Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘husläkare’

Ett inlägg bland annat om hur husmor slår till.


 

Bränt rostbröd

Husmor slog till!

Förra året när mamma skulle komma till jul lyckades jag koka ett ruttet ägg. Det låg en stank, tät som en dimma, över mitt hem. Lukten pendlade mellan omklädningsrum och långlagrad ädelost. Jag behöver väl inte säga mer? I år brände jag hemma. Det vill säga, jag skulle rosta bröd. Två små ändbitar skulle jag rosta, snål som jag är. (Här kastas ingen mat om det går att undvika.) Tryckte ner bröna – FRANSKBRÖDEN, alltså – i rosten. Sen gjorde jag som så ofta: jag satte mig vid datorn. Kom på att jag inte hade gjort nån budget för 2016 och började fippla med Excel. Så noterade jag en… lukt… Såg ett moln… Det var snudd på att brödrosten stod i brand. Den gjorde nu inte det, som tur var. Det var bara de två brödbitarna som nästan brann. De var naturligtvis oätliga.

Nej, nån husmor har jag aldrig varit och lär aldrig bli… Därför tänker jag åka och köpa nån form av middag till mamma och mig – troligen grillade kotletter till moderskeppet, grillad pippi till mig. Det är uppenbarligen säkrast…

Soligt utanför fönster med Uppsalakula

Uppsala är soligt idag. Det ser varmare ut utanför igloon, faktiskt.

Uppsala visar sig från sin soliga sida idag, förvånansvärt nog. Men sen ska det förstås regna. Det är runt åtta grader varmt ute och gräsmattorna på fram- och baksidan lyser gröna. Det är bara jag som bor i en igloo. Alltså, jag har verkligen kallt inomhus! Jag märkte stor skillnad jämfört med inomhustemperaturen hos en granne som tittade in till häromdan. Därför har jag lagt fram två filtar till mamma, för hon lär frysa ännu mer än jag. Förra julen när mamma var här ringde jag fyra (4) samtal till bostadsrättsföreningen och klagade min nöd. Då höjde de typ en grad. I år har jag inte orkat klaga, det verkar som om de har bestämt sig för att frysa ut mig. Men om flera i huset har lika kallt kunde vi kanske gå ihop och klaga..?

Jag har fått tillbaka mitt eksem, irriterande nog. Det enda bra med det är att det inte syns den här gången, för det sitter på ryggen och bröstet och såna kroppsdelar visar jag inte hur som helst för vem som helst. Därför är jag mycket glad att jag fick en bättre salva en sist av husläkaren. Ett par, tre smörjningar brukar göra susen. Mina eksem är inte utredda, men jag får dem när jag är stressad. Den gångna veckan har onekligen varit… stressande och pressande.

Det börjar bli dags att duka fram gofika. KÖPEBRÖD. Jag önskar dig en härlig lördag!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om mitt nattliv.

 

Månen en oktobernatt 2013

En oktobernatt tog jag den här bilden. Den översta ljusa ringen är månen.

För tillfället tycks jag vara inne i en väldigt drömintensiv period. Vissa morgnar är jag helt slut när jag vaknar – det har hänt så mycket i drömmen att jag inte känner mig utvilad.


I helgen var jag ju med
och rånade en blomsteraffär – i drömmen. Härom natten kastade jag porslin omkring mig. I natt var jag på äventyr i Stockholm.

Den gångna natten var för övrigt extra orolig. Hade just somnat till när jag fick kramp – i båda benen. Det var bara att studsa upp och gå omkring en stund tills krampen släppte i utsidorna av underbenen.

Nästa gång jag vaknade var jag för varm, gången därpå frös jag. Jag gillar att ha ganska svalt i sovrummet, men jag tror inte alltid att mina ben och ryggen gillar det.

Jag har märkt att jag faktiskt sover sämre de nätter det är fullmåne. En del säger att det är struntprat, men till och med doktor Anders, den bästa husdoktorn jag har haft, tyckte att månen påverkade sömnen.

För tillfället är det en del tankar som snurrar i huvudet om nätterna. Men jag är faktiskt för det mesta alldeles för trött för att oroa mig och älta, även om slutdatumet närmar sig.

Idag på morgonen ska jag och en kollega dokumentera ett möte i film och skrift. När det är klart ska jag kolla hur många semesterdagar jag har kvar och sen lägga in om dem. Jag har inte fått nåt svar av min chef annat än att jag inte får nåt svar… Och det tolkar jag bara på ett sätt.

Hur sover du om nätterna??? Drömmer du??? Skriv gärna några rader och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ganska typiskt måndagsinlägg, påbörjat vid Storebror, om divergerande ting och företeelser i Tofflans vardag.


Det var så märkligt väder igår kväll.
Jag hann precis hem med maten när det plötsligt började ösregna. Det blev alldeles svart och det fullkomligt vräkte ner. Sen klarnade det upp. Jag sover med öppet fönster sen ett tag tillbaka och luften i sovrummet var frisk, men lite fuktig. Och måndagen generellt sett är ganska grå än så länge.

Mörk o regnig majkväll
Mörkt och ösregn, fotat genom mitt arbetsrumsfönster hemma vid 18.30-tiden igår kväll.


Idag inleds dagen med ett sektionsmöte.
 Det är första gången jag deltar hos just den här sektionen. Tanken var att det skulle bli nånting kontinuerligt, men nu finns det ju inget kontinuerligt alls i min tjänst, så…

Jag hoppas att det delikata problemet som uppstod i lördags eftermiddag går att fixa under tiden. Om det inte gör det blir jag smått galen. Men samtidigt… Det hade inte varit nåt problem om mitt arbete med detta hade fått OK eller blivit förkastat i juli förra året. I annat fall får jag väl försöka återskapa det hela, trots att det inte är jag som har gjort misstaget. Problemet är bara att jag inte minns riktigt hur jag tänkte för snart ett år sen. Nåja, ingen idé att måla fan på väggen – vi får se om det inte går att lösa trots allt.

Dagens höjdpunkt blir besöket hos frissan efter jobbet. Håret har vuxit som tusan och nu har jag en kalufs igen – som Fästmön älskar att dra i. Särskilt i testar som står rakt upp som antenner. Ja, häckla mig bara, jag är van att lida, Martyren är ju ett av mina alter egon (internt skämt).

Förutom det generella tillståndet av att känna mig som om jag befinner mig i limbo är jag relativt frisk. Eksemen som dök upp nära operationsärret i fredags är emellertid kvar, trots att jag flitigt har använt den receptbelagda salvan två gånger om dan. Baskat, hade jag haft min gamla husläkare kvar hade han skrivit ut den salva jag alltid har haft, den som alltid har funkat på allt. Nu får jag försöka klia mig diskret. Eller helst inte klia allt.

Var kliar det på dig idag då???


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej det blev inga nålar i hälen idag. Jag och Nål-Janne diskuterade fram och tillbaka. Uppenbarligen hjälper inte akupunktur och jag behöver få nån annan smärtlindring. Enligt min sjukgymnast lär husläkaren ordinera paracetamol och ibuprofen i kombo, nånting som min mage inte accepterar. Men, i morgon lär jag få ringa mottagningen och höra om det finns nån annan form av medicinsk hjälp jag kan få.

Jag är så less på de begränsningar som smärtan i hälen ger mig – jag har ju liksom lite andra, svårare åkommor att tampas med. Som det är nu kan jag inte ens ta en promenad för att rensa skallen från jobbiga funderingar och oro. Hälen gör för ont.

Sjukgymnasten sa att jag behöver gå på kryckor. Två, kryckor, alltså. Detta för att jag ska kunna minska belastningen på den onda hälen, men ändå sluta gå på tå med ena foten – eftersom det kan ge inflammation på annat ställe på benet.

Jag äger en krycka. Han tyckte att jag skulle kontakta min förra arbetsgivare och be att få låna en till.

Aldrig i livet!

var mitt svar.

Så därför undrar jag om det är nån som har en simpel, jävla krycka att låna ut så jag får ihop till det stöd jag behöver för att avlasta hälen. Typ en kompis till den på bilden här intill. Jag lovar att lämna tillbaka den när skiten är över – för det går över, det har i alla fall sjukgymnasten sagt.

Jag ser inte fram emot att krycka fram på jobbet, för om jag ska vara kvar måste visa att jag är pigg och alert. Hur pigg och alert ser man ut att vara när man går på kryckor? Inte nåt.

Eftersom jag kom hem lite tidigare idag passade jag på att gå till soprummet samt till BRF-brevlådan, en promenad på normalt högst 15 minuter. Det tog mig en halvtimma. Jag gick inte på tårna, jag belastade hela foten. Efter tre steg kändes det som om den där kniven kördes rakt upp i foten igen – för varje steg jag tog med vänsterfoten. Joru, jag kan lova att det kom ett antal tårar, men det var nog ingen som såg, för det skymmer ute.

Nåt besked av annan art har inte kommit idag heller, inte via snigelpost, i alla fall. Jag kom på att man nog endast har mitt gamla mobilnummer, men jag har den laddad fast på ljudlöst hemma och kollar av den varje kväll. Hittills är det bara säljare som har ringt – så himla skönt att inte behöva svara! Framför allt inte på såna säljare som vill sälja pensionsförsäkringar till mig, det känns som ett stort jävla hån som läget är.

Nu ska jag gå och skrubba badrummet och duschrummet/toan. Det tar inte bort smärtan, besvikelsen, frustrationen eller tårarna, men det blir i alla fall rent.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det finns de som känner mig vid ett av mina alter egon, Drulrika. Det är alltså Drulrika som ställer samtliga diagnoser på alla krämpor Tofflans gamla kropp har. Skälet till detta är förstås vårdens tillkortakommanden. Jag är hjärtligt trött på att vänta och vänta och vänta. Och när man äntligen får tid blir det bara hafs och snack. I alla fall på Sjukstugan i Backen. Där händer inte mycket… Sist jag var inlagd gick jag ner åtta kilo och fick upp mitt blodvärde något. Det var det enda positiva. I stället var det min husläkare som hittade skälen till min abnorma trötthet och som också skakade på huvudet när jag rapporterade hur Sjukstugan i Backen tyckte att min alien skulle behandlas.

Doktorsgrejor…


Igår trappades problemen upp.
Jag hade ont, blödde och plötsligt blev jag rädd. Fästmön var hemma i Himlen när jag kom hem med min nya tavla. För att inte tänka och känna mig skitdålig tog jag tag i tavelhängningen. Hann precis klart när Anna kom hem. Vi vilade en stund och gnällde av oss om diverse. Bara det hjälper rejält. Anna undrade förstås vad jag hade ställt för diagnos den här gången och jag kunde snabb svara:

Prostatan!

Eftersom prostatan sitter där den sitter, erbjöd sig min kollega Doktorinnan Doktoranna att palpera min prostata. Det tyckte jag inte lät så kul, så kvällen slutade med en jakt mellan mina fyra rum och kök. Nån prostata återfanns inte och det var nog tur, det. Hur hade jag då varit skapt?

I morse fick jag åka ensam med Clark Kent* till jobbet. Doktorinnan Doktoranna var helt slut och tack och lov ledig från arbetet idag. Kände mig synnerligen avundsjuk, för när jag blöder så här som jag gör blir jag väldigt trött. Men så kommer jag till jobbet och där är det full fart. Dagen inleds med institutionsmöte och därpå följer ett möte med en mindre grupp omkring institutionsdagen. I eftermiddag ska jag försöka fortsätta gå igen institution 1:s forskarsidor på webben. Jag har gjort en genomgång av ett av sju gäng.

Men innan jag rundar av mitt morgoninlägg idag vill jag kommentera två artiklar i lokalblaskan (dessa artiklar finns nu inte på nätet.). Det var en kvinna och en man som berättade om hur det är att vara fattig. Jag tror att det behövs flera såna artiklar, för den som inte har varit i samma situation kan inte föreställa sig hur det är. Kvinnan var yngst av nio syskon och en mamma som jobbade både dag och natt. Hon blev till sist den enda i familjen som tog studenten sedan familjen hade flyttat ner från norr till Uppsala. Det som grep mig var det faktum att hon berättade om hur det var att ständigt vara hungrig och aldrig få äta sig mätt. Än idag har hon problem med maten. Jag känner igen så mycket kring just detta från pappa. Ingen mat fick förfaras, ingenting kastas. Det skulle sparas eller ätas upp. Pappa, som hade svultit under kriget, blev naturligtvis lite överviktig med åren… Själv hade jag några tuffa dagar förra hösten. Det fanns inte ens bröd hemma. Vilken tur då att den snälla L gav mig en hel kasse med just bröd! Det är sånt jag aldrig, aldrig glömmer.

Den andra artikeln handlade om en lite yngre kille som inte orkade arbeta mer än halvtid. Han såg ut som vem som helst, men led av nån sorts trötthetssyndrom. Fast nån diagnos hade han inte fått. Han hade försökt att jobba 75 procent, men orkade inte ens det. Halvtid är hans max. Han får inga andra bidrag och ekonomin är en ständig källa till oro. För mig låter det här obegripligt! Om människan inte orkar arbeta måste man ju utreda ordentligt varför! Jag själv har ju mina trötthetsperioder och tack vare min förra doktor – inte Sjukstugan i Backen – vet jag att jag har vissa brister i min kropp. Med mediciner uppnår jag hyfsade värden. Tyvärr åker värdena berg- och dalbana på grund av min alien. Tror jag. Eller snarare Drulrika. För nåt annat fel har man inte hittat. Så nu väntar jag bara utdrivningen av Den Onde. Till dess ondgör jag mig över att man bara släpper folk som mår dåligt vind för våg. Det handlar om människor i yrkesför ålder, människor som måste och som vill klara sig ekonomiskt.


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Fästmön är en rolig flikka! Hon gillar att retas, hon. Men ha ha LÅNGNÄSA, jag hann till toa! Problemet är bara att det inte är så roligt att vara på toa med mig just nu. Därför lite omvärldsspaning för att se om det snackas skit eller vad där ute också…

  • Inte hett som i helvetet, men i Dalarna slogs ändå värmerekord för säsongen idag. Det var 13,5 grader i Skeppmora, var det nu ligger..? Det förra rekordet på 12,5 grader var från 1878.
  • Kyssen som sprids över hela världen – äntligen kunde soldaten Brandon få kyssa sin pojkvän Dalan. Det är äntligen OK för amerikanska soldater att vara gay… Kolla känslan! Ett underbart foto!!!
  • VAB-reglerna kan ändras. Försäkringskassan gör bra saker också. En sån bra sak är att man går igenom sina krångliga regler. Ett resultat av det kan bli att kravet på att anmäla sjukt barn redan första dan kan försvinna; ett annat att man kanske slipper VAB-intyg. Det vore ju inte helt fel…
  • Kvinnliga chefer stressar dubbelt så mycket som manliga. Detta kan ha att göra med att kvinnor är mer omvårdande både privat och på jobbet. Eh… kom med nåt nytt… Jag trodde att vi var… mer jämställda…

AVBROTT FÖR HOTELLBOKNING TRE NÄTTER OCH FYRA DAR I SLUTET AV APRIL!!! TJOLAHOPP!!! 😆

Read Full Post »

Uppdaterat: Anna Troberg har skrivit ett bra debattinlägg i frågan!

 

Den som tror att pappersjournaler var lättare att komma över än elektroniska journaler får nog nästan tänka om. Allt fler som ansvarar för vård och omsorg inför elektroniska journaler – vilket därmed innebär att också allt fler kommer åt att läsa. Nu visar det sig att allt fler stockholmare spärrar sina journaler på grund av detta.

Tanken med elektroniska journaler var väl att det skulle bli lättare för såväl vårdgivare som patienter att läsa sjukjournaler. Men ärligt, hur kul är det när det gamla X, som jobbar på sjukhuset eller din vårdcentral, kan komma åt att läsa din journal? Jag har inget särskilt att dölja, men jag råkar veta att en del människor är väldigt nyfikna på mig och min sjukdomshistorik (som inte är nåt spännande kapitel det heller, men ändå).

Här en bild på mig i sjuksängen den sista vändan jag var inlagd på Sjukstugan i Backen. 


I Stockholm har det visat sig
att så många som nästan 40 000 personer kan läsa en journal. Hur det är här har jag ingen aning om. Om man inför ett sammanhållet journalsystem, som är det det handlar om, det är alltså inte bara elektroniskt, måste man också informera patienterna i förväg om vad det innebär. Varje patient ska få veta hur h*n kan stoppa att uppgifter delas. Men när Datainspektionen har gjort kontroller visar det sig att många patienter inte ens har fått frågan.

Jag kan tänka mig att låta min husläkare se journaluppgifter om mig från Sjukstugan i Backen och tvärtom. Men jag vill varken att min tandläkare eller min gynekolog ska dela eller kunna ta del av journaluppgifter om mig. Hur tänker du kring elektroniska journaler och sammanhållna journalsystem???

Read Full Post »

Older Posts »