg, för säkerhets skull. God mat har de på Scandic, men jag tänker nog inte bo på nåt Scandichotell igen.


Äntligen ska denna utnyttjas! 

                                                                                                                                                     *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Onkologen
Dags för första cytostatikabehandlingen. Dessförinnan ska en port-a-cath sättas in. Väntar på tid till venportmottagningen, men inget händer. Jag ringer – och det visar sig att det inte har kommit någon remiss från onkologen. Efter fem (!) telefonsamtal till onkologen och till venportmottagningen, lyckas jag få en tid, i sista minuten, dagen före första cytostatikabehandlingen.

Man ska vara frisk och stark för att kunna vara sjuk, har någon sagt. Man ska orka att ordna saker själv, alltså. Ska det vara så?

På onkologen finns inte heller någon som helst kontinuitet, trots att den första sköterskan jag träffar säger att högst två sköterskor ska man behöva träffa. Jag träffar fem sköterskor under mina sex cytostatikabehandlingar… Den sista av dem är Lina Escobar som jag träffar två gånger. Ett stort fång rosor till henne, hon är en pärla! Där kan vi tala om empati och gott omhändertagande! Lina Escobar är den enda som kollar blodtrycket, vad jag kan minnas. Jag vet inte om man ska göra det, men det känns som att det är viktigt när man får cytostatikagifter i sig…

Jag får även fel information angående svininfluensavaccin. Jag tog den första sprutan på mitt jobb och frågar om jag kan få den andra sprutan här. Jo då, det ska gå bra, får jag till svar. Men det visar sig vara fel, det finns inte en chans att ta sprutan på onkologen, det ska man göra på det ställe där man tog den första. Men det var bara det att jag inte kunde göra så eftersom det var ett engångstillfälle på jobbet. Tur igen att primärvården och husläkare fungerar, för där får jag hjälp.

Under strålbehandlingen sedan vill jag ha ett extra läkarbesök för att kunna försäkra mig om att jag kan åka utomlands efter avslutad behandling. Före behandlingen den gången säger sköterskan att hon ska ordna en tid och sätter igång behandlingen. Efter behandlingen kommer hon in och säger att jag inte behöver någon läkarkonsultation, jag kan åka ändå, jag kan ju sitta i hotellobbyn medan de andra solar! Oförskämt! Som tur är finns det även trevliga sköterskor där och jag får dessutom en läkartid.

Ny knöl
Efter att ha hittat en ny knöl i somras, och fått remiss till mammografin från onkologen, får jag vänta på tid till mammografin länge. Z har redan hunnit hjälpa mig att ordna en tid på Sophiahemmet när det plötsligt dyker upp en tid här i Uppsala dagen därpå! Även på provsvar får jag vänta länge. Jag går till min husläkare i ett annat ärende och hon kan ge mig ett besked drygt en vecka innan jag får svar via onkologen. Jag har då ringt till onkologen upprepade gånger men får inte något besked, svaret har inte kommit, får jag veta. Men husläkaren kan ju hitta svaret och ge mig besked… Primärvården har återigen den fungerande vården! Till slut kommer svaret, med B-post…

Jag är mycket missnöjd med det bemötande och omhändertagande jag har fått. Jag ifrågasätter kompetensen på vissa håll, omhändertagandet och kontinuiteten i cancervården på Akademiska sjukhuset.

Vad gäller kontinuiteten verkar den i alla fall fungera ganska bra för andra patienter som jag känner till, till exempel ett fall där patienten är en känd och viktig person i samhället. Jag får en otäck känsla av att man gör skillnad på patienter, att en vanlig patient som dessutom har ett utländskt namn, kanske inte får samma omhändertagande…

Kontinuitet är oerhört viktigt i all vård, för alla patienter och för en cancerpatient i synnerhet. En cancerpatient är fruktansvärd rädd, känslig, utsatt, i en ny situation i livet och helt i händerna på personalen. Patienten behöver allt stöd av läkare och sköterskor som som är väl bekanta med dem de vårdar. Trygghet och förtroende skapas genom igenkännande och kontinuitet.

Jag hade turen att få komma till Alfta-rehab under en vecka och träffa andra bröstcancerpatienter. De pratade alla om ”sin onkolog” – jag har inte en egen onkolog, jag träffar sex (!!!) stycken under min behandlingstid på onkologen, kommer inte ens ihåg namnen på alla….

Men, det allra, allra värsta som hände mig var ju förstås att jag fick fel besked. Det är någonting som bara inte får hända! Jag tror ingen människa kan gå igenom något sådant utan att få bestående psykiska men. Det är någonting som du aldrig någonsin kan glömma. Minnet kanske bleknar med tiden, men ögonblicket finns alltid där och kommer brutalt upp till medvetandet då och då…

Som du förstår har jag fått kämpa, ordna saker och ting själv hela tiden, fixa tider, fråga efter anvisningar och information, ta emot oförskämda kommentarer och allt detta när jag varit sjuk, allvarligt sjuk, och gått igenom tuffa behandlingar, varit rädd, skör, orkeslös.

Om du har orkat läsa så här långt hoppas jag att du kanske har fått en liten uppfattning om hur det kan gå till när en cancerpatient omhändertas på Akademiska sjukhuset.

Jag har inte gjort någon HSAN-anmälan, och det är nog lika bra det, eftersom ändringen av patientsäkerhetslagen inte längre gör det möjligt att ”pricka” en enskild person och det är jag egentligen inte ute efter heller.

Men, eftersom jag anser att det felaktiga beskedet jag fick om icke cancer/cancer inte bara beror på bristande kompetens, utan även till stor del på rutinerna på kirurgen ska jag nog så småningom försöka samla krafter till en anmälan ändå. För någonting måste man kunna göra för att förhindra att sådana här misstag sker igen.

Min mardröm nu är förstås att jag ska få återfall eller metastaser. Hur blir det då, hur fungerar vården, hamnar jag i samma helvete igen i så fall? Orkar jag vara på min vakt och ha koll på allting? Behöver jag det? Ska jag inte kunna få bli väl omhändertagen och kunna lita på att personalen kan sitt jobb och att vårdens rutiner fungerar väl?

Rippe, januari 2011

Read Full Post »

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Dags för återbesök och besked
Z och jag kliver nervösa in på kirurgmottagningen och träffar en tredje kirurg på den här resan, Anders Olsson. Han talar om för mig att allt ser bra ut, det är inte cancer! Vilken lättnad, vilken lycka, helt otroligt, jag var säker på att jag hade drabbats av cancer!

Han undersöker såren, tre stycken, en från lymfan och de två efter de bortopererade knölarna.

Vi har planerat en resa till Turkiet och han önskar oss trevlig resa.

Ut därifrån, mot stan för att fira. SMS, telefonsamtal på vägen, till barnen, vänner, jobbet, alla jublar. Vi sätter oss på en uteservering, det är en varm skön augustieftermiddag. SMS:en bara strömmar in, telefonen ringer hela tiden, alla vill gratulera. Trötta och omtöcknade skiljs vi sen åt och åker hem. Jag sitter bara hemma, helt borta i huvudet, är detta sant? Jag är frisk!

Morgonen därpå
Jag väcks av att telefonen ringer.

”Hej, det är Anders Olsson, hur är det?”

En tiondels sekund hinner jag tänka:

”Varför i helvete ringer han till mig, han har väl ingen anledning?”

Jo, det har kommit ”mer information”, kan vi komma dit idag kl 14? Jag försöker fråga, han svarar inte, han har inte pappren framför sig just nu. Jag säger att Z har tagit ledigt senast igår för min skull, hon jobbar i Stockholm, hon kan inte ta sig hit nu igen, jag kommer ensam. Man kunde nästan ta på tystnaden i andra änden. Jag ringde ändå till Z, hon skulle ta första bästa tåget till Uppsala, den ängeln.

När vi kommer in har jag onda aningar och undrar vad det kan vara, beskedet kan de ju inte ändra, han hade ju pappret i sin hand, de kanske ska behandla i alla fall för säkerhets skull?

Väl inne ser vi att bröstsköterskan ska vara med. Jaha, då blir det alltså behandling, det är ju hon som ordnar sånt.

Och behandling blir det – för jag har cancer i alla fall!!! Den där informationen som nu har kommit fram visar sig vara provsvar på den knölen som jag från början sökte för. Samtidigt (!) som vi satt hos honom dagen innan pågick bröstronden och där satt patologen med, med mitt provsvar… Beskedet jag fick dagen innan gällde den andra, lilla knölen som upptäcktes i ultraljud.

Ja, vad gör man, hur beskriver man ett chocktillstånd? Jag vet inte, golvet under mig försvinner. Min första tanke är hur ska jag någonsin kunna berätta detta för mina barn, de som igår, efter en även för dem olidligt lång och nervös väntan, var så lyckliga och lättade över beskedet?

Z, som själv arbetar inom vården, ifrågasätter deras rutiner, hur är det möjligt att sånt här händer? Bröstsköterskan talar om att om jag vill, kan jag anmäla dem. Z påpekar att det första som ska göras är att de går igenom sina interna rutiner. Därefter ska jag som är drabbad få reda på vad som har brustit och vad de tänker göra så att det inte händer igen. Hon kräver ett möte dit jag kallas, efter att de har gått igenom händelsen. Kirurgen lovar att så ska ske.

Vi går tysta därifrån, nya SMS, nya telefonsamtal. Ilskan växer. Vad är det för en fullständigt inkompetent kirurg som inte kan läsa i journal och se att jag hade TVÅ knölar? Och, framför allt, när han undersöker såren, inte ens då fattar att det är TVÅ operationssår- men bara ETT provsvar. Att kastas på det här sättet mellan först rädsla och ovisshet, sedan glädje och lycka och slutligen rädsla och förtvivlan igen är mer än man kan stå ut med!

Förklaring?
Jag får tid hos onkologen efter en månad och samma dag ska vi träffa Anders Olsson och hans chef Fredrik Wärnberg och förhoppningsvis få veta vad de har kommit fram till.

Men mötet ger inte mycket. Våra krav var ju att de skulle ändra på sina rutiner vad gäller tid för återbesök, att det inte sker före bröstronden. Det går inte att ändra. Ibland dröjer provsvaren länge, men patienten ska inte behöva vänta alltför länge på återbesök, är förklaringen. Patienten ska alltså hellre ränna där flera gånger?  Det tror jag inte någon patient vill!

I mitt fall borde jag ha kunnat få återbesökstiden EN dag senare när ronden hade hunnit bli klar.

Jag ifrågasätter även kontinuiteten. Hade jag haft en och samma kirurg hela vägen i stället för en före operationen, en annan som opererade och en tredje efter operationen, tror jag inte detta hade hänt. Jag får medhåll, men det går inte att få sådan kontinuitet på grund av att det är så mycket annat kring mottagning, operationer, akutverksamhet. Alltså, inget kan göras för att undvika sådana här misstag. Men detta kan ju hända igen! Någon Lex Maria–anmälan är inte heller aktuell. Dokumentationen i journalen från detta möte är mycket knapphändig:

”Vi går igenom vad som hänt och logistiken kring bröstrond och mottagningsbesök. Patienten och hennes väninna är förstås missnöjda med att informationen blir felaktig vid första besöket.”

Kommentera gärna! I morgon kommer sista delen!

 

Read Full Post »

Older Posts »