Bodyparts den 1 februari 2015

Ett kroppsligt inlägg.

---

 

I det här livet tycks bara den med vassa armbågar lyckas. Mina armbågar är inte vassa, men på vänster arm har jag fått en extra ”knöl”. Kan ju vara bra att ha om man krossar den andra, till exempel. Annars vet jag inte riktigt vad jag ska ha den till…

Armbåge med extraknöl att ha i reserv.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vårtfri behandling #8

I serien Vårtfri testar jag det svindyra vårtmedlet med samma namn. Läs om pris etc här, om behandling nummer två här, om behandling nummer tre här, om behandling nummer fyra här, om behandling nummer fem här, om behandling nummer sex här och om behandling nummer sju här.

Bara ett par behandlingar kvar…

Dags för den åttonde behandlingen i kväll. Jag duschade, pillade lite med insidan av nagelsaxen och duttade i medel. Där vårtan har varit har huden flagat av. I mitten syns en mörk prick – eller så är det ett tomt hål. Om det är en mörk prick kan det vara roten och då är det viktigt att fortsätta behandla. Jag ser ju ganska dåligt, så jag kan inte avgöra. Tar det säkra före det osäkra.

Det gör i alla fall inte ont när jag trycker på stället och det känns inte längre som om det är nån liten knöl där. Inte heller svider det, trots att skinnet flagar.

Jag kör på ett par behandlingar till, så får vi se om det är en mörk prick = rot till vårtan eller bara ett tomt hål…

To be continued…

Livet är kort.

Read Full Post »

Vårtfri behandling #2

I serien Vårtfri testar jag det svindyra vårtmedlet med samma namn. Läs om pris etc här!

Behandling nummer två.

OK, första gången jag provade Vårtfri var i fredags. Man ska helst behandla en dag i veckan, samma veckodag, men man kan prova nån dag tidigare ifall man inte har möjlighet på vanlig dag. Nu gjorde jag alltså ett avsteg från behandlingsplanen med två dar och det kanske får konsekvenser…

Jag är fortfarande inte säker på att det är en vårta jag har under högerfoten, men det skadar ju inte att testa. Det är svårt att se och är det en vårta så är den mest inåtvänd. Det känns en tydlig liten knöl under huden, en knöl som gör förbaskades ont. Den ömmar, alltså.

Efter kvällens dusch skrapade jag vårtan med insidan av en sax, enligt instruktionerna. Man ska alltså inte fila på vårtan, för det kan göra ont. När vårtan kändes mjuk och jag hade fått ett litet hål i den hårda huden duttade jag i Vårtfri. Det gjorde inte ont eller sved som vanligt vårmedel gör. Vårtan känns mjuk och huden är lite flikig.

I instruktionerna står också att man ska hålla vårtan mjuk genom att smörja den varje dag. Jag smörjer mina fötter varje kväll med CCS fotcreme, men ändå tycker jag att vårtan har känts hård under dagarna sen första behandlingen.

To be continued…

Read Full Post »

Gott slut på 2011 – och Ett Gott Nytt 2012!

Det här året har inte precis varit mitt bästa. Jag hade ett delmål som jag lyckades uppfylla. Jag fick förhoppningar… som sen grusades. Snart har mitt helvete pågått i tre år. Tre jävla år förstörda. Egentligen är det längre tid eftersom det föregicks av trakasserier och kränkningar dagligen.

Jag vill tro att 2012 blir ett bättre år. Eller snarare, det kan knappt bli mycket sämre. Men det kan det! Det allra värsta som kan hända är att jag förlorar min familj och mitt hem – det är mina största rädslor.

Lite grann är jag nog som en sån där leksaksgubbe med rund botten, en sån som man petar omkull gång efter annan men som aldrig riktigt faller. Men jag ser mig faktiskt också lite som en amaryllis – fast inte lika snygg, dårå.

Amaryllisen jag fick av Fästmön dan före julafton.

Jag fick en amaryllis av Anna dan före dopparedan. Det är ett enkelt, men vackert arrangemang där blomman är satt i mossa i en glasvas. Ibland känns det som om jag är den där knölen i glasvasen. Knölen som vill upp, upp…

Igår fick jag årets andra amaryllis, av mammas kusin Barbro. Hon har drivit upp den själv. Eller dem. För det är två.   Barbro har drivit upp dessa amaryllisar själv. 

Jag försöker att vara lik en amaryllis. Att växa och växa för att sen blomma. Naturligtvis blir jag aldrig lika vacker som blomman som sen exploderar. Men nån gång, nån gång vill jag tro att det är min tur att… lyckas?

Det är inte så att jag tror på mirakler längre. Jag tror på tur och kontakter och idoga försök. Vissa dar vet jag att jag inte orkar, vissa dar vill jag bara lägga mig ner och ge upp, helst dö. Men jag har insett att det finns människor runt omkring mig som bryr sig, som tycker om mig som jag är – med fel och brister – och som jag duger för. Och de lyftter mig! Var och en på sitt sätt. Ett varmt TACK till alla er!

Slutlingen önskar jag alla läsare ett gott slut på det gamla året och ett riktigt gott nytt år! Och du som ska smälla av raketer i kväll – var försiktig, för fan!!! Akuten är ingen roll plats att vara på en nyårsafton! /Morsan Tofflan

Read Full Post »

Rippes story: Cancervården vid Akademiska sjukhuset – en resa genom det omänskliga??? Del 4

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Onkologen
Dags för första cytostatikabehandlingen. Dessförinnan ska en port-a-cath sättas in. Väntar på tid till venportmottagningen, men inget händer. Jag ringer – och det visar sig att det inte har kommit någon remiss från onkologen. Efter fem (!) telefonsamtal till onkologen och till venportmottagningen, lyckas jag få en tid, i sista minuten, dagen före första cytostatikabehandlingen.

Man ska vara frisk och stark för att kunna vara sjuk, har någon sagt. Man ska orka att ordna saker själv, alltså. Ska det vara så?

På onkologen finns inte heller någon som helst kontinuitet, trots att den första sköterskan jag träffar säger att högst två sköterskor ska man behöva träffa. Jag träffar fem sköterskor under mina sex cytostatikabehandlingar… Den sista av dem är Lina Escobar som jag träffar två gånger. Ett stort fång rosor till henne, hon är en pärla! Där kan vi tala om empati och gott omhändertagande! Lina Escobar är den enda som kollar blodtrycket, vad jag kan minnas. Jag vet inte om man ska göra det, men det känns som att det är viktigt när man får cytostatikagifter i sig…

Jag får även fel information angående svininfluensavaccin. Jag tog den första sprutan på mitt jobb och frågar om jag kan få den andra sprutan här. Jo då, det ska gå bra, får jag till svar. Men det visar sig vara fel, det finns inte en chans att ta sprutan på onkologen, det ska man göra på det ställe där man tog den första. Men det var bara det att jag inte kunde göra så eftersom det var ett engångstillfälle på jobbet. Tur igen att primärvården och husläkare fungerar, för där får jag hjälp.

Under strålbehandlingen sedan vill jag ha ett extra läkarbesök för att kunna försäkra mig om att jag kan åka utomlands efter avslutad behandling. Före behandlingen den gången säger sköterskan att hon ska ordna en tid och sätter igång behandlingen. Efter behandlingen kommer hon in och säger att jag inte behöver någon läkarkonsultation, jag kan åka ändå, jag kan ju sitta i hotellobbyn medan de andra solar! Oförskämt! Som tur är finns det även trevliga sköterskor där och jag får dessutom en läkartid.

Ny knöl
Efter att ha hittat en ny knöl i somras, och fått remiss till mammografin från onkologen, får jag vänta på tid till mammografin länge. Z har redan hunnit hjälpa mig att ordna en tid på Sophiahemmet när det plötsligt dyker upp en tid här i Uppsala dagen därpå! Även på provsvar får jag vänta länge. Jag går till min husläkare i ett annat ärende och hon kan ge mig ett besked drygt en vecka innan jag får svar via onkologen. Jag har då ringt till onkologen upprepade gånger men får inte något besked, svaret har inte kommit, får jag veta. Men husläkaren kan ju hitta svaret och ge mig besked… Primärvården har återigen den fungerande vården! Till slut kommer svaret, med B-post…

Jag är mycket missnöjd med det bemötande och omhändertagande jag har fått. Jag ifrågasätter kompetensen på vissa håll, omhändertagandet och kontinuiteten i cancervården på Akademiska sjukhuset.

Vad gäller kontinuiteten verkar den i alla fall fungera ganska bra för andra patienter som jag känner till, till exempel ett fall där patienten är en känd och viktig person i samhället. Jag får en otäck känsla av att man gör skillnad på patienter, att en vanlig patient som dessutom har ett utländskt namn, kanske inte får samma omhändertagande…

Kontinuitet är oerhört viktigt i all vård, för alla patienter och för en cancerpatient i synnerhet. En cancerpatient är fruktansvärd rädd, känslig, utsatt, i en ny situation i livet och helt i händerna på personalen. Patienten behöver allt stöd av läkare och sköterskor som som är väl bekanta med dem de vårdar. Trygghet och förtroende skapas genom igenkännande och kontinuitet.

Jag hade turen att få komma till Alfta-rehab under en vecka och träffa andra bröstcancerpatienter. De pratade alla om ”sin onkolog” – jag har inte en egen onkolog, jag träffar sex (!!!) stycken under min behandlingstid på onkologen, kommer inte ens ihåg namnen på alla….

Men, det allra, allra värsta som hände mig var ju förstås att jag fick fel besked. Det är någonting som bara inte får hända! Jag tror ingen människa kan gå igenom något sådant utan att få bestående psykiska men. Det är någonting som du aldrig någonsin kan glömma. Minnet kanske bleknar med tiden, men ögonblicket finns alltid där och kommer brutalt upp till medvetandet då och då…

Som du förstår har jag fått kämpa, ordna saker och ting själv hela tiden, fixa tider, fråga efter anvisningar och information, ta emot oförskämda kommentarer och allt detta när jag varit sjuk, allvarligt sjuk, och gått igenom tuffa behandlingar, varit rädd, skör, orkeslös.

Om du har orkat läsa så här långt hoppas jag att du kanske har fått en liten uppfattning om hur det kan gå till när en cancerpatient omhändertas på Akademiska sjukhuset.

Jag har inte gjort någon HSAN-anmälan, och det är nog lika bra det, eftersom ändringen av patientsäkerhetslagen inte längre gör det möjligt att ”pricka” en enskild person och det är jag egentligen inte ute efter heller.

Men, eftersom jag anser att det felaktiga beskedet jag fick om icke cancer/cancer inte bara beror på bristande kompetens, utan även till stor del på rutinerna på kirurgen ska jag nog så småningom försöka samla krafter till en anmälan ändå. För någonting måste man kunna göra för att förhindra att sådana här misstag sker igen.

Min mardröm nu är förstås att jag ska få återfall eller metastaser. Hur blir det då, hur fungerar vården, hamnar jag i samma helvete igen i så fall? Orkar jag vara på min vakt och ha koll på allting? Behöver jag det? Ska jag inte kunna få bli väl omhändertagen och kunna lita på att personalen kan sitt jobb och att vårdens rutiner fungerar väl?

Rippe, januari 2011

Read Full Post »

Rippes story: Cancervården vid Akademiska sjukhuset – en resa genom det omänskliga??? Del 3

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Dags för återbesök och besked
Z och jag kliver nervösa in på kirurgmottagningen och träffar en tredje kirurg på den här resan, Anders Olsson. Han talar om för mig att allt ser bra ut, det är inte cancer! Vilken lättnad, vilken lycka, helt otroligt, jag var säker på att jag hade drabbats av cancer!

Han undersöker såren, tre stycken, en från lymfan och de två efter de bortopererade knölarna.

Vi har planerat en resa till Turkiet och han önskar oss trevlig resa.

Ut därifrån, mot stan för att fira. SMS, telefonsamtal på vägen, till barnen, vänner, jobbet, alla jublar. Vi sätter oss på en uteservering, det är en varm skön augustieftermiddag. SMS:en bara strömmar in, telefonen ringer hela tiden, alla vill gratulera. Trötta och omtöcknade skiljs vi sen åt och åker hem. Jag sitter bara hemma, helt borta i huvudet, är detta sant? Jag är frisk!

Morgonen därpå
Jag väcks av att telefonen ringer.

”Hej, det är Anders Olsson, hur är det?”

En tiondels sekund hinner jag tänka:

”Varför i helvete ringer han till mig, han har väl ingen anledning?”

Jo, det har kommit ”mer information”, kan vi komma dit idag kl 14? Jag försöker fråga, han svarar inte, han har inte pappren framför sig just nu. Jag säger att Z har tagit ledigt senast igår för min skull, hon jobbar i Stockholm, hon kan inte ta sig hit nu igen, jag kommer ensam. Man kunde nästan ta på tystnaden i andra änden. Jag ringde ändå till Z, hon skulle ta första bästa tåget till Uppsala, den ängeln.

När vi kommer in har jag onda aningar och undrar vad det kan vara, beskedet kan de ju inte ändra, han hade ju pappret i sin hand, de kanske ska behandla i alla fall för säkerhets skull?

Väl inne ser vi att bröstsköterskan ska vara med. Jaha, då blir det alltså behandling, det är ju hon som ordnar sånt.

Och behandling blir det – för jag har cancer i alla fall!!! Den där informationen som nu har kommit fram visar sig vara provsvar på den knölen som jag från början sökte för. Samtidigt (!) som vi satt hos honom dagen innan pågick bröstronden och där satt patologen med, med mitt provsvar… Beskedet jag fick dagen innan gällde den andra, lilla knölen som upptäcktes i ultraljud.

Ja, vad gör man, hur beskriver man ett chocktillstånd? Jag vet inte, golvet under mig försvinner. Min första tanke är hur ska jag någonsin kunna berätta detta för mina barn, de som igår, efter en även för dem olidligt lång och nervös väntan, var så lyckliga och lättade över beskedet?

Z, som själv arbetar inom vården, ifrågasätter deras rutiner, hur är det möjligt att sånt här händer? Bröstsköterskan talar om att om jag vill, kan jag anmäla dem. Z påpekar att det första som ska göras är att de går igenom sina interna rutiner. Därefter ska jag som är drabbad få reda på vad som har brustit och vad de tänker göra så att det inte händer igen. Hon kräver ett möte dit jag kallas, efter att de har gått igenom händelsen. Kirurgen lovar att så ska ske.

Vi går tysta därifrån, nya SMS, nya telefonsamtal. Ilskan växer. Vad är det för en fullständigt inkompetent kirurg som inte kan läsa i journal och se att jag hade TVÅ knölar? Och, framför allt, när han undersöker såren, inte ens då fattar att det är TVÅ operationssår- men bara ETT provsvar. Att kastas på det här sättet mellan först rädsla och ovisshet, sedan glädje och lycka och slutligen rädsla och förtvivlan igen är mer än man kan stå ut med!

Förklaring?
Jag får tid hos onkologen efter en månad och samma dag ska vi träffa Anders Olsson och hans chef Fredrik Wärnberg och förhoppningsvis få veta vad de har kommit fram till.

Men mötet ger inte mycket. Våra krav var ju att de skulle ändra på sina rutiner vad gäller tid för återbesök, att det inte sker före bröstronden. Det går inte att ändra. Ibland dröjer provsvaren länge, men patienten ska inte behöva vänta alltför länge på återbesök, är förklaringen. Patienten ska alltså hellre ränna där flera gånger?  Det tror jag inte någon patient vill!

I mitt fall borde jag ha kunnat få återbesökstiden EN dag senare när ronden hade hunnit bli klar.

Jag ifrågasätter även kontinuiteten. Hade jag haft en och samma kirurg hela vägen i stället för en före operationen, en annan som opererade och en tredje efter operationen, tror jag inte detta hade hänt. Jag får medhåll, men det går inte att få sådan kontinuitet på grund av att det är så mycket annat kring mottagning, operationer, akutverksamhet. Alltså, inget kan göras för att undvika sådana här misstag. Men detta kan ju hända igen! Någon Lex Maria–anmälan är inte heller aktuell. Dokumentationen i journalen från detta möte är mycket knapphändig:

”Vi går igenom vad som hänt och logistiken kring bröstrond och mottagningsbesök. Patienten och hennes väninna är förstås missnöjda med att informationen blir felaktig vid första besöket.”

Kommentera gärna! I morgon kommer sista delen!

 

Read Full Post »

Rippes story: Cancervården vid Akademiska sjukhuset – en resa genom det omänskliga??? Del 1

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Jag vill delge er min resa genom cancervården år 2009, en resa som enligt min uppfattning i många avseenden var omänsklig. Det har gått en tid nu, en tid som jag behövt för att orka ta tag i denna berättelse som jag bara måste få ur mig för att orka gå vidare.

Jag vill att ledningen på kirurgen och onkologen samt chefläkaren med flera på Akademiska får kännedom om hur vården ”på golvet” går till. Det är även viktigt att våra landstingspolitiker, som är förtroendevalda av oss länsinvånare, får veta hur det fungerar. Eller som i mitt fall, INTE fungerar…

Akademiska sjukhuset är ett framstående sjukhus vad gäller bland annat cancervården och jag har inga synpunkter på framstegen och forskningen eller den medicinska kunskapen. Min kritik gäller främst bristen på det mänskliga i vården, själva omhändertagandet, men även till viss del kompetensen.

En natt i juni
Min resa börjar natten den 15 juni 2009 då jag känner en knöl i vänstra bröstet. Jag får snabbt tid på vårdcentralen i Eriksberg och remiss till mammografin. Primärvården, och i synnerhet Eriksbergs vårdcentral, fungerar föredömligt. Men sedan börjar problemen. När jag ringer för att kolla om mammografin har fått remissen och för att fråga om när jag skulle få en tid, får jag höra att de inte har någon läkare. Det är dock en mycket serviceminded och trevlig sköterska som ”ska se över” schemat och ber att få återkomma. Det gör hon efter en kvart och jag får tid dagen därpå.

På mammografin går allt smidigt och jag upplever att röntgenläkaren är kompetent och gör en grundlig undersökning med ultraljud och prover. Han hittar, utöver den knölen jag har känt, även en mindre knöl och tar prov på den också. Jag får sedan tid på kirurgmottagningen vid Akademiska sjukhuset 1½ vecka senare.

Kirurgmottagningen
En jobbig tid med nervös väntan följer och när det är dags för besöket på kirurgmottagningen har jag min väninna Z  med mig. Hon är sedan med mig vid alla läkarbesök, vilket är guld värt.

Kirurgen Ola Hessman undersöker mig och talar om att proverna som var tagna inte visar någonting, men att de/resultaten är ”svårtolkade, misslyckade”. Men han menar också att det troligen är cancer i båda knölarna. Jag får tid för operation tre veckor senare.

Nu blir väntan ännu jobbigare eftersom det finns en klart uttalad misstanke om cancer. Och om det visar sig vara cancer i båda knölarna, ska hela bröstet opereras bort.

Så här långt är jag nöjd med kunnig personal, bra bemötande och smidighet. Jag har förståelse för att det blir en viss väntan, även om just väntan är bland det värsta på en sån här resa.

To be continued…

Read Full Post »

Mammografi räddar liv – fast mina tuttar tar rast i år

Mammografi har varit ett ganska omdebatterat ämne. Det kan tyckas märkligt, men många har ifrågasatt att screening av brösten skulle innebära fler räddade liv. För det är ju så att man kan få behandling tidigare och snabbare om man upptäcker en bröstcancer genom den här undersökningen. Upptäcker man en knöl i bröstet kan det ju vara långt gånget och behandlingen kan bli tuffare – och kanske verkningslös.

En svensk undersökning har nu visat att den som kollar brösten med mammografi redan från 40 års ålder minskar risken att dö av bröstcancer med 30 procent. En tredjedel, nästan. Totalt har 600 000 kvinnor ingått i undersökningen.

Ja man kan snacka om PLATT PATT när man gör mammografi, men trots att det ser ut så här gör det normalt inte ett dugg ont.

                                                                                                                                                                 Socialstyrelsen rekommenderar sen några år tillbaka att alla kvinnor i åldrarna 40 – 74 år erbjuds mammografi. Och detta erbjuder alla utom Stockholm, Värmland, Örebro, Dalarna och Västerbotten. Sen skiljer det sig förstås hur OFTA kvinnorna kallas till mammografi. I vårt län kallas kvinnor i åldrarna 40 – 54 och var tjugofjärde månad kallas kvinnor som är 55 – 74 år.

Jag fick en kallelse i veckan som gick. Men den här gången står jag över. Mina tuttar blev kollade när jag var på Sjukstugan i Backen och jag pallar inte fler besök i vården. Inte på ett tag. Så tack, Avesina, men nej tack.

Read Full Post »

Att göra det själv

Sitter och funderar lite på att göra som killen på akuten i en ort norröver. Han tröttnade på att vänta på hjälp, tog saken i egna händer och sydde sitt eget sår. Ibland känns det lite så. Jag gillar verkligen inte att jag ska träffa en doktor som inte är min. Han hade ju för övrigt aldrig tidigare sett en kärlväggsinflammation på benet – och du, han var från stenåldern. Doktorn, alltså. Sen läste han innantill i min journal och skrev ut en liten tub salva. När jag kom till apoteket visade det sig att

1. de små tuberna av salvan var slut
2. salvan är receptfri

Så jag fick helt enkelt en stor tub. Och det var bra, för den är snart slut…

Receptfri salva som har hjälp sisådär.

                                                                                                                                                           Nu har ju just den här salvan bara hjälpt sisådär. Jag tycker att jag borde vara helt besvärsfri efter två och en halv veckas smörjande, först med Ipren Gel och sen med Hirudiod. Förra gången, i maj 2009, var jag helt OK efter två veckor.

Eftersom jag har fått en knöl i nacken – som tyvärr inte är nån hjärna och troligen inte nåt farligt heller – vill jag att man kanske tar ett par prover. Snabbsänka vore ju inte helt fel. För knölen i nacken kan vara en svullen lymfkörtel och det tyder ju på att man har ”nåt skit” i kroppen.

Fast om jag tröttnar, då tar jag nog fram sågen. Benet är allt annat än vackert och när det gör ont kan jag lika gärna ta bort det. Fast då kanske jag blir polisanmäld som mannen ovan. Men å andra sidan sparar jag 140 pix… Värt att fundera över…

Nej, jag gillar INTE att gå till doktorn, märks det? Och nu ska jag åka om nån timma. Till akuten vägrar jag att åka, där blir man ju bara sämre eller får vänta i evighet. Amen.

Inte är jag på nåt bra humör idag, inte…

Read Full Post »