Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sörpla’

Ett inlägg om ett bageri och kafé som jag upptäckte igår.


 

Leverpastejmacka med tomat och gurka

Leverpastejmackan slukade jag – brödet var så färskt och gott!

För ett tag sen berättade Fästmön om hur hon och hennes mamma besökte ett härligt fikaställe i Uppsala. Syftet var att fördriva tiden, men det blev en riktigt härlig upplevelse. Jag blev också sugen på att testa och igår svängde vi in på Brantings torg och parkerade (fem kronor/timme) efter utförda ärenden.

Redan när vi gick över gatan kändes doften av bak. GOTT bak, vill säga, bak i POSITIV bemärkelse (inte slamlukt som i Faringe…). Och trots att det var en vardagseftermiddag fick vi köa. Det talade för att det är ett bra ställe. Enligt White Guide Café 2015 har det

god klass.

Kaffemugg Bageri Brantingstorg

Gott kaffe kunde de också göra. Muggarna från ett visst kaffeföretag var läckra!

Det fanns mängder av smaskens i diskarna – smörgåsar, kakor, bakelser, bullar, tårtor… Vidare erbjöds lättare luncher såsom pajer och sallader. Helst av allt ville jag ta en en hel tårta, men valde en leverpastejsmörgås på rågbröd – med tomater, gurka och paprika på. Dels behövde jag järnet från pastejen för mitt blod, dels ville jag testa om magen reagerar. (Järntillförsel fick jag, men inte ont i magen, tack och lov!) Och så kunde jag inte motstå att ta en liten kaka. Tyvärr var det en kund som trodde att h*n var ensam framför disken. Till kunden anslöt efter en stund även partner och barn. Detta gjorde att jag hade lite svårt att se vilka kakor som erbjöds. Jag valde till sist en kokostopp, som var lagom stor. Dessvärre satte jag tänderna i kakan innan jag hann fota den.

Interiör Bageri Brantingstorg

Spännande interiör på Bageri Brantingstorg.

Såväl smörgås som kaka var supergoda! Mackan var verkligen rejäl. Brödet var färskt för dagen och alldeles lagom tjockt. Kokostoppen smälte i munnen… Priset minns jag inte riktigt, men mackan kostade 45 kronor. Det var den helt klart värd!

Medan vi smaskade och sörplade gott kaffe fascinerades jag av inredningen. Märkliga färgade fönsterrutor och kakel, snedtak, öppen spis och lampor gav en bild av ett vardagsrum på 1950-talet. Klientelet bestod av allt från äldre herrar i grupp och ensamma tidningsläsande kvinnor till barnfamiljer, två killar i yngre medelåldern och så Anna och jag. Med andra ord är det här ett ställe jag skulle kunna gå till med, förutom Anna, en kompis eller mamma.

Bageri Brantingstorg är öppet på vardagar klockan 8 – 17 samt på lördagar klockan 9 – 17. Bageriets webbplats är under rekonstruktion, men det går att kolla vad de har för sig via deras konton på Instagram och på Fejan.

Toffelomdömet blir det högsta. Hit kommer jag gärna igen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett smått sugande och sörplande inlägg.


 

Synsam

Jag gick till Synsam i Stormarknaden igen.

Tänk, nu är det ett dygn sen jag jobbade! Helgerna går så fort… Jag åkte lite tidigare från jobbet igår, för jag hade en dejt med en optiker. I höstas var jag ju hos Synsam på Stormarknaden (tack vare en viss Karl-Bertil!). Jag provade synen och optikern kom fram till att jag behövde betydligt starkare linser än jag hade haft. Och läsglasögon. Linser nätshoppade jag som vanligt för det är billigare. Plötsligt såg jag på långt håll… Men… jag såg inte på nära håll. Jag såg inte att läsa böcker eller sms eller Wordfeud… En bunt billiga läsglasögon inköptes från diverse ställen. Huvudvärken jag hade dragits med ett längre tag försvann så småningom, även om det tog en god stund att vänja sig. Men nu för ett par veckor sen kom den tillbaka. Jag kollade upp möjligheten att få terminalglasögon via jobbet och det var jag berättigad till. Min arbetsgivare betalar glasen samt bågar upp till 390 kronor. Så igår kollade jag synen igen med fokus på datorarbete och manusläsning bredvid. Jag hittade ett par enkla bågar för prick 390 kronor. Om en och en halv vecka, ungefär, får jag sms om att jag kan hämta mina nya brillor. Det ska bli skönt! Ögonen får nämligen jobba hårt om dagarna.

Påse från Partyland

Påsen från Partyland innehöll kräftservetter och en svindyr kräftlöpare i plast.

Och när jag kom ut från optikern, med min partypåse innehållandes kräftservetter och en svindyr kräftlöpare i plast i handen… vem står utanför att väntar på mig om inte Fästmön? Jag blev varm i hela kroppen när jag såg de där busiga ögonen! Vi åkte tillsammans hem till New Village för att ha kräftskiva. Jag hade förberett hemma med kräfttallrikar, kräftljusstakar och kräftknivar samt ställt fram snapsglasen av tenn som jag fick en gång när jag gifte mig. I kylen låg en flarra Östgöta sädes på kylning, medan kräftorna hade tinats där över natten samt på diskbänken under dan.

Nu tycker inte jag att det är särskilt konstigt att ha kräftskiva i januari, men det gör visst ”alla andra”. Ibland har folk en sån trist attityd, bara. Det som passar för mig kanske inte passar för dig. Till min kräftskiva var endast en gäst inbjuden – Anna. Vi sög och sörplade på de röda djuren. Rostade lite bröd till och mumsade på ostar som luktade som om bäst före-datumet var satt nån gång förra seklet. Jag tog en öl och Anna ett glas vitt. Fem snapsvisor och lika många snapsar tog vi. Inte blev vi uppkäftiga för det, bara varma och trötta… Jag orkade gå ut med kräftskalen till soprummet och vi kollade Shetland på TV, men sen var det tack och god natt!

Här är några bilder från igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vänskap och kärlek.


 

Påse från Ofvandahls

De gigantiska mackorna levererades från Ofvandahls Hovkonditori.

Hur många goa vänner har du som tar med sig berget till Mohammed? Det vill säga, tar med sig egen förning samt förning till värdinnan när de kommer på besök? Jag har i alla fall en sån vän, A. Igår var det bestämt att hon skulle dyka upp efter jobbet. Med mackor. Det enda jag skulle ordna var kaffe. Både A och mackor dök upp tidigare än avtalet, men blev självklart insläppta. Kaffet hade precis runnit igenom perkolatorn. Så vi slog oss ner i köket och mumsade och pratade och sörplade kaffe. Och smulade, för min del. Inte en smula blev det efter A. Jag tar det som att hon har större käft än jag. För se stor käft var nämligen ett måste när man skulle äta dessa gigantiska bröd med smarrig fyllning. Vi hade både lite träningsvärk efteråt, tror jag. Men det behöver inte bara bero på mackornas storlek, det kan mycket väl bero på att vi pratade så mycket.

A och jag är före detta kollegor. Vi lärde känna varandra i början av 1990-talet när jag kom till A:s avdelning för att bygga upp en del av verksamheten som inte fanns – organiserad informationsverksamhet. Så småningom skildes våra vägar när jag fick jobb på annat ställe. Definitivt gick vägarna isär när A lämnade Organisationen. Sen gick det några år och så träffades vi igen, först via cyberspace, sen IRL. Och så upptäckte i alla fall jag (jag tror att detsamma gäller för A!..) att vi hade väldigt trevligt när vi sågs.

Blött löv med droppar på marken

Livet kan komma emellan. 

Det blir glest mellan gångerna vi ses ibland. Livet kommer emellan. Jag beundrar A som jag upplever är stark och kapabel att ta tag i inte bara det praktiska utan sorger på ett vettigt sätt. Dessutom uppskattar jag att hon delar med sig och att hon orkar lyssna på mina, i sammanhanget, småsaker. Och så får jag vara med på ett litet hörn och dela hennes glädje över att nyligen ha blivit dubbelmormor.

Idag får jag nästa besök. Fästmön dimper ner och det ska bli gott att få sällskap i helgen även om hon ska jobba ganska mycket. Det är en hel del som oroar och gnaver inuti just nu. Svar och besked jag inte får, därför att ansvariga inte är tillgängliga eller har tid för en sån som mig. Det är tungt. Om jag tänker på det hela tiden skulle jag inte vilja leva en minut till. Därför får jag fösa bort tankarna, eftersom jag själv inte kan göra nåt åt saken mer än det jag redan gör. Och sen begraver jag mig en bok och låtsas vara en av karaktärerna. Det funkar sisådär. (Just nu är jag en kvinnlig fotograf med ett rörigt kärleksliv.)

Och nu undrar jag förstås om DU har en sån go vän som A??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar! Då blir jag glad.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en lördag med fokus på kräftor.


 

Kräftor hör augusti till! Fast jag kan äta kräftor när som helst, egentligen. Igår var det emellertid bestämt att vi skulle ha kräftskiva, Fästmön och jag. Jag hade hoppats att vi skulle kunna hålla till på ballen* och det kunde vi. Lycka! Vi satt på ballen nästan hela dan, till och med. Det var skönt att ta det lugnt, prata, läsa, äta nåt lätt på dan, sörpla och suuuga på kvällen.

Jag slog en signal till mamma innan vi traskade över till Tokerian. Det var en varm dag igår igen, men luften har blivit bättre. Jag har lyckats få ner temperaturen i lägenheten till en dräglig nivå. I natt regnade det och det gjorde förstås sitt till. Sen var Anna smartare än jag och fällde persiennernas lameller åt rätt håll förra måndagen – så att de stänger ute solstrålarna i stället för att släppa in dem… Därför hade det varit möjligt att ha kräftskiva i köket – om vi på kvällen hade helöppnat de två mindre köksfönstren. Nu blev det inte nödvändigt.

På eftermiddagen plockade vi ihop var sin sallad på Tokerian. Var sitt kanelwienerbröd följde också med hem i påsen. Det var underbart gott! Jag köpte mycket melon och annan frukt i min sallad. Kaffe och det söta, kladdiga wienerbrödet till dessert var perfekt.

Det fanns ostpaj till kräftskivan, men eftersom vi intog lunch så sent (15.30-tiden) bestämde vi oss för att nöja oss med kräftor, bröd, smör och ost. Och naturligtvis öl och Östgöta sädes. Jag hade köpt nya servetter med tolv snapsvisor på. Vi sjöng (tyst) en till varje snaps. Fast naturligtvis tog vi inte tolv snapsar, utan sex. Anna bet av några av sina, dessutom.

Jag gick ut med skalen till soprummet efter skivan och Anna diskade. Vi satt inte uppe så sent. Värmen på ballen gör en ganska trött, säkert alkoholen också. Idag vaknade vi i lagom tid med kräftluktande fingrar. Vi funderar på nån sorts utflykt, vi har ju paj vi kan packa ner till picknick.

Här kommer några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en musikalisk film.


Mary PoppinsÅr 1964 var jag två år.
Det var det året Julie Andrews blev omåttligt populär i Disney-filmen Mary Poppins tillsammans med Dick van Dyke. Det var en fantastisk film, på många sätt. Dels väldigt lång, över två timmar, dels både spelfilm och animerad. I eftermiddag har jag slumrat till filmen, som faktiskt var den första biofilm jag såg, runt 1966/1967, tror jag, tillsammans med mamma och en väninna till henne. Och än idag mindes jag såväl scener som sånger…

Familjen Banks bor på Cherry Tree Lane i London. Pappa George jobbar på bank och är väldigt sträng, mamma Winifred är mest ute och slåss på barrikaderna för kvinnlig rösträtt. (Filmen utspelar sig runt 1910.) Barnen Jane och Michael vaktas därför av en nanny. Men en efter en ger nannysarna upp – barnen är omöjliga. Pappa George beslutar sig för att annonsera i The Times efter en sträng nanny. Barnen hjälper honom att sätta ihop en annons, fast eftersom de vill ha en söt nanny som leker med dem river han sönder deras papper och kastar i eldstaden. Då kommer en vind… Och med den, alldeles strax, Mary Poppins, den perfekta nannyn, som kan ta hand om och älska barnen när mamma och pappa inte har tid.

Det här är en oerhört klichéig film, men jag älskar den fortfarande! Jag struntar i att amiralen frågar om de ska jaga hottentotter eller att Jane rider på en rosa häst, Michael på en blå. Filmen kom ut i början på 1960-talet, liksom… För övrigt är filmen baserad på Pamela L. Travers bok med samma titel, en bok som kom ut samma år Julie Andrews föddes, 1935. Idag är det andra tider och man får se såväl bok som film som exempel från just dessa tider, 1935 respektive 1964.

I stället njuter jag av de välspelade sång- och dansnumren. Just de animerade delarna kanske inte är av högsta klass. Däremot är Julie Andrews och Dick van Dyke det. Då gör det absolut ingenting.

Idag är Mary Poppins mer eller mindre bortglömd. För året därpå, 1965, gjorde Julie Andrews huvudrollen som nästa nanny, Maria, i den film som år efter år visas på TV i mellandagarna, oftast: Sound of Music.

Högsta Toffelbetyg, medan jag nynnar på ”A spoonful of sugar…” och sörplar i mig lite meducin.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket skribenten verkligen odlar självömkans konst.


Uppdaterat inlägg:
Och dessutom har jag skrivit min första tweet på finska idag. Bara det, alltså…


Redan igår kväll
kände jag mig risig. Men jag är ju så där att jag ibland kan bota mig själv. Och kanske var det för att jag kände mig så ledsen igår kväll som jag inte lyckades kurera mig: i morse var jag definitivt förkyld och hade ont i halsen. Tackade chefen och kollegan K så mycket för det fina jag hade fått – deras förkylningar.

Det var en bra dag på arbetet idag. Jag gjorde inga fel, bara rätt, vad jag vet. Lite kvalitetssäkring gav vid handen att en och annan uttryckte sitt gillande med mig, typ

Du är den enda som är trevlig och som man får hjälp av.

Ja, nu skryter jag, men citatet är äkta. Det stoppar jag inuti och tar fram nästa gång det blir fel och bannor.

En flaska o ett glas öl o kuponger

Öl och kuponger från Agneta.

Miljöpartiet bjöd på banantårta (!) i morse, L bjöd på geléhjärtan och M och B bjöd på ost och kex idag. Så nån större nöd har det inte gått på mig. Men seg som jag känner mig åkte jag hem lite tidigare för att inhandla ett par saker på vägen hem.

Hemma i New Village är det ljuvligt tyst numera. Inga puckon som skriker. Jag börjar tro att jag behöver hörapparat, tror knappt mina öron. Men så är det. Och jag njuter nu så länge det går.

Whiskykaraff morgonrock prästostbågar

Toffliska sjuktillbehör.

Snälla vännen Agneta hade skickat ett kuvert med öl till mig och kuponger till Fästmön. TACK! Men jag tror inte att det blir nån öl för min del i afton. Jag sörplar just nu på lite uppvärmt kaffe som jag inte hann dricka upp i morse. Sen blir det nog te med honung från jobbet. Möjligen. Jag har ju också varit och handlat lite tillbehör som en Toffla kan behöva när hon känner sig risig: en påse prästostbågar och en ny morgonrock. Pengarna till den senare tar jag ur julklappssedlarna från mamma. Som komplement gjorde jag ett smärre fynd vid utgrävningarna av mitt barskåp. Jag fann en karaff med en liten, liten skvätt Laphroaig på botten. Kanske tar mig en hutt lite senare.

Tvättmaskinen kör lite handdukar och tröjor. Ska väl klara av att hänga den tvätten sen innan jag däckar. Självklart hade jag hellre varit hos min älskade på Alla hjärtans dag, men dels vill jag inte smittas och dels är jag för seg. Kanske, om jag vilar i kväll och gör allt för att mota infektionen, att jag kan hämta Anna efter jobbet i morgon eftermiddag och hänga med ut. Kanske. Man vet ju aldrig, för när en Toffla är förkyld, allra helst en fredag, då är hon verkligen sjuk. En gång, för typ tre år sen och lite till, gjorde hon till och med en filminspelning om detta och den bjuder jag på som avslutning:


Livet är kort. Just nu är jag lite over and out.

Read Full Post »

Ett inlägg om en blombukett och en snäll Inger.


Uppdaterat inlägg:
Blomsterflickan Inger gav sig tillkänna per sms igår kväll. Mysteriet är löst!

————————————————————


Idag mitt på dan
ringde en blomsteraffär ganska nära Slottsträdgården. En tjej berättade att jag skulle få blommor och undrade om jag skulle hålla mig hemma under dagtid. Det skulle jag, sa jag, förutom en tur ut i verkligheten runt halv tre, tre. Då lovade hon att blommorna skulle hängas på min dörr om jag inte var hemma.

Fästmön började jobba klockan 15 idag. Därför blev det tidig middag, nånstans mellan halv två och två. Vi sörplade sparrissoppa och gnagde på brödbitar till. När man sitter i köket – som man brukar göra när man äter middag – hör man väldigt väl om det försiggår saker och ting i portuppgången. Jag hörde konstiga ljud och tittade ut genom fönstret. Efter en stund fick jag se ryggtavlan på en mansperson, tror jag, iklädd orange jacka och pratandes i mobiltelefon. Trodde det var vaktis som äntligen kom för att fixa lampan i trapphuset, den som lyser i evigheters evigheter alltid, trots att den är försedd med en sensor och borde slå av då och då.

Hur det nu var blev jag nyfiken och klev upp för att titta ut glo genom tittögat i dörren. Närå, ingen fara. Lampan lyste fortfarande och det har den gjort LÄNGE, onödigt nog (ja, jag har förstås felanmält detta, alltså, för det är ju nåt fel med sensorn). Öppnar (notera tempusbytet för spänningens skull!) då dörren – och ser att nån har TRYCKT ner en, vad jag tror är, blombukett – i tidningshållaren utanför min ytterdörr. Jag rafsade förstås in den. (Ja, blombuketten, naturligtvis inte tidningshållaren eller ytterdörren, dummer!) Och jag hade rätt – det var en bukett blommor! Vilken tur att jag räddade den, för den var ganska illa klämd. Dessutom kunde blommorna ha gått av.

Men alla blommor överlevde och se så vackra blommor jag fick:

rosa gerbera

En bukett med bland annat rosa gerbera.


Buketten innehöll
bland annat gerbera i två nyanser rosa. Gerbera är en favoritblomma, för det är en blomma som man jag alltid blir glad av!

Nu återstår bara ett problem och det är att klura ut vem givaren är. Visserligen medföljde ett kort med en jättefin hälsning på.

Blommor från Inger

Blommor från Inger… Frågan är vilken Inger…


Fast… nu råkar jag känna
en tre, fyra personer med just det förnamnet… Ett par av dem läser min blogg – kanske är givaren en av dem???

Ge dig gärna tillkänna, Inger, så att jag kan tacka dig ordentligt!! Men TUSEN TACK för de vänliga orden, kramarna och blommorna. Jag blev verkligen, verkligen GLAD!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »