Hur är det med pokerfejset?

Ett inlägg om att ditt ansikte faktiskt avslöjar dig.

Det här med pokerfejs är nånting jag har jobbat på under åren!  Som ung hade jag svårt att visa känslor. Som ung vuxen fick jag skit för att jag var så kall. Som äldre vuxen fick jag kritik för att jag visade för många känslor. Vem sa att det var lätt att vara människa..?

Arg Toffla. Totalt befriad från pokerfejs.

Som vanligt gäller väl att lagom är bäst när det gäller att avslöja vad man känner. Men positiva känslor är ju för det mesta helt OK – så länge vi inte snackar om glädje som i skadeglädje. För även om skadeglädje är den sanna glädjen, det vill säga den är positiv för en själv (man kanske har vunnit över nån i en tävling, till exempel), så är den ju rätt… taskig, på lätt svenska.

Den amerikanske professorn med det svenskklingande namnet Paul Ekman har studerat ansiktsuttryck. Han har bland annat kommit fram till att det finns sju ansiktsuttryck som är lika världen över:

1. sorg
2. glädje
3. rädsla
4. ilska
5. avsmak
6. förvåning
7. förakt

På ett ungefär, i alla fall. Ibland försöker vi dölja våra spontana reaktioner, men det finns små, små tecken som avslöjar oss. De kallas för mikrouttryck och är såna som snabbt drar över ansiktet och försvinner. Falska leende, för att ge ett konkret exempel.

Den som ljuger avslöjas på bland annat sina ögon och sina mikrouttryck, men också på kroppsspråk, gester och tonfall. Spännande!

Jag är skitdålig på att ljuga, så jag ljuger inte. Inte medvetet, i alla fall. Däremot har vi väl alla vår version av sanningen ibland. Känslor har jag väldigt svårt att dölja – såväl glada känslor som ledsna eller arga. Det går nog inte att förändra mig, men jag kan fortfarande träna för att bli bättre på att välja mina strider. Precis som många andra jag känner (till).

Hur är du? Har du pokerfejs eller tycker du själv att du avslöjar dina känslor alldeles för lätt? Brukar du lyckas eller misslyckas med dina lögner?

Livet är kort.

Read Full Post »

Allt annat än glatt…

Tja, allt annat än glatt blir humöret efter yet another helvetesnatt. Jag kom i säng vid 23-tiden och slocknade ganska snart – bara för att vakna klockan ett och rusa ut på toa. Sömnen har som vanligt såna här nätter varit av och på. Jag somnade visserligen igen efter klockan ett, men vid tre-tiden var det dags igen, sex-tiden, sju-tiden… Därefter hamnade jag i nån sorts koma och vaknade fem över nio för att vissa minderåriga studsade bollar eller vad de nu gjorde inomhus.

Enda bollen som är tillåten i mitt hem.

Om jag hade haft barn, vilket jag tack och lov inte har, skulle bollstudsning inomhus vara totalt förbjudet. Det är inte bara riskabelt för inredningen, det är ett otroligt irriterande ljud att lyssna på. Samtidigt slog min skadeglädje i taket när jag noterade att vissas rökmaskin* stått i regnet med locket av hela natten. Ha ha! Hoppas skiten rostar sönder! 

Regn, ja… Det har kommit rejält i natt och även om det är uppehåll just nu ser det inte ut som om det ljusnar. Det blir så tråkiga helger när man inte kan eller vill vara ute på nåt enda evenemang! Samtidigt känner jag att jag inte orkar – inte i skrivande stund, i alla fall. Åter dränerad på all kraft jag har, känns det som. Det känns som om livet rinner ur mig – inte bara rent teoretiskt.

Lördagar brukar jag ägna en längre stund åt lokalblaskan. Det gladde mig att läsa att kära sysslingen fick med en replik på en idiotisk insändare i veckan. Men varför, varför, VARFÖR är kära sysslingen inte längre krönikör på söndagar? I stället publiceras diverse skribenter som antingen svamlar om nåt ointressant eller så kan de helt enkelt inte skriva. Jag tycker klassen på tidningens skribenter snart är lägre än den hos lågstadieelever. (Snacka om klasstänk!..) I vissa fall. Inte i alla. Men här kommer ett citat från dagens lokalblaska som visar den låga nivån (understrykningarna är mina):

Klockan 18 på fredagskvällen påträffades en död man i centrala Uppsala. Mannen påträffades av en förbipasserade privatperson. Det var på en gård i Slottsgränd i centrala Uppsala som kroppen påträffades, […]

Ja, som synes har journalisten inte ens för en mindre notis orkat använda ett synonymlexikon – se mina understrykningar – utan använt samma passivverb i tre på varandra följande meningar. Dessutom heter det väl på Slottsgränd och inte i? För övrigt är det naturligtvis en hemsk nyhet, betydligt hemskare än den dåliga svenska journalisten använder!!! 

En av de journalister vid lokalblaskan som kan skriva intressanta saker på god svenska hittade jag tack vare Fästmön via Fejan (nej, jag finns fortfarande inte på Facebook). Anna Ehn är tjänstledig sen ett tag tillbaka – för att skriva böcker. Och det tror jag blir riktigt, riktigt bra! Jag hoppas att jag får äran att recensera ett eller annat litterärt verk här på bloggen!

Nu samlar jag energi för att orka gå ut i soprummet. Tänk så otroligt maratonlångt det kan kännas med knappt 100 meter… Sen blir det uppfräschning av självet så gott det nu går och så frukost. Clark Kent** och jag styr kosan till Himlen nånstans mitt på dan.

*rökmaskin = grill
**Clark Kent = min lille bilman 

Read Full Post »

Den sista fredagen

Idag är det den sista fredagen jag jobbar här. Det känns… jag vet inte hur det känns. Mentalt har jag förberett mig för det här ”avskedet” sen jag började jobba efter nyår. Jag har medvetet skärmat av mig från kollegor, för det är just den biten som gör mest ont i skrivande stund. Jag kom nämligen hit ganska skadeskjuten och med den erfarenheten att kollegor är såna som går bakom ryggen för att sen, när man minst ana det, hugga till i samma kroppsdel –  i gott samarbete med en chef som först utnyttjar en maximalt för de kunskaper man har, sen förgiftar en som en orm. Jaa, jag har jobbat i Paradiset både en och två gånger. Den första gången blev jag utdriven för att jag hade kunskaper som kunde ställa till besvär, den andra gången därför att jag har blivit bortvald och överträffad. Och vilken stjärna det sen är! I will say no more. Men jag vet att jag ska sakna alla snälla här, alla varma människor som nånstans har anat min nöd och försett mig med bröd – literary spoken – i de svåraste stunder.

Träden runt omkring var också en tröst i svarta stunder! Jag älskar nämligen att fota träd!

Det klart att jag lär sakna arbetet som sådant också! Det har varit otroligt stimulerande för intellektet att jobba i en akademisk miljö! Och nånstans kan jag ångra att jag aldrig sökte den där forskarutbildning och ägnade mig åt det område som ligger mig varmast om hjärtat – litteraturen. Nej, jag var dum nog att nöja mig med en kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne – och sen fick jag jobb i Stadens sandlåda. Det var där jag grävde och grävde och grävde tills jag en dag inte var välkommen längre. Alla år jag har grävt i den sanden suddades ut av en våg som kom och gick. Men livet fortsatte ändå.

Vi människor tror så ofta att vi gör avtryck bara genom att vara i ett sammanhang. Det är fel. Det tar nån vecka eller två, sen är vi glömda. Vi passerar  – och passeras av – dem vi hade intill oss utan att visa nåt som helst igenkännande.  Jag upplevde det tydligt och klart under en begravning jag bevistade i början av hösten. Vi är de bortglömda.  Vi är också lite… paria.

Det här trädet har mött mig på mitt datorskrivbord varje dag. 

Och det är också ett av flera skäl till att jag startade den här bloggen! För att mina ord för alltid ska finnas i cyberspace även när jag inte finns eller blir ihågkommen. Mina ord är skrivna i evighet, vilket väl alltid retar gallfeber på nån… Samtidigt önskar jag att mina ord också har gett och ger en viss tröst och ett visst hopp till andra. Inte bara skadeglädje att se Tofflan som en gubbe med rund botten slås ner för att resa sig igen, gång på gång. Du vet, jag består av en del gamla soldatgener, en del gammalt bergatroll och såna har man inte ihjäl i första taget.

Idag väntar en lunch med L som jag har lärt känna här och som jag tror att jag hade kunnat ha väldigt roligt med om jag hade varit kvar. En underbar och ganska rå humor döljer sig nämligen under den väna ytan, liksom ett mod. Ett mod att våga göra nåt för nån vars liv i en sekund blev totalsvart.

I kväll ska jag hämta Fästmön efter jobbet klockan 21. En härlig jobbarhelg väntar henne med kvällsjobb idag, samt lördag och söndag från 12 till 21. Tuffa pass!  Vi rundar av kvällen med ost och kex och vin, lite lagom att sova på till lördag morgon.

Read Full Post »

Kaka och kaffe och ett rasande tempo

Förmiddagen har gått i ett rasande tempo. Ehum… det känns som om jag skriver denna mening allt som oftast. Men det är inte för att beklaga mig utan för att jag gillar det! Tillvaron blir tyst och stum när jag går hemma sysslolös. Nu fylls mina dagar med liv, stimulans av intellektet och träning i sociala kontakter. Framför allt: det är så roligt!

Jag jobbar vidare med mina forskartexter och under dagen beräknar jag få förslag på två av sex startsidor klara. Det känns mycket spännande! Jag fick dessutom till en läcker bild på en av sidorna – tagen med min tejpade mobilkamera… Fast det vet inte Carl om, då skulle han nog protestera. Den var inte hundra procent bra, men jag Photoshoppade den lite och lyfte fram två starka signalfärger – samt den otroligt söta filmstjärnehunden Trixie som du även kunde se på en blogg nära dig igår.

Jag vet inte hur många som stack in huvena under förmiddagen och påpekade att det var fika, men jag kom inte ner i fikarummet förrän halv elva. Och då var där ju tomt… Tog ändå en mugg java och en kaka och började bläddra i Svenska Dagbladet.

Kaka och kaffe smakade fint vid halv elva också.

                                                                                                                                                                                                                                               Men så fick jag sällskap av C och vi hade en givande pratstund kring en del mindre trevliga erfarenheter vi har med oss i våra bagage. Det är så befriande att prata med nån som verkligen förstår, nån som har varit utsatt för det själv. Och det blir inget ältande, bara konstateranden och faktiskt peppningar. En hjälp att gå vidare! Jag suger i mig all sån hjälp!

Idag är jag stolt över mitt sifferminne! Det hjälpte mig att komma ihåg att gratta nån på födelsedagen. Nån som blev glatt överraskad att jag kom ihåg. Nån som i alla fall fått ett paket idag. Jag kunde inte hjälpa det, men jag blev lite beklämd och lite ledsen över ensamheten. Den som kan drabba oss när vi minst anar det i livet. Nu känner jag inte till några detaljer, men ändå. Det gäller att alltid komma ihåg att

[…] Allting kan gå itu

Ett hjärta kan gå i tusen bitar […]

Och jag tänker inte dessa ord av elakhet eller skadeglädje, jag bara konstaterar.

Fästmön messade för ett tag sen att hon har fått ledigt ett par extra dagar. Nu ska jag fundera ut nånting som vi kan passa att göra och som helst inte ska innebära några kostnader… Det blir kanonskönt för henne att få vila ut några extra dagar!

Själv skulle jag behöva vila upp min onda kropp. Fram på morgontimmarna behövde jag uppsöka toa och skuttade ur sängen. Det tyckte min rygg inte om, så den är öm och värkig idag. I magen pågår det revolution efter gårdagens pizza, men det var en smäll jag valde att ta. I vart fall är det inget gallstensanfall utan bara sedvanligt tarmont.

 

Read Full Post »

Shamanens sång – om en oundviklig människa

En ung kvinna, skadad i en trafikolycka, förbannar på sidan 144

[…] det samhälle som orättfärdigt stämplat henne som arbetsskygg, för att vara en fuskare. En föraktad, en icke önskvärd. […]

Läkaren Jan Lidbeck har skrivit en bok om den nya tidens paria, de smärtsjuka. Och den svenska sjukvården, som vi så stolt slår oss för bröstet över. Och om skyddsnätet som för länge sen, före den borgerliga regeringens tid, faktiskt, slutade att fungera. Boken Shamanens sång. Om en oundviklig människa kan läsas som ren fiktion, men läses med blyertspenna och kanske ännu hellre som ett långt debattinlägg. Stort TACK till författaren som sände mig detta recensionsexemplar!

En debattbok. Eller ren fiktion.

                                                                                                                                                     Hjärtdoktorn Martin Lehman har nyss blivit änkling. Han söker och får en tjänst i Afrika. Dottern Johanna, sjuksköterska på intensiven, råkar ut för en trafikolycka och får en whiplashskada. Trots svåra smärtor får hon ingen hjälp nånstans i vården, egentligen. I stället blir hon förnedrad och förödmjukad av läkare som ska vara proffs. När sjukpenningen blir indragen rasar hennes värld samman. Samtidigt är Martin Lehman svårt sjuk i Afrika och får inte veta hur illa ställt det är med dottern förrän det är för sent.

Som jag skrev inledningsvis kan man läsa den här boken på olika sätt. Helt klart är den en debattbok, man blir allt annat än oberörd under läsningen. Den har också drag av psykologisk thriller och ett inslag av hämnd som jag skadeglatt njuter av när jag läser vad som drabbar de oförstående, men hyllade läkarna.

Jag funderar mycket på vad som är baserat på verkliga händelser och får i slutet veta att berättelsen har

[…] verklighetsbakgrund från 2000-talets Sverige […]

Det som gör att den känns väldigt trovärdig är att författaren är läkare och själv arbetar med smärtpatienter i Lund. Jag funderar ett steg till och undrar hur mycket i berättelsen som är självupplevt…

Det svenska samhällets hårdnande klimat och demokratin, som hittar vägar att göra sig av med den som är besvärlig, beskrivs gång på gång på ett rakt sätt, ofta utan känslouttryck. Detta ökar också trovärdigheten. Så här skriver författaren om demokrati, till exempel:

[…] Jo, det hade hänt att de ansvariga för våldet i totalitära regimer ställts inför domstol. Den svenska statsmakten var inte totalitär, den byggde på folkstyre. Men om en demokrati kände sig hotad kunde den också få en totalitär prägel. Det fanns många exempel från historien. Demokratier kunde på många sätt oskadliggöra enskilda eller mindre grupper av individer vilka förklarats utgöra hot. Spridande av lögner, stoppad befordringsgång, avsked från anställning, omyndigförklaring, tvångsvård på mentalsjukhus, fängelse och mord sanktionerades även av representativa demokratier. […]

Ord och inga visor. Svidande ord, men ord jag håller med om. Men den här boken är mer än så! Den har roliga sidor också, tragikomiska. Som skildringen av läkarnas utseende och det faktum att alla ”dumma” doktorer i boken har konstiga namn, förutom örnnäsor, putande magar, glipor till ögon med mera. Och man kan inte låta bli att skratta när patienten SPYR över en läkares skrivbord – och därefter känner sig lättad!

Jag skulle kunna fylla det här inlägget med massor av bra citat från den här boken, men det ska jag inte göra. Jag tycker i stället att du ska läsa den.

Högsta betyg var den nära att få av mig. Tyvärr innehåller boken alltför många korrekturfel vilket stör mig oerhört. Det är nämligen så att när jag läser nånting riktigt bra, vill jag att det ska vara perfekt.  Då ska det inte stå saker som ”tvi veckan” när det ska stå ”tv i veckan”, ”var” när det ska stå ”vad”, ”jumboplast”  när det ska stå ”jumboplats”, ”egentlig” när det ska stå ”egentligen” med mera. (Några konstiga meningsbyggnader finns också samt ytterligare ett antal korrekturfel, framför allt mot slutet.)

Näst högsta betyg ger jag den här boken!

Read Full Post »

Tre dar kvar (till den totala förnedringen)

Det var en märklig upplevelse igår kväll att träffa fru Peppningssprej på tåget. Hon var en av dem som var involverad i att försöka hjälpa mig vidare till ett nytt jobb. Ett fruktlöst arbete, det att hjälpa mig vidare. Jag vet inte varför det ska vara så svårt. Är 23 år i lite olika roller men inom samma företag nånting fel och konstigt? Är jag för gammal? Är jag för smal i min kompetens? (Jag tycker att jag liksom har jobbat med det mesta…) Eller handlar det om att själva skeendet i januari 2009 är problemet?

Min person har nu delvis fått upprättelse. Jag kan säga till folk och presumtiva arbetsgivare att

Titta här! Så här gick det för den som slog i spikarna i min kista!

Men varför tror folk att jag jag är glad över detta? Är skadeglädje nån sann glädje? Jag kan inte glädjas. Jag kan känna med, tro det eller ej. Men jag vet ju hur det känns när man degraderas så. Även ens roll i familjen blir lägre. Det är inget man väljer, det blir så. Och trots att nån har gjort mig så ont kan jag inte njuta för det. Det förändrar ju inte min situation. Det är en mycket märklig dubbel känsla som har tagit sin boning inuti mig.

Och tiden rinner ut… Inte har jag fått nån lön från Blogvertiser heller… Måste nog nästan höra av mig dit…

Är jag inget värd?

Read Full Post »

Åtta dar kvar (till den totala förnedringen)

Jag har just stängt igen kuvertet till a-kassan och satt på två frimärken. Alla miljoner blanketter och intyg ska postas idag, ungefär en vecka före Dagen D. Eller Dagen S som är Skit! Jag avskyr att ligga det allmänna till last, men nu finns det inget alternativ. Så roligt för alla som häcklar mig, nu får ni alla vatten på era kvarnar! Till er andra, som peppar mig, vill jag säga tack för att ni försöker få mig att förstå att detta är nåt jag är berättigad till. Det är svårt ändå! Jag har alltid klarat mig själv sen jag blev myndig. Jag flyttade i princip hemifrån direkt efter gymnasiet. Då är det svårt att bli en börda, en tärande.

Jag blir en börda och jag kan inte glädjas.

                                                                                                                                                 Skandalen som togs upp på Aktuellt igår – länkar finns i det låsta inlägget under detta, annars kan du ju bara gå in och kolla SvT Play från igår kväll klockan 21 så förstår du kanske vad det handlar om – ger mig ju inte nåt jobb, men som jag tidigare skrivit ger den mig ändå viss bekräftelse på att det inte är mig det är fel på utan andra. Men glädjas åt det kan jag inte. Nej, för jag är inte ute efter hämnd och skadeglädje är inte nån sann glädje för mig. Mina tankar går till dem runt omkring personen i fråga, fru och barnen, framför allt. Min enda önskan var att personen skulle få känna en enda dag det jag har gått igenom. Så har nu skett. Jag är inte gladare för det.

Nu ska jag fixa lite prylar innan jag åker och postar det förhatliga och tjocka kuvertet. Och hämtar ett paket med två födelsedagspresenter och en julklapp…

Read Full Post »