Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ärva’

Ett inlägg i vilket Fästmön och Tofflan är på ett rätt grisigt färgäventyr.


 

Fästmön och Tofflan

Anna och jag. Man kan ju inte påstå att vi ser så seriösa ut. Notera min irriterande hårfjöpp som sticker upp ur solbrillorna.

Fästmön hade aviserat att hon behövde köpa färg idag och jag lovade skjutsa. Alltså åkte vi… till en zooaffär. Ja, det är en lång historia och den får faktiskt Anna berätta sin del av själv. Jag tjatar på henne nästan varje dag att hon ska blogga, bara så du vet. Hur som helst, att köpa färg med Anna är en typisk sån där grej som utmynnar i ett litet äventyr där vi skrattar gott tillsammans.

Anna och jag bor inte tillsammans. Och på zooaffären gick vi skilda vägar. Medan Anna tittade på kattgrejor, strosade jag runt bland hundsakerna. Till skillnad från Anna shoppade jag emellertid inget. Anna handlade desto mer. Hon handlade faktiskt så mycket att hon behövde bärhjälp med lavendeldoftande (maj gadd!) grus. Det var där jag kom in i bilden – och senare även äldsta bonusdottern.

Man kan väl säga att Anna är en kattmänniska medan jag är en hundmänniska. Om jag kunde, skulle jag ha hund. OM det nu blir så att jag får ha en liten hundkille hos mig tre dar i veckan så behöver han ju ha matskålar, leksaker, godis, en egen filt… eh ja, du fattar. Katter däremot, är inte min grej. De är rovdjur och jag är lite rädd för dem, en rädsla jag har ärvt från min mamma. Fast nu heter det att hon är allergisk mot katter. Anna har inget emot hundar, men eftersom hon jobbar som hon gör passar katter bättre. Det var därför vi valde olika delar av affären.

Katter är ju, som ovan nämnt rovdjur. Därför ska de uppenbarligen skrämmas med monsterleksaker. Hundar, däremot, ska leka med… gummiråttor?! Nja, detta stämmer inte riktigt i mitt fördomsfulla huvud…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Det fanns ganska många
 roliga och knäppa saker, allt från katthalsband med bling-bling till kattleksaker som såg ut som sexleksaker för människor. Jag skrattade så att bilderna blev oskarpa. Sen undrar jag också vem som köper leksaker av märket RIP (Rest In Peace) till sin hundälsking…

Detta bildspel kräver JavaScript.


När Anna betalat
för det hon skulle handla släpade packåsnan ut varorna i bilen. Det var lite sol och vi strosade över en livlig parkeringsplats till nästa affär. Där fanns det också konstiga saker. Nedanstående pryl är en barnlampa med blå mössa. Jag tycker att den ser ut som nåt helt annat, nåt mer åt… vuxenhållet till igen. Vad tycker DU???

Barnlampa

Barnlampa med blå mössa. Fast jag tycker ju att det ser ut som nåt heeelt annat, jag…


Det fanns emellertid också ganska snygga lampor
i affären. Denna, till exempel, hade jag kunnat tänka mig hemma i salen:

Kristallkrona

Denna skulle passa hemma i salen.


En sista affär besöktes
och då ringde mamma på mobilen. Hon skulle kolla sitt saldo, men hamnade hos mig. Ja, ja, det är inte lätt. Hon försöker i alla fall.

Tanken var att vi skulle avsluta med en fika. Där vi hade tänkt att fika serverades mest mat och några små kakor som inte så lockande ut. Vi for ut till Gamlis i stället och tog glass och kaffe. Två slick på glassen gjorde jag utomhus, sen fick vi gå in för att regnet kom. Där tvingades vi lyssna på skrikande barn och övertydlig personal, men vi överlevde.

Storstrutglass

Två slick på denna, sen fick vi gå in.


Om vi köpte nån färg?
Ja det gjorde Anna. Hon köpte vit färg. Själv passade jag på att spela in en grisigt bra smalfilm. Det är Anna som provar grisar medan jag regisserar och filmar.


Det blev ett grisigt äventyr idag.
Och vi som bara skulle köpa färg… Om DU påstår att DIN dag har varit mer händelserik än min, skriv några rader i en kommentar här nedan och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om gamla saker och en liten puff för en ny TV-serie.


 

Det brukar sägs att 

när fan blir gammal blir han religiös

Jag vet inte det, jag, men det som har hänt med mig är att jag har blivit mer och mer intresserad av gamla grejor. Det kan vara loppisprylar, det kan vara antikviteter och det kan vara äldre saker jag har i min ägo. De senare behöver inte betinga nåt högt effektivt värde, men affektionsvärdet har stigit med min ålder! Vissa saker har blivit ovärderliga, i mina ögon.

I mitt hem finns både moderna saker och gamla grejor. Men de saker jag värderar mest är nog de äldre sakerna jag har fått ärva eller fått gjorda bara för mig. Allra kärast – och mest ovärderliga för mig – är de saker min morfar har tillverkat. Morfar var snickare och enligt mamma tillverkade han sin familjs första möblemang. På den tiden lärde man sig att ta tillvara på saker och ting, även spillbitar. Fast riktigt fint ansågs det ju inte, så möblerna byttes ut efter hand. Jag tror inte min mamma har kvar nån enda sak, faktiskt. Men jag fick ju i tonåren ”ärva” hennes brudkista som hon i sin tur fick av morfar till sin 21-årsdag. Och så har jag en gunghäst och en kälke som morfar gjorde till mig när jag var barn:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Från mina farföräldrars hem 
finns inga hemgjorda saker, men den bästefåtölj jag nyttjar nere hos mamma är en öronlappsfåtölj som är specialgjord – av möbelsnickare – till min farfar på hans 40-årsdag. De flesta av farmors och farfars saker finns för övrigt i mammas hem. Men medan min pappa levde tog jag vara på några fina matsalsstolar i ek. Stolarna stod bara i mina föräldrars förråd och skräpade. Senare lät jag klä om dem (de var redan omklädda, i två olika sorters tyg) till brunt skinn. Så var nämligen sitsarna ursprungligen klädda innan de förstördes på vägen till Sverige över Ålands hav. Utöver stolarna har jag lite småsaker i mina hyllor som jag har fått genom åren, bland annat en rysk docka som FEM och jag kallade Vicky och hade mycket roligt åt under tonåren samt en fin kinesisk träask, mycket finare än den vi såg på loppisen i Gamlis i lördags:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Hos mamma finns det många spännande och fina saker. 
Nåt jag gillar är det lilla hopplocket ovanpå ett skåp. Där står en karrott ur en flytande blå-servis som var farmors och farfars, en tennkanna, som jag tror var mormors och morfars, en vas, som mamma och pappa har ägt i alla år och ett ryskt träägg från pappas mostrar. Framför föremålen ligger en mässingssax som man klipper av ljusvekar med.

Ägg karrott  kanna och vas hos mamma

Ett hopplock ovanpå ett skåp hemma hos mamma.


Jag tycker om gamla grejor, 
både loppissaker och antikviteter. I kväll börjar en brittisk TV-serie på SvT 1, Inred med loppis (just nu har SvT ingen information på den adressen som länken går till, men det kommer förhoppningsvis!), där jag och du och vem helst som är intresserad av gamla grejor kanske kan få ett och annat tips.  Totalt blir det sex delar. Programstart är klockan 18.45. Det tänker jag inte missa!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Man kan nog säga att jag har undvikit Tusen bitar – en film om Björn Afzelius. Jag var rädd att den skulle göra för ont. På långfredagen visades den i SvT och av nån anledning ställde jag DVD-timern på inspelning här hemma. Nu har jag gjort nåt så ovanligt som tittat på film på eftermiddagen.

Björn Afzelius

Björn Afzelius. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Titeln på filmen 
är förstås en låt som Björn Afzelius har spelat in. Min favoritlåt. Den som har följt mig genom åren. Den är en sån bra beskrivning av livet, det livet är. Att allt kan vara hur fint som helst och sen gå i tusen bitar i nästa sekund. Det där att man inte ska vara för kaxig och säker utan kanske ha ett ganska stort mått ödmjukhet inför livet.

I filmen får jag förstås höra flera favoritlåtar. Jag sjunger duett i Så vill jag bli, texterna till Sång till friheten, Två ljus och Älska mej nu sitter fortfarande kvar. Jag vet att jag aldrig lär tappa dem.

Men jag får en annan bild av ”Affe” under filmen. Jag ser en sexmissbrukande man, samtidigt den arga unga killen vars mamma var psykiskt sjuk, nåt som ledde till självmord. Kvinnorna som berättar om hur vacker och underbar och fullkomligt oförmögen han var till trofasthet. Vännerna och kollegorna, särskilt Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe, berättar om samarbetet och rädslor. När döttrarna berättar om pappans tal till en av dem på studentdagen kommer mina tårar. Likaså när Mikael Wiehe säger att han fick ärva Björns gitarr…

[…] Och jag spelar fortfarande på den. […]

Den här dokumentärfilmen får högsta Toffelomdömet. Sen kan Göran Skytte bara gå och gömma sig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Missade du filmen?
Se den här på SvT Play fram till den 30 september 2015!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sjukt inlägg. Igen.


 

Färskpressad apelsinjuice

Apelsinjuice pressad av Toffelhand.

Nä det är synd att säga att jag är frisk. Hela förmiddagen tillbringade jag i sängen. Sen gjorde jag en C-vitamingrogg och fick plötsligt lite krafter att fixa frukost. Men ägget luktade disktrasa och lemon curden smakade rengöringsmedel. Färskpressad apelsin var det bästa!

Jag har faktiskt en apelsinfobi och det är lika bra att jag bekänner den när jag ändå är igång: jag hatar att skala apelsiner. Blotta tanken på att få apelsinsaften under naglarna ger mig rysningar ända från lilltån upp till hårvirveln i mitt bakhuvud. Det sägs att min morfar var likadan. Det är OK att ärva såna egenskaper. (Synd bara att jag inte ärvde morfars slanka lekamen OCKSÅ…)

För en tio år sen var manuella citruspressar på modet. En av billighetsaffärerna sålde såna till ett bra pris och då slog jag till. Och tänk, pressen har hållit i ett decennium. Fast Fästmön påminner mig då och då om att hon ALDRIG har sett mig använda den (vi har varit tillsammans sen hösten 2007…). Kanske är därför den har hållit så bra.

PAUS FÖR ATT JAG NÖS SÅ HÅRT ATT JAG BET MIG I ENA KINDEN SÅ BLODVITE UPPSTOD.

Idag kom citruspressen väl till pass. Jag köpte ett och ett halvt kilo apelsiner till extrapris åt Anna när hon var ämlig här hos mig. Men igår åkte hon hem till sig att det låg sex apelsiner kvar i skålen. Jag är en snål jävel så att kasta frukten gick bara inte an. Det var då jag mindes min citruspress! För ett högt glas, som det på bilden, gick det åt tre apelsiner. Jag delar dem med kniv på mitten, lägger in en halva åt gången i pressen och drar spaken neråt för att pressa ur saften. Det blev en riktig hälsogrogg!

Groggen gjorde mig piggelin och jag bestämde mig för att i första hand försöka halka över till soprummet med fyra soppåsar och i andra hand, om jag orkade, halka över till Tokerian. Jag klarade tvåan! Men sen var jag bra slut. Lite yr i mössan var jag säkert inne i affären, för jag sprang (nåja…) runt och letade efter saker jag inte hittade. Jag lyckades i alla fall få med mig mat hem. Mat, som bara behöver värmas i ugn respektive micro. Sån matlagning gillar jag!

Inne på Tokerian kalvsvettades jag som en gris (jag vet att det heter kallsvettas, men det är roligare att skriva kalvsvettas). Det har jag fortsatt med sen dess, så lite feber kanske jag allt har. Det är perfekt att skylla på för att få sjunka ner i bästefåtöljen med en bra bok från att-läsa-högen. Och godisdesperat som jag var lyckades utgrävningarna av mitt köksskåp ge utdelning i form av en chokladask som jag fick i julklapp förra året. Bäst före-datumet var visserligen i somras, men det är inget fel på chokladen, jag lovar.

Fyrväktaren och Merci

Sjukdomsvinst.


Nej, nu känner jag mig lite klen igen. 
Bäst att hasa tillbaka till fåtöljen och snaska, läsa och vila en stund. Det kallas för sjukdomsvinst.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Morden i Sandhamn drog igång sin fjärde säsong i kväll. De tre avsnitten är baserade på Viveca Stens bok I natt är du död. Jag sjönk ner i bästefåtöljen och försökte stå ut med TV4:s reklampauser. Det gick rätt bra – det var ju spännande däremellan.

Nora Linde

Nora Linde spelas av Alexandra Rapaport. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)


Det är sommar och sol 
på Sandhamn. Nora har separerat från sin man och bor med sina två barn på ön. Hon hyr ut huset hon fick ärva. En annan mamma kommer dit för att hälsa på sin pluggande son. I stället för kaffe och bullar hittar hon sonen hängande från en krok i taket. Självmord. Eller? Polisen Thomas Andreasson blir misstänksam eftersom den unge killen bland annat hade planerat en resa. Dessutom hittar Thomas ett öppet fönster. Och nedanför, i gräset, syns tydliga skoavtryck… Vad var det egentligen som Marcus gjorde sitt projektarbete om? De personer han skulle ha träffat råkar nämligen också illa ut.

Egentligen är det rätt hemskt att det sker så många fruktansvärda saker på Sandhamn. För de vackra bilderna därifrån gör att jag påminns om det där besöket jag vill göra hos Ulla som bor på ön. Men förutom att det är snyggt filmat tycker jag att det är spännande – trots de romantiska inslagen.

Toffelomdömet om den första delen blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-film.


 

Dumb witness

Poirots bästa vittne är stumt – men jättegulligt!

En omtumlande vändning på kvällen – ja, människor kan verkligen vara snälla! – gjorde att jag behövde varva ner med lite TV. Jag slängde mig i bästefåtöljen och kikade på Poirot: Dumb witness (1996).

Poirot och Hastings åker för att titta på en vän till Hastings som ska slå hastighetsrekord med sin motorbåt. De träffar vännens syster och släkt. En äldre släkting ramlar ner för trappan en natt. Fallet skylls på ursöta hunden Bob som ska ha lämnat sin boll på trappavsatsen. Men Poirot hittar en ögla och inser att den använts till snubbeltråd. Den äldre damen överlever fallet, men ber Poirot i förtroende om råd. Han tycker att hon ska ändra sitt testamente så att ingen släkting får ärva utan en god vän. Genom att låta släktingarna veta detta kanske den skyldiga, som man tror finns bland släktingarna, inte försöker mörda kvinnan igen. Fast… snart görs det ett nytt försök och den här gången lyckas det.

Det är lagom spännande och lagom roligt den här gången. Hunden Bob är bara för söt. Det är han som tar mesta poängen, trots allt, i det höga Toffelomdömet!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om semlor.


Idag är det fettisdagen.
 Då ska man äta semlor. Men jag kan för mitt liv inte tycka om semlor. In fact, när jag ser en semla tänker jag:

Mosa, mosa, krossa!!!

ungefär. Det är den mäktiga kombon av grädde och mandelmassa som får mig att… må lite illa.

bakning_semlor Foto www.fotoakuten.se

Mosa, mosa, KROSSA! Fotot är lånat av http://www.fotoakuten.se

Eftersom jag i övrigt är känd för att gilla sötsaker finns det naturligtvis en historia bakom mitt semmelhat. Ett sportlov för länge sen, typ på stenåldern, var jag och hälsade på en kompis i Småland. Under veckan inföll fettisdagen. Min kompis pappa var bagare och gissningsvis hade Lena, som hon heter, ärvt dessa gener. Hon fick den briljanta idén att vi skulle baka semlor och bjuda snälla tanter i huset på. Främst tant Torn, hon var liten och snäll och i yngre dar en riktig kaktant.

Men… tant Torn var inte hemma och ingen annan tant heller. Det slutade med att Lena och jag åt upp semlorna vi hade bakat. Totalt 28 stycken, det vill säga 14 var. Sen den gången har jag inte ätit nån semla.


Livet är kort. Anekdoten ovan är baserad på en sann historia ur Toffellivet.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film, baserad på en TV-serie från 1974. 


Kråkorna kraxar i slottets torn…
Fladdermusvingar på vinden…

Minns du texten? Eller är du inte lika gammal som jag? Texten är den till vinjetten för Huset Silfvercronas gåta, en TV-serie som gick 1974. Varje lördag som tolvåring bänkade jag mig framför TV1 (eller TV2…) för att se detta spännande. Fästmön, som ju är lite yngre än jag, var nog för liten för att få se serien. Därför blev det en blandad upplevelse för oss igår kväll när vi tryckte in den knappt tre timmar långa filmen i DVD-spelaren. Den har legat här sen 2008 och väntat på att bli avspelad…

Husets Silfvercronas gåta

Husets Silfvercronas gåta – spänning från 1974.


Lasse och Lisa är kusiner.
En sommar åker de till ett slott som Lasses pappa har ärvt. Med sig har de en man som tillsammans med Lasses pappa ska klura ut om det går att renovera slottet. På slottet bor tant Hedvig som sköter hushållet. Hon verkar kunna allt om slottets historia. Lasse läser en bok om några barn som reser i tiden och plötsligt en dag reser även han och Lisa i tiden. Första gången hamnar de i 1400-talet. Där ser de hur slottsherren har en skatt i en kista. Under de sex avsnitten letar de efter skatten – i olika tidsåldrar.

Ärligt talat tycker jag att den här TV-serien  fortfarande håller! Det socialistiska 70-talsbudskapet om herrar som har makten och bönder som sliter ont är övertydligt som alltid när Anders Linder och Tomas Bolme var inblandade vid den här tiden. Men det är spännande och det är samtidigt magiskt! Och lite kusligt… Meta Velander är fullkomligt lysande i rollen som tant Hedvig!

Det enda som väl kanske inte riktigt står sig idag är väl 70-talskläderna med utsvängda kostymbyxor och Lisas kortkorta klänning med knästrumpor (!) till (hon är väl i alla fall runt 17 -18 år…)

Det blir ett oväntat högt Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den årstid jag verkligen älskar.


De flesta tycker
att jag är fläng rent generellt, det vet jag nog. Och om jag säger att jag älskar hösten får de väl sina åsikter bekräftade. Vem älskar hösten, liksom?.. JAG! I love it! Jag älskar alla vackra färger, jag älskar mörkret och jag älskar regn och blåst! (Påminn mig nån dag sen när jag har fått tillfälligt nog av de två senare…)

Regn på busskurens fönster

En regnig kväll i en busskur i stan, september 2012.


I skrivande stund
vräker regnet ner. Det har regnat i natt också och igår kväll. Jag somnade till regnets smattrande på plåttaket, ett ljud som invaggar mig i trygghet, konstigt nog. Dessa regnnätter behöver jag inte somna till TV-ljudet i bakgrunden. Då låter jag regnet söva mig. Och det är ljuvligt!

regnbåge

Efter regn kommer… regnbågen… Bilden är tagen hösten 2012.


Ibland efter regnet
kommer regnbågen. Igår var det en vidunderligt stor regnbåge, som jag ju inte kunde fota eftersom jag körde bil. Och när jag anlände till mitt mål och stannade bilen var den flyktiga bågen borta.

Andra höstdagar är det ljuvlig sol och knallblå himmel. En sån där himmel som nästan gör ont att se på… Förra hösten, när jag fick min tjänstemobil, begav jag mig ut för att testa kameran i iPhone 4S-modellen. Det visade sig att kameran är skitdålig på att återge rött, men fantastiskt bra på blått! iPhone 5 är bara snäppet bättre, tyvärr…

Höstträd mot blå himmel

Ett höstträd med en knallblå himmel. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.


Bilden ovan,
på det härliga höstträdet mot den knallblåa himlen, hade jag länge som bakgrundsbild på min tjänstemobil.

Dimmiga morgnar får jag inte uppleva just för tillfället. Jag häckar ju här hemma. Men jag minns en morgon hösten 2011 när jag jobbade på Fakulteten. Det var bara fantastiskt vackert!.. Jag sprang ut och fotade med min gamla Nokia N95, den som hade suverän optik från Carl Zeiss… (En spännande man bakom varumärket, för övrigt…)

Träd i dimma

Träd i dimma. Den här bilden tog jag i november 2011.


Vid samma tillfälle
fotade jag det här trädet. Och när jag ser bilden nedan får jag korrigera mig själv och medge att gult inte alltid är fult…

gult träd i dimma

Gult träd i dimma, fotat hösten 2011.


Hösten är emellertid en sorgeperiod
för många, även för mig. Snart närmar sig årsdagen av vännen Karins död, till exempel. Det tycker jag fortfarande är sorgligt och ledsamt. Jag är självisk. Jag hade velat ha vännen kvar här på jorden.

Mot slutet av oktober är det också min pappas födelsedag. I år skulle han ha fyllt 86 år. Jag kan inte tänka mig pappa som en gammal gubbe! För mig är han den där evigt unge, busige med håret på ända (ja, det håret har jag ärvt…). Han som retades så man kunde bli galen på honom, men också den snälle och omtänksamme som i sitt tidiga liv varit med om nåt så svårt som kriget och dess verkningar – från första parkett. Sånt blir man inte opåverkad av.

Pappa 1947

Min pappa 20 år gammal. Två år efter krigsslutet. Vattenkammad.


Lite sorgligt var det också att se idag
att en av mina före detta chefer ska sluta. Det är ingen gammal person utan nån som är yngre än jag. Jag gissar anledningen och förbannar den. En del sjukdomar borde bara bli utrotade!

Men nu ska jag inte deppa ihop idag utan njuta av hösten. För jag älskar den ju! Jag älskar nog det vemod den för med sig och de möjligheter till eftertanke som den också ger. Det är en sinnesstämning som passar mig – även om jag också har en ganska stor humoristisk ådra. Det måste man ha när delar av livet är kassa. Annars överlever man inte.

Efter förmiddagens bestyr ska jag ge mig ut i rusket. Det är bara ett problem med hösten: jag har inga bra ytterkläder! Jag har ingen lust att traska omkring i storstövlar här inne i stan. Regnkläderna har en design från anno dazumal – är det vintage det kallas? – och det är hål i skorna. Men vad gör det? Jag ska ju bara ta en promenad till Tokerian tur och retur…

Var spatserar du idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är nyfiken!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-film.


Just i Miss Marple-tider
igår kväll var jag på utflykt. Därför spelade jag in på DVD-hårddisken. Och när jag kom hem och hade landat i min favoritfåtölj efter diverse kvällssysslor drog jag igång Miss Marple: At Bertram’s Hotel (2007).

Miss Marple

Miss Marple löser gåtorna även denna gång.


Miss Marple lämnar landsbygden
och far till London och storslagna Bertram’s Hotel, ett hotell hon minns från sin barndom. Syftet med vistelsen är att följa med en väninna till en testamentesläsning. Väninnan hoppas på att få ärva den nyligen avlidne ägaren. Men som vanligt händer det mystiska saker. Ingen är vad den utger sig för att vara. Här finns lustiga karaktärer som en hattmakare, en jazzsångerska, en präst med flera. Och så den tafatte polisen, som naturligtvis förälskar sig i den klipska husan.

En trivsam film som hade flera bottnar. Eftersom den utspelar sig runt andra världskriget jagas det nazister. Boken, som filmen är baserad på, kom emellertid inte ut förrän 1965.

Högt Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »