Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rond’

Ett inlägg om just dessa tre.


Det är höst, det är mörkt tidigare om kvällarna. Och då måste bilens alla lampor fungera. I kväll när jag skulle åka och hämta Fästmön från jobbet upptäckte jag en trasig baklykta. Jag vet att jag inte är så bra på det här med att meka med bilar, så i morgon ringer jag verkstan och ber om hjälp. Det kostade knappt en hundring sist och det kan det vara värt. Jag har liksom varken kunnande eller verktyg ens, inte heller reservlampor. Naturligtvis ringer jag Märkesverkstan. Jag har lärt mig av det dyra misstaget jag gjorde när jag lät Mekarbruden, som till min stora förvåning är verkstadschef på en bilverkstad nån annanstans, lägga händerna på Clark Kent*.

pajbil

En pajbil. Eller en paj baklykta är det på min. Bilen bilden är dock inte min, den bara illustrerar paj bil.


Segern då?
Tja, tyvärr kan jag inte gå in så djupt på den för det skulle röra upp en massa… inte sår, men ungefär som att sätta sig i en myrstack. Eller trampa i ett getingbo. Du fattar, va? Men… segern är MIN! Jag är kvar. JAG. Den här ronden/halvleken/setet/omgången också. Tofflan – Motståndarlaget Pucko 2-0. HA! HA HA!!

Bitte Blöja

Skit på dig, loser!


Det här med annonser på WordPress,
det gillar jag inte alls! Jag bloggade om det tidigare idag. Dessutom skrev jag några rader i högerspalten i rutan högst upp med fotot på mig. Som straff försvann alla mina bloggföljare, noterade jag när jag administrerar bloggen. Gissar att det var diktatorn på WordPress som blev förbannad och straffade mig, helt enkelt, för att jag vädrar mina åsikter offentligt. Så om du känner att du vill följa min blogg igen, gör ett nytt försök. Bara för att reta WordPress, om inte annat…

Följare

Följarna bara försvann. Kvar är endast mina Twitterföljare.


*Clark Kent = min för tillfället lite enögde-bak-i-nacken-bilman


Livet är kort. Och händelserikt! Jag vill inte missa en sekund av det.

Read Full Post »

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Dags för återbesök och besked
Z och jag kliver nervösa in på kirurgmottagningen och träffar en tredje kirurg på den här resan, Anders Olsson. Han talar om för mig att allt ser bra ut, det är inte cancer! Vilken lättnad, vilken lycka, helt otroligt, jag var säker på att jag hade drabbats av cancer!

Han undersöker såren, tre stycken, en från lymfan och de två efter de bortopererade knölarna.

Vi har planerat en resa till Turkiet och han önskar oss trevlig resa.

Ut därifrån, mot stan för att fira. SMS, telefonsamtal på vägen, till barnen, vänner, jobbet, alla jublar. Vi sätter oss på en uteservering, det är en varm skön augustieftermiddag. SMS:en bara strömmar in, telefonen ringer hela tiden, alla vill gratulera. Trötta och omtöcknade skiljs vi sen åt och åker hem. Jag sitter bara hemma, helt borta i huvudet, är detta sant? Jag är frisk!

Morgonen därpå
Jag väcks av att telefonen ringer.

”Hej, det är Anders Olsson, hur är det?”

En tiondels sekund hinner jag tänka:

”Varför i helvete ringer han till mig, han har väl ingen anledning?”

Jo, det har kommit ”mer information”, kan vi komma dit idag kl 14? Jag försöker fråga, han svarar inte, han har inte pappren framför sig just nu. Jag säger att Z har tagit ledigt senast igår för min skull, hon jobbar i Stockholm, hon kan inte ta sig hit nu igen, jag kommer ensam. Man kunde nästan ta på tystnaden i andra änden. Jag ringde ändå till Z, hon skulle ta första bästa tåget till Uppsala, den ängeln.

När vi kommer in har jag onda aningar och undrar vad det kan vara, beskedet kan de ju inte ändra, han hade ju pappret i sin hand, de kanske ska behandla i alla fall för säkerhets skull?

Väl inne ser vi att bröstsköterskan ska vara med. Jaha, då blir det alltså behandling, det är ju hon som ordnar sånt.

Och behandling blir det – för jag har cancer i alla fall!!! Den där informationen som nu har kommit fram visar sig vara provsvar på den knölen som jag från början sökte för. Samtidigt (!) som vi satt hos honom dagen innan pågick bröstronden och där satt patologen med, med mitt provsvar… Beskedet jag fick dagen innan gällde den andra, lilla knölen som upptäcktes i ultraljud.

Ja, vad gör man, hur beskriver man ett chocktillstånd? Jag vet inte, golvet under mig försvinner. Min första tanke är hur ska jag någonsin kunna berätta detta för mina barn, de som igår, efter en även för dem olidligt lång och nervös väntan, var så lyckliga och lättade över beskedet?

Z, som själv arbetar inom vården, ifrågasätter deras rutiner, hur är det möjligt att sånt här händer? Bröstsköterskan talar om att om jag vill, kan jag anmäla dem. Z påpekar att det första som ska göras är att de går igenom sina interna rutiner. Därefter ska jag som är drabbad få reda på vad som har brustit och vad de tänker göra så att det inte händer igen. Hon kräver ett möte dit jag kallas, efter att de har gått igenom händelsen. Kirurgen lovar att så ska ske.

Vi går tysta därifrån, nya SMS, nya telefonsamtal. Ilskan växer. Vad är det för en fullständigt inkompetent kirurg som inte kan läsa i journal och se att jag hade TVÅ knölar? Och, framför allt, när han undersöker såren, inte ens då fattar att det är TVÅ operationssår- men bara ETT provsvar. Att kastas på det här sättet mellan först rädsla och ovisshet, sedan glädje och lycka och slutligen rädsla och förtvivlan igen är mer än man kan stå ut med!

Förklaring?
Jag får tid hos onkologen efter en månad och samma dag ska vi träffa Anders Olsson och hans chef Fredrik Wärnberg och förhoppningsvis få veta vad de har kommit fram till.

Men mötet ger inte mycket. Våra krav var ju att de skulle ändra på sina rutiner vad gäller tid för återbesök, att det inte sker före bröstronden. Det går inte att ändra. Ibland dröjer provsvaren länge, men patienten ska inte behöva vänta alltför länge på återbesök, är förklaringen. Patienten ska alltså hellre ränna där flera gånger?  Det tror jag inte någon patient vill!

I mitt fall borde jag ha kunnat få återbesökstiden EN dag senare när ronden hade hunnit bli klar.

Jag ifrågasätter även kontinuiteten. Hade jag haft en och samma kirurg hela vägen i stället för en före operationen, en annan som opererade och en tredje efter operationen, tror jag inte detta hade hänt. Jag får medhåll, men det går inte att få sådan kontinuitet på grund av att det är så mycket annat kring mottagning, operationer, akutverksamhet. Alltså, inget kan göras för att undvika sådana här misstag. Men detta kan ju hända igen! Någon Lex Maria–anmälan är inte heller aktuell. Dokumentationen i journalen från detta möte är mycket knapphändig:

”Vi går igenom vad som hänt och logistiken kring bröstrond och mottagningsbesök. Patienten och hennes väninna är förstås missnöjda med att informationen blir felaktig vid första besöket.”

Kommentera gärna! I morgon kommer sista delen!

 

Read Full Post »

Ronden har gått och inte blev jag så jättemycket klokare. Jag mår illa som f*n, men det är troligen en biverkning av medicinen. Doktorn, för dagen kvinna, vill inte släppa mig riktigt än utan ska återkomma. För trots alla undersökningar har de inte kommit på varför jag ligger så risigt till i mina värden. Därför blir det ytterligare ett par undersökningar, men dem kan jag göra polikliniskt. Det vill säga jag får TROLIGEN åka hem i eftermiddag, och sen komma tillbaka och bli rotad runt i inuti. Fast jag VET INTE säkert…

Doktorn klämde på magen och det var inte skönt, men i vart fall kom det ingen pizza på henne. Så pinsamt det hade varit!


Ingen pizza till doktorn, som tur var!

                                                                                                                                                Nu väntar jag på min älskling!

Read Full Post »

Äntligen fick jag sova hyfsat i natt! Eller i vart fall mer än de senaste nätterna. Så annorlunda man känner sig när man vaknar då!

Fast Blott en dag var ju tvungen att komma in vid halv fyra. Igår slapp jag henne, men i morse var hon på mig med blodtryckstagning, pulsmätning, andningskoll och så ett stick. Hon var tvungen att sticka mig i handen, förstås! Morr! Det gör så ont, men tack och lov spräckte hon inget kärl i morse. Hon tog ett prov för att kolla att det inte var nån ny propp på gång, så nu får vi hoppas på det. Att det äntligen ska vara färdigontat i benet!


Jag vill bli frisk och dansa igen! Och frisk blir jag nog snabbast hemma!

                                                                                                                                             Vännen L dök upp vid halv nio-tiden med lite hygienprylar och rena kläder till mig. Fast det var en rolig blandning av mina och Annas grejor L hade plockat ihop. Men det gör inte så mycket, min förhoppning är ju att jag får gå hem idag!!! 😀 Väntar nu på ronden som kan komma när som helst!..

Anna tänkte också offra sin lediga dag och komma hit. Jag längtar massor, vi har inte setts sen i söndags…

Under tiden jag väntar har jag läst tre dagars lokalblaska som L hade med sig. Har försökt läsa lite på nätet, men alla artiklar finns ju inte där.

Och så äntligen, ÄNTLIGEN har jag fått skita, för att tala klarspråk! Men jag sket inte i plastbyttan utan jag sket i den. Det vill säga struntade i den. Skönt!

Håll tummarna att morgonens prov var bra så att jag får dra hemåt!!!

Read Full Post »

Har just fått nålen med slang och skit utplockad – HURRA! Och så kom A-syrran med besked från skiktröntgen: inget annat än det vi redan visste fanns att beskåda.

Så nu får vi se vad som händer. Kanske det blir operation – så småningom. Förhoppningsvis ger järntabletterna blodet en skjuts i rätt riktning. Benet behöver nog inte kapas av, men vad ”piskrappet” kommer av eller beror på kan ingen svara på än så länge. Och A-syrran trodde, att om jag har riktig, riktig tur kanske jag får åka hem i morgon…  Det vore bra skönt att få sova i sin egen säng… Mer om detta får jag veta vid ronden i morgon förmiddag.

Nu ska jag festa på kaffe och ostmacka. Och kanske sova lite. Jag försökte beställa champagne och jordgubbar till frukost i morgon, men tyvärr fanns inte det på Sjukstugemenyn. Lite trist…


Varken champagne…


…eller jordgubbar finns på Sjukstugan i Backens meny.

Read Full Post »

Dagens rond kom vid tio-tiden och bestod av tre doktorer i lustiga hattar… nej, tre doktorer, bara, och en snäll syrra som just har lånat mig en spänn till det minimala värdeskåpet. (Datorn får låsas in på annat håll när jag ska iväg på röntgen i eftermiddag.)

Doktor numero Uno fick jag strippa för och han kollade mitt osnygga ben. Jag fick veta att de inte har nån förklaring än på varför kärlet på benet blev så ilsket inflammerat som det blev. I eftermiddag klockan 13 blir det lungröntgen och sen blir det nån kul gyn-undersökning nån gång också. Tjoho vad de ska greja och ha grejor från min stjärt – bak som fram! Så har jag fått min vanliga magsårsmedicin och kanske ska jag göra en gastroskopi också. Det är ju alltid en rolig och spännande undersökning – man blir så härligt drogad, det är behållningen. Resten är hemsk.


Här är en bild på nån annans rumpa. Min vill jag gärna ha ifred…

                                                                                                                                                    Sen har jag fått ett järn idag, det vill säga en järntablett så nu ska väl stolarna bli svarta om inte annat. Om de överhuvud taget kommer ut… Man brukar få stopp i outputen av järntabletter. (Så mycket skitsnack!)

Mitt under ronden ringde vännen F. Det var kul med en pratstund, men jag tror inte F hinner hit innan jag får åka hem. För det tänker jag göra så snart jag kan…

Read Full Post »