Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘onkolog’

Ett inlägg om en thrillerserie.


 

Undeniable

Gänget i Undeniable. från vänster dottern till den utpekade mördaren tillika hans advokat, den utpekade mördaren, Jane och polisen Alison.

Britterna är duktiga på det här med spänning. Eftersom jag var ute på en åktur i kväll spelade jag in första delen (av två) av Undeniable (2013) som gick på TV4. Nu har jag sett det och ryst.

När Jane är sju år mördas hennes mamma när de är på utflykt. Den lilla flickan möter mördaren, men trots det har polisen inte lyckats gripa honom. Nu har 23 år förflutit. Jane är gravid med sitt andra barn – precis som modern var när hon mördades. På sjukhuset möter hon en man och hon är säker på att det är han som mördade hennes mamma. Fast såväl polisen som Janes familj är tveksamma. Jane har nämligen vid två tidigare tillfällen pekat ut män som sedan visat sig vara oskyldiga. Och det har ju ändå gått 23 år… Dessutom är mannen Jane har pekat ut en väl ansedd onkolog, en man som har räddat många människors liv.

Det här är ruggigt spännande! Naturligtvis funderar även jag som tittare på huruvida Jane bara är överspänd eller om hon verkligen såg mördaren på sjukhuset. Det är lite för mycket som talar emot att Jane har rätt. Men… del två går redan i morgon kväll klockan och då får vi veta sanningen.

Toffelomdömet efter första delen blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


PS
Den utpekade mördaren och onkologen är väldigt lik en ekonom som en gång var min kollega!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Innan jag drar fram snabeldraken och sätter fart här hemma, blir det en surfrunda i media. Det känns lite som att det är nyhetstorka just nu, precis som på sommaren. Mycket tycks handla om julen och hysterin kring julklappar och julmat. Du vet, det där om att man lägger för mycket pengar på julklappar trots att man varje år säger att det inte ska bli så många klappar i år. Och så maten. Man äter ju som om man har svultit resten av året! Ärligt talat får jag redan ont i magen bara av att titta i mitt kylskåp…


Blotta synen av detta i kylskåpet ger magvärk…

                                                                                                                                          Ubildningsminister Jan Björklund vill återinföra studentexamen. Det vill säga, han vill att elevernas kunskaper ska testas i regelrätta examensprov. Proven ska skrivas i vissa viktiga ämnen och rättas av personer utan koppling till den gymnasieskola där eleven går. Genom det här får man provresultat som man kan jämföra, men eftersom proven också ska ligga till grund för betygen blir de på sätt och vis också en prövning av lärarna. Har de lärt ut rätt saker? Studentexamen avskaffades 1968, kan man säga, av sossarna, men med Folkpartiet som ett av partierna bakom beslutet. Tidigare hade man en skriftlig del och en muntlig del. Den muntliga är Jan Björklund tveksam till att införa. Jag tycker att det här låter som ett vettigt förslag. Vi måste säkerställa att lärarna lär ut rätt saker och det måste finnas ett system för att kolla detta. Vidare tror jag att eleverna mår bra av ett visst mått av press på sig. En föreberedelse till vuxenlivet som står bakom hörnet. För det står där, oavsett om man vill eller inte… Utbildningsministern med bland annat vänlige och duktige Ismail Kamil besökte för övrigt min arbetsplats i veckan.

I övrigt vet jag inte vad jag ska ha för uppfattning om Benny Anderssons utspel kring beslutet om nya Slussen. Benny Andersson är så arg att han vill ta ner skylten på sig på Arlanda. Nu ingår ju bilden på ABBA inklusive Benny Andersson i en turistkampanj på Arlanda och har inget med Stockholms stad, som fattade beslutet i demokratisk ordning, att göra. Jag kan respektera att man är så arg, så arg på politiska beslut. Men samtidigt är detta en del av demokratin och det är bara att foga sig. Det är vi som har valt våra politiker, liksom. Vännen Jerry skriver vasst om att herr Andersson tycks ha drabbats av hybris. Och jag är nog beredd att hålla med. Liiite, i alla fall…


Den som inte var kunglig eller gudomlig och som beträdde den röda mattan ansågs drabbad av hybris och straffades i antiken. Hårt.

                                                                                                                                                               Och prins Carl Philip ägnar sig åt formgivning i silver – samtidigt som han står i begrepp att ta lantmästarexamen vid SLU i Alnarp. (Man får hoppas att flaggorna inte sitter upp och ner den dan…) Många strängar har han på sin lyra, Snygg-Prinsen. Pappa Kungen, den motvillige monarken, tvingas i stället ägna sig åt annat. Nej fy för skandaljournalistik i den här klassen! Låt kungen vara ifred!

När vi rör oss ner mot södra Sverige – se förra stycket om Alnarp! – fnissar jag lite åt Anderslövsbor som blev grönhåriga. Kanske inte den snyggaste färgen att ha i håret, men… I vart fall handlar det inte om nån ny modetrend utan om koppar som fällts ut i vattenrör och varmvattenberedare, främst i nya hus. Så den som bor i Anderslöv och inte vill ha grönt hår rekommenderas hårtvätt i kallt vatten – eller flytt till ett gammalt hus.


Ett annat tips för den som inte vill ha enbart grönt hår är en regnbågsperuk med tillhörande chic rosa hatt.

                                                                                                                                                            Inom Kristdemokraterna pågår en kamp om posten som vice partiledare. Lokalblaskan förordar förstås lokala Ebba Busch, men se läsa artikeln kan man inte om man inte köper papperstidningen eller e-post-tidningen. Klart ovärt… Hugade kan ju alltid läsa Ebba Buschs blogg – gratis. Eller ett antal artiklar på Svenska Dagbladet. Det kostar heller ingenting.

Nej, regnet faller tungt utanför mitt fönster, men hav tröst den som ogillar det för i eftermiddag kommer de första snöflingorna i landets östra delar. (Om jag tittar riktigt noga ser jag att det är snöblandat! ) Det ska snöa hela eftermiddagen och kvällen och bli fem centimeter snö i Stockholmstrakten! Men snön ligger inte kvar till jul, för till dess blir det plusgrader igen…

Nu ska jag sätta fart. Mamma kommer ju i eftermiddag. En jobbig natt har satt sina spår. SKTF:s a-kassa är som en onkolog som lämnar cancerbesked på en fredag. Jag har sovit dåligt och jag har nu inte bara ont i armarna längre utan också i magen. När har jag sonat mitt brott??? När är skulden avskriven???

Read Full Post »

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Onkologen
Dags för första cytostatikabehandlingen. Dessförinnan ska en port-a-cath sättas in. Väntar på tid till venportmottagningen, men inget händer. Jag ringer – och det visar sig att det inte har kommit någon remiss från onkologen. Efter fem (!) telefonsamtal till onkologen och till venportmottagningen, lyckas jag få en tid, i sista minuten, dagen före första cytostatikabehandlingen.

Man ska vara frisk och stark för att kunna vara sjuk, har någon sagt. Man ska orka att ordna saker själv, alltså. Ska det vara så?

På onkologen finns inte heller någon som helst kontinuitet, trots att den första sköterskan jag träffar säger att högst två sköterskor ska man behöva träffa. Jag träffar fem sköterskor under mina sex cytostatikabehandlingar… Den sista av dem är Lina Escobar som jag träffar två gånger. Ett stort fång rosor till henne, hon är en pärla! Där kan vi tala om empati och gott omhändertagande! Lina Escobar är den enda som kollar blodtrycket, vad jag kan minnas. Jag vet inte om man ska göra det, men det känns som att det är viktigt när man får cytostatikagifter i sig…

Jag får även fel information angående svininfluensavaccin. Jag tog den första sprutan på mitt jobb och frågar om jag kan få den andra sprutan här. Jo då, det ska gå bra, får jag till svar. Men det visar sig vara fel, det finns inte en chans att ta sprutan på onkologen, det ska man göra på det ställe där man tog den första. Men det var bara det att jag inte kunde göra så eftersom det var ett engångstillfälle på jobbet. Tur igen att primärvården och husläkare fungerar, för där får jag hjälp.

Under strålbehandlingen sedan vill jag ha ett extra läkarbesök för att kunna försäkra mig om att jag kan åka utomlands efter avslutad behandling. Före behandlingen den gången säger sköterskan att hon ska ordna en tid och sätter igång behandlingen. Efter behandlingen kommer hon in och säger att jag inte behöver någon läkarkonsultation, jag kan åka ändå, jag kan ju sitta i hotellobbyn medan de andra solar! Oförskämt! Som tur är finns det även trevliga sköterskor där och jag får dessutom en läkartid.

Ny knöl
Efter att ha hittat en ny knöl i somras, och fått remiss till mammografin från onkologen, får jag vänta på tid till mammografin länge. Z har redan hunnit hjälpa mig att ordna en tid på Sophiahemmet när det plötsligt dyker upp en tid här i Uppsala dagen därpå! Även på provsvar får jag vänta länge. Jag går till min husläkare i ett annat ärende och hon kan ge mig ett besked drygt en vecka innan jag får svar via onkologen. Jag har då ringt till onkologen upprepade gånger men får inte något besked, svaret har inte kommit, får jag veta. Men husläkaren kan ju hitta svaret och ge mig besked… Primärvården har återigen den fungerande vården! Till slut kommer svaret, med B-post…

Jag är mycket missnöjd med det bemötande och omhändertagande jag har fått. Jag ifrågasätter kompetensen på vissa håll, omhändertagandet och kontinuiteten i cancervården på Akademiska sjukhuset.

Vad gäller kontinuiteten verkar den i alla fall fungera ganska bra för andra patienter som jag känner till, till exempel ett fall där patienten är en känd och viktig person i samhället. Jag får en otäck känsla av att man gör skillnad på patienter, att en vanlig patient som dessutom har ett utländskt namn, kanske inte får samma omhändertagande…

Kontinuitet är oerhört viktigt i all vård, för alla patienter och för en cancerpatient i synnerhet. En cancerpatient är fruktansvärd rädd, känslig, utsatt, i en ny situation i livet och helt i händerna på personalen. Patienten behöver allt stöd av läkare och sköterskor som som är väl bekanta med dem de vårdar. Trygghet och förtroende skapas genom igenkännande och kontinuitet.

Jag hade turen att få komma till Alfta-rehab under en vecka och träffa andra bröstcancerpatienter. De pratade alla om ”sin onkolog” – jag har inte en egen onkolog, jag träffar sex (!!!) stycken under min behandlingstid på onkologen, kommer inte ens ihåg namnen på alla….

Men, det allra, allra värsta som hände mig var ju förstås att jag fick fel besked. Det är någonting som bara inte får hända! Jag tror ingen människa kan gå igenom något sådant utan att få bestående psykiska men. Det är någonting som du aldrig någonsin kan glömma. Minnet kanske bleknar med tiden, men ögonblicket finns alltid där och kommer brutalt upp till medvetandet då och då…

Som du förstår har jag fått kämpa, ordna saker och ting själv hela tiden, fixa tider, fråga efter anvisningar och information, ta emot oförskämda kommentarer och allt detta när jag varit sjuk, allvarligt sjuk, och gått igenom tuffa behandlingar, varit rädd, skör, orkeslös.

Om du har orkat läsa så här långt hoppas jag att du kanske har fått en liten uppfattning om hur det kan gå till när en cancerpatient omhändertas på Akademiska sjukhuset.

Jag har inte gjort någon HSAN-anmälan, och det är nog lika bra det, eftersom ändringen av patientsäkerhetslagen inte längre gör det möjligt att ”pricka” en enskild person och det är jag egentligen inte ute efter heller.

Men, eftersom jag anser att det felaktiga beskedet jag fick om icke cancer/cancer inte bara beror på bristande kompetens, utan även till stor del på rutinerna på kirurgen ska jag nog så småningom försöka samla krafter till en anmälan ändå. För någonting måste man kunna göra för att förhindra att sådana här misstag sker igen.

Min mardröm nu är förstås att jag ska få återfall eller metastaser. Hur blir det då, hur fungerar vården, hamnar jag i samma helvete igen i så fall? Orkar jag vara på min vakt och ha koll på allting? Behöver jag det? Ska jag inte kunna få bli väl omhändertagen och kunna lita på att personalen kan sitt jobb och att vårdens rutiner fungerar väl?

Rippe, januari 2011

Read Full Post »

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Jag vill delge er min resa genom cancervården år 2009, en resa som enligt min uppfattning i många avseenden var omänsklig. Det har gått en tid nu, en tid som jag behövt för att orka ta tag i denna berättelse som jag bara måste få ur mig för att orka gå vidare.

Jag vill att ledningen på kirurgen och onkologen samt chefläkaren med flera på Akademiska får kännedom om hur vården ”på golvet” går till. Det är även viktigt att våra landstingspolitiker, som är förtroendevalda av oss länsinvånare, får veta hur det fungerar. Eller som i mitt fall, INTE fungerar…

Akademiska sjukhuset är ett framstående sjukhus vad gäller bland annat cancervården och jag har inga synpunkter på framstegen och forskningen eller den medicinska kunskapen. Min kritik gäller främst bristen på det mänskliga i vården, själva omhändertagandet, men även till viss del kompetensen.

En natt i juni
Min resa börjar natten den 15 juni 2009 då jag känner en knöl i vänstra bröstet. Jag får snabbt tid på vårdcentralen i Eriksberg och remiss till mammografin. Primärvården, och i synnerhet Eriksbergs vårdcentral, fungerar föredömligt. Men sedan börjar problemen. När jag ringer för att kolla om mammografin har fått remissen och för att fråga om när jag skulle få en tid, får jag höra att de inte har någon läkare. Det är dock en mycket serviceminded och trevlig sköterska som ”ska se över” schemat och ber att få återkomma. Det gör hon efter en kvart och jag får tid dagen därpå.

På mammografin går allt smidigt och jag upplever att röntgenläkaren är kompetent och gör en grundlig undersökning med ultraljud och prover. Han hittar, utöver den knölen jag har känt, även en mindre knöl och tar prov på den också. Jag får sedan tid på kirurgmottagningen vid Akademiska sjukhuset 1½ vecka senare.

Kirurgmottagningen
En jobbig tid med nervös väntan följer och när det är dags för besöket på kirurgmottagningen har jag min väninna Z  med mig. Hon är sedan med mig vid alla läkarbesök, vilket är guld värt.

Kirurgen Ola Hessman undersöker mig och talar om att proverna som var tagna inte visar någonting, men att de/resultaten är ”svårtolkade, misslyckade”. Men han menar också att det troligen är cancer i båda knölarna. Jag får tid för operation tre veckor senare.

Nu blir väntan ännu jobbigare eftersom det finns en klart uttalad misstanke om cancer. Och om det visar sig vara cancer i båda knölarna, ska hela bröstet opereras bort.

Så här långt är jag nöjd med kunnig personal, bra bemötande och smidighet. Jag har förståelse för att det blir en viss väntan, även om just väntan är bland det värsta på en sån här resa.

To be continued…

Read Full Post »