Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bergatroll’

Idag är det den sista fredagen jag jobbar här. Det känns… jag vet inte hur det känns. Mentalt har jag förberett mig för det här ”avskedet” sen jag började jobba efter nyår. Jag har medvetet skärmat av mig från kollegor, för det är just den biten som gör mest ont i skrivande stund. Jag kom nämligen hit ganska skadeskjuten och med den erfarenheten att kollegor är såna som går bakom ryggen för att sen, när man minst ana det, hugga till i samma kroppsdel –  i gott samarbete med en chef som först utnyttjar en maximalt för de kunskaper man har, sen förgiftar en som en orm. Jaa, jag har jobbat i Paradiset både en och två gånger. Den första gången blev jag utdriven för att jag hade kunskaper som kunde ställa till besvär, den andra gången därför att jag har blivit bortvald och överträffad. Och vilken stjärna det sen är! I will say no more. Men jag vet att jag ska sakna alla snälla här, alla varma människor som nånstans har anat min nöd och försett mig med bröd – literary spoken – i de svåraste stunder.


Träden runt omkring var också en tröst i svarta stunder! Jag älskar nämligen att fota träd!


Det klart att jag lär sakna arbetet som sådant också!
Det har varit otroligt stimulerande för intellektet att jobba i en akademisk miljö! Och nånstans kan jag ångra att jag aldrig sökte den där forskarutbildning och ägnade mig åt det område som ligger mig varmast om hjärtat – litteraturen. Nej, jag var dum nog att nöja mig med en kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne – och sen fick jag jobb i Stadens sandlåda. Det var där jag grävde och grävde och grävde tills jag en dag inte var välkommen längre. Alla år jag har grävt i den sanden suddades ut av en våg som kom och gick. Men livet fortsatte ändå.

Vi människor tror så ofta att vi gör avtryck bara genom att vara i ett sammanhang. Det är fel. Det tar nån vecka eller två, sen är vi glömda. Vi passerar  – och passeras av – dem vi hade intill oss utan att visa nåt som helst igenkännande.  Jag upplevde det tydligt och klart under en begravning jag bevistade i början av hösten. Vi är de bortglömda.  Vi är också lite… paria.


Det här trädet har mött mig på mitt datorskrivbord varje dag. 


Och det är också ett av flera skäl till att jag startade den här bloggen!
För att mina ord för alltid ska finnas i cyberspace även när jag inte finns eller blir ihågkommen. Mina ord är skrivna i evighet, vilket väl alltid retar gallfeber på nån… Samtidigt önskar jag att mina ord också har gett och ger en viss tröst och ett visst hopp till andra. Inte bara skadeglädje att se Tofflan som en gubbe med rund botten slås ner för att resa sig igen, gång på gång. Du vet, jag består av en del gamla soldatgener, en del gammalt bergatroll och såna har man inte ihjäl i första taget.

Idag väntar en lunch med L som jag har lärt känna här och som jag tror att jag hade kunnat ha väldigt roligt med om jag hade varit kvar. En underbar och ganska rå humor döljer sig nämligen under den väna ytan, liksom ett mod. Ett mod att våga göra nåt för nån vars liv i en sekund blev totalsvart.

I kväll ska jag hämta Fästmön efter jobbet klockan 21. En härlig jobbarhelg väntar henne med kvällsjobb idag, samt lördag och söndag från 12 till 21. Tuffa pass!  Vi rundar av kvällen med ost och kex och vin, lite lagom att sova på till lördag morgon.

Read Full Post »