När livet vänder: Emma

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

En halvtimme varje onsdag är understundom tämligen helig för mig. Det är den stunden mellan klockan 20 och 20.30 som SvT2 sänder När livet vänder. Du vet, där Anja Kontor talar med människor vars liv har varit nere på något slags botten och vänt. Det är verkligen fantastiska livsöden och otroligt starka människor som sitter där rakt upp och ner i rutan och berättar för Anja, lyssnerskan – och oss tittare – om det svåraste svåra.

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Men efter kvällens möte blir det bara ett avsnitt till – den här säsongen. Självklart hoppas vi på en fortsättning! (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Emmas två små barn mördades, själv överlevde hon.

Kvällens program var kanske det jag var mest spänd inför. Emma Jangestigs två små barn mördades och hon själv höll på att stryka med. Det började med att det knackade eller ringde på ytterdörren. Emma minns inte, men hon gick och öppnade i tron att det sambon. Utanför stod en kvinna med en hammare i handen. Tio dar senare vaknade Emma ur sin koma och fick höra att barnen var döda. För mig är det ofattbart att Emma inte bara kunde överleva sorgen och smärtan, utan även gå vidare. Hur klarar en ung mamma av att vakna varje morgon och veta att hennes små barn är borta?

Emmas tårar tog tid på sig att komma. Hon spydde i stället. Hon kunde naturligtvis inte ta in att barnen var borta. Och sorgen kom långt senare, när livet hade börjat om, på sätt och vis. Vilken trygghet då att ha mammas, pappas och sambons oreserverade kärlek att omge sig med!

Mina tårar kom innan hälften av programmet hade visats. Men jag kände samtidigt en förtröstan i att döden inte alltid är ett farväl, ett utslocknande. Det blev så tydligt när Emma berättade om sina drömmar om Max och Saga. Max och Saga, Emmas två små barn som delade kista. Det här var helt klart säsongens starkaste program.

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 20 maj 2016).

Här kan du läsa vad jag skrev om boken Varför gråter inte Emma?

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Läslördag

Ett läsande inlägg.

---

 

Ibland går tiden snabbt, ibland går den långsamt. Vissa dar önskar vi att dygnet hade flera timmar än 24. Och vissa företag önskar uppenbarligen att en del månader har flera dagar än vad de har på riktigt…

Eh… Lidbäcks Tak AB kan uppenbarligen inte almanackan. Och lokalblaskan var antingen också okunnig (eller helt enkelt ovillig?) eftersom man inte upplyste om att april bara har 30 dagar. Kundservice och korrekturläsning är sånt tidningar struntar i när det handlar om att dra in pengar på annonser och reklam. Journalistiken försvann liksom. Detta är en skärmdump från lokalblaskans webbplats igår.

Det har varit en av de sämre nätterna. En krampnatt. Ja, ska jag säga nåt positivt var det tack och lov inte magkramper utan kramper i vänster fot och ben. Sånt där som gör bara lite ont och som mest är irriterande och störande för sömnen med alla avbrott när en hoppar upp och ner och stretchar för att få ordning på musklerna.

Innan klockan hade slagit tio i morse hade mina grannar…

• kastat elefanter i trappräcket cirka fem gånger
• smällt i porten lika många gånger
• möblerat om
• grälat
• dammsugit
• börjat såga med motorsåg
• skriklekt med barn (ungen måtte ha blivit hörselskadad av allt skrikande)

Jag tog en lyxlördagsmorgon och låtsades att jag hade jobbat en hel vecka och därmed hade rätt till bok och kaffe på sängen.

Själv låg jag vaken sen klockan sex och försökte läsa. April, som ju har 30 dagar, är vikt för brittiska deckare i min läsvärld. Tack vare vännen Agneta har jag ett gott bestånd av såna böcker. Just nu är det Saknaden efter Josef av Elizabeth George jag plöjer. Elizabeth George är emellertid ingen brittisk författare hon heller – ännu mindre brittisk än Tana French, faktiskt, som jag läste före denna bok. Tana French är också amerikanska, fast uppvuxen och boende på Irland. Elizabeth George är född, uppväxt och har bott i USA hela sitt liv. MEN… hennes karaktärer, kriminalinspektören Thomas Lynley och hans assistent Barbara Havers, jobbar vid Scotland Yard – och ”Yarden” är ju väldigt brittisk i alla fall!!!

 

Min helgfrukost var inte av det sedvanliga slaget idag. Men Boken var som så ofta mitt sällskap.

Även om jag inte har jobbat på över en vecka nu har jag haft kontakt med minst en före detta kollega varje dag. Då förstår du kanske att vi gillade att jobba tillsammans? Jag uppskattade mångas naturvetenskapliga, logiska sidor, medan jag tror att somliga estimerade mina mer… kulturflummiga sidor. Som när jag kom igång och  började prata böcker föreläste om litteratur… Nästa fredag ska jag träffa ett gäng, en konstellation, för att dricka öl och spela biljard. Måtte magen vara i skick till dess! Det blev inte nån sedvanlig helgfrukost med ägg och inlagd sill, rostat bröd och maremelad etc i morse på grund av magen. Nä, jag var nöjd och glad med kaffe och ett par knäckemackor med ost. Mackor, som jag doppade i kaffet, så där som pappa och jag brukade göra vissa helgmorgnar. Vi pratade inte under dessa stunder, pappa och jag, vi åt under tystnad, bara doppade och tuggade. Och i botten på våra koppar låg sen efteråt bitar av smält ost…

Det börjar bli dags att… läsa en stund till innan jag fräschar till mig och hasar över till Tokerian för att köpa filmjölk och kanske nån mumsig fiskgratäng att festa på i kväll.

Jag är inte så intresserad av vad DU har gjort och gör idag – det kan DU skriva om på DIN egen blogg – men berätta gärna i en kommentar vad DU läser/har läst idag i stället!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snövit

Ett inlägg om en film.

---

 

Snövit (1937) var Walt Disneys allra första långfilm. På juldagens eftermiddag gick den på SvT och jag tvingade min mamma att se den med mig. Eller nej då, det var förstås frivilligt. Men jag ville se filmen, för det enda jag hade sett av den tidigare var den sång- och dansscen som visas på julafton. Mamma, däremot, hade sett filmen på bio tillsammans med mormor. Hennes främsta minne från filmen var att hon önskade sig Snövit-skor…

Filmen baseras på den gamla sagan om prinsessan Snövit. Snövit har en elak styvmor som vill vara den vackraste i landet. Men en dag blir Snövit den vackraste och styvmodern beordrar en jägare att ta med Snövit ut i skogen och döda henne. Jägaren har emellertid inte hjärta till detta utan säger åt Snövit att fly in i skogen. Efter en natt ute i mörkret hamnar Snövit hos de sju dvärgarna.

Det är en rörande, men ganska enkel historia utan några djupare bottnar. Att styvmödrar är elaka är ju allmänt känt – det kan ju inte älska styvbarn som sina egna och är alltid svartsjuk på dem. Men räddningen finns i kärleken och i den här sagan är han en vacker prins. Dvärgarna är sju och små och hade filmen gjorts idag hade Walt Disney stämts med all säkerhet eftersom en med all säkerhet inte får använda ordet dvärg längre om kortväxta människor. Dessutom hånas även allergiker, surskallar, sömnsjuka, blyga och utvecklingsstörda med flera i filmen.

MEN… Jag tycker, som sagt, att detta är en rörande film och jag är djupt imponerad av att Walt Disney redan på 1930-talet kunde göra så otroligt bra animeringar – utan datorer.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En röd stopplykta

Ett nästintill stoppat inlägg.

---

 

Mitt liv – en röd stopplykta.

Livet är på stopp just nu. Det är som om det lyser en stor, jävla fet och röd stopplykta i ögonen så snart jag öppnar dem om morgnarna. Ska det vara så här? Hur kan jag göra om, göra bra? Det går inte. Det är bara kört. Jag har inga krafter kvar. Inga. Eller jo. Jag öser ur reservtanken, som vanligt. Men det skrapar i den numera när jag drar den tunga sleven mot dess botten.

Tidigare i livet har jag sagt att när en når botten och befinner sig där i den uttorkade brunnen finns det bara en väg – och den leder uppåt. Jag har slutat tro på min ord. Livet är bara en röd stopplykta. Jag har inte makten över det, inte makten över döden heller. Annika Östberg sa

Livet är en gåva!

och jag ville leva just nu, den hösten jag trodde att jag skulle dö. Tavlan ska finnas kvar långt efter mig. Men längst av alla stannar orden.

Den här dan har börjat som alla andra vardagar. Jag har gjort det jag ska, jag har bäddat min säng, druckit min första mugg kaffe som belöning. Nyss blev jag tvungen att stänga fönstret i arbetsrummet för det drog just på en av de leder som gör ont sen ett par dar tillbaka. Jag vill helst ha kyligt här, för jag blir dåsig annars.

Ett par uppdrag ska jag försöka ro i land. Jag måste, för jag har lovat och en Toffla håller alltid (nåja…) vad honhar lovat. Igår kväll påbörjade jag såväl läsningen av en bok som ska recenseras och förberedelserna inför kvällens intervju. Det svåraste blir nog inte läsningen eller att ställa frågor, det blir det sociala. Jag vill helst springa och gömma mig under en filt och sätta den röda stopplyktan utanför min ytterdörr. Men… inga problem! Ingen ringer på här i alla fall. Jag ska gå ut till vändplanen och bli upplockad av en person, som på sätt och vis är både uppdragsgivare och vän, när det är dags. Inte är jag rädd för den personen! Inte är jag rädd för de andra jag ska träffa heller. Nej, det är svårt att förklara hur det känns. Rädsla är inte ordet. Det är mera åt stopphållet till. Att jag inte ska… räcka till, inte lyckas nå fram… Att jag inte ska… duga. Som vanligt.

Inte räcka till, inte duga… som vanligt…

Om jag kan sparka liv i mig, hitta den där droppen i reservtanken, räknar jag med att en recension för två ställen blir klar idag, det lilla reportaget i morgon (möjligen alltför hoppfullt eftersom det ska fakta- och citatgranskas), lördagens recension är ju redan klar och därefter tar jag itu med nästa recensionsexemplar, den rosa boken, nyutgåvan av Alice del två. Igår kväll bestämde jag mig för att tillåta kommentarer på inlägg som handlar om böcker. Det känns inte rätt mot författare och förlag om jag inte har det. Det är ju ändå deras alster, fast mina ord om dem… För att kommentarerna ska publiceras måste de handla om böckerna.

Den blå om professor Frans i Uppsala, den rosa om Alice i Spegellandet.

I helgen skulle jag gärna vilja träffa Fästmön. Det var ett tag sen det blev annat än en träff i bilen. Men Anna blev ju mormor igår – på sätt och vis – och kanske inte kan komma ifrån. Om vädret och krafterna vore OK i helgen kunde vi kanske besöka Ulva höstmarknad. Det är alltid givande att titta på fina – eller fula – saker. Få lite input. Bland årets säljare märks såna som säljer blommor, eterneller, skinn, mejerivaror, ullprylar, halmprylar, träslöjd, smycken, sylt, tyger med mera. Men 15 000 besökare under två dagar (öppet kl 10 – 17)… Det sätter nog min röda stopplykta P för…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En världslig resa

Ett inlägg om den resande Toffelfoten.

---

 

Onsdag och resdag. Jag hade tusen saker (liten överdrift, bara!) att göra hemmavid först, men jag hade tack och lov kommit ihåg att jag är glömsk och därför skrivit listor. Listor av varierande slag. Så faktum är att jag ännu inte kommit på nåt jag glömt hemma. Fast… jag hade kört ut bilen från garaget när jag kom på att jag hade mitt fula, fläckiga hemmalinne på. En extra tur tillbaka till lägenheten blev det.

Väldigt glad blev jag att bokpaketet från cdon kom idag. Jag köpte ju två böcker för namnsdagspengen jag fick av mamma. Beställningen gick iväg i söndags, fakturan kom igår och böckerna idag. Snabbt jobbat! Lustigt nog lät böckernas titlar tillsammans som nån sorts bokpoesi…

Väster om friheten och Deckarnas svenska landskap – det låter nästan som bokpoesi, eller hur?

När jag rullade ut från New Village hade det börjat regna. Sen fortsatte det att regna, mer och mer och mer… Bitvis gick det som max att köra i 70 trots att det var 120. Dålig sikt, hala vägbanor, stor risk för vattenplaning och väldigt mycket trafik. Ja, jag var rädd. Nej, jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att bli skadad och för att skada andra. Men mitt förnämliga sällskap under en och en halv timme av resan var Hédi Fried som sommarpratade i P1. Stundtals när jag lyssnade till hennes berättelse föll mina tårar lika ymnigt som regnet utanför. Rädd var jag för körningen i det här vädret, men när jag tänkte på vad Hédi Fried hade överlevt skämdes jag. Vilken historia, vilket livsöde!

Tre mil innan jag nått mitt mål sprack himlen upp och blev blå. Min resa tog fyra timmar i stället för tre idag, men jag kom fram helskinnad och det är jag tacksam för! Mamma bjöd på kaffe, macka och kaka och trots att jag fikat vid Brändåsen var jag riktigt sugen. Det bästa med Brändåsen är nämligen inte deras plastade mackor och kaffe utan deras toaletter och att de har gratis wi-fi. Sen smakar macka utan plast bättre än macka med plast också…

Mamma blev glad för den gula blomman och pysslade med den medan jag åkte och storhandlade. Vid halv sju-tiden var jag klar och varorna inplockade. Molnen började hopa sig, men vi tog en promenad nere vid sjön. Det var skönt med lite luft och att få röra på benen. Hemma igen lagade jag mat, det vill säga ställde fram inköpt kall mat. Kvällen avslutades med prat och umgänge. Jag märker att vi är så lika – när vi är ensamma och plötsligt får en åhörare pratar vi på, både mamma och jag.

Godis köpte jag till oss, för här skiter vi i att det inte är lördag. Men det lustiga var att ingen av oss tog en enda bit – vi orkade inte. Så de som spar de har – lördagsgodis till torsdag kväll. Prislappen på påsen är för övrigt för två påsar. Nog för att godis är gott, men även jag har en botten…

En snabb surfrunda är vad jag orkar med när jag har publicerat detta. I morgon ska vi ut på diverse ärenden och mammas huvudpresent ska inköpas, förhoppningsvis. Jag hoppas att din onsdag var bra och önskar dig en god natt!

Här är några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snickare och bläckfisk önskar ryggmassage!

Ett nöjt, men lite gnälligt inlägg.

---

 

Tanken var att sitta en stund och läsa min bok på gång efter avslutad teori (adminstration mega) och praktik (tvätt och städning). Men så råkade blicken falla på den lilla kökssoffans gavlar. Maj gadd, de var på väg isär!

Gavalarna på båda sidor höll på att glida isär. Eftersom jag inte är nån bläckfisk kunde jag inte fota i det kritiska ögonblicket, därav denna efter-bild.

Ur snickarens förråd, det kombinerade linneskåpet och verktygsskåpet, framtogs en hammare. Ur sypuffen en stuvbit att lägga mot träet så det inte skulle skadas. Sen slog jag på. Och vad hände? Det blev värre! Gavlarna gled ännu mer isär och botten på soffan trillade ur. Till hälften. Det är i såna här lägen man önskar att man hade fler händer och armar än två. Typ bläckfisk. Därför stretchade jag allt jag kunde och lyckades med ena axelns hjälp och ett närstående bord få bort sakerna som legat under sofflocket. Ja, har man förvaringsutrymmen ska dessa utnyttjas för saker, eller hur? (<== retorisk fråga).

Skivan, som utgjorde botten, lyckades jag få ur med en hand. Därefter kunde jag börja trycka ihop, banka och skruva lite med en sexkantsnyckel. Det svåraste var att få botten på plats igen, eftersom jag både var tvungen att balansera sofflocket på högeraxeln och använda händerna till att försöka skjuta skivan på plats. Lätt var det inte, eftersom axelbalanseringen krävde en viss… stabilitet och inget juckande.

Svetten rann när jag äntligen la sista handen vid eländet. Den här typen av jobb gillar inte min rygg, så jag skulle uppskatta en go ryggmassage nu. Nehej, inte det… Nä, då får jag väl trava runt som en fällkniv ett par dar tills jag kan räta på ryggen igen. Kanske sova på min älskade kökssoffa i natt, hårt och bra för ryggen. Förhoppningsvis håller den ihop – tills gavlarna glider isär nästa gång. Då hoppas jag att min särbo är här!.. Till dess får jag lägga till snickare och bläckfisk på mitt CV. Och nä. Nån lästimma blev det inte.

Älskade, dumma kökssoffa! Varför är jag alltid ensam när du glider isär?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inget att skryta om…

Ett icke skrytsamt inlägg.

---

 

Styrs MS-vården av dockmakare?

Det händer att man blir anklagad för att skryta. Och kanske skryter jag ibland – men för det mesta inte om mig själv och mina göranden och låtanden. Här i det akademiska Uppsala finns det emellertid rätt mycket skryt. Nåt man till exempel skryter om är vården. Då faller det lite platt när en ny rapport visar att Uppsala är bland de sämsta i landet på MS-vård. Det är Neuroförbundet som har gjort en undersökning i Sverige. Förutom att Uppsala ligger i botten visar resultaten att det är stora skillnader i vården beroende på var i landet man bor. Bristerna i vårdkedjan är stora lite här och var. Det som också utmärker Uppsalas MS-vård är att bara 40 procent av patienter med skov och som varit sjuka kortare tid än 15 år får bromsmedicin. Fler än hälften av patienterna här är missnöjda och vill byta behandling. Ja, det var sannerligen inget att skryta om… Personligen undrar jag om vården styrs av inkompetenta dockmakare som drar i doktorernas trådar i stället för faktiska läkare med både utbildning och kompetens.

Falska bombhot är lika barnsligt som stinkbomber.

Ja, jag sitter och läser nyheter på nätet medan jag laddar för förmiddagens möte. Nåt annat som Uppsala verkligen inte kan skryta med är de sanslösa bränder som verkar ha tagit ny fart i ett bostadsområde ganska nära mitt. Den här gången är det inte bara bilar man fjuttar på utan soprum. Och det kan ju få ännu mer förödande konsekvenser, i synnerhet om soprummen är belägna i samma byggnad som det bor människor… Jag förstår verkligen inte detta agerande. För mig är det inte OK att uttrycka sitt missnöje på det här sättet. Det enda som händer är ju att man förstör för andra människor. Jag är också irriterad, förbannad och frustrerad, men inte 17 tänder jag eld på a-kassan?!

Sen är det bombhoten. I höstas hittade man en misstänkt bomb på en parkering ganska nära där jag bor också. Igår kväll bombhotades två affärer – Luthagens Livs och ICA Maxi i Stenhagen. I höstas hittade man mystiska paket och väskor. Igår kväll var det nån som roade sig med att ringa in bombhot. Hot, som vid 23-tiden visade sig vara falska. Så mycket onödigt arbete för butikspersonalen, som fick utrymma butikerna, polisen och eventuella bombexperter, som måste tillkallas från annan ort!

Är det ingen i Uppsala som kan skryta om nåt BRA??? Kom igen, finns det inget vettigt och gott här??? Skriv några rader i en kommentar så vi som bor här slipper bli totaldeprimerade!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tusen gram fil, bottenmyndigheter och visstidsanställningar

Ett inlägg om mindre bra saker i tillvaron.

---

 

Mindre mängd fil, men bättre förpackningar.

Nä, det här med att tusen gram fil inte är en liter utan nio deciliter tycker jag inte är så mycket att hänga upp sig på. Man behövde inte vara matematiker för att räkna ut att mängden var mindre när förpackningarna gjordes om med skruvkork. Skruvkork i sig kanske inte är så miljövänlig, men den är så mycket mer praktisk! Filpaketen är numera lätta att öppna – även för den som har svårt att använda händerna och för yngre förmågor. Dessutom kan filen förvaras liggande i kylen. Så jag betalar gärna lika mycket för nio deciliter som för en liter! (Kanske ska äta filmjölk till middag idag..?)

Då tycker jag att det är betydligt värre med de myndigheter som har fått bottenbetyg av allmänheten. De tre bottenmyndigheterna, enligt svenska folket, är Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Försäkringskassan. Både Arbetsförmedlingen och Migrationsverket hamnar till och med på nivån

extremt dåligt.

Förvånad är jag inte, men vi får inte glömma bort att dessa myndigheter faktiskt får sina uppdrag av våra folkvalda politiker. Så egentligen är det ju vi väljare som genom våra val har sett till att det har blivit så här. Fast ärligt… Igår var jag hos en av dessa myndigheter, Arbetsförmedlingen, på ett informations-möte. EN person hade en dålig power pointdragning, EN annan person stod också framför åhörarna, men hade oklar roll. Dessutom presenterades fyra (4) närvarande personer som administratörer. Fyra pers… Som gjorde vadå??? Ja, det vimlar av anställda på Arbetsförmedlingen, men jag har svårt att tycka att de gör rätt saker. Förmedlar jobb gör de definitivt inte, inte heller kan man få kontakt med dem och föra dialog och de kopplar heller inte ihop företag och jobbsökande. De har inte tid med sånt. Ja, du läste rätt: de har inte tid att göra sitt jobb. Så ja, jag förstår bottenbetyget på sätt och vis…

 

Spadarvet (efter min pappa) skulle kunna ha använts till att gräva i sossarnas förslag om begränsningar av visstidsanställningar…

Men åter till de politiker vi har valt (jag valde ett annat parti än de partier som sitter i regeringen). Sossarnas senaste utspel är att begränsa visstidsanställningarna. På sätt och vis tycker jag att det är bra, för många av oss jobbar år ut och år in på tillfälliga och osäkra anställningar. När vi är nära att bli LAS:ade varslas vi. Det är inte OK, det är väldigt jobbigt att inte kunna planera sitt liv längre fram än kanske två, tre månader, knappt det. Samtidigt… jag föredrar ju att jobba, även om det är korta jobb, just för att få arbeta och få lön för det jag gör. Så det är inget enkelt problem som har nån enkel lösning. Därför tycker jag att det hade varit bättre om sossarna hade tagit itu med det egentliga problemet – arbetslösheten – i stället för att göra ett försök till en mindre quick fix.

Men hur själva begränsningen ser ut har jag inte riktigt fått kläm på i skrivande stund. Det verkar som om media inte är särskilt intresserad av frågan. Men många journalister jobbar ju själva på korta jobb. Kanske är det rentav så illa att ingen av dem vågar ta initiativ till att gräva lite mer i förslaget för att de är… visstidsanställda..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hem, ljuva hem…

Ett rätt trött inlägg.

---

 

Östgötamjölk var gött, dä döh!

Nu är jag hemma! Eller jag anlände till Uppsala redan 16.30. Hann med en snabbvisit hos vännen M i Metropolen Byhålan och en slät kopp kaffe innan jag gav mig ut på vägarna. Men dessförinnan hann jag deklarera åt mamma också.

Det var faktiskt inte världsamycket trafik på den sträckan jag körde, men redan ett par, tre mil utanför Metropolen råkade jag ut för en idiot till bilist som körde om trots att han mötte mig. Jag fick hålla rejält till höger på den tämligen smala vägen. Alles gut, dock, ingen krock där och då, i alla fall. Ett litet stopp gjorde jag för output och input, utan att gå djupare in i detaljer.

Fick med mig alla väskor och kassar på en vända från bilen här hemma. Kylvarorna åkte in i kylen innan jag svängde in till Äldreboendet för att pussa på min fästmö och skjutsa hem henne. Vi handlade lite mat var för sig på vägen och innan jag lämnade Himlen kunde jag överlämna den reflexvästfärgade Dramaten från vännen I till Anna. Det enda som jag har kvar här hemma nu från Östergyllen är en liter mjölk som jag öppnade och drack av till den grillade kyckling som blev min middag. Mamma, som jag självklart har ringt, dricker inte mjölk, så hon skickade med den liter jag köpte i onsdags samt en halv liten hink (!) saltgurka. Mums!

Har haft sms-kontakt med min goa lägenhetsvakt som är på middag i afton. Nyckeln levereras i kväll eller under morgondagen. Mina femtiotalet växter mådde alla jättebra, så C ska jag definitivt anlita igen! I utbyte får C med familj låna min parkeringsplats då och då, bland annat några dar i maj (fast inte när vännen FEM kommer på besök).

Nu är jag så trött att jag inte vet var jag är nästan. Men jag bläddrade igenom UppsalaTidningen vid middagen och hittade en LUSTIG notis. Här i Uppsala är folk minsann femte snyggast i landet, enligt en nätdejtingsajt – medan Metropolitanerna finns i botten. Fyyyy…  Men man kan väl säga att jag är Uppsalabo – jag har ju trots allt bott här i… 33 år i höst. Eller..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

De flesta olyckor sker i hemmet, jajamens…

Ett olycksaligt inlägg.

---

 

Jag är ett riktigt prakt-/klantarsle.

Egentligen började dagens förtretligheter vid dammsugningen. Det kunde ha blivit en riktig katastrof som kunde ha omfattat orden

fraktur och lårbenshals

Nu blev det mera

praktarsle alt. klantarsle

utan att gå in på närmare detaljer. Men det ligger onekligen en stor mängd sanning i att de flesta olyckor sker i hemmet.

Man ska definitivt inte vända baksidan åt snabeldraken* och gå baklänges. Då hugger den. Vilken tur att jag, förutom att jag är ett riktigt arsle enligt somliga, också är en apa! En vig apa. Jag lärde mig väl ett och annat när jag trampade i ett hål härom kulturnatten. Rullade ihop mig till en boll på asfalten och blev liggande som en padda. Mitt sällskap såg ut som en fågelholk, medan en vänlig dam sträckte mig handen för att hjälpa mig upp. Hon tyckte nog inte att jag borde ligga på gatan och skräpa.

Idag fanns varken fågelholkssällskap eller vänliga damer att tillgå. Jag fick kravla mig upp själv – och kunde konstatera att jag hade överlevt även denna gång (säkert till mångas förtret). Efter att ha skakat mig och kontrollerat alla lemmar fortsatte jag mitt arbete. Då sker nästa nästan-katastrof…

Jag dammsög lite under kökssoffan när det rasslade till på ett felaktigt sätt i snabeldraken. En kort stund trodde jag att den fnissade åt mig. Sen insåg jag att den var på väg att suga i sig gångjärnen till kistlocket kökssoffans lock. Därefter gick botten ur kistan soffan, varpå saker och ting (typ servetter, papperstallrikar, ljusstakar, ljus med mera) började rulla ut. Men värst av allt var att jag upptäckte att soffans sidor började glida ur sina träpluggar. Soffan höll på att braka – det hade räckt att jag hade andats på den…

Som tur är har jag hammarvana. Vidare är jag utrustad med det svenskar kallar

jävlar anamma

och finländare kallar

sisu.

Dagens enda blessyr.

Det behövs –  när man inte har tillgång till åtta armar, fyra fungerande axlar och tre friska ryggar. Jag kan meddela att det var skönt med en avsvalkande dusch efteråt. Strax efter klockan 13 satte jag mig försiktigt på sofflocket och mumsade i mig dagens frukost – tre små knäckemackor med ost. Här måste bantas! Annars lär väl soffjäääv%&¤ braka snart igen…

Summa summarum i blessyrväg blev ett skrapsår på höger underarm, ifall nån undrar. <== Se bild!

*snabeldraken = dammsugaren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »