Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jordgubbstårta’

Ett inlägg om det goda i livet.


 

Det finns en sak som hela tiden går uppåt i mitt liv – och det är vikten. Jag försöker stundtals hålla igen, tacka nej, inte köpa hem, men… det är lika bra att erkänna att jag tröstäter en hel del. Visst är jag van att vistas i mitt hem. Fast om jag finge välja skulle jag mycket hellre gå till ett jobb om dagarna och komma hem trött om kvällarna. Det är oerhört tärande på många sätt att klättra på väggarna, nämligen.

Exempel på vad jag tröstäter:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nu gör jag vad jag kan
för att förändra min situation. Det vet människor omkring mig, såväl nära och kära som myndighetspersoner. Att konkurrera med mellan 200 och 400 människor varje gång jag försöker komma vidare i livet är inte det lättaste när man inte längre är nån ungdom. Inte i min bransch. Där ska alla vara 35 år högst och samtidigt ha 20 års erfarenhet.

Jag jobbar på att lära mig acceptera att det inte går att ändra vissa saker. Som ålder, till exempel. Däremot skulle jag mycket väl kunna ändra min vikt. Men det är tungt på många sätt och då kommer vikten inte ens i andra eller tredje hand.

Igår hade jag en proppfull dag, med mycket prat och babbel och en hel del stress. Det var nästan så att jag för en stund trodde att jag befann mig på en arbetsplats när jag pratade i fasta telefonen, mobilen ringde och nån plingade på dörren – samtidigt. Och så kom det lite mejl och sms och nyhetsuppdateringar också, för säkerhets skull. Men naturligtvis var det en positiv stress. Jag kan konstatera att det verkligen är så att inte alla människor vill mig ont. Det finns väldigt många människor som vill mig gott. Faktum är att de goda och snälla är fler än de som vill sabba, förstöra och vara elaka.

Helt optimalt för denna positiva känsla av stress var det emellertid inte att försöka förnya prenumerationen på mitt virusskydd strax före läggdags. Eller, det var så här att jag började i tid, men blev avbruten. Och när jag skulle fortsätta strulade det förstås hela tiden. Det vill säga, pengarna var dragna och installationen misslyckades. Jag grinade nästan och tänkte att jag i värsta fall får ta med mig datorn till expertisen på midsommarafton. Men så i morse hade installationen plötsligt gått igenom – utan att pengarna hade blivit dragna flera gånger än en. Det känns gott att kunna leva lite tryggare i cyberspace ett tag till.

I kväll är jag och får mitt hår fixat av ett av mina M. Efteråt har Fästmön lovat att bjuda på thaimiddag på stan. Det är ju nåt gott jag inte säger nej till! Och så äter jag lite för mycket. Igen. Det där med vikten får vi ta… nån annan dag, tror jag.

Ha det riktigt gott i kväll! Har du inte gjort det än, så kolla in min boktävling. Jag tänkte ha dragning i helgen, typ midsommardagen eller nåt.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om veckan, månaden och lite annat.


 

Elias ogon

Världen största ögon. Bilden är nästan sex år gammal…

Nu ska vi inte göra några snabba tolkningar av rubriken. Det den avser är att det går mot såväl slutet på veckan som slutet på månaden. Tänk, snart är det juni och dags för skolavslutning! Förra året kunde jag inte delta i skolavslutningen eftersom jag jobbade. I år tänker jag vara med – om jag får. Och tro inte att det har nåt att göra med den traditionsenliga jordgubbstårtan som Fästmön gör, neheeej da! Jag har försökt vara med vid yngste bonussonens samtliga skolavslutningar och det är en rörande tillställning – om än jobbigt att stå rakt upp och ner så länge för mina onda fötter och i antingen stekande sol eller hällande regn. Nej, skolavslutningen är inget jag missar om jag inte är tvungen att vara på annat ställe. För rätt som det är är lillskrutten stor. Det går fort.

Idag har jag namnsdag. Inte för att jag känner mig som nån Jeannette, precis… Den enda som uppmärksammar det nu för tiden är min lilla mamma. Två namnsdagskort hade hon dessutom skickat – bara för att hon tyckte att hon skrev så fult (”glasögonen åkte av hela tiden”) i det första kortet. Lilla mamma då! På söndag är det Mors dag och mamma får sitta ensam. Men hon har i alla fall en ny och fungerande perkolator – som jag vet ALLT om vid det här laget. Den blev en förtida present, fast det låg också ett inslaget paket att öppna på söndag i påsen som snälla FEM vidarebefordrade åt mig.

Grattiskort från mamma

Två namnsdagskort sprättade jag upp idag från lilla mamma.

 

As o Js skrivbordsstol

Skrivbordsstolen från A och J, tillfixad, är till salu för 1 500 kronor på Helping Hand… Den lämnade FEM och jag in när vi var där i början av maj.

Vänner ja… De är en folkgrupp i sig. Den som har läst mitt lösenskyddade inlägg från igår kan se ett exempel. Jag förde en sms-dialog med vännen A igår eftermiddag medan jag fnulade runt på Helping Hand och hon hade råkat hamna på en sightseeingtur per tåg i Mellansverige tack vare (nej, inte på grund av!) en nedriven kontaktledning eller va 17 det nu berodde på den här gången. Det var nämligen så att jag och FEM lämnade in en skrivbordsstol där den där helgen när FEM var på besök här. Stolen hade jag fått av A och hennes man, men vi fick inte ordning på ryggstödet – trots att vi totalt var en fem personer som försökte… (Hade kunnat bli ett separat blogginlägg!) I övrigt var stolen jättefin och vi fick ett stort TACK när vi lämnade den. Att det blev just Helping Hand hade att göra med att FEM ju köpte en bästefåtölj där till sin sambo och vi behövde få plats för den i hennes bil. Och igår såg jag den blåa stolen som vi hade lämnat. Uppenbarligen hade nån med ingenjörsutbildning varit på den, för ryggstödet såg helt OK ut. Men prislappen… Jag baxnade!!! Och naturligtvis tog jag en bild och skickade över till min turistande vän A. Jag kan bara föreställa mig hennes fågelholksmin när hon tog emot bilden på mobilen…

I övrigt såg jag en del fint och fult på Helping Hand. Smartaste grejen var nog det kombinerade lilla nyckelskåpet/spegeln som säljs för 65 kronor. Naturligtvis inget som följde med hem till mig, jag har både nyckelskåp och spegel i min hall. Men ett litet tips för den som inte har nåt! Idag, fredag, har Helping Hand stängt, men på lördag är det öppet igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.


I eftermiddag åker Anna hem till Himlen 
för att vara mamma på heltid i två veckor igen. Jag skjutsar hem henne, förstås. Hela bilen är full av grejor, trots att vi redan varit ute en vända till Himlen med saker. Vi storhandlade i onsdags och körde då även ut och packade in de fem matkassarna. Storhandling är aldrig roligt, men i onsdags var det nog värre än värst. De första 20 minuterna terroriserades vi kunder av ett meddelande på först svenska, sen engelska, som upprepades hela tiden. Det handlade om att ett brandlarm hade gått i byggnaden, men att det skulle undersökas innan kunder och personal behövde agera på nåt visst sätt. Tänk om vi hade varit nästan färdiga – och så hade vi fått lämna vagnen med alla kassarna och springa ut!.. Nej, jag vill inte ens föreställa mig och jag är glad att det uppenbarligen var ett falsklarm eller nåt test.

För egen del ska jag hasa över till Tokerian och köpa mig nån ordentlig mat till i kväll. Det blev varm korv boogie till middag igår. Tanken var att det skulle bli korv med bröd, men det fanns bara ett bröd kvar till de tre ganska så små kycklingkorvarna. Nä, det var inte särskilt mättande för en som hade hållit på med kroppsarbete och jagat skruvar under eftermiddagen.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag hoppas att du får en fin helg! 
Själv förenar jag mig med familjen under morgondagen. Till dess ska jag skriva och skriva och skriva lite. Och försöka läsa ut min bok på gång! Jag är alldeles i slutet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan tar i trä samt, filosoferar över födelsedagar samt låter orden flöda, kort och gott.


Fy te rackarns
så trött jag är idag! (Ja, jag vet att du har hört det förut från mig.) Men ta i trä – infektionen jag trodde var på väg att segla in har nu… seglat ut. Det enda som återstår är muskelvärken i rygg, armar, axlar och nacke och en förskräcklig trötthet. Troligen är alla dessa krämpor symtom på att jag behöver få klarhet om min framtid – och även vara ledig ett tag och hämta krafter…

Jag har vaknat till en strålande vacker dag. Det var 21 grader varmt strax efter klockan sex. Sitter vid Storebror och skriver detta, allt medan han laddar ner uppdateringar. Vi får hoppas att han klarar en omstart – han brukar göra det. Ibland behöver jag ju tömma arbetsminnet och sånt. Att stänga av helt vågar jag inte, men att starta om har hittills gått bra. Ta i trä, som sagt…

Jordgubbar på datorskärmen
Den startade om, tack och lov…


Motivationen på arbetet är väldigt låg,
ska jag erkänna. Det känns som om jag går omkring i nån sorts limbo, utlämnad till folks goda vilja att lämna besked och erbjudanden – när de har lust. För var dag som går tänker och känner jag hur väl jag skulle behöva vara ledig. Eller åtminstone få kunna slappna av ett tag. I förrgår var jag DUM nog att säga till mamma att jag kanske tar ledigt veckan före hennes födelsedag och åker ner till henne. Jag blir så desperat av hennes tjatande och ältande att jag till slut lovar vad som helst bara för att hon ska sluta. Nu vet jag ju inte hur det går att köra bil med min onda fot, men den tycks mamma ha glömt bort.

Däremot stannar jag inte TVÅ veckor om jag åker till mamma utan EN – och jag sa att vi får fira hennes födelsedag i förväg. Jag måste få vila lite hemma också. Det är alltid så mycket som ska fixas hos mamma och jag gör det så gärna, men… Just nu är jag dödstrött. Och tänker lite på att det aldrig har varit så viktigt med min födelsedag. Då borde det väl gå att flytta firandet av mammas några dar? Sist hon började tala om födelsedagar frågade jag henne om hon visste hur många födelsedagar jag hade suttit ensam här i Uppsala utan att en käft dykt upp. Hur många födelsedagar jag har suttit med en tårta, som ingen har kommit och ätit av. Jag har bott i Uppsala i över 30 år. Ja, över 30 år. Mamma och pappa har varit här två gånger när jag har fyllt år – 1992 när jag fyllde 30 och 2002 när jag fyllde 40. Många gånger har jag varit avundsjuk på kompisar som har haft släkt och föräldrar på födelsedagar och låtit oss vänner komma en annan dag, bara för att familjen är viktigast. Nu har jag emellertid uppnått den åldern när jag är så nöjd bara min Fästmö är hos mig. Och trots att jag fyllde ojämnt i år blev jag så firad av henne. Det känns som om alla de där gamla födelsedagarna tas igen, på nåt sätt. Anna är bäst!

I förrgår, när jag mådde som sämst, hörde Peter på Uppsalanyheter.se av sig och undrade försiktigt om jag kunde tänka mig att göra ett jobb på torsdag kväll. Tyvärr fick han ett nej, jag kände det som om jag var på väg rakt in i väggen i just den stunden. Så klart jag får dåligt samvete, men Peter vet att jag inte kan/orkar göra så mycket så länge jag jobbar heltid. Han är verkligen mån om en, för igår både mejlade och ringde han. Och utöver det får jag alltid återkoppling på det jag har skrivit! Tänk om alla chefer var en Peter… Då skulle världen se väldigt bra ut. Peter föregår nämligen med synnerligen gott exempel – inte bara som chef utan också det faktum att han jobbar mest av oss alla.

Nyponros
En nyponros till Peter! 


Igår kväll bestod middagen
av två rostade mackor vid 22-tiden. Men jag hade ju moffat jordgubbstårta tidigare med familjen. Kan säga att jag mådde lite smått illa… Gjorde mig redo för bädden och tittade på Bates Motel på sovrums-TV:n. Kunde precis hålla mig vaken. När programmet var slut, var även jag det. Somnade som en sten klockan 23.25 alltså. I kväll ska jag se andra delen av Ice cream girls, men den börjar redan klockan 21 och då ska jag väl kunna titta i vardagsrummet..? Tredje och sista delen går på torsdag kväll.

Fast först ska jag jobba lite. Det är som vanligt en del webberier på gång. Efter lunch ska jag gå på en disputation. Det är en av doktoranderna som jag tycker är synnerligen duktig som ska disputera och det vill jag inte missa! Jag går i alla fall och lyssnar en stund. Jobbet står ju kvar och blir gjort när jag gör det, först…

MVM-huset exteriör
Jobbet står kvar.


I kväll efter jobbet
behöver jag stanna vid Systemet och fylla på ölförrådet. Det går lite mer av den drycken när det är varmt, har jag insett. På torsdag kväll behöver jag städa, eventuellt sparar jag dammsugningen till fredagskvällen. Då kommer äntligen Anna till mig, men först ska hon jobba till klockan 20. Därefter börjar hon sin fyra veckor långa semester… Inte ett dugg avundsjuk är jag. Nehej, inte alls… (MASSOR!)


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om årets skolavslutning i grundskolan.


Numera är det bara en i familjen
som har riktiga skolavslutningar. Det är förstås Elias. Idag var det skolavslutning i tredje klass för honom. Tänk, bara sex klasser kvar… Men frågan är hur många skolavslutningar till vi får gå på. Det brukar förr eller senare bli lite jobbigt med familj och bonusföräldrar och syskon och så.

Årets skolavslutning skedde på skolans bollplan. Vi hade verkligen tur med vädret med tanke på att det bara öste ner igår kväll. I kväll var det alldeles lagom – inte för varmt och inte för kallt eller regnigt. Tyvärr hade en massa mygg hittat dit också.

Skolavslutningen började klockan 18. Det är en bra tid, för då hinner de flesta föräldrar och Tofflor åka dit och vara med. Men i kväll tyckte vi nog alla i familjen som var där – föräldrarna, systrarna och jag – att det var liiite segdraget. Och si och så med sången. Själv kunde jag inte låta bli att upphäva min ljuva (nåja…) stämma och klämma i när det sjöngs Nationalsång och Den blomstertid nu kommer.

Pinsamt!

tyckte pojkens mamma, min Fästmö, som tvingades stå bredvid och höra eländet.

Efter all musik och sång var det samling i klassrummet. Barnen fick fina ord med sig av fröken Agneta och fritidsfröken Stina. Och fröknarna fick var sin gul rosbuske av barnen. Det var ingen hejd på kramkalaset och några i församlingen fällde till och med en tår eller två. Det var ju sista året med den här fröken. I mellanstadiet får Elias en ny, men även denna, liksom fröken Agneta, har tränat på storebror Johan först.

Elias o Lukas
Elias med bäste kompisen Lukas. 


När kramkalaset var över
och alla tårar torkade gled vi hem till pappa Jerry. Storasyster hade gått i förväg och satt på kaffe. Anna hade gjort en ljuvlig och traditionsenlig jordgubbstårta med svenska gubbar.

Jordgubbstårta
Inte ett dugg äckligt.


Anna torkade bort katthår
och dukade fram medan Jerry vimsade omkring med diverse papper och insåg att han hade missat första halvlek i nåt sportevenemang. Kattpojkarna fick slicka upp resterna. Jag tog två bitar tårta, eftersom jag inte hann att slänga i mig nåt innan jag åkte ut. Ett lätt illamående dröjer sig kvar, men för övrigt måste jag säga att av gårdagens krämpor återstår endast muskelvärken – kors i taket! Jag blir nog inte sjuk!

Elias o Jerry
Lille Jerry och Store Jerry. Närå, Elias och Jerry förser sig av tårtan.


Nu väntar sommarlov för Elias.
Fritzlan har redan börjat sitt. Vi vuxna försöker arbeta och försörja oss så gott det går. Men somliga har snart semester och jag är inte ett dugg avundsjuk (jag ljuger så bra).

Den blomstertid nu kommer,
med lust och fägring stor
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror…


Livet är kort. Ett, tu, tre har vi inga skolbarn alls längre.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket föreligger några rader och några bilder från Fridas student.


Det fanns en och annan som inte trodde det, men…
Frida har överbevisat alla! Den 5 juni 2013 tog hon studenten. Tillsammans med klassen sprang hon ut från Uppsala Slott, minsann. Där kunde jag inte vara med, så här är tyvärr inga bilder därifrån.

Vid 14-tiden lämnade jag MVM-huset och for till Mormorslottet i Kolonin där Frida skulle firas med mat, dryck, blommor och presenter. Annas snälla mamma och hennes L hade upplåtit Slottsträdgården åt oss. Och tänk, det blev alldeles fantastiskt väder, gårdagen till trots!

Frida rätt nöjd student
Frida, en rätt nöjd student – med all rätt!


Mamma Anna, tillika min Fästmö
, och hennes snälla mamma
bjöd på kallskuret och potatissallad, grönsallad, goda ostar, druvor, kycklingspett… Och bäst av allt: en jordgubbstårta.

Studenten hade fullt sjå att öppna alla paket och kuvert.

Frida i studentmössa öppnar present
Under parasollet.


Men nej.
Det var nog bäst att ta till erfaren hjälp! Mormor fick rycka in med en hand.

Frida o mormor öppnar studentpresenter
”Du måste ta bort snöret och tejpen först!”


En annan erfaren student,
Kronprinsen (Johan), tittade på, men vågade inte lägga sig i. Han hade nog tankarna på den kommande körlektionen nästa vecka.

Johan o Frida
Johan och Frida, Kronprinsen och Frizlan, Storebror och Lillasyster… Kära barn har många namn!


Nja, Frida tyckte nog att mormor var bäst
när det gäller presentöppning.

Frida och mormor
Fina presenter var det! 


Frida fick fina presenter,
men inget vi avslöjar på den här bloggen. De var till stor belåtenhet i alla fall.

Disken sparades till morgondagen, då vi alla är lediga. Men Slottsfrun och Slottsherren vill ta hand om den på egen hand. Jag packade bilen full av några av de övriga firarna – Storasyster och Prinskorven – och Anna, alla presenter och blommor samt en kasse mat. Kronprinsen tog med sig pappa Jerry och vallade honom till busshållplatsen. (Jag har en liten bil och hela familjen får inte plats.)

Vi i bilen tränade på Studentsången – med stängda bilrutor! –  på vägen till Himlen. Men nu dröjer det ganska länge innan vi får sjunga om studentens lyckliga dar igen. Typ nio år, eller nåt. Och det är ganska skönt…


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag vaknade vi – alldeles för tidigt – till en mörk och regnig dag. Jag vet inte hur det var för 18 år sen, men vid den här tiden blev Fästmön trebarnsmor! Tänk att från och med idag har hon tre vuxna barn och så en prins! Det firar vi förstås, men inte förrän i kväll.

Vi firar med tårta i kväll, men det blir nog inte köpt jordgubbstårta utan Annas hallontårta!


Vi var ju ganska sega och trötta igår
och det var skönt att ta det lugnt och ladda för en ny arbetsvecka. Anna hade slumrat till i soffan medan jag donade i köket (jorå, det händer att jag gör det…) när hennes mobil ringde – från jobbet. Vi har blivit väldigt tillgängliga nu, båda två. Jag har börjat läsa och svara på jobbmejl utanför arbetstid. Det var nåt jag hade lovat mig själv att inte göra. Men det går tyvärr inte att låta bli när man har ett spännande jobb som involverar engagerade medarbetare och kollegor…

Bilen är full av däck, vilket innebär att vi tyvärr inte kan ta med oss mormor i kväll, så mormor får åka i egen bil. Jag tyckte att det var smart att slänga in däcken redan igår. På så vis slipper vi göra det i kväll när vi kommer hem och är trötta efter arbete och firande. Tidiga morgnar blir det hela veckan för min del. Anna är ledig i morgon, men jag ska iväg med Clark Kent* på service och däckbyte. Han ska lämnas klockan 7.00 och under dan får jag låna en bil. Jag hoppas verkligen att de inte hittar några fel på honom, men jag har noterat att han är väldigt pipplig och gnisslig när det är fuktigt ute – ett resultat av Mekar-Brudens framfart. Du vet, hon som inte fattar varför jag är så arg på henne… Hon som kostade mig många sköna tusenlappar när jag var arbetslös eftersom hennes klåparfingrar gjorde ett uruselt jobb och jag blev tvungen att åka till märkesverkstan i slutändan. De var MYCKET GLADA att hon hade slutat jobba där, talade de om. Naturligtvis sa jag inte hennes namn, men jag berättade att det var en före detta medarbetare till dem.

Tidig morgon är det och nu ska jag förbereda den dragning jag ska ha om ett par timmar. Konstigt, jag känner mig nästan mer nervös än när jag hade dragningen för ledningsgruppen eller när jag ledde institution 1 under institutionsdagen i slutet av september! Det känns så länge sen och jag saknar gänget en trappa upp. Ett mycket speciellt gäng… Jag ska jobba där på tisdagar, men i morgon bitti ska min dator och dess filer migreras och det lär ta större delen av förmiddagen. Under eftermiddagen får jag fortsätta renskriva institutionens kommunikationsplan med tillhörande aktivitetslista. Den måste bli färdig innan jag…

För övrigt går det inte en dag utan att jag tänker på K. Jag håller min oro inuti mig själv just nu, det finns ingen K att ventilera med. Mina tankar går ständigt till K:s familj och jag undrar hur de har det och hur det går för dem. Ett mejl har jag fått, men det är en vecka sen. Tankar…

*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Frågetecknet i rubriken? Tja, med det avser jag att en dag som bara är rätt igenom grå har man bara om man själv inte gör nåt åt gråheten. Som igår, till exempel. Trist väder, trist dag, helgen långt borta. Då firar vi två medarbetare som fyllt 40 respektive 60 med tårta i samband med institutionsmötet. Riktigt lyckat blev det, för jubilarer höll tal och tackade och en av dem berättade att h*n är på sitt trettionde år här. (Jag kände hur det högg till i hjärtat, för jag skulle ha fått guldklocka från min förra arbetsgivare förra året. Men den tog somliga ifrån mig.) Jag är inte i alla lägen den som tycker att det är bra att man stannar på en och samma arbetsplats hela sitt arbetsliv. Själv var jag på en tre, fyra platser i mitt förra liv, dock hos samma grundarbetsgivare. Den som stannar länge inom en organisation får en erfarenhet som borde vara guld värd – mer än en guldklocka! – för alla arbetsgivare, eftersom den är så ovanlig. Men bäst av allt är blandningen av gamla och unga – och det tyckte denna, kloka jubilar. Och jag.

Jordgubbstårtan var divine!


Igår kväll väntade Fästmön hemma
med spänning på att jag skulle ställa mig vid spisen. Det är nämligen ganska ovanligt, allra helst som att Anna var ledig. Och den som är ledig brukar laga kvällsmaten hemma. Anledningen till att jag tog över mitt eget kök var att jag skulle tillaga svampen jag hade fått av kollegan ML i måndags. Det blev var sin omelett med kantarellstuvning – och två påsar kantareller till frysen. Stuvningen blev lite klen, jag inser att jag behöver träna. Men det var ju svampen som var viktigast, inte redningen, så att säga.

Efter duschen jublade jag eftersom jag noterade att den svarta pricken vid vårtan försvann – och därmed vårtan. (Pricken är vårtans rot och den måste försvinna, annars är vårtan kvar.)Tänk att det svindyra medlet Vårtfri verkligen gör skäl för sitt namn! Jag är mycket nöjd.

Jag behövde stappla ut med sopor, men sen kollade vi på andra och sista delen av Edwin Drood, som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. Den slutade lite oväntat, vilket jag gillar. Men jag undrar om mr Dickens skrev klart berättelsen eller om nån annan gjorde det åt honom. Han sägs ju ha dött med verket i sina armar – och verket var då ofullbordat…

Vad händer idag? På jobbet ska jag göra ytterligare några sidor på webben åt en av institutionerna (igår gjorde jag sex eller sju, minns inte). Det arbetet fortsätter och jag ska även försöka få klar och publisera en nyhet på vår externa startsida. Dagens lunch blir tillsammans med min bok på gång på Thaistället, alltså av asocial art. Jag behöver det ibland. Och dessutom vill jag läsa ut boken jag fick låna av en av forskarna. Den här boken är väldigt speciell, men det har jag insett först nu mot slutet. I början kunde jag bli galen på all detaljrikedom.

Härom natten fick min mobil spel och laddade ur och började pipa och ha sig strax före klockan två, när jag sov som bäst. Det är verkligen dags att pensionera den, men jag älskar den och har svårt att skiljas från den. Så jag har tre batterier till den som jag alternerar. Igår laddade jag upp batteri nummer två och håll nu en tumme att det funkar som det ska under dan! Eftersom framtiden är så osäker vågar jag inte riktigt investera i en ny mobil, eftersom jag inte kan dra på mig nån återkommande månadsavgift ifall det värsta scenariot blir verklighet. Ja, jag är orolig och bekymrad, men jag försöker att fokusera på det som är positivt och bra. Att ingenting är säkert i livet – mer än att du alltid ska leva med dig själv. Det har jag fått lära mig med besked, så det är jag beredd på.

Jag hade väldigt ont i hälen igår kväll. Den till och med värkte, vilket den inte har gjort så mycket. Den har mest gjort ont att stå och gå på. Mina andra krämpor är som de är och jag känner av en molande värk hela tiden. Inte ett ljud har jag hört från Sjukstugan i Backen än, men det har ju bara gått två månader sen de fick remissen och de verkar ju mest vara bekymrade över att patienterna ser vad de har för underkläder… Men det är lite märkligt… När jag väl tog upp mina besvär med doktorn och han skrev en remiss eftersom han tyckte att det var liiite jävligt för mig, då har det problemet nästan blivit sekundärt. Kan kroppen hela sig själv? Kan kroppen mota bort en alien som tar en i besittning? På utsidan ser det likadant ut och när jag känner så känns det likadant. Men jag behåller livet inuti mig och det är en märklig känsla. Är det en prövning eller är det en gåva eller är det bara en tillfällig respit? Jag har inga svar, men jag kan meddela att jag bekämpar min alien med alla krafter jag har till övers. Alla.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »