Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘brinna ner’

Ett inlägg om min lördagsmorgon.


 

I sanningens namn

Den fjärde julklappsboken jag läser är Viveca Stens I sanningens namn.

Nej nån sovmorgon går det inte att ta i det här hemmet. Två lediga dar och vad händer? Jag vaknar klockan sju – det vill säga en hel halvtimme innan mitt larm går igång på vardagarna. Inte gick det att somna igår kväll heller. Vid 23-tiden bestämde sig nämligen nån i huset för att tvätta IGEN. Innan dess hade det partajats, kacklats, fånskrattats och kastats med liten boll inomhus. Ungefär. Jag var tvungen att ha TV:n påslagen för att slippa höra eländet och kunna läsa. Igår kväll var jag emellertid så arg att jag så när hade ringt nån i styrelsen för att klaga. Lämpligt nog låg BRF-webbplatsen nere, så jag kunde inte hitta nåt telefonnummer. Eftersom jag inte vet vem det är som tvättar och lever om kan jag inte heller gå och ringa på hos de grannar som finns i min portuppgång – portuppgången bredvid kommer jag inte in i efter klockan 21. Efter att ha kört nån sorts uteslutningsmetod har jag kommit fram till vilka tre lägenheter som har tvätteriverksamhet på nätterna. Kan vara bra att föreslå styrelsen besök där – om jag nu hittar nåt mobilnummer till nån som jag kan ringa. Eller när. För ringa ska jag, nu har jag fått nog.

Jag påbörjade min fjärde julklappsbok igår kväll. Ganska lättläst är den, Viveca Stens senaste I sanningens namn. Men den är tjock och tung – nånstans mellan 400 och 500 sidor. Därför valde jag att läsa den före en pocket nu i helgen när jag inte behöver släpa med mig den i nån väska. Bland julklappsböckerna finns ett par inbundna till samt tre pocketar – och alla verkar mycket bra!

Det blev cirka 100 sidor lästa i sängen i morse, men sen slet rastlösheten tag i mig i stället för skärgården, Sandhamn och sommaren. Då passade jag på att rensa kylskåpsdörren på kort och magneter. För till skillnad från mina grannar tycker jag att en ska göra tysta saker en helgmorgon. Jag spolade sen av mig snabbt, klädde på mig, samlade ihop sopberget och traskade ut – i vintern, kylan (elva minusgrader idag) och snön. Det snöade ymnigt, så jag ville slänga sopor och åka och handla innan jag blev insnöad.

Inte var det nån spännande shoppingresa jag skulle på, men jag behövde komplettera med ett par saker till kvällens middag (lax). Dels behövde jag grejor till sås, dels behövde jag nåt vitt vin att dränka mina sorger i som är torrt och gott. Det tog ganska lång tid, för jag är inte alls bra på vitt vin och köper det endast när jag ska äta fisk eller räkor. Så det slank ner två flaskor vitt för säkerhets skull – och fyra flaskor rött. Ja, jag unnar mig rejält nu när jag har en lön.

sex flaskor vin

Sex flaskor vin varav två vita i mitten. Zensavinerna, flaskorna längst ut till vänster och till höger, är prisvärda och mycket goda!

 

Kranmunstycke

Kranen slutade droppa med det nya munstycket!

Vidare behöver jag sen länge göra nåt åt mina kranar. En del av dem droppar, andra går knappt att vrida runt. Men se byta packningar vågar jag inte ge mig på. Har frågat en vän som då och då får besök av rörmokare om h*n kan fråga om rörisarna kan tänka sig att göra ett mindre jobb hos mig. Vi får se. Till köket införskaffade jag i vart fall ett nytt kranmunstycke idag. Det jag hade var helt värdelöst, för det visade sig vara av plast just där en ska sätta rörtången och dra åt. Alltså, det gick inte att dra åt utan att ha sönder skiten… Jag hittade ett munstycke i metall hos Clas Ohlson. Kanske inte bästa stället att köpa sånt på, ett billighetsställe, men faktum är att det blev tätt och kranen har slutat droppa! Och när jag ändå var där passade jag på att köpa två påfyllningsbara braständare också. Inte för att jag har nån annan brasa än den där bak att tända, men ska jag tända ljusen i ljuskronan är braständare väldigt användbara liksom till airwickljus som har brunnit ner långt i glaset. Det är nämligen så jävla kallt inomhus att en måste tända levande ljus i det rum en befinner sig i för att få upp värmen. Det hjälper inte mycket, men är bättre än inget.

Tändare

En vit och en svart braständare blev det, det vill säga en till köket och en till vardagsrummet. Här är ju så jävla kallt att en måste tända levande ljus i det rum en befinner sig i.


Idag händer inte mycket mer. 
Jag fick gräva fram bilen på Stormarknadens parkering för den var helt översnöad, men när jag kom hem slutade det att komma vitt från ovan. Jag har tvätt från igår att ta reda på och ska sen sparka igång en ny maskin. Lite mer läsning lär det bli under tiden. Jag väntar med spänning på kvällen när SvT har bra program. I afton väljer jag SvT1 för att se Stjärnorna på Slottet och filmen Skumtimmen, baserad på Johan Theorins spännande och bra bok med samma titel. På SvT2 är det säsongsstart för franska Gengångare, men det spelar jag in på DVD-hårddisken och kikar på efter filmen, tror jag. Eller i morgon. En ska väl göra nåt då också..? Fast NU ska jag fixa frukost!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om firande och resande av olika slag.


 

Mamma fikar i Tranås

Ett par minuter efter att den här bilden togs kom mamma på att hon glömt att stänga av kaffeperkolatorn hemma.

Det var mot slutet av dan, klockan var närmare halv sex än fem, som tjejen här till höger satt i Tranås och fikade och plötsligt kom på en sak…

Vet du, jag stängde inte av kaffeperkolatorn innan vi for hemifrån. Eller gjorde du det?

Jag höll på att sätta kaffe och kaka i halsen. Vi hade nämligen lämnat hemmet på förmiddagen. Skulle det nu finnas ett hem att återvända till för mamma? Det vore just ett snyggt sätt att fira den här dagen, hennes åttionde födelsedag… Men vi tar det från början, så får du hänga med på en del av firandet!

Musicerande figur

En underlig, musicerande figur.

Mammas dag inleddes faktiskt med sång av en underlig figur. Ja, jag tycker att man ska sjunga för den som fyller år. Sen kan det ju bli jobbigt på olika sätt, men mamma gav mig, för första gången på nästan 50 år, beröm för min sångröst. Gången före det var när jag gick på lekis, var fem år och sjöng När juldagsmorgon glimmar på nån terminsavslutning.

Hur som helst lyckades jag få upp mamma ur sängen. Jag höll ett tänt ljus i handen och sjöng Ja må hon leva och avslutade med Sankta Lucia. Mamma for säkert upp av rena förskräckelsen. Jag hade tänkt runda av med Nu är det juli igen för det är det ju, men nånstans inser även jag mina begränsningar.

Gröna paket och en lila påse

Presenter.

Presentbordet bestod av gröna paket, en lila påse och en bunt med kuvert. Och dan innan hade mamma fått en blomma av min vän I. I de gröna paketen var det mest småsaker från mig, men i den lila påsen låg huvudpresenten: en mobiltelefon från Fästmön och mig. Den skulle genast prövas, tyckte jag. Det vara bara det att skiten inte funkade…

Vad göra när vi har planerat söndagsskola med mobillektion? Jag fick slänga på mig kläder, springa (!) upp till stan och dödsföraktande kasta mig under gallergrindarna, först av alla köande till Teliabutiken i Metropolen Byhålan. Det verkar vara ett exotiskt utflyktsmål eller nåt, för ”alla” var där. Det visade sig att säljaren jag hade köpt mobilen av i torsdags hade satt in sim-kortet fel. En kvinnlig säljare rättade till det hela och jag kunde springa tillbaka hem till mor, slänga i mig ett par jordgubbar och lite kaffe och borsta tänderna. Klockan 11.20 satt vi i bilen på väg mot Örserum och Hotell Örensbaden. Då hade jag också hunnit gnussa bort fågelskit på bilen.

Vi hade inga planer på att stanna över natt, men lunch var bokad åt oss. Mamma träffade en gammal bekant, vi promenerade i solen och sen kom vi till dagens allvar: att göra ett avslut. Det gick väldigt bra och mamma sa upprepade gånger att det var helt rätt. Nu planerar hon att bo över några dar – nästa sommar. Vi får hoppas att det blir möjligt.

Utsikt över vattnet

Ett avslut vid vatten.


Mammas vän var en mycket vänlig man 
vars sista minne av min pappa var en åktur med resväska till en busshållplats. Ett dygn senare fick jag ringa den vänlige mannen och berätta att min pappa inte fanns i livet längre. Min pappa slutade sitt liv i vattnet.

Bryggan Örensbaden

I vattnet nedanför den här bryggan slutade pappa sitt liv.

 

Chokladkaka Moas Tranås

Ljuvlig chokladkaka på Moas i Tranås!

Det var sen eftermiddag när mamma och jag satt i bilen igen. Vårt mål var att stanna i Tranås, där vi hade bott några år när jag var småtting på riktigt, och dricka födelsedagskaffe. Tranås är mest känt för att där finns en enda gata, Storgatan. Där finns också ett enda kafé, nämligen Moas. Så vi hade tur! Kaffet var gott, kakan en sann läckerbit som smekte gommen och personalen vänlig och hjälpsam. Det var då mamma kom på det där med perkolatorn. Vi hade ett par valmöjligheter, men om huset hade brunnit ner tack vare en torrkokande perkolator, så var det med all säkerhet redan hänt. Så vi satt lugnt kvar och fikade färdigt innan vi for tillbaka till Metropolen.

Och mammas hem stod kvar. Jag gick in och stängde av perkolatorn. Eftersom den innehöll lite kaffe hade den inte kokat torrt och var inte förstörd. Mamma fick den av mig till Mors dag i maj, så det hade känts ganska surt.

Vi inhandlade några blommor och for sen vidare för att hälsa på pappa, mormor och morfar. Mamma berättade för dem om sin dag. Min lilla mamma är nu alltså 80 år. Pappa blev 78 och mormor bara 59, så mamma har jobbat sig igenom livet bra. Hon är mycket nöjd med sin dag och det glädjer en dotter som inte kunde fira sin mamma riktigt så som hon hade önskat.

Tack till Anna, I, mammakusinen B med familj, FEM, Jöran, Lena och några till som kom ihåg mammas dag och bidrog till att fira henne, på olika sätt!

Jag och mamma

Jag och mamma.


Nu har lördagen sen ett tag varit söndag. 
Jag hjälpte mamma med att hyfsa en chokladask. Vilken tur att hon fick två… Om en liten stund ska jag släcka lampan. Det har varit en fin dag även för mig. Avslut är viktiga att göra även om det tar nio år.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett inlägg.


 

Fjärde advent

Ljusen har brunnit ner, men staken har förhoppningsvis inte brunnit upp…

Nu har ljusen i adventsstakarna brunnit ner – dock utan att själva stakarna har brunnit upp, hoppas jag..? Det är dags för lite vardag i två dagar. Jag hostar vidare i tillvaron och har fortfarande min mamma hos mig veckan ut. Men idag måste jag utföra lite sysslor så att jag får betalt, även om jag inte tänker ägna åtta timmar åt dem…

 

Vill du läsa HELA inlägget Dags för lite vardag??? Då behöver du lösenord. Du som inte har lösenordet men vill ha det kan skriva en kommentar nedan eller mejla mig så sätter jag upp dig på sändlistan. Du får lösenordet sänt till den e-postadress du en gång angav i kontaktformuläret för att få kommentera här. Det är viktigt att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret och att dina uppgifter inte är falska eller felaktiga!!! Din e-postadress syns inte utåt, för andra läsare.

Lösenord skickas automatiskt via e-post till alla på sändlistan. Har du inte fått det senaste? Hör av dig via en kommentar här eller mejla mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


LivstidLivstid är en av Liza Marklunds
senare böcker, även om de förstås alla har kommit ut i snabb takt och inte för alltför länge sen. Men Livstid (2012) är också en film, baserad på boken, förstås. TV4 gör inget undantag denna söndag utan visar ytterligare en Annika Bengtzon-rulle. Jag gör inget undantag heller utan tittar.

Denna gång handlar det om polismord. Julias man David är skjuten och hon själv är misstänkt för mordet. Dessutom är deras lille son försvunnen. Annika Bengtzon kastar sig förstås in i leken och börjar nysta. Inte helt opåverkad av den egna skilsmässan. Men hur kommer det sig att den mördade polisen inte har ett enda veck i sin uniform, det vill säga verkar så juste och genomärlig att inte en människa har nåt ont att säga om honom? Julias bästa kompis, också hon polis precis som Julia och hennes mördade man, ger en annan bild av David.

Jag måste i alla fall var ärlig och erkänna att jag har tappat kollen på handlingarna i böckerna, så jag måste googla. Då minns jag: Annika Bengtzons hus brann ju ner och hennes man träffade en ny kvinna. Det var mycket spännande – i boken. Filmen då?

Ja, även filmen är spännande. Det är som om Annika Bengtzon-filmerna får en nytändning med Livstid. Det är otäckt, bra skådespeleri, realistiskt. Mer sånt!

Toffelbetyget blir högt den här gången.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

En timmas amerikansk dokumentär. Tja, det var vad jag pallade i TV-väg i kväll. Och då föll valet på Min pappa är gravid som visades på TV4. Varför? Därför att jag vill förstå.

Scott och Thomas är ett par som lever tillsammans med sina två adoptivsöner Logan och Greg. Men familjen är mer annorlunda än så: både Scott och Thomas har bytt kön från kvinnor till män. Dessutom har Scott, i sitt nya kön, fött barn, Miles. Och det är även detta som skiljer sig från andra homosexuella par! Scott och Thomas kan få barn med en donator eftersom Scott har kvar de kvinnliga fortplantningsorganen och han är inte steriliserad. Här i Sverige är det ju fortfarande så att den som byter kön måste sterilisera sig. Varför då, liksom???

Den här familjen är ju ändå ovanlig. När Miles hade fötts började de stora problemen med förföljelse. Familjens hus brann ner och eftersom de inte hade nån försäkring blev de utblottade. Därför flyttade de hundra och nånting mil söderut. Men där finns nya problem.

Man kan tro att den här dokumentären bara handlar om problem. Men det gör den inte. Den handlar om mycket som är bra i familjens liv också. Det är en tuff familj som vågar leva på det sätt som den gör. Men som en av papporna säger

Jag skulle ju inte välja det här om jag kunde låta bli, för det är inte roligt att bli förföljd och ha det svårt. Men hade jag fortsatt leva som kvinna hade jag mått ännu sämre.

Citatet är ungefär andemeningen av den han sa. Och det är då först jag tycker att det här är helt OK. Varför ska inte Scott och Thomas få leva som de vill? Varför? Vem är jag – eller nån annan – att döma dem och att sätta upp regler för dem?

Det här var ett tankeväckande TV-program. Även om jag fortfarande tycker att det är

konstigt

med gravida män har jag fått mitt perspektiv vidgat. Det konstiga ligger inte hos de gravida männen utan hos mig som är så fast i mönstret att jag bara måste placera in folk i könsfack. Wake up, Tofflan!

Read Full Post »