Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘väntan’

Ett litterärt inlägg.


 

Medan mörkret faller och penna

Recension på gång!

Det är en otroligt seg dag, klädd i väntans dräkt. Väntan, väntan, väntan… Jag trodde att jag var en van och tålmodig väntare, men jag har svårt den här gången. Det är mycket som står på spel. Under tiden läser jag en bok som jag ska recensera. Det är en deckare, som nyligen fått ett fint pris.

Jag började läsa idag med blyertspenna (den återförda favoritpennan) och har hunnit ungefär en tredjedel in i boken. Det är en märklig bok, en historisk deckare som utspelar sig här i Uppsala bland lik i Gustavianum och underliga rasbiologer… Märkligt nog är detta den andra boken på kort tid som jag läser och som handlar om både mord och Gustavianum. Den förra var ju Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet.

Änglarnas tårar

Änglarnas tårar släpps i kväll i Enköping!

I eftermiddag, när Fästmön har slutat jobba, ska vi ta oss till en annan kommun i länet, Enköping. Det är alltid bra att vidga sina vyer. En bit mat blir det på vägen nånstans innan vi letar oss fram till biblioteket där vi ska bevista boksläpp klockan 19. Belgiska Anna släpper ju den sista delen i sin Bosnien-trilogi och vi är inbjudna av Anna, Vombat (förlaget) och nån som heter Sune. Jag hoppas självklart få recensera även den här tredje delen. Det här är nämligen riktigt bra, men lite otäcka böcker om barn och unga i krig och på flykt från krig.

Och så ska det bli väldigt, väldigt roligt att träffa Anna igen. Jag tror att det var typ tio år sen sist. I ett annat liv för oss båda två. Livet kan ju, som bekant, ändra riktning. Nu hoppas jag bara att Clark Kent* låter bli att gnissla och tar oss säkert både dit i eftermiddag och hem i kväll. Fram till avfärden får jag sällskap i min väntan med litterära lik och knäppa rasbiologer i Uppsala. För jag är ju boktokig.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett inlägg.


 

Clementiner

Dags för fruktstund..?

Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge. En del tycker att väntan kan vara fruktansvärd. Andra gör som jag, tar en fruktstund och försöker hålla mig cool. Och så gör jag roliga och spännande saker där emellan. Den här dan ska sannerligen bära frukt. Då menar jag annan frukt än… clementiner…

 

Vill du läsa mer??? Då behöver du lösenord. Du som inte har lösenordet men vill ha det kan skriva en kommentar nedan eller mejla mig så sätter jag upp dig på sändlistan. Du får lösenordet sänt till den e-postadress du en gång angav för att få kommentera här. Det är viktigt att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret och att dina uppgifter inte är falska eller felaktiga!!! Utåt sett kan du fortfarande vara anonym, eftersom din e-postadress inte syns för andra läsare.

Lösenord skickas automatiskt via e-post till alla på sändlistan. Har du inte fått det senaste? Hör av dig via en kommentar här eller mejla mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

”Vi hänger inte med i all utveckling, men jag tror på nye GD:n”

Ett inskrivet inlägg.


 
 

Arbetsförmedlingen i Uppsala

Arbetsförmedlingens tillhåll i Uppsala.

Orden i rubriken är Daniel Strömblads. Han jobbar på Arbetsförmedlingen i Uppsala och var den som fick uppdraget att skriva in mig som arbetssökande idag. Vi fick en lång och bra pratstund, jag och Daniel. För hade jag väntat i en och en halv timme ville jag ha valuta för tiden som försvann när det blev min tur.

Nummerlapp och bok

Nummer 28 gul var jag.

Jag fick nummer 28 gul Men jag hade å andra sidan inte trott att jag skulle vara ensam. En bok blev mitt sällskap under väntan. Det blev emellertid lite svårt att fatta vad man läste i sorlet från, gissningsvis, ett femtiotal losers arbetssökande och en del av deras barn som sprang omkring och skrek.

I stället ägnade jag mig åt att observera omgivningen och den inte särskilt effektiva hanteringen av folkmassan. Det gick åt fyra till fem personal för att tilldela de arbetssökande en nummerlapp – en gul, rosa eller grön, beroende på vad ens syfte med besöket var. Gissar jag. Nåt system i kaoset borde man ha. Men nummer hoppades över, ropades upp utan att det riktigt hördes i den icke tysta lokalen, folk tröttnade. En del försvann, andra återkom senare. En aldrig sinande ström av människor.

Samhällets olika skikt

Vad var det för folk som var där då? En del unga så jag, en del i min ålder och äldre än då, några lite yngre än jag, några som inte talade svenska… Och de flesta av oss var där för att registrera vårt misslyckande att bidra till försörjningen genom arbete. Nu behöver vi ersättning från annat håll. För min del a-kassa. En ersättning som har legat på samma nivå i tolv (12) år. Ja, för tolv år sen var ersättningen säkert bra. Idag är den inte ens en tredjedel av min senaste lön.

Bland personalen noterade jag en god representation av samhällets olika skikt. Här fanns halta och lytta, några tanter, en man i min egen ålder och förvånande många arbetsförmedlare med invandrarbakgrund. Det är bra. Jag fick slutligen gå en trappa upp med herr förmedlare Daniel Strömblad.

Inskrivningsrum på AF

Ett så übersnyggt inrett inskrivningsrum på Arbetsförmedlingen i Uppsala.

Själva inskrivningen var det inga större problem med. Mina uppgifter fanns kvar (de sparas i två år) och jag hade snällt fyllt in en värdelös blankett medan jag väntade. En blankett som skulle vara grund till en handlingsplan. Jag hade angett att jag inte vill ha hjälp med nånting annat än att fixa ett nytt jobb (det var ett eget svarsalternativ jag skrev till).

Daniel undrade om jag hittar några jobb att söka via Platsbanken. Jag skrattade och svarade nekande. Tipsade i stället om en bättre webbplats med mer nischade jobb för min del.

– Ja, vi hänger ju inte riktigt med i all utveckling, medgav Daniel.

För det är till exempel så att jag söker olika sorters tjänster, inte bara det som arbetsförmedlingen i sina system kallar kommunikatör/informatör.

Daniel kunde visa mig åtta (8) lediga jobb i Platsbanken som var lämpliga för mig att söka. Jag berättade att jag tänkte söka minst det dubbla antalet andra jobb som jag hittat på andra håll. Dessutom var en av tjänsterna rubricerad Informatör, men i själv verket söktes en person med gymnasielärarekompetens. Hur fel kan det bli..?

Byggare och riktig handläggare

Min nya, riktiga handläggare då? (Ja, för Daniel är alltså handläggare för folk inom byggbranschen, berättade han. Visst bygger jag en del, bland annat webbplatser och dito sidor, men… Jag är inom en helt annan bransch, kort sagt.) Tja, jag sa att hon hade ringt mig den 12 maj och att jag bett henne skicka sina kontaktuppgifter, uppgifter som jag fortfarande inte (den 1 juli) har fått. Daniel, som var inne i systemet, såg att det fanns en notering om att hon hade ringt mig. (Jag talade sanning, alltså.) Han skrev ut hennes namn. Jag fattade inte riktigt vad som var förnamn eller efternamn, men det är ju skitsamma. Jag ville bara veta vem jag ska kontakta om jag råkar få jobb.

Utskälld, men bättre utan love

Nånstans i vårt samtal undrade jag hur det är att jobba på Arbetsförmedlingen, en av Sveriges mest utskällda statliga myndigheter.

– Vi har mycket att jobba med så att vi blir bättre, sa Daniel. För några år sen låg Skatteverket i botten, nu har verket fått riktigt bra betyg av människor. Det borde vi också kunna få!

Men management by love, som var den tidigare generaldirektören påfund, tror Daniel inte på. Däremot har han stora förhoppningar på Mikael Sjöberg, som den nye GD:n heter. Han kommer från Arbetsmiljöverket, men har också arbetat som statssekreterare i regeringskansliet.

– Han kan ta politiker, menade Daniel. För får vi inte tillräckligt stora budgetar kan vi inte åstadkomma det politikerna vill att vi gör. Mikael Sjöberg verkar vara en person som kan sätta ner foten ordentligt och förklara vad för lite pengar räcker till och inte räcker till.

Det låter ändå lite hoppfullt, tyckte jag. Jag tänkte på det när jag gick ifrån den här hemska inskrivningen (jag känner mig förnedrad att behöva gå till Arbetsförmedlingen och skriva in mig, därför hemsk). Men när jag kom ut från inskrivningsrummet mötte jag en minst lika stor folkmassa som satt eller stod och väntar på sin tur, med färgade nummerlappar i nävarna. Då blev jag snabbt lika nedslagen igen. Är vi så här många nya arbetssökande bara i Uppsala den 1 juli 2014..?

Jag legitimerade mig med mitt presskort och sa till Daniel att jag nog skriver om det här. Men han har inte läst igenom texten före publiceringen på min blogg.

 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite frustrerat inlägg.


Nä den här dan,
som ju är en tisdag, går inte till världshistorien i mina böcker. Hela dan har känts som en parentes. Eller en lång väntan. En väntan förgäves på en dialog. Denna dialog är nu flyttad från måndag, via tisdag (idag) till i morgon bitti (onsdag). Den som lever får se/höra. Jag blir bara irriterad på mig själv med tanke på vad jag har lovat mig själv – att inte hamna i den här situationen igen.

Känner mig inte riktigt på topp, med en krånglande mage och ett tungt och lite värkigt huvud. Det är väl

hela alltet

som trillar över mig ibland, trots mina försök till positivt tänkande.

Presentkort

Presentkort att använda till böcker!

Men hur som helst, en positiv sak låg och väntade på mig i postboxen: ett presentkort! För ett tag sen värvade jag en kollega till mitt fack. Vi skulle båda få var sitt presentkort som tack för detta. Nu var det så länge sen att jag inte minns hur mycket presentkortet är på, men jag tror att det är 300 spänn. Och presentkortet gäller inte bara på min icke-favoritaffär Coop, utan på bland annat Akademibokhandeln. För 300 pix får man nog en rätt bra och ny bok, tror jag bestämt.

Tuggat kuvert

Tuggat kuvert. Och ett oläsligt ärendenummer.

Sen låg det också tre räkningar i postboxen och då åkte förstås mungiporna ner. Fast de åkte upp ganska raskt i ett ironiskt leende när blicken föll på ett kuvert. Kuvertet låg inplastat tillsammans med ett brev från Posten. Det, kuvertet, alltså, såg ut som om nån hade tagit två rejäla tuggor av det. Brevet inleddes med ett oläsligt ärendenummer (se pilen på bilden!). Inte var det konstigt att jag skrattade när jag i brevet bland annat läste:

[…] Varje vardag hanterar Posten 20 miljoner försändelser […]

Jag menar, finns Posten? Ja, brevbärare finns ju uppenbarligen. Men troligen underbetalda och utsvultna, så att de måste tugga på det de ska dela ut… Men jag får väl vara glad att jag överhuvudtaget fick det här brevet. Min vän Klara lyckades de ju försnilla post för för ett tag sen.

Varken hackat eller malet idag, men väl nånting tuggat. Det är min sammanfattning av tisdagen. Så här långt. Och snart är den slut.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens planer.


I morse körde jag igång
en maskin tvätt. Tidigt. Men jag höll mig fortfarande inom bostadsrättsföreningens regler, så klockan var efter sju. Ute regnar det eller också har det regnat i natt. Mycket. För ovanlighetens skull har det regnat mot fönstren på både framsidan och baksidan. Fint, det! Då kan jag skylla på regnet ifall nåt fönster är flammigt efter min fönsterputs.

Jag kan meddela att det doftade ljuvligt rent i sovrummet när det var dags att krypa till kojs igår. Och med tanke på hur snabbt mörkläggningsgardinerna torkade ska jag nog tvätta dem oftare. Så klart att de blir rätt dammiga efter ett tag…

Medan maskinen tvättar sitter jag vid datorn och dricker min första mugg java producerad av den nya perkolatorn. Det smakar härligt! Så det var nog inte helt fel att köpa en ny – även om utlägget sved i plånboken…

En mugg kaffe

Premiärmuggen java!


Idag står våtutrymmena
och hallen på agendan i Projekt Storstädning. Det är därför jag inväntar tvättmaskinen. Det brukar damma till lite extra i badrummet när jag kör en maskin tvätt där, nämligen. Och alla hyllor, tak, väggar och golv ska ju torkas. Bättre att vänta då tills tvätten är klar och hängd. Jag tänkte annars börja med badrummet, avancera till duschrummet och toan samt ta hallen sist. För hallen springer man ju igenom hela tiden och drar skräpet efter sig. Kanske droppar skurvatten också. Nånstans mellan våtutrymmena tänker jag mig frukost. Jag måste sluta slarva med näringsintaget!!!

Vad jag vet blir det ingen utflykt ute i verkligheten idag. Det är bra. Då kan jag jobba intensivt och minimera avbrotten till små pauser. Sen väntar jag förstås på att få en signal från ett visst håll, nåt som KAN sätta hjulen i rullning. Då måste jag avbryta städningen en stund och bli lite… administratör.

Men nu tänker jag att jag ju i alla fall kan börja lite med att plocka ut saker ur dagens ”rum” medan jag väntar. Och bädda. Och kanske dricka lite mer gott kaffe. Och fundera över nånting jag skrev igår som ingen har reagerat på. Intressant…  Nåväl, människor älskar mest att berätta om sig själva – jag gör det bland annat för att jag ska komma ihåg saker och ting. Bloggen är ett förträffligt arkiv! Så… skriv några rader och berätta vad du gör idag. Jag stannar alltid till vid datorn då och då för en liten paus!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en frusen utflykt i verkligheten.


Vädret är underbart idag!
Soligt och nån minusgrad. Att sitta inne går inte. Jag stack ut på en tur som visade sig bli en ganska frostig promenad. Nån som vill sitta vid det här bordet, till exempel, och äta sina frukostflingor? Möjligen frostflingor…

Frost på bordet

Frost på bordet.


En vilsen toffla
fick tankarna att rulla på. Jag spånade kring en idé om ett inlägg av sorten Diskutabelt. Inte säkert att det är bra för mig att skriva såna inlägg. Men jag vill tro att de gör skillnad, om än inte för mig, så för andra.

 Toffla

En vilsen – och udda – toffla.


Två nej utan motiveringar
hittills idag gör ju inte det inre varmt och glatt precis. Det liksom fryser. Men nästan 50 minuters promenad om ungefär 4,5 kilometer fick upp min värme. Kinderna glöder.

Frusen pöl

Fruset som det inre.


Ibland stannar steget upp
för att fota, betrakta, fundera. Men i lekplatsens grus är stegen frusna till våren, kanske…

Frusna steg i lekplatsens grus

Steg i lekplatsens grus, frusna till våren.


Det frostiga och frusna kan
också äga skönhet. Ibland är det svårt att se, när stegen vill hasta vidare.

Frost på trästaket

Frostigt och frusen över natten.


Med mitt förnuft
vet jag att naturen bara dör en stund. Kapslar in sig för en stunds vila i väntan på att få sprängas om några månader. Frågan är om jag finns kvar här som åskådare då eller om jag bevittnar andra skådespel.

 Frostigt blad

Naturen kapslar in sig.


Nu gäller det
att ta sig en funderare på hur jag trampar framåt utan att se bakåt. I kylan. I det frostiga, frusna som en gång ska återfödas…

Frostig sadel

Hur trampar jag vidare?


Livet är kort.

Read Full Post »

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.


Idag var jag anmodad
att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Båt på Fyrisån

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.


Jag var naturligtvis inte ensam
på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.


Jag frågade varför
de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.


Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Inte bara ett nytt år har startat – ett nytt LÄSår har också inletts. Och vad passar väl bättre då än några tips från Månpockets pocketutgivning i januari, mitt urval?

Pojken som slutade gråtaPojken som slutade gråta av Ninni Schulman
En mörk augustikväll kommer ett larm till Hagfors räddningstjänst: en villa står i brand. När journalisten Magdalena Hansson kommer till platsen har huset nästan helt brunnit ner, väggarna har rasat och svart rök pulserar från de förstörda fönstren. Dagen därpå avlider en fyrtiotreårig kvinna av skadorna hon ådrog sig i branden. Några dagar senare brinner nästa hus. Och sedan ytterligare ett. Hagforspolisen står inför en ny, stor utmaning medan den lilla värmländska staden lever i skräck. Magdalena Hansson dras in allt mer i jakten på seriepyromanen och till slut är hennes engagemang djupt personligt. Och mycket riskabel

 

Tänk på ett talTänk på ett tal av John Verdon
Dave Gurney, en pensionerad kriminalare, får en dag besök av en gammal kamrat från collegetiden som har ett ovanligt problem. Mark Mellery har fått ett mystiskt brev. Det är skrivet på vers och slutar med: ”Strax ska du få se hur väl jag känner dina hemligheter, tänk på ett tal vilket som helst upp till tusen och öppna det lilla kuvertet.” När Mark Mellery tänker på 658 och tittar i det förseglade kuvertet finner han exakt samma tal där och orden:  ”Förvånar det dig att jag visste att du skulle tänka på 658?” Vem gömmer sig bakom avsändaren X Arybdis? Vem är det som kan läsa hans tankar? Vem är det som vet vilket tal han spontant skulle välja? I brevet antyds också Marks förflutna som alkoholist, en mörk period i livet som han trott att han för alltid lämnat bakom sig. Fylld av fruktan ber Mark att Dave Gurney ska hjälpa honom. Gurney är till en början mest road av det mystiska brevet. Men när Mark efter ett par veckor hittas död med uppskuren hals på sin egendom och flera mord inträffar, där offren fått samma typ av brev, finner sig Gurney plötsligt indragen i den dödliga jakten på en intelligent psykopat och seriemördare där även hans eget förflutna blir ett hot.

DubbelexponeringDubbelexponering av Suzanna Dilber
En gift tvåbarnsmor får veta att hennes man har bedragit henne i flera år med en mycket yngre kvinna. Livet som hon trodde var så stabilt tvärvänder, hon kraschlandar men försöker sedan få tillbaka kontrollen över tillvaron.
En ung skådespelerska har sedan lång tid tillbaka ett förhållande med en äldre, gift man. Livet är en ständig väntan på någon som inte hör av sig, kanske hör av sig eller hör av sig alldeles för sällan. Ändå är han det enda som betyder något.


Tyst i klassenTyst i klassen av Björn Ranelid

Kristina Lilja växer upp med mor och far och sex bröder i ”Pinnakåkarna” i Malmö, ett område med nödbostäder som byggdes på 20-talet. Livet är hårt. Pappan super, slår och trakasserar – med ödesdigra följder för fler än ett av hans barn. Men Kristina har ett eget öde och en begynnelse som är en gåta.
Hon lyckas bryta sig loss, hon gör ett gigantiskt klassprång och blir så småningom präst.

 

Sverige forever in my heartSverige forever in my heart av Niklas Orrenius
I Malmö kastas antisemitiska glåpord efter en ortodox rabbin. I Tomelilla haglar stenar över en ung slöjklädd mamma. I Eslöv, som brukar kallas Sveriges tråkigaste stad, bor ”familjen Kebab”. I Kattarp attackeras en flyktingfamiljs hem av en hatisk mobb. Intill familjens hus klottrar någon: ”Sverige forever in my heart”.
Sverige forever in my heart innehåller 21 reportage, tidigare publicerade i Sydsvenskan, kompletterade med nyskrivna uppföljningar och förord.


Livet är kort.

Read Full Post »

Dags för veckans höjning, Vanlig fana, respektive sänkning, Snorfana. Så här blir det då?

Vanlig fana

  • Fru Hatt (mesta prinsessan och omtänksammaste vännen!)
  • Trion B-I-E (jag saknar er massor!!!)
  • Fästmön (som jag inte förstår hur hon lyckas trolla fram mat på bordet till sex personer den här veckan)
  • Bonusbarnen (som visar, på olika sätt och efter vars och ens förmåga, att de kan ta ansvar)
  • Alla som är så gulliga och håller tummar och tår (fast jag tror att det är kört nu… 😥 )

                                                                                                                                                Snorfana

  • Röda Kors-chefen (som försnillat miljoner och som överklagar en dom som är alltför mild)
  • Mobbare (ALDRIG OK!)
  • Förkylning (snorigt, halsont, febrigt, ynkligt)
  • Väntan, väntan, väntan på besked
  • B-bloggen (som inte tror på att jag är jag)

Read Full Post »

Older Posts »