Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förgifta’

Ett inlägg om en Miss Marple-film.


Ett lagom soft sätt
att avsluta veckan och helgen är att glo på 7:ans Miss Marple-serie. Igår kväll slängde vi ner oss i soffa respektive fåtölj för att glo på Miss Marple: The Sittaford Mystery (2006). Både Fästmön och jag höll oss vakna.

Miss Marple 2

Söndagar = Miss Marple-kväll i New Village.


En aning förvirrat är det hela.
Inledningsvis irrar miss Marple runt på ett tåg och pratar alldeles för mycket, bland annat med en politiker, mr Trevelyan, på väg att efterträda Winston Churchill som premiärminister. Han är lagom road, men miss Marple inser att han är granne med brorsonen, den hon egentligen skulle möta på tåget. Brorsonen är försenad På grund av en snöstorm hamnar de på Sittaford House, där mr Trevelyan bor. Husets ägare själv insisterar på att tillbringa natten på byns hotell. På hotellet finns en brokig samling människor, bland andra mr Trevelyans adoptivson, en kvinna och hennes hunsade dotter, den skumme mr Smith-Jones, adoptivsonens fästmö, journalisten Charles med flera. Ingen är riktigt den h*n utger sig för att vara. Dessutom hör de på radio att en fånge är på rymmen i trakterna. För att få kvällen att gå spelar de Anden i glaset. Och anden förutspår död.

Borta i Sittamore House är miss Marple nära att att Turkish delight avsedd för mr Trevelyan. Men godiset har blivit förgiftat. Trevelyans bäste vän Enderby, som har väntat på dem i Sittamore house, ger sig iväg till hotellet för att varna Trevleyan. Försent, förstås…

I filmen ingår såväl kärlek som förskjutna barn dessutom. Jaa, det är en salig blandning och en härlig röra. Men som vanligt knäcker miss Marple nöten och kommer på vem mördaren är och mördarens motiv.

Filmen är baserad på boken The Murder at Hazelmoor, som kom ut i USA 1931.

Ganska spännande, om än rörig, får filmen högt Toffelbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det den sista fredagen jag jobbar här. Det känns… jag vet inte hur det känns. Mentalt har jag förberett mig för det här ”avskedet” sen jag började jobba efter nyår. Jag har medvetet skärmat av mig från kollegor, för det är just den biten som gör mest ont i skrivande stund. Jag kom nämligen hit ganska skadeskjuten och med den erfarenheten att kollegor är såna som går bakom ryggen för att sen, när man minst ana det, hugga till i samma kroppsdel –  i gott samarbete med en chef som först utnyttjar en maximalt för de kunskaper man har, sen förgiftar en som en orm. Jaa, jag har jobbat i Paradiset både en och två gånger. Den första gången blev jag utdriven för att jag hade kunskaper som kunde ställa till besvär, den andra gången därför att jag har blivit bortvald och överträffad. Och vilken stjärna det sen är! I will say no more. Men jag vet att jag ska sakna alla snälla här, alla varma människor som nånstans har anat min nöd och försett mig med bröd – literary spoken – i de svåraste stunder.


Träden runt omkring var också en tröst i svarta stunder! Jag älskar nämligen att fota träd!


Det klart att jag lär sakna arbetet som sådant också!
Det har varit otroligt stimulerande för intellektet att jobba i en akademisk miljö! Och nånstans kan jag ångra att jag aldrig sökte den där forskarutbildning och ägnade mig åt det område som ligger mig varmast om hjärtat – litteraturen. Nej, jag var dum nog att nöja mig med en kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne – och sen fick jag jobb i Stadens sandlåda. Det var där jag grävde och grävde och grävde tills jag en dag inte var välkommen längre. Alla år jag har grävt i den sanden suddades ut av en våg som kom och gick. Men livet fortsatte ändå.

Vi människor tror så ofta att vi gör avtryck bara genom att vara i ett sammanhang. Det är fel. Det tar nån vecka eller två, sen är vi glömda. Vi passerar  – och passeras av – dem vi hade intill oss utan att visa nåt som helst igenkännande.  Jag upplevde det tydligt och klart under en begravning jag bevistade i början av hösten. Vi är de bortglömda.  Vi är också lite… paria.


Det här trädet har mött mig på mitt datorskrivbord varje dag. 


Och det är också ett av flera skäl till att jag startade den här bloggen!
För att mina ord för alltid ska finnas i cyberspace även när jag inte finns eller blir ihågkommen. Mina ord är skrivna i evighet, vilket väl alltid retar gallfeber på nån… Samtidigt önskar jag att mina ord också har gett och ger en viss tröst och ett visst hopp till andra. Inte bara skadeglädje att se Tofflan som en gubbe med rund botten slås ner för att resa sig igen, gång på gång. Du vet, jag består av en del gamla soldatgener, en del gammalt bergatroll och såna har man inte ihjäl i första taget.

Idag väntar en lunch med L som jag har lärt känna här och som jag tror att jag hade kunnat ha väldigt roligt med om jag hade varit kvar. En underbar och ganska rå humor döljer sig nämligen under den väna ytan, liksom ett mod. Ett mod att våga göra nåt för nån vars liv i en sekund blev totalsvart.

I kväll ska jag hämta Fästmön efter jobbet klockan 21. En härlig jobbarhelg väntar henne med kvällsjobb idag, samt lördag och söndag från 12 till 21. Tuffa pass!  Vi rundar av kvällen med ost och kex och vin, lite lagom att sova på till lördag morgon.

Read Full Post »

Jag ska säga som det är: Nää, jag orkar inte med folk! Framför allt orkar jag inte med folk som kommer med oombedda råd, särskilt när det gäller sånt de tycker att jag ska göra eller testa – som jag redan gjorde eller testade för två, tre år sen. Jag orkar inte få ingnuggat i huvet att jag är dum i det. För det är ju känslan jag får. Att jag är dum. Dum och elak och otrevlig. Och jag orkar inte ta mer jävla hänsyn till folk än vad jag redan gör. Att stå med mössan i handen och huka för överheten ger mig ont i ryggen – och självkänslan.

Den som inte har förstått vilket desperat läge jag befinner mig tror säkert att den är snäll som kommer med råd. Ja, det klart att man kan kosta på sig att vara snäll när man själv har sitt på det torra. Men det är inte råd jag behöver, det är ett jobb. Så att jag kan försörja mig. Så att jag kan bo nånstans. Oron gnaver hela tiden och jag laddar inför telefonsamtalet med SKTF:s a-kassa i morgon. Ett samtal som kanske försätter mig i en, om möjligt, ännu mer utsatt position ifall det är så att de kräver pengar tillbaka.

Och du som tror att du känner mig bara för att du har läst några av mina blogginlägg, du gör verkligen inte det. Jag har bloggat om min situation sen maj 2009 och hade du orkat läsa allt så kanske, kanske du kunde förstå en itsybitsy del. Men jag kan inte begära det av nån och framför allt bloggar jag inte för andra utan för mig själv. Nej, det är bara du som har träffat mig i verkliga livet, som vet vem jag verkligen är, som känner mig. Bloggen är en roll. En roll där jag häver ur mig allt det svarta som annars skulle fastna inuti och förgifta mig själv och min familj.

Den som verkligen vill hjälpa mig gör det med handling, inte med ord. Det kan vara L, som pratade med min chef. Det kan vara R, som har gett mig bensinpengar en gång, det kan vara LE, som gav mig en påse bröd, det kan vara den som ger mig en kram och en axel att gråta mot. Det kan vara Fästmön, som är den enda som förstår mig och som känner mig och som har erbjudit mig sin kärlek och sitt hem, tro inte annat! Ett hem som redan är knökfullt med barn.

Så ursäkta mig och jag är lite jävla otrevlig just nu. Dum och elak är jag ju alltid, det kan jag inte göra nåt åt.

Mamma kom igår och ska stanna i över tre veckor. Jag älskar min mamma, men det är inte alltid lätt att kampera ihop. Jag, som är så jävla otrevlig, och mamma som är sjuk, handikappad, gammal och lite vimsig. Men det får gå. Inte låter jag mamma sitta ensam 30 mil bort över alla storhelgerna. DET hade VERKLIGEN varit… otrevligt.

Just nu är jag så ledsen, så ledsen, så ledsen, men jag försöker bita ihop och inte visa mamma hur jag mår. Hon vet det ändå. Det är tillräckligt jobbigt för henne att veta att hennes snart 50-åriga dotter har varit långtidsarbetslös. Skämmigt är det också inför släkt och vänner.

Lite jävla snäll tycks jag emellertid ha varit, för det har landat två paket i min postbox. Det ena är från Tomten i Metropolen Byhålan och jättestort, det andra från släkten i England och ganska litet och hårt. Tänk, Tomten i Metropolen Byhålan och i England kanske inte vet hur jävla otrevlig jag är…


Klappar som har landat i den otrevligas postbox.

                                                                                                                                                                   Nu ska jag fixa lite adventsfika till mamma och medan tårarna droppar i diskhon kanske de tillfälligt har droppat klart när jag ska servera. Det är bara inuti som jag inte kan sluta gråta. Inte nånsin.

Read Full Post »