Veckans kontraster: Mataffär för fattiga i Stockholm och guldgrävning i Uppsala

Ett kontrasterande inlägg.

---

 

Till och med den som är fattig kanske kan fylla en varuvagn i Stockholm i höst.

I höst öppnar Nordens första mataffär för fattiga i Stockholm. Det är Stadsmissionen som tillsammans med en affärskedja startar en affär där matvaror som har passerat eller är nära utgångsdatum ska att säljas till reducerade priser.

Stadsmissionen har länge fått förfrågningar om de kan ta emot matvaror, men har hittills fått säga nej eftersom de inte har några kylar. Men i höst öppnar den sociala supermarketen där människor, som har rätt till eller lever på eller under gränsen för ekonomiskt bistånd, kan handla för 30 procent av ordinarie pris. Övriga får köpa varor som frukt och grönt, bröd, mejerivaror, fryst kött med mera till fullt pris. Var nånstans butiken öppnar är inte klart än, men det kan bli i Rågsved. Butiken drivs som ett pilotprojekt med Stockholms stadsmission vid spakarna.

Det här är ett lovvärt projekt ur flera aspekter, tycker jag. Dels kommer mat, som fortfarande är tjänlig, till användning i stället för att kastas, dels får fattiga människor en större chans att kunna köpa mat. Även fattiga måste äta, nämligen. Kritiker hävdar att detta är att bjuda med armbågen. Må dä. Jag har inga problem med att köpa kalkonfilé till mellan 30 och 50 procents rabatt från Tokerian tack vare kort datum på förpackningen. Nä, bättre att maten kommer till nytta, tycker jag.

Det som göms i snö…

Som kontrast till detta gräver vi i Uppsala guld. Det vill säga arkeologer har grävt fram ett guldsmycke från 600-talet i Gamla Uppsala. Fyndet är ovanligt och det har hållits hemligt sen det hittades för ungefär en månad sen. Nu är utgräv-ningarna i Gamlis avslutade och utgrävningsplatsen täcks över.

Det är ett litet kvinnosmycke arkeologerna har hittat. Smycket är i guld och slipat glas eller granater. Ljuset bryts vackert genom glaset eller granaten. Det är ett smycke av hög kvalitet och tros därför ha tillhört en kvinna av hög aristokratisk börd. Dessutom är det i bättre skick än det som hittats tidigare i Kungshögarna. Nu ska smycket rengöras och konserveras, men i höst hoppas i alla fall jag på att få se smycket på Gamla Uppsala museum.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nytta och nöje förenat

Ett nyttigt och nöjt inlägg.

---

 

Annas mystiska blomma – vad heter den???

Dagar med Fästmön är aldrig dåliga dagar. Bäst tycker jag om dagar när vi förenar nytta med nöje. Det gör vi oftast när vi är med varandra. För bara det där tillsammans är ett nöje! Och nyttogrejor finns alltid att göra. I eftermiddags var tippen i Förorten öppen och vi hade bestämt att åka dit med skräp.

Anna hade rensat i Elias rum, framför allt. Där stod till exempel delar från en trasig säng och lite annat som skulle kastas helt enkelt. Jag har bara en liten bil, så det blev två vändor med att kånka och bära och två vändor till tippen. Men så underbart skönt när man får sånt där nyttigt – fast rätt tråkigt – gjort!

Belöningen blev en glass på Annas balle*. Medan vi satt där betraktade jag blomman hon fick av sin chef när hon gjort sina fyra sommarveckor som administratör.  Nu är det så att ingen tycks veta vad blomskrället heter. Ingen utom Encyclopedia Botanica Anna Maxima, det vill säga Den Belgiska Annan. Nu står vårt hopp till dig! Vad är det för blomma???

Hela eftermiddagen tog vårt slängande och grubblande över blomnamnet. Sen lyssnade vi lite på radio, också. Det var en väldigt tydlig och klar och framför allt modig tjej vi hörde.

En lagerhylla följde med hem till New Village, men den vilar i mitt lägenhetsförråd. Det är inget fel på den och jag tycker inte att man ska slänga felfria hyllor. Det finns emellertid en viss risk att den åker in i lägenheten och används, för jag skulle verkligen behöva en ny bokhylla. Problemet är bara att jag har rödbruna Billyhyllor – och såna görs inte längre. Kanske finns det nån till en billig penning att införskaffa begagnad, för en hylla kanske jag både har råd och får plats med…

Som tack för tipphjälpen bjuckade Anna mig på middag. Vi hade tänkt testa Pizza Hut som öppnade här i närheten idag. Där var det knökat med folk och ganska höga priser, så vi gick till McDonald’s bredvid och köpte Chicken El Maco – gott och smakrikt.

I afton blir det lugna puckar. Jag vill läsa min bok på gång, för jag känner att jag har börjat komma in i den så bra nu efter knappt 200 av 780nånting sidor i microstil.

Här kommer några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Händer det nåt nyttigt eller nöjsamt hos dig i kväll, tro? Skriv gärna nån rad och berätta om du har lust!

*Annas balle = Annas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Känns det igen?

Ett igenkännande inlägg.

---

 

Idag på morgonen gick jag ut i vårt fika- och lunchrum för att fylla på min vattenflaska. Möttes då av en vagn med ett berg av plastburkar. Högen var krönt av en lapp där man uppmanades ta hand om sin burk före fredag, då resterande burkar kastas.

Överblivna burkar – sett detta förut?

 

Jag kunde inte låta bli att skratta, för jag har sett nästan på pricken exakt samma scenario på mina senaste fyra arbetsplatser… Har du..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan 2013: Sollefteå

Torsdag innebär ibland inte enbart min hiss- och disslista utan också Antikrundan. I säsongens femte program svängde Rundan uppåt igen, till Sollefteå.

Knut Knutson inspekterar en skeppsljustake. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Bland kvällens föremål fastnade jag bland annat dessa:

• En häftig lampa kom tillsammans med en kvinna. Lampan bestod av urnor. Snyggve värderade lampan till 8 000 kronor.
• En blå glasburk kom med en pigg tjej. Burken var en potpurriburk, gjord vid Norrlands första glasbruk. Burken värderades till mellan 4 000 och 5 000 kronor. Den var inköpt för 600 kronor.
• En gigantisk målning besökte Rundan med en kvinna som hade haft en färghandel. Erland Cullberg hade målat tavlan som var ett porträtt av kvinnan. Kvinnan hade betalat 15 papp för tavlan. Nu värderades den till cirka 40 papp.
• En vacker vas var en förlovningspresent till kvinnan den anlände till Rundan med. Vasen var koreansk. Värderingen blev 10 000 till 15 000 kronor.
• Så kom en Ångermanlandsbrud – kanske – med en Ångermanlandskvinna. I alla fall ett golvur. Uret värderades till mellan 15 000 och 20 000 kronor.
• Ett grönt skrin med smycken kom med en kvinna i hatt. Ett set värderades till 25 000 kronor, medan annat var mindre värt.
• Två lustiga stolar kom med en kvinna. Hon hade tagit hand om dem när de skulle kastas. Värdet på dem beräknades till 4 000 – 5 000 kronor styck.
• En skeppsljusstake – se bilden ovan – kom med en man. Staken var i smide och både rostig och fågelbajsig. 150 000 – 200 000 kronor blev värderingen.
• En bjässeskulptur av ett hästhuvud hade sällskap med en man. Den var verkligen häftig! Skulpturen hade kostat 4 000 kronor och värderades nu till 20 000 – 25 000 kronor.
• Ett klappträ medförde en kvinna. Klappträet var väldigt fint och troligen en friargåva från Hälsingland. En samlare skulle tänkas betala mellan 10 000 och 12 000 kronor för föremålet.
• Ett märkligt och annorlunda skrin besökte Rundan med en kvinna. Skrinet var gjort i ett enda stycke. Skrinet värderades till mellan 6 000 och 10 000 kronor.
• En rymdvarelse kom med en man i rosarandig tröja. Leksaken värderas till nånstans mellan 8 000 och 12 000 kronor.

Sammanfattningsvis kan man säga att det finns många tanter i Ångermanland. En av dem var moster Beda.

Nästa vecka går Antikrundan från Eslöv.

Livet är kort.

Read Full Post »

Restaurang Plastinge och sånt

Det sista jag gjorde i Förorten var att åka till min favoritaffär ICA Solen och handla med Fästmön. Det första jag gjorde i New Village, var så gott som att gå till Tokerian och handla. Men jag packade upp först, förstås.

Det är emellertid lite svårt att packa upp i mitt hem just nu. Eller… det är svårt att göra nånting här. Saker står på fel plats, saker står ovanpå saker de annars inte skulle umgås med och så, som grädde på moset, denna jädra plast. Så därför var det inte så svårt att rymma över till Tokerian ett tag.

Jag ville prova hur det var att gå, för just idag är hälen inte så ond. Det gick ganska bra och gjorde inte alltför ont. Tyvärr har jag fått ont uppe på vaden också och jag gissar att det är ett muskelfäste – eller också den där bindvävsinflammationen som Nål-Janne pratade om i torsdags. Anyway, jag överlevde promenaden! Beklagar, belackare, men ni får stå ut med mig ett tag till!

Det fanns lite att pyssla med här hemma, lite plast att drapera och en och annan digital termometer att rädd till eftervärlden. (Det som sitter i vägen och inte har tagits bort = kastas, menar Dalkarlarna. Misstänker starkt att de har nåt ihop med Clas Ohlson, han är ju dalkarl han också, ursprungligen, i alla fall…).

Satte mig vid datorn och skrev lite på ett par skrivuppdrag. Det gäller att ligga lite före – som alltid när det gäller mig. Jag gillar när jag kan impa på folk genom att leverera FÖRE utsatt tid! Måste vara synnerligen irriterande för somliga slök*kar… Ingen nämnd, ingen glömd…

Det började dra sig mot middagsdags och då uppstod ett litet problem. Var i hela Plastinge ska måltider intas? Köksbordet är visserligen bara plastat och bebott av majoriteten av kökets femtontal krukväxter, men där finns ingen taklampa. Och nu är det ju höst och mörkt om kvällarne. Så det fick bli upplägg på tallrik vid diskbänken för vidare färd in till vardagsrummet.

Middag å Restaurang Plastinge.

Det var en märklig känsla att äta middag på vardagsrumsbordet, ett glasbord noga insvept i en skitful duk från 1990 kallt samt plast. Och sen att ha ytterligare ett bord, matsalsbordet*, ovanpå, liksom. På matsalsbordet hade jag dryck och tillbehör, medan tallrik, bestick och senare även boken åkte snäppet ner till glasbordet. För läsa måste man ju när man dinerar ensam. Och läsa lite till ska jag strax, för nåt annat finns det just inte att ta sig för i Plastinge – jag har ju redan gjort allt som måste göras.

Särskilt muntert är här inte heller. Inte som igår kväll i Himlen, när man tämligen sent på kvällen fick LUSTIGA foton sig tillsänd å mms. Foton på Fryntlige Herrn anno 2012,  till exempel. ÅÅÅ, vad jag skulle vilja lägga ut just den bilden på en blogg nära dig, men då kan jag tala om att jag inte lär leva länge till alls.

Min största förhoppning inför kvällen är, modest nog,  att jag ska hitta till sängen vid läggdags… Må Gud stå mig bi!

*matsalsbordet är egentligen Chuckys förra köksbord, omgjort från bok till mörk ek av fyra händiga händer…

Livet är kort.

Read Full Post »

Doktorslekar och fattigdom

Det finns de som känner mig vid ett av mina alter egon, Drulrika. Det är alltså Drulrika som ställer samtliga diagnoser på alla krämpor Tofflans gamla kropp har. Skälet till detta är förstås vårdens tillkortakommanden. Jag är hjärtligt trött på att vänta och vänta och vänta. Och när man äntligen får tid blir det bara hafs och snack. I alla fall på Sjukstugan i Backen. Där händer inte mycket… Sist jag var inlagd gick jag ner åtta kilo och fick upp mitt blodvärde något. Det var det enda positiva. I stället var det min husläkare som hittade skälen till min abnorma trötthet och som också skakade på huvudet när jag rapporterade hur Sjukstugan i Backen tyckte att min alien skulle behandlas.

Doktorsgrejor…

Igår trappades problemen upp. Jag hade ont, blödde och plötsligt blev jag rädd. Fästmön var hemma i Himlen när jag kom hem med min nya tavla. För att inte tänka och känna mig skitdålig tog jag tag i tavelhängningen. Hann precis klart när Anna kom hem. Vi vilade en stund och gnällde av oss om diverse. Bara det hjälper rejält. Anna undrade förstås vad jag hade ställt för diagnos den här gången och jag kunde snabb svara:

Prostatan!

Eftersom prostatan sitter där den sitter, erbjöd sig min kollega Doktorinnan Doktoranna att palpera min prostata. Det tyckte jag inte lät så kul, så kvällen slutade med en jakt mellan mina fyra rum och kök. Nån prostata återfanns inte och det var nog tur, det. Hur hade jag då varit skapt?

I morse fick jag åka ensam med Clark Kent* till jobbet. Doktorinnan Doktoranna var helt slut och tack och lov ledig från arbetet idag. Kände mig synnerligen avundsjuk, för när jag blöder så här som jag gör blir jag väldigt trött. Men så kommer jag till jobbet och där är det full fart. Dagen inleds med institutionsmöte och därpå följer ett möte med en mindre grupp omkring institutionsdagen. I eftermiddag ska jag försöka fortsätta gå igen institution 1:s forskarsidor på webben. Jag har gjort en genomgång av ett av sju gäng.

Men innan jag rundar av mitt morgoninlägg idag vill jag kommentera två artiklar i lokalblaskan (dessa artiklar finns nu inte på nätet.). Det var en kvinna och en man som berättade om hur det är att vara fattig. Jag tror att det behövs flera såna artiklar, för den som inte har varit i samma situation kan inte föreställa sig hur det är. Kvinnan var yngst av nio syskon och en mamma som jobbade både dag och natt. Hon blev till sist den enda i familjen som tog studenten sedan familjen hade flyttat ner från norr till Uppsala. Det som grep mig var det faktum att hon berättade om hur det var att ständigt vara hungrig och aldrig få äta sig mätt. Än idag har hon problem med maten. Jag känner igen så mycket kring just detta från pappa. Ingen mat fick förfaras, ingenting kastas. Det skulle sparas eller ätas upp. Pappa, som hade svultit under kriget, blev naturligtvis lite överviktig med åren… Själv hade jag några tuffa dagar förra hösten. Det fanns inte ens bröd hemma. Vilken tur då att den snälla L gav mig en hel kasse med just bröd! Det är sånt jag aldrig, aldrig glömmer.

Den andra artikeln handlade om en lite yngre kille som inte orkade arbeta mer än halvtid. Han såg ut som vem som helst, men led av nån sorts trötthetssyndrom. Fast nån diagnos hade han inte fått. Han hade försökt att jobba 75 procent, men orkade inte ens det. Halvtid är hans max. Han får inga andra bidrag och ekonomin är en ständig källa till oro. För mig låter det här obegripligt! Om människan inte orkar arbeta måste man ju utreda ordentligt varför! Jag själv har ju mina trötthetsperioder och tack vare min förra doktor – inte Sjukstugan i Backen – vet jag att jag har vissa brister i min kropp. Med mediciner uppnår jag hyfsade värden. Tyvärr åker värdena berg- och dalbana på grund av min alien. Tror jag. Eller snarare Drulrika. För nåt annat fel har man inte hittat. Så nu väntar jag bara utdrivningen av Den Onde. Till dess ondgör jag mig över att man bara släpper folk som mår dåligt vind för våg. Det handlar om människor i yrkesför ålder, människor som måste och som vill klara sig ekonomiskt.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »