Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘botten’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En halvtimme varje onsdag är understundom tämligen helig för mig. Det är den stunden mellan klockan 20 och 20.30 som SvT2 sänder När livet vänder. Du vet, där Anja Kontor talar med människor vars liv har varit nere på något slags botten och vänt. Det är verkligen fantastiska livsöden och otroligt starka människor som sitter där rakt upp och ner i rutan och berättar för Anja, lyssnerskan – och oss tittare – om det svåraste svåra.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Men efter kvällens möte blir det bara ett avsnitt till – den här säsongen. Självklart hoppas vi på en fortsättning! (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Emma Jangestig

Emmas två små barn mördades, själv överlevde hon.

Kvällens program var kanske det jag var mest spänd inför. Emma Jangestigs två små barn mördades och hon själv höll på att stryka med. Det började med att det knackade eller ringde på ytterdörren. Emma minns inte, men hon gick och öppnade i tron att det sambon. Utanför stod en kvinna med en hammare i handen. Tio dar senare vaknade Emma ur sin koma och fick höra att barnen var döda. För mig är det ofattbart att Emma inte bara kunde överleva sorgen och smärtan, utan även gå vidare. Hur klarar en ung mamma av att vakna varje morgon och veta att hennes små barn är borta?

Emmas tårar tog tid på sig att komma. Hon spydde i stället. Hon kunde naturligtvis inte ta in att barnen var borta. Och sorgen kom långt senare, när livet hade börjat om, på sätt och vis. Vilken trygghet då att ha mammas, pappas och sambons oreserverade kärlek att omge sig med!

Mina tårar kom innan hälften av programmet hade visats. Men jag kände samtidigt en förtröstan i att döden inte alltid är ett farväl, ett utslocknande. Det blev så tydligt när Emma berättade om sina drömmar om Max och Saga. Max och Saga, Emmas två små barn som delade kista. Det här var helt klart säsongens starkaste program.

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 20 maj 2016).

Här kan du läsa vad jag skrev om boken Varför gråter inte Emma?

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett läsande inlägg.


 

Ibland går tiden snabbt, ibland går den långsamt. Vissa dar önskar vi att dygnet hade flera timmar än 24. Och vissa företag önskar uppenbarligen att en del månader har flera dagar än vad de har på riktigt…

31 dagar i april

Eh… Lidbäcks Tak AB kan uppenbarligen inte almanackan. Och lokalblaskan var antingen också okunnig (eller helt enkelt ovillig?) eftersom man inte upplyste om att april bara har 30 dagar. Kundservice och korrekturläsning är sånt tidningar struntar i när det handlar om att dra in pengar på annonser och reklam. Journalistiken försvann liksom. Detta är en skärmdump från lokalblaskans webbplats igår.


Det har varit en av de sämre nätterna. 
En krampnatt. Ja, ska jag säga nåt positivt var det tack och lov inte magkramper utan kramper i vänster fot och ben. Sånt där som gör bara lite ont och som mest är irriterande och störande för sömnen med alla avbrott när en hoppar upp och ner och stretchar för att få ordning på musklerna.

Innan klockan hade slagit tio i morse hade mina grannar…

  • kastat elefanter i trappräcket cirka fem gånger
  • smällt i porten lika många gånger
  • möblerat om
  • grälat
  • dammsugit
  • börjat såga med motorsåg
  • skriklekt med barn (ungen måtte ha blivit hörselskadad av allt skrikande)
Bok och kaffe på sängen

Jag tog en lyxlördagsmorgon och låtsades att jag hade jobbat en hel vecka och därmed hade rätt till bok och kaffe på sängen.

Själv låg jag vaken sen klockan sex och försökte läsa. April, som ju har 30 dagar, är vikt för brittiska deckare i min läsvärld. Tack vare vännen Agneta har jag ett gott bestånd av såna böcker. Just nu är det Saknaden efter Josef av Elizabeth George jag plöjer. Elizabeth George är emellertid ingen brittisk författare hon heller – ännu mindre brittisk än Tana French, faktiskt, som jag läste före denna bok. Tana French är också amerikanska, fast uppvuxen och boende på Irland. Elizabeth George är född, uppväxt och har bott i USA hela sitt liv. MEN… hennes karaktärer, kriminalinspektören Thomas Lynley och hans assistent Barbara Havers, jobbar vid Scotland Yard – och ”Yarden” är ju väldigt brittisk i alla fall!!!

 

Knäckemackor bok o kaffe

Min helgfrukost var inte av det sedvanliga slaget idag. Men Boken var som så ofta mitt sällskap.

Även om jag inte har jobbat på över en vecka nu har jag haft kontakt med minst en före detta kollega varje dag. Då förstår du kanske att vi gillade att jobba tillsammans? Jag uppskattade mångas naturvetenskapliga, logiska sidor, medan jag tror att somliga estimerade mina mer… kulturflummiga sidor. Som när jag kom igång och  började prata böcker föreläste om litteratur… Nästa fredag ska jag träffa ett gäng, en konstellation, för att dricka öl och spela biljard. Måtte magen vara i skick till dess! Det blev inte nån sedvanlig helgfrukost med ägg och inlagd sill, rostat bröd och maremelad etc i morse på grund av magen. Nä, jag var nöjd och glad med kaffe och ett par knäckemackor med ost. Mackor, som jag doppade i kaffet, så där som pappa och jag brukade göra vissa helgmorgnar. Vi pratade inte under dessa stunder, pappa och jag, vi åt under tystnad, bara doppade och tuggade. Och i botten på våra koppar låg sen efteråt bitar av smält ost…

Det börjar bli dags att… läsa en stund till innan jag fräschar till mig och hasar över till Tokerian för att köpa filmjölk och kanske nån mumsig fiskgratäng att festa på i kväll.

Jag är inte så intresserad av vad DU har gjort och gör idag – det kan DU skriva om på DIN egen blogg – men berätta gärna i en kommentar vad DU läser/har läst idag i stället!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

SnövitSnövit (1937) var Walt Disneys allra första långfilm. På juldagens eftermiddag gick den på SvT och jag tvingade min mamma att se den med mig. Eller nej då, det var förstås frivilligt. Men jag ville se filmen, för det enda jag hade sett av den tidigare var den sång- och dansscen som visas på julafton. Mamma, däremot, hade sett filmen på bio tillsammans med mormor. Hennes främsta minne från filmen var att hon önskade sig Snövit-skor…

Filmen baseras på den gamla sagan om prinsessan Snövit. Snövit har en elak styvmor som vill vara den vackraste i landet. Men en dag blir Snövit den vackraste och styvmodern beordrar en jägare att ta med Snövit ut i skogen och döda henne. Jägaren har emellertid inte hjärta till detta utan säger åt Snövit att fly in i skogen. Efter en natt ute i mörkret hamnar Snövit hos de sju dvärgarna.

Det är en rörande, men ganska enkel historia utan några djupare bottnar. Att styvmödrar är elaka är ju allmänt känt – det kan ju inte älska styvbarn som sina egna och är alltid svartsjuk på dem. Men räddningen finns i kärleken och i den här sagan är han en vacker prins. Dvärgarna är sju och små och hade filmen gjorts idag hade Walt Disney stämts med all säkerhet eftersom en med all säkerhet inte får använda ordet dvärg längre om kortväxta människor. Dessutom hånas även allergiker, surskallar, sömnsjuka, blyga och utvecklingsstörda med flera i filmen.

MEN… Jag tycker, som sagt, att detta är en rörande film och jag är djupt imponerad av att Walt Disney redan på 1930-talet kunde göra så otroligt bra animeringar – utan datorer.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nästintill stoppat inlägg.


 

Röd lykta i träd

Mitt liv – en röd stopplykta.

Livet är på stopp just nu. Det är som om det lyser en stor, jävla fet och röd stopplykta i ögonen så snart jag öppnar dem om morgnarna. Ska det vara så här? Hur kan jag göra om, göra bra? Det går inte. Det är bara kört. Jag har inga krafter kvar. Inga. Eller jo. Jag öser ur reservtanken, som vanligt. Men det skrapar i den numera när jag drar den tunga sleven mot dess botten.

Tidigare i livet har jag sagt att när en når botten och befinner sig där i den uttorkade brunnen finns det bara en väg – och den leder uppåt. Jag har slutat tro på min ord. Livet är bara en röd stopplykta. Jag har inte makten över det, inte makten över döden heller. Annika Östberg sa

Livet är en gåva!

och jag ville leva just nu, den hösten jag trodde att jag skulle dö. Tavlan ska finnas kvar långt efter mig. Men längst av alla stannar orden.

Den här dan har börjat som alla andra vardagar. Jag har gjort det jag ska, jag har bäddat min säng, druckit min första mugg kaffe som belöning. Nyss blev jag tvungen att stänga fönstret i arbetsrummet för det drog just på en av de leder som gör ont sen ett par dar tillbaka. Jag vill helst ha kyligt här, för jag blir dåsig annars.

Ett par uppdrag ska jag försöka ro i land. Jag måste, för jag har lovat och en Toffla håller alltid (nåja…) vad honhar lovat. Igår kväll påbörjade jag såväl läsningen av en bok som ska recenseras och förberedelserna inför kvällens intervju. Det svåraste blir nog inte läsningen eller att ställa frågor, det blir det sociala. Jag vill helst springa och gömma mig under en filt och sätta den röda stopplyktan utanför min ytterdörr. Men… inga problem! Ingen ringer på här i alla fall. Jag ska gå ut till vändplanen och bli upplockad av en person, som på sätt och vis är både uppdragsgivare och vän, när det är dags. Inte är jag rädd för den personen! Inte är jag rädd för de andra jag ska träffa heller. Nej, det är svårt att förklara hur det känns. Rädsla är inte ordet. Det är mera åt stopphållet till. Att jag inte ska… räcka till, inte lyckas nå fram… Att jag inte ska… duga. Som vanligt.

blodpenna

Inte räcka till, inte duga… som vanligt…


Om jag kan sparka liv i mig,
hitta den där droppen i reservtanken, räknar jag med att en recension för två ställen blir klar idag, det lilla reportaget i morgon (möjligen alltför hoppfullt eftersom det ska fakta- och citatgranskas), lördagens recension är ju redan klar och därefter tar jag itu med nästa recensionsexemplar, den rosa boken, nyutgåvan av Alice del två. Igår kväll bestämde jag mig för att tillåta kommentarer på inlägg som handlar om böcker. Det känns inte rätt mot författare och förlag om jag inte har det. Det är ju ändå deras alster, fast mina ord om dem… För att kommentarerna ska publiceras måste de handla om böckerna.

Professor Frans och den siste Sturen samt Alice i Spegellandet

Den blå om professor Frans i Uppsala, den rosa om Alice i Spegellandet.


I helgen skulle jag gärna vilja träffa Fästmön
Det var ett tag sen det blev annat än en träff i bilen. Men Anna blev ju mormor igår – på sätt och vis – och kanske inte kan komma ifrån. Om vädret och krafterna vore OK i helgen kunde vi kanske besöka Ulva höstmarknad. Det är alltid givande att titta på fina – eller fula – saker. Få lite input. Bland årets säljare märks såna som säljer blommor, eterneller, skinn, mejerivaror, ullprylar, halmprylar, träslöjd, smycken, sylt, tyger med mera. Men 15 000 besökare under två dagar (öppet kl 10 – 17)… Det sätter nog min röda stopplykta P för…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den resande Toffelfoten.


 

Onsdag och resdag. Jag hade tusen saker (liten överdrift, bara!) att göra hemmavid först, men jag hade tack och lov kommit ihåg att jag är glömsk och därför skrivit listor. Listor av varierande slag. Så faktum är att jag ännu inte kommit på nåt jag glömt hemma. Fast… jag hade kört ut bilen från garaget när jag kom på att jag hade mitt fula, fläckiga hemmalinne på. En extra tur tillbaka till lägenheten blev det.

Väldigt glad blev jag att bokpaketet från cdon kom idag. Jag köpte ju två böcker för namnsdagspengen jag fick av mamma. Beställningen gick iväg i söndags, fakturan kom igår och böckerna idag. Snabbt jobbat! Lustigt nog lät böckernas titlar tillsammans som nån sorts bokpoesi…

Väster om friheten och Deckarnas svenska landskap

Väster om friheten och Deckarnas svenska landskap – det låter nästan som bokpoesi, eller hur?


När jag rullade ut från New Village 
hade det börjat regna. Sen fortsatte det att regna, mer och mer och mer… Bitvis gick det som max att köra i 70 trots att det var 120. Dålig sikt, hala vägbanor, stor risk för vattenplaning och väldigt mycket trafik. Ja, jag var rädd. Nej, jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att bli skadad och för att skada andra. Men mitt förnämliga sällskap under en och en halv timme av resan var Hédi Fried som sommarpratade i P1. Stundtals när jag lyssnade till hennes berättelse föll mina tårar lika ymnigt som regnet utanför. Rädd var jag för körningen i det här vädret, men när jag tänkte på vad Hédi Fried hade överlevt skämdes jag. Vilken historia, vilket livsöde!

Tre mil innan jag nått mitt mål sprack himlen upp och blev blå. Min resa tog fyra timmar i stället för tre idag, men jag kom fram helskinnad och det är jag tacksam för! Mamma bjöd på kaffe, macka och kaka och trots att jag fikat vid Brändåsen var jag riktigt sugen. Det bästa med Brändåsen är nämligen inte deras plastade mackor och kaffe utan deras toaletter och att de har gratis wi-fi. Sen smakar macka utan plast bättre än macka med plast också…

Mamma blev glad för den gula blomman och pysslade med den medan jag åkte och storhandlade. Vid halv sju-tiden var jag klar och varorna inplockade. Molnen började hopa sig, men vi tog en promenad nere vid sjön. Det var skönt med lite luft och att få röra på benen. Hemma igen lagade jag mat, det vill säga ställde fram inköpt kall mat. Kvällen avslutades med prat och umgänge. Jag märker att vi är så lika – när vi är ensamma och plötsligt får en åhörare pratar vi på, både mamma och jag.

Godis köpte jag till oss, för här skiter vi i att det inte är lördag. Men det lustiga var att ingen av oss tog en enda bit – vi orkade inte. Så de som spar de har – lördagsgodis till torsdag kväll. Prislappen på påsen är för övrigt för två påsar. Nog för att godis är gott, men även jag har en botten…

En snabb surfrunda är vad jag orkar med när jag har publicerat detta. I morgon ska vi ut på diverse ärenden och mammas huvudpresent ska inköpas, förhoppningsvis. Jag hoppas att din onsdag var bra och önskar dig en god natt!

Här är några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nöjt, men lite gnälligt inlägg.


 

Tanken var att sitta en stund och läsa min bok på gång efter avslutad teori (adminstration mega) och praktik (tvätt och städning). Men så råkade blicken falla på den lilla kökssoffans gavlar. Maj gadd, de var på väg isär!

Kökssoffa gavel

Gavalarna på båda sidor höll på att glida isär. Eftersom jag inte är nån bläckfisk kunde jag inte fota i det kritiska ögonblicket, därav denna efter-bild.


Ur snickarens förråd, 
det kombinerade linneskåpet och verktygsskåpet, framtogs en hammare. Ur sypuffen en stuvbit att lägga mot träet så det inte skulle skadas. Sen slog jag på. Och vad hände? Det blev värre! Gavlarna gled ännu mer isär och botten på soffan trillade ur. Till hälften. Det är i såna här lägen man önskar att man hade fler händer och armar än två. Typ bläckfisk. Därför stretchade jag allt jag kunde och lyckades med ena axelns hjälp och ett närstående bord få bort sakerna som legat under sofflocket. Ja, har man förvaringsutrymmen ska dessa utnyttjas för saker, eller hur? (<== retorisk fråga).

Skivan, som utgjorde botten, lyckades jag få ur med en hand. Därefter kunde jag börja trycka ihop, banka och skruva lite med en sexkantsnyckel. Det svåraste var att få botten på plats igen, eftersom jag både var tvungen att balansera sofflocket på högeraxeln och använda händerna till att försöka skjuta skivan på plats. Lätt var det inte, eftersom axelbalanseringen krävde en viss… stabilitet och inget juckande.

Svetten rann när jag äntligen la sista handen vid eländet. Den här typen av jobb gillar inte min rygg, så jag skulle uppskatta en go ryggmassage nu. Nehej, inte det… Nä, då får jag väl trava runt som en fällkniv ett par dar tills jag kan räta på ryggen igen. Kanske sova på min älskade kökssoffa i natt, hårt och bra för ryggen. Förhoppningsvis håller den ihop – tills gavlarna glider isär nästa gång. Då hoppas jag att min särbo är här!.. Till dess får jag lägga till snickare och bläckfisk på mitt CV. Och nä. Nån lästimma blev det inte.

Kökssoffa

Älskade, dumma kökssoffa! Varför är jag alltid ensam när du glider isär?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett icke skrytsamt inlägg.


 

Doktor

Styrs MS-vården av dockmakare?

Det händer att man blir anklagad för att skryta. Och kanske skryter jag ibland – men för det mesta inte om mig själv och mina göranden och låtanden. Här i det akademiska Uppsala finns det emellertid rätt mycket skryt. Nåt man till exempel skryter om är vården. Då faller det lite platt när en ny rapport visar att Uppsala är bland de sämsta i landet på MS-vård. Det är Neuroförbundet som har gjort en undersökning i Sverige. Förutom att Uppsala ligger i botten visar resultaten att det är stora skillnader i vården beroende på var i landet man bor. Bristerna i vårdkedjan är stora lite här och var. Det som också utmärker Uppsalas MS-vård är att bara 40 procent av patienter med skov och som varit sjuka kortare tid än 15 år får bromsmedicin. Fler än hälften av patienterna här är missnöjda och vill byta behandling. Ja, det var sannerligen inget att skryta om… Personligen undrar jag om vården styrs av inkompetenta dockmakare som drar i doktorernas trådar i stället för faktiska läkare med både utbildning och kompetens.

Stinkbomb

Falska bombhot är lika barnsligt som stinkbomber.

Ja, jag sitter och läser nyheter på nätet medan jag laddar för förmiddagens möte. Nåt annat som Uppsala verkligen inte kan skryta med är de sanslösa bränder som verkar ha tagit ny fart i ett bostadsområde ganska nära mitt. Den här gången är det inte bara bilar man fjuttar på utan soprum. Och det kan ju få ännu mer förödande konsekvenser, i synnerhet om soprummen är belägna i samma byggnad som det bor människor… Jag förstår verkligen inte detta agerande. För mig är det inte OK att uttrycka sitt missnöje på det här sättet. Det enda som händer är ju att man förstör för andra människor. Jag är också irriterad, förbannad och frustrerad, men inte 17 tänder jag eld på a-kassan?!

Sen är det bombhoten. I höstas hittade man en misstänkt bomb på en parkering ganska nära där jag bor också. Igår kväll bombhotades två affärer – Luthagens Livs och ICA Maxi i Stenhagen. I höstas hittade man mystiska paket och väskor. Igår kväll var det nån som roade sig med att ringa in bombhot. Hot, som vid 23-tiden visade sig vara falska. Så mycket onödigt arbete för butikspersonalen, som fick utrymma butikerna, polisen och eventuella bombexperter, som måste tillkallas från annan ort!

Är det ingen i Uppsala som kan skryta om nåt BRA??? Kom igen, finns det inget vettigt och gott här??? Skriv några rader i en kommentar så vi som bor här slipper bli totaldeprimerade!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »