Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘konsekvens’

Ett allvarligt inlägg.


 

Jag skrev ganska nyss att jag tyckte att Twitter har blivit så deprimerande. Med det menade jag att där verkar vara så fullt av ensamma och kontaktsökande människor. Människor som favoritmarkerar allt en skriver, till exempel, eller som sitter och glor på samma TV-program dag ut och dag in och klagar på det hela jävla tiden. (Prövat att titta på nåt annat? Eller stänga av och läsa en bok?)

Inte är väl jag själv så himla munter alla gånger heller. Men att twittra och blogga om det riktigt svåra gör jag inte längre. Och nu är det bara åtta procents utrymme kvar på den här bloggen. Jag längtar efter slutet.

Rött lönnlöv på asfalt

Snart är det slut.


I stället läser jag
– artiklar och böcker och diverse. Nu vill jag lyfta fram en riktigt bra reportageserie som lokalblaskan har, Unga självmord. Den tar upp nåt som är svårt, svart och deprimerande på riktigt. Det är viktigt att vi vågar prata om såväl döden som självmord. Men reportageserien tar också upp ett självmords konsekvenser och vad vi kan göra för att förhindra självmord. Det är viktigt att våga fråga och att våga lägga sig i.

Läs inte den här reportageserien ”sen”. Det kan nämligen vara försent då. Läs den nu. En dag kan det vara ditt ord som hindrar nån från att avsluta sitt liv.


Till reportageserien Unga självmord

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg i fickformat (pocket).


 

Pocketböcker är lätta och behändiga att ta med. Det är gissningsvis därför de kallas just pocket(fick)böcker. Och nog finns det alltid plats i min bakficka för en sån bok! Månpocket ger dessutom ut väldigt bra pocketböcker. Här kommer därför några av de böcker Månpocket släpper i maj och som jag är nyfiken på eller bara råkar gilla (jag kan konstatera att det är väldigt många böcker med Stockholmsanknytning och undrar om det inte finns lite mer variation..?):

 

Ett liv för liteKristofer Ahlström: Ett liv för lite
Kristofer Ahlström fick en lysande start på sitt författarskap. Det här är hans andra bok och den handlar om syskonen David och Caroline i Stockholm. Syskonen har ett särskilt band mellan sig, men när David mer och mer tar sorgen till sig kan Caroline inte längre skydda honom. David glider in i psykisk sjukdom, medan Caroline börjar ett nytt liv och banden klipps. De lever parallella liv under många år, men så blir de sammanförda igen.
Så här skrev jag om boken i höstas!

 

Högre än alla himlarLouise Boije af Gennäs: Folk av en främmande stam
Det har nu blivit 2007 i den sista delen av författarens trilogi om ett gäng vänner i Stockholm. Victor försöker hitta en vardag efter tsunamin och dess fruktansvärda konsekvenser, Pella och Stefan lappar ihop sitt äktenskap och Tessan och Philip närmar sig vuxenvärlden. Den evige singeln Jalle drabbas av den stora förälskelsen och Liv kämpar vidare med sina frågeställningar kring livet och teatern. Döden överskuggar fortfarande gänget, men alla inser att man måste gå vidare för att inte gå under. Livet stannar inte upp, inte ens när älskade ryckts ifrån en.
Jag har läst hela trilogin. Så här tycker jag om…
Högre än alla himlar
Blå koral
Folk av en främmande stam

 

Skymningens barfotabarnAnna Jansson: Skymningens barfotabarn
Den 90-årige Heinz Meyer hittas skjuten i Ronehamn. Heinz Meyer var en av de tyska soldater som kom till Gotland efter andra världskriget, skadad i strider vid Baltikum. Vid samma tid kom 500 koncentrationslägerfångar till ön för att få vård på Lärbro krigssjukhus. Det var en spökbrigad av utmärglade, svårt psykiskt och fysiskt skadade fångar som placerades på samma sjukhus som de tyska soldaterna. Sköter­skorna fick stränga order att inte tala med patienterna från koncentrationslägren och hade ingen aning om vad de hade varit med om. Maria Wern utreder mordet på Heinz Meyer, samtidigt som det pågår bröllopsförberedelser. Och vad händer på hennes barns sommarkollo?
Så här skrev jag om boken förra våren!

 

Carl PhilipJohan T Lindwall: Carl Philip
Den 13 juni 2015 gifter sig prins Carl Philip och Sofia Hellqvist i Slottskyrkan på Kungliga slottet. Detta är den första boken någonsin om prins Carl Philip och den handlar om prinsens liv från födseln fram till idag.
Carl Philip föds som kronprins och framtida kung av Sverige. Men mindre än ett år senare blir han fråntagen rätten att ärva tronen, något som pappa kungen fortfarande har svårt att acceptera. Carl Philip själv är lättad över att det är storasyster Victoria som en dag blir drottning. Han är den i familjen som vantrivs mest i rampljuset och har dessutom fått kämpa med dyslexi och svårigheter att få kompisar.
Genom åren har Carl Philip haft flera konflikter med sina föräldrar, främst om blivande hustrun Sofia Hellqvist. Till sist hotar han att avsäga sig prinstiteln om de inte accepterar Sofia. Även kungen och drottningen inser att tjejen från Älvdalen hjälpt deras son att få ett självförtroende han alltid saknat.
Den här boken har jag inte läst, men jag är nyfiken på Carl Philip, så det kanske jag gör!

 

MemoRandumAnders de la Motte: MemoRandum
David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en bilolycka förlorar han minnet. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören ”Janus”, som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja ”Janus” rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?
MemoRandom är den första boken i en serie. Den är såld till över 20 länder och ett filmbolag ska producera en amerikansk TV-serie baserad böckerna.
Den här boken har jag inte heller läst. Jag har inte läst nåt av Anders de la Motte, så… det kanske är dags nu..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om ett inlägg.


 

Laserstrålen från Carolina Rediviva

Laserstrålen från Carolina Rediviva, sedd från busshållplatsen vid Stadshuset igår kväll.

Det gäller att vara skärpt. Att vara skarp som en laserstråle, som den som eminerar från Carolina Rediviva. Det känns skönt att ha det gjort, det som jag gjorde igår. Sen vad det får för ”konsekvenser” återstår ju att se. Det kan uppstå märkliga situationer, men jag tror att det skulle kunna bli riktigt, riktigt bra. Har vi kommit så här långt, så… Vad är det man brukar säga gäller..?

The sky is the limit…

 

Vill du läsa mer??? Då behöver du lösenord. Du som inte har lösenordet kan skriva en kommentar nedan så sätter jag upp dig på sändlistan. Då skickar jag det till dig via den e-postadress du en gång angav för att få kommentera. Det är viktigt att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret och att dina övriga uppgifter inte är falska eller felaktiga!!!

Eftersom jag byter lösenord då och då har jag en sändlista. Det glädjer mig oerhört att den börjar bli så lång! TACK!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om nuet.


 

Spindelduk detalj

Spindelkvinnan är här.

Jag har Spindelkvinnan hos mig. Hon är den bästa! Hon är den som bär mig genom livet, utan applåder eller andra hyllningar. Vi har farit än hit, än dit med barn, packningar och godisbunkar. I skrivande stund väntar jag på att potatisarna ska bli genomkokta så att vi kan sätta oss framför raclettegrillen. Som vanligt har jag köpt för mycket ost och som ännu mera vanligt luktar det nu skit i hela köket.

För övrigt har konsultationen med polismakten lett fram till att jag har fattat ett beslut. Det måste nämligen bli ett stopp på vissa saker. Eller är syftet att driva mig framför tåget? I såna fall kan straffsatsen bli en annan. Rätt att framföra sina åsikter och känslor har alla. Men det som nu har pågått i så lång tid är inte OK. I detta är vi enade. Att hånfullt twittra att en viss nyligen avliden skådespelare hellre skulle vara arbetslös än död – med finger pekat mot mig –  är att ha drivit en mening, lösryckt ur sitt sammanhang, alldeles för långt. Det får konsekvenser.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upptrappat inlägg.


 

Det trappas upp – på flera sätt än ett här. Samtidigt som det trappas ner. En första åtgärd blir märkbar ganska omgående. Visst får det vissa konsekvenser för såväl andra människor som mig själv. Men beslutet är fattat. Min mamma kan vara en tiger ibland när det gäller mig. För egen del blir jag en stridsvagn när det gäller människor jag bryr mig om – tung och obeveklig.

Stridsvagn

Tung och obeveklig som en stridsvagn.


Det är en blåsig men ljummen morgon 
jag har vaknat till. Träden utanför är nästan tömda på löv. Dagens första del har jag ägnat åt att söka ett spännande jobb i Uppsala som jag blev tipsad om av en vän som gärna ser mig som arbetskamrat. Vidare har jag läst en del mejl, besvarat några, skrivit ett par.

En intressant sak som kom upp vid ett av samtalen igår var återkoppling. Jag förstår att man inte kan ge var och en av de mellan 150 och 200 sökande, som det brukar vara på de jobb jag söker, personlig feedback. Men just igår fick jag en bra och enkel återkoppling via e-post på ett sökt jobb som jag tycker är föredömlig. Så här stod det ungefär (jag har tagit bort vissa ord i texten så att inte för mycket avslöjas):

Hej Tofflan,

Vi är mycket tacksamma över ditt visade intresse för att arbeta med oss på Företaget. Vi har fått in drygt 150 ansökningar till denna tjänst och det har varit en hård konkurrens bland de sökande. Vi har valt att anställa en kandidat med stor erfarenhet från Xverksamhet. Vald kandidat har även erfarenhet från Y och att implementera ett flertal Z . Ett stort plus har också varit att vald kandidat har erfarenhet från vår bransch och då specifikt Å.

Vi tackar för ditt visade intresse och för den tid du lagt ner på din ansökan.

Med vänlig hälsning,

Företaget

Nu ska jag strax ringa för att boka in lite tider av olika slag innan jag blåser över till Tokerian för att inhandla en del smaskens till fredag. Gudadrycken i guldpåsen sparas emellertid till lördag – fredagsmiddagen blir nämligen raclette och till den osten dricker man vitt vin.

Dagens bonus tackar jag K för! Det är en musikalisk upplevelse som rör våra gemensamma favoriter Status Quo. Fästmön säger att det är

bonnrock från Byhålan

och det är det säkert. Men jag gillart’. Och K!

I övrigt räknar jag med umgänge med familjen den här veckan – somliga har ju höstlov.

Lönnlöv på vindrutan

Bilen har höstlöv, andra har höstlov.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

MIn mormor hälsar och säger förlåtTill födelsedagen i år gav Fästmön mig en bok av Fredrik Backman, En man som heter Ove. Det är en helt underbar bok – rolig och allvarlig på samma gång, med många igenkännanden. För ett par veckor sen fick jag låna uppföljaren, Min mormor hälsar och säger förlåt, av vännen A. Jag hade snappat upp att omvärldens omdöme om tvåan var att den är OK, men inte riktigt i samma klass som ettan. Sen är ju jag som jag är: jag blir anti om folk tycker saker ibland och vill bilda mig en egen uppfattning. Den får du läsa om nedan.

Elsa är sju, snart åtta, år. Och hon är annorlunda. Det är tur att hon är så bra på att springa när mobbarna sätter efter henne. Elsas bästa mormor är 70 bast äldre än sitt barnbarn. Mormor är väldigt annorlunda. En del tycker att hon är galen. I Elsas värld är hon tryggheten. Ingen kan berätta sagor som mormor och det är till landet Miamas som mormor tar Elsa när hon inte kan sova om nätterna. Fast sen dör mormor. Elsa får ett gäng uppdrag: hon ska lämna brev från mormor till en massa människor. Brev där mormor säger förlåt. Det blir inledningen till ett nytt skede i Elsas liv, men också sanningen om sagorna och varelserna i dem.

Det finns inget dåligt med den här boken. Möjligen är den lite pratig – lite… tankesnurrig så där som tankar är. Den handlar bland annat om döden. Jag läser och gråter, för döden har den effekten på mig. Döden har en stor plats i boken. Den är förgöraren, den som gör människor elaka, knäppa, alkoholiserade. Men genom omtanke och kärlek kan de som drabbas av dödens konsekvenser resa sig igen. De får… hopp… Det blir bättre, det blir bra, liksom, för att citera Elsas mormor.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

När livet vänder Kent

Hur överlever man en olycka som berövar en stora delar av det liv man hade mentalt? Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Idag röd, i morgon… död… Eller näst intill. Onsdags-kvällens När livet vänder handlade om Kent. Kent, som hade ett sånt gott liv, råkade ut för en olycka som förändrade allt. Han kan till exempel inte gå sen dess – halva kroppen fungerar inte. Hur överlever man detta, mentalt?

Han har ett fantastiskt leende, Kent. Förundrad lyssnar jag till hans historia, hans livs vändpunkt. Har svårt att se hur man kan le överhuvudtaget efter det Kent beskriver.

Så naket och rakt in i kameran berättar Kent om olyckans konsekvenser. Det där om att inte ens klara av sånt som du kan när du föds, till exempel. Hur orkar man leva vidare? Kent berättar hur han tänkte och hur han gjorde för att orka leva vidare. Idag har han ett gott liv igen. Ett annat liv än för tre år sen. Men ett liv. Han lever.

Och här sitter jag och gnäller, varje dag, om att jag har haft ont i ryggen i fem, sex veckor… Kents historia, berättad delvis via Anja Kontors varliga frågor, ger onekligen perspektiv…


Missade du programmet om Kent? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena


Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite halvfilosofiskt vardagsinlägg om människor och vad de kan hitta på.

 

Robert Aschberg

Robert Aschberg, trolljägare på TV3. (Bilden är lånad från kanalens webbplats.)

Onsdagskvällen tillbringade jag som vanligt med att se När livet vänder på SvT2. Det är inte alltför ofta jag följer en TV-serie som är rätt igenom bra. Lite senare på kvällen noterade Fästmön att det gick en repris av Trolljägarna, en annan TV-serie,  på en reklamfinansierad kanal. Det blev lite av en kontrasternas TV-afton, kan man säga. Medan När livet vänder porträtterar en samling människor som alla i mina ögon ter sig väldigt ödmjuka, porträtterar Trolljägarna bland annat människor som har ett ganska sjukt beteende: så kallade webbtroll. Men naturligtvis fick vi tittare också möta trollens offer. De som är utsatta.

Det var en del ganska hemska historier som presenterades. Många omfattade, förutom rejäla haranger av okvädningsord, också rena dödshot. Fruktansvärt! Jag tycker att det är viktigt att man diskuterar och vågar prata om sånt här. För det tangerar ju också vår grundlagsstiftade yttrandefrihet. Alltså, hur mycket får man sticka ut hakan innan det blir brottsligt/hot/kränkning/hemskt? För de flesta av oss är det givet att man håller sig inom vissa ramar. Självklart kan man balla ur ibland och göra fel och dumt, men att gå så långt som till dödshot är för jävligt, på ren svenska.

Problemet med den här sortens program, liksom även Stalkers, är emellertid att de kan locka fram förföljare och troll ur sina hålor och gömmor så att det får mindre bra konsekvenser för de utsatta. Jag hoppas verkligen att de som utsätts/utsatts för troll och som ställde upp i premiärprogrammet av Trolljägarna inte får det ännu värre nu efteråt. Som jag ser det är det en ganska stor risk för det, tyvärr. Visserligen sägs det att troll spricker i ljuset, men… Den som har råkat ut för förföljare eller troll vill för det mesta bara ett enda: att förföljelserna och hoten upphör. Genom att lyfta fram dessa ljusskygga individer får de emellertid ”publicitet” och uppmärksamhet – och DET tror jag är just det de flesta av dem är ute efter, inte bara att såra och göra illa andra, utan att få sin stund i strålkastarljuset. Vad tror du???

Ett kex kvar

Ett kex i kexfabriken?

I min egen lilla värld, på jobbet på kexfabriken/i besticklådan, finns det inga troll. Men som i alla världar finns det människor man tycker om och människor man… tycker lite mindre om. Idag fick jag efter lunch en hastig, men varm kram på kontoret av en person som jag träffade i ett helt annat sammanhang för några år sen. Jag är urdålig på ansikten och kände inte igenom honom, pinsamt nog. Men det var väldigt, väldigt bra med såväl besöket som kramen för nu vet jag hur mannen jag har en lunchdejt med i morgon ser ut. Det glömmer jag inte i första taget! För övrigt var det inte bara kramen som gör att han blir ihågkommen. Han sa:

Va smaaal du har blivit!

(Jag tycker ju själv att jag har blivit så tjock, men eftersom jag är fåfäng fann jag mig snabbt och sa nåt om att jag ju är minus några tumörer nu, så…)

Visst låter det väl som om jag nog får en ganska fin lunch i morgon???


Livet är kort. I morgon är det fredag. Då kan det bli ”sipps”. (Inblandade individer förstår exakt vad jag menar.)

Read Full Post »

Older Posts »