Ett inlägg om en film.
Jag brukar inte sitta uppe om nätterna, men i natt gjorde jag ett undantag. SvT skulle visa en film med HBTQ-tema ganska sent (varför?). Därför tog jag en lur under tidiga kvällen så jag skulle orka se Paria (2011).
Lee (Alike) på väg hem från en flatklubb.
Det var ett tag sen jag kom ut. Den här filmen gjordes 2011 och jag ville se om det är annorlunda nu/då (det har ju gått några år sen 2011, men…). Alike kallar sig Lee och är 17 år. Lee hänger på flatklubbar tillsammans med kompisen Laura. Hon försöker acceptera att hon är lesbisk, men döljer det förstås för familjen. Familjen består av pappan, som är polis, mamman som är djupt troende och lillasystern. Pappa och Lee står närmast varandra och Lee är väldigt nära att berätta för honom när hon blir kär. Lillasyster fattar vad Lee håller på med och trots syskonbråk säger hon att Lee får vara som hon vill. Relationen mellan Lee och mamman funkar inte alls. Så Lee smyger med sin identitet. Besöker obskyra klubbar, klär om på skolans toalett till mer bekväma kläder som inte är utvalda av mamman för att de är kvinnliga etc.
Mamman gillar inte alls Lees vän Laura. Gissningsvis anar hon att den självständiga Laura är Lees förtrogna. Laura är själv förskjuten av sin mamma och kämpar för att klara vardagen tillsammans med sin syster. En dag presenterar mamman Lee för en kollegas dotter, en flicka som hon tror ska vara ett mer lämpligt sällskap för Lee. Men flickan förför Lee, kan man säga. De får en kärleksnatt. Sen backar tjejen.
Det är inte lätt att ta sig tillbaka till tonåren, men nog är mycket sig likt. Kampen inom Lee för att acceptera sig själv känner jag mycket väl igen, liksom smygandet för föräldrarna. Föräldrarna, som antagligen vet eller åtminstone anar utan att nåt uttalas. Den första kärleken, sveket… Det är sånt som fanns även när jag var ung, alltså. Och det är på sätt och vis OK med självacceptanskampen, första kärleken och sveket. Men det här med föräldrarna, som borde vara modernare och ett stöd för dottern… De kan inte undgå att se hur dåligt Lee mår. Pappan försöker på sitt lite tafatta sätt, medan mamman vänder sig bort från dottern till religionen. I en av avslutningsscenerna träffas Lee och mamman. Lee säger att hon älskar sin mamma. Mamman säger ingenting förrän Lee har upprepat sina ord. Då svarar mamman:
Jag ska be för dig.
Det här är en mycket amerikansk film och målgruppen för den är inte alls en sån som jag, som varken är tonåring eller har tonårsbarn. Men det är mycket som är sig likt sen mina tonår och det är mycket som fortfarande gör ont när jag ser filmen.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Såg också ”Paria”. Den var sevärd, tycker jag med. Den första riktiga förälskelsen, osäkerheten och sårbarheten, extra skört om man råkar bli kär i ”fel” kön. Allt skildrades trovärdigt. Blir förbannad när jag tänker på alla fördomar och religiöst, hjärntvättade doktriner kring homosexualitet. Tror filmen bygger på en självbiografi (orkar inte kolla upp ;-), knappast förvånande men extra tragiskt att verkligheten ser ut så här.
Ja, filmen kändes äkta och kanske är den, som så många andra filmer, baserad på verkliga händelser.
Jag blir rätt beklämd när jag inser att vi inte har kommit längre, även om filmen utspelar sig i USA och jag bor i Sverige. Ledsamt! Ändå tyckte jag Lee var stark och tuff som lyckades… Ja, nu vill jag inte säga mer ifall nån ska se filmen! 😛
Den filmen ska jag se. Tack för tipset!
Finemangs! 😛