Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘avtryck’

Ett inlägg om denna soliga fredag, veckan som kommer, högtidsdagar och synpunkter.


 

Glass 88an

Jag har fortfarande kvar nån 88:an i frysen från förra året också. Tyvärr är det inte min favoritglass. Det är väl därför den är kvar…

Ytterligare en dag med sol. Och dessutom fredag. Inte för att det spelar mig nån större roll vilken dag det är, men igår blev det bestämt att Fästmön kommer till mig. Yngsta bonussonen ska till sin pappa i två veckor nu och äldsta bonusdottern, som är hemma på sommarlov, torde inte behöva nån barnvaktning. För min del blir det bättre ordning när Anna är här, så man kan säga att Toffelvaktning behövs, utan att gå närmare in på vad det innebär. Jag gillar inte att klänga på nån, att vara beroende, men isolering hjälper inte heller.

Det är en dag som gjord för glass! Eller bär… Jag ska låta Tokerian öppna och packa upp varor, men sen pinnar jag över för att inhandla förnödenheter till helgen. Två paket vaniljglass ligger redan i frysen, inköpta på extrapris för fem kronor styck. Kanske kan några bär få följa med mig hem idag. Och så nånting som vi kan äta till middag.

Anna jobbar administrativt några dar den här veckan. Idag slutar hon ganska tidigt, så jag åker och hämtar henne. Gissningsvis blir det den vanliga väsk- och fraktcirkusen därefter, men jag hoppas också att vi kan göra nån liten utflykt om det fina vädret håller i sig. Jag har varit alldeles för dålig på att gå ut den här veckan och jag behöver både ljus och frisk luft. Vi får se vart det bär hän. Helgen ligger blank framför oss även om idéer finns. Enligt väderappen ska det bli varmt. Nåt regn är inte i sikte förrän söndag.

Nudlarna ätes förslagsvis med sked och gaffel. UppsalaTidningen är gratis.

Nudelmiddagen hann sväljas innan mamma ringde.

Igår ringde mamma just som jag svalt sista tuggan av min nudelmiddag. Jag hade tänkt ringa senare, men hon förekom mig. Det som nu är på tapeten är inte längre perkolatorn utan 80-årsdagen. Det var exakt en månad dit igår. Jag har föreslagit en utflykt till annan ort i Östergötland under själva Högtidsdagen – om jag får lov att åka ner några dar trots att jag är livegen. Mamma vill nämligen inte vara hemma och hon vill inte bli firad annat än av mig. Tyvärr är det inte så lätt eftersom det är väldigt begränsat vad min ekonomi tillåter. Bara bensinen kommer att gå på närmare en tusing. Dessutom är jag inte i toppform för firande. Men självklart vill jag göra nåt fint och bra för min mamma på hennes 80-årsdag! Jag har nån idé om present som jag la fram igår. Inte världens roligaste, men nåt som skulle vara bra för både henne och mig.

Innan det ska firas 80-årsdag ska det firas midsommar – och det redan nästa vecka! Fast nåt större firande blir det inte här. Anna har fått ändrat schema IGEN och nu jobbar hon visst kväll både midsommarafton och midsommardagen. Att käka sill och dricka snaps klockan 21 känns inte så lockande. Nåja, det som är bra är storhelgstillägget som hon torde märka i lönekuvertet.

Nästa vecka händer inte så mycket heller, mer än att det, som sagt, blir midsommar. Anna är kanske här, men jobbar förstås mycket som vanligt. Jag ska klippa mig på tisdag kväll. Det ska bli skönt, för jag blir så varm av håret trots min korta frisyr. Annars är jag rätt nöjd med frisyren just nu, trots att den inte är lika kort som tidigare.

Vännen A har signalerat att hon tänkte titta in nån kväll efter jobbet för en liten inspektion, tror jag. Det är alltid trevligt med vänbesök!

Hallon o blåbär med mjölk

Bär piggar upp! Och snart kanske jag kan plocka blåbären gratis i skogen i stället för att köpa dem dyrt på Tokerian.

Livet känns lite torftigt just nu. Jag städade igår, men det kan jag inte göra varje dag. Inte blev jag mycket piggare heller av att leka rörmokare igen före läggdags. (Jag får fan inte ordning på handfatet i badrummet!) Det torftiga blir mer påtagligt sommartid – av olika skäl, inte bara det att jag inte kan åka på nån semester som alla andra (det är jag van vid att inte kunna). Jag känner mig understimulerad, men började läsa mitt recce-ex av en ny thriller igår och DET är ju alltid roligt. Det gäller att finna på saker som håller såväl modet uppe som intellektet alert, vilket inte är det lättaste alltid. Men glass och bär, har jag hört, är alltid bra och uppiggande, även om det finns människor som tycker att jag lever ett slösigt liv när jag äter sånt. Det får mig att undra vilka liv dessa människor själva lever när de har så många synpunkter på mig och hur jag lever… Det är nämligen inga vänliga och omtänksamma synpunkter, utan ganska elaka och oförskämda. Men det är väl meningen att orden ska göra ont och illa. Det kanske skulle behövas en och annan glass där. Eller nåt bär.

En trevlig helg önskar jag alla trevliga! Glad blir jag för ett avtryck i kommentarsfältet innan du flaxar vidare. Du behöver inte skriva en roman eller självbiografi, det räcker med ett hej och en hälsning.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om en ängel och te.


Det är så märkligt.
Jag har haft oväntat besök… En ängel kom förbi utanför mitt köksfönster. Tyvärr stannade ängeln bara en kort stund, men tillräckligt länge för att göra avtryck av sina vingar mot rutan. Se själv!

Änglavingar på fönstret

Änglavingar på fönstret.


Nästa gång
ska jag vara bättre förberedd och koka te. The best tea in the world. Såväl teet som burken är en gåva från älskade Fästmön.

The best tea in the world teburk

The best tea in the world – en gåva från Anna.


I kväll får jag dricka te ensam.
Ängeln kom, gjorde sitt avtryck, och vände om. Som många änglar gör.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lördagsinlägg före promenaden.


Tro det eller ej,
men trots att jag var uppe till klockan två vaknade jag runt halv åtta. Naturligtvis för att iPhonen brummade till. Jag måste börja sätta den på stör ej under vissa timmar! För just idag hade jag tänkt mig en sovmorgon. Nåja, nu är jag uppe och konstigt nog känner jag mig inte särskilt trött. Än.

Har inga större planer för dagen, men ett och annat jobb ska sökas. Jag gav mig ju lite ledigt på den fronten igår efter veckans alla nej och bakslag. Inte helt ledigt, men lite. Jag granskade min sammanställning av sökta jobb och besked och funderade lite över den. Nästa vecka blir det ju rapportering till Arbetsförmedlingen för första gången och jag känner mig väl förberedd. Frågan är om Arbetsförmedlingen är lika beredd.

Mest laddar jag för dagens promenad. Jag tror att jag ska förutsätta mer nederbörd och ta mina grova skor utan hål i för säkerhets skull. Utsikten från ett av fönstren i vardagsrummet ger blandade budskap – blött på marken, en himmel som kan bli både blå och grå

Utsikt från vardagsrumsfönstret

Blandade utsikter…


Jag känner hur bra jag mår
av mina promenader! Ljus, frisk luft och rörelse – samtidigt som (kamera)ögat stimuleras av höstens fantastiska färgfyrverkeri. Men naturligtvis kan jag inte gå särskilt fort. Skönt i alla fall att hälsporren är bättre – jag var rädd att den skulle bli kronisk. Ett och ett halvt års problem är snudd på kroniskt, men inte helt. Nej, nu är det ledbandet i min friska fot, hål-foten, kallade efter mitt feltramp. Har god lust att stämma nån, frågan är vem..? Gatukontoret? Trafikverket?

Igår fick jag brev från min bank. Detta föranledde att jag på kvällen, via nätet, bokade en telefontid med min personliga bankman. Tyvärr verkar min favorit Göran inte längre vara kvar. Han är nämligen lika galen som jag och vi klickar verkligen! Nu ska jag bli uppringd av en kvinna på tisdag eftermiddag. Inget att oroa sig för, det handlar om försäkringar som är tecknade via banken. Men jag vill ha ordning på mina grejor!

Har börjat planera lite för nästa vecka eftersom det är en hel del som måste göras då. Jag behöver städa – åtminstone lite sådär – och bädda rent. En maskin med blått måste tvättas. Rapporteringen till Arbetsförmedlingen måste jag avsätta rejält med tid för. Och sen ska det packas för avfärd norrut nästa helg – vägbeskrivning och annat måste kollas av innan. Det ska bli så roligt att komma iväg hemifrån en stund, om en bara för en helg!

Snart ska Clark Kent* till doktorn också, det vill säga han ska in för sin årliga hälsoundersökning/service samt byte till vinterkängor. Det hela beräknas landa på över runt 2 500 spänn, om jag har fått korrekta förhandsuppgifter. Jag har lagt undan pengar till detta, för årsservice på bilen är inget jag gör avkall på! Men frågan är om jag inte måste ”låna” av dessa pengar och i stället delbetala serviceräkningen via mitt plastkort på Märkesverkstan. Jag hatar verkligen delbetalningar, men vad gör man?

Bilar

Meh… det här är ju inte nån bild på min bil…


Jag ska nog sätta lite fart nu
och trycka in linserna och borsta tanden. Frukost och dusch får det bli när jag kommer hem igen idag. Jag måste tvätta håret och det är ingen idé att göra före promenaden om den blir blöt, så att säga.

Hoppas din lördag blir givande, på ett eller annat sätt! Som vanligt blir jag glad om du lämnar avtryck i form av några ord i en kommentar!


*Clark Kent = my knight in shining armor, min älskade bil-man


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan kluckar av skratt så alla dubbelhakorna hoppar – åt människors ädlare baksidor. Finska, sådana sidor.


Det jäser i Lovisa kyrka utanför Helsingfors.
Och kanske är det inte bara så varmt i kyrkan att saker och ting jäser. Det har visat sig att rumpor sätter avtryck i bänkarna. Lovisa kyrka har renoverats sen 2008. Som en del i detta målades bänkarna om 2011. Allt var frid och fröjd (?) i Guds hus fram till förra året. I samband med en konsert som drog fullt hus släppte färgen från bänkarna – för att fastna på kyrkobesökarnas baksidor. Kläderna fulla med linoljefärg i grönt blev resultatet. Och i bänkarna fanns rumpavtrycken kvar. Hög temperatur och luftfuktighet misstänks ligga bakom rumpavtrycken.

Så beslutade kyrkorådet att bänkarna skulle målas om. Men kom liksom inte till skott – man ville ju vara säker på att den färg man valde var mer beständig än den som fastnat på folks rumpor. Dessutom tyckte kyrkorådet att en bänk med rumpavtryck skulle vara kvar.

Ett hån av Guds hus och det heliga rummet!

ansåg en grupp. Och så var friden störd.

Den här månaden börjar ommålningen av kyrkans bänkar, men en bänkrad sparas i väntan på kyrkorådets beslut i juni. Så är du snabb kanske du hinner dit och kika. På rumpor som har gjort avtryck i kyrkan. Rumpnissar?

jeansbak
Ingen svart bak, men en jeansbak. Utan linoljefärg.


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Efter att ha gett upp tanken på att inhandla en röd ros till min älskade gav jag mig iväg med enbart ett paket och ett kort samt det jag inhandlade på ICA Solen. Kön till blommorna där jag stannade på vägen hem från jobbet gick nämligen över halva Stormarknaden. Hade jag ställt mig i den skulle jag möjligen ha varit framme till frukost. Nu landade jag i Himlen strax före klockan 18.

Anna bjöd på grillad kyckling med tillbehör, tända ljus och mjölk i vinglasen. Familjen hade redan ätit, men det var kul att ändå få träffa alla i kväll. Det blir för lite av det! Linn har jag inte sett på flera veckor, känns det som! Hon var ju kattvakt på Morgonen i helgen när jag var i Himlen.

Hon är väl bara sötast?!


Till dessert mumsade vi kladdkaka
med grädde och chokladhjärtan och jag åt så jag fick ont i magen och blev tvungen att pausa på soffan emellan. Frida berättade mycket om en person som hon känner som jag var väldigt nyfiken på, men nåt foto har jag ännu inte fått se…

Vännen Jerry hade lämnat en fin nyckelring från London till mig. Jag blev så glad att han tänkte på mig!

I love London!


Timmarna gick alldeles för fort
och det blev dags att vända hemåt igen. Upptäckte då att det hade snöat massor sen jag kom! Det tog tio minuter att borsta bort snön från bilen. Det var sån där tung snö, kramsnö. Hemvägen gick i krypfart och helljuset var knappt att tänka på att använda, för då såg man noll och intet framåt.

Jag är så glad och tacksam att Anna, ”barnen” (de flesta är ju knappast barn, längre…) och Jerry finns i mitt liv! Ni är guld!

I morgon väntar nya äventyr. På förmiddagen först en avstämning med prefekten och så på kvällen, ett möte med den person jag helst av alla vill träffa just nu: Annika Östberg. Och så Anna och Fatou, förstås, för vi ska gå på en föreläsning med Annika! 😛

Hjärtor till er alla, även alla ni gulliga som läser min blogg och särskilt till er som lämnar avtryck i form av kommentarer här!

Hjärtor till er alla!

Read Full Post »

Idag är det den sista fredagen jag jobbar här. Det känns… jag vet inte hur det känns. Mentalt har jag förberett mig för det här ”avskedet” sen jag började jobba efter nyår. Jag har medvetet skärmat av mig från kollegor, för det är just den biten som gör mest ont i skrivande stund. Jag kom nämligen hit ganska skadeskjuten och med den erfarenheten att kollegor är såna som går bakom ryggen för att sen, när man minst ana det, hugga till i samma kroppsdel –  i gott samarbete med en chef som först utnyttjar en maximalt för de kunskaper man har, sen förgiftar en som en orm. Jaa, jag har jobbat i Paradiset både en och två gånger. Den första gången blev jag utdriven för att jag hade kunskaper som kunde ställa till besvär, den andra gången därför att jag har blivit bortvald och överträffad. Och vilken stjärna det sen är! I will say no more. Men jag vet att jag ska sakna alla snälla här, alla varma människor som nånstans har anat min nöd och försett mig med bröd – literary spoken – i de svåraste stunder.


Träden runt omkring var också en tröst i svarta stunder! Jag älskar nämligen att fota träd!


Det klart att jag lär sakna arbetet som sådant också!
Det har varit otroligt stimulerande för intellektet att jobba i en akademisk miljö! Och nånstans kan jag ångra att jag aldrig sökte den där forskarutbildning och ägnade mig åt det område som ligger mig varmast om hjärtat – litteraturen. Nej, jag var dum nog att nöja mig med en kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne – och sen fick jag jobb i Stadens sandlåda. Det var där jag grävde och grävde och grävde tills jag en dag inte var välkommen längre. Alla år jag har grävt i den sanden suddades ut av en våg som kom och gick. Men livet fortsatte ändå.

Vi människor tror så ofta att vi gör avtryck bara genom att vara i ett sammanhang. Det är fel. Det tar nån vecka eller två, sen är vi glömda. Vi passerar  – och passeras av – dem vi hade intill oss utan att visa nåt som helst igenkännande.  Jag upplevde det tydligt och klart under en begravning jag bevistade i början av hösten. Vi är de bortglömda.  Vi är också lite… paria.


Det här trädet har mött mig på mitt datorskrivbord varje dag. 


Och det är också ett av flera skäl till att jag startade den här bloggen!
För att mina ord för alltid ska finnas i cyberspace även när jag inte finns eller blir ihågkommen. Mina ord är skrivna i evighet, vilket väl alltid retar gallfeber på nån… Samtidigt önskar jag att mina ord också har gett och ger en viss tröst och ett visst hopp till andra. Inte bara skadeglädje att se Tofflan som en gubbe med rund botten slås ner för att resa sig igen, gång på gång. Du vet, jag består av en del gamla soldatgener, en del gammalt bergatroll och såna har man inte ihjäl i första taget.

Idag väntar en lunch med L som jag har lärt känna här och som jag tror att jag hade kunnat ha väldigt roligt med om jag hade varit kvar. En underbar och ganska rå humor döljer sig nämligen under den väna ytan, liksom ett mod. Ett mod att våga göra nåt för nån vars liv i en sekund blev totalsvart.

I kväll ska jag hämta Fästmön efter jobbet klockan 21. En härlig jobbarhelg väntar henne med kvällsjobb idag, samt lördag och söndag från 12 till 21. Tuffa pass!  Vi rundar av kvällen med ost och kex och vin, lite lagom att sova på till lördag morgon.

Read Full Post »

Older Posts »