Prövningar vi möta få…

Visst är det väl sant som texten går i den gamla frikyrkolåten

Prövningar vi möta få och vi ofta ej förstå
Herrens vägar när han önskar att vi himlen skola nå

Ibland känns det som om vi prövas i det oändliga – och till bristningsgränsen. Ändå har jag det inte värst.

Sitter och förbereder mig inför två viktiga möten på onsdag. Det ena mötet kan i bästa fall leda till att jag köper mig lite tid. Det andra mötet har jag inga förhoppningar kring. Jag står nära ruinens brant just nu. Jag tror inte att nån av er som läser här har förstått det. Men det är ett faktum. Jag klarar mig över sommaren. Kanske. Sen… Ändå har jag det inte värst.

Ibland känns livet som en otroligt lång trappa och jag känner mig lika liten som Elias på bilden…

                                                                                                                                                                  I fredags hände omvälvande saker i familjen. Lite kort om det finns i ett låst inlägg från den dagen. Jag vill inte skriva mer och jag vill inte skriva öppet om det. Naturligtvis innebär det en oro – förutom att alla inblandade måste tänja på sina gränser för ork. Värst är nog emellertid oron. Oron för nån man tycker mycket om. Ändå har jag det inte värst.

I helgen började bilen låta konstigt. Det låter inte alls bra efter bytet av bromsbeläggen. Det låter liksom VÄRRE nu, en och en halv vecka efter att Mekar-Bruden mekat. Jag ska besiktiga bilen den 26 maj och är självfallet urnervös. För utan bilen kollapsar min tillvaro – nåt jag inte heller vill gå in på närmare i ett öppet inlägg. Ändå har jag det inte värst.

Just nu sitter jag och väntar. Jag har försökt fixa en del småsaker här hemma och ärenden. Bland annat har jag granskat siffror så det snurrar i skallen och försökt ringa Mekar-Bruden. Återstår att mejla doktor Anders, för min medicin börjar ta slut. Jag mår illa. Jag har sovit för lite i natt. Jag har ont i mitt vänsterben igen, denna gång i vaden. Ändå har jag det inte värst.

Siffror gör att det snurrar i min skalle.

                                                                                                                                                            I morse glömde jag att mata fiskarna, men jag kom ihåg att prata med fritids och lämna in en lapp (Fästmön messade i morse!). Elias hade en knäpp keps på sig idag till skolan, pinsamt. Jag försöker, men det blir inte hundra procent. Ändå har jag det inte värst.

Trots det undrar jag när eller rent av OM dessa prövningar vi möta få ska ta en liten, liten paus. Det vore inte helt fel…