Ett inlägg om vänskap och kärlek.
De gigantiska mackorna levererades från Ofvandahls Hovkonditori.
Hur många goa vänner har du som tar med sig berget till Mohammed? Det vill säga, tar med sig egen förning samt förning till värdinnan när de kommer på besök? Jag har i alla fall en sån vän, A. Igår var det bestämt att hon skulle dyka upp efter jobbet. Med mackor. Det enda jag skulle ordna var kaffe. Både A och mackor dök upp tidigare än avtalet, men blev självklart insläppta. Kaffet hade precis runnit igenom perkolatorn. Så vi slog oss ner i köket och mumsade och pratade och sörplade kaffe. Och smulade, för min del. Inte en smula blev det efter A. Jag tar det som att hon har större käft än jag. För se stor käft var nämligen ett måste när man skulle äta dessa gigantiska bröd med smarrig fyllning. Vi hade både lite träningsvärk efteråt, tror jag. Men det behöver inte bara bero på mackornas storlek, det kan mycket väl bero på att vi pratade så mycket.
A och jag är före detta kollegor. Vi lärde känna varandra i början av 1990-talet när jag kom till A:s avdelning för att bygga upp en del av verksamheten som inte fanns – organiserad informationsverksamhet. Så småningom skildes våra vägar när jag fick jobb på annat ställe. Definitivt gick vägarna isär när A lämnade Organisationen. Sen gick det några år och så träffades vi igen, först via cyberspace, sen IRL. Och så upptäckte i alla fall jag (jag tror att detsamma gäller för A!..) att vi hade väldigt trevligt när vi sågs.
Livet kan komma emellan.
Det blir glest mellan gångerna vi ses ibland. Livet kommer emellan. Jag beundrar A som jag upplever är stark och kapabel att ta tag i inte bara det praktiska utan sorger på ett vettigt sätt. Dessutom uppskattar jag att hon delar med sig och att hon orkar lyssna på mina, i sammanhanget, småsaker. Och så får jag vara med på ett litet hörn och dela hennes glädje över att nyligen ha blivit dubbelmormor.
Idag får jag nästa besök. Fästmön dimper ner och det ska bli gott att få sällskap i helgen även om hon ska jobba ganska mycket. Det är en hel del som oroar och gnaver inuti just nu. Svar och besked jag inte får, därför att ansvariga inte är tillgängliga eller har tid för en sån som mig. Det är tungt. Om jag tänker på det hela tiden skulle jag inte vilja leva en minut till. Därför får jag fösa bort tankarna, eftersom jag själv inte kan göra nåt åt saken mer än det jag redan gör. Och sen begraver jag mig en bok och låtsas vara en av karaktärerna. Det funkar sisådär. (Just nu är jag en kvinnlig fotograf med ett rörigt kärleksliv.)
Och nu undrar jag förstås om DU har en sån go vän som A??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar! Då blir jag glad.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 