Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gymnastik’

Ett inlägg om sockiplast.


 

Sockiplast

Ett par typiska sockiplast som jag hittade nånstans på nätet.

Faktum är att jag har börjat drömma igen. Om nätterna. Dagtid har jag inga drömmar kvar. Inga önske-drömmar, i vart fall. Men om nätterna… För mig indikerar det att jag har fått mer tid att tänka och reflektera. I vissa sammanhang är det ju bra, i andra kanske mindre bra. Det får liksom inte bli ältande och grubblande.

Men i natt drömde jag om sockiplast och det var varken nåt ältande eller nåt grubblande, mest skratt-framkallande. För fråga mig inte varför jag drömde om denna läskiga fotbeklädnad som i min barndom, på äldre stenåldern, användes i gymnastiken i stället för gympadojor. Jaa, jag gick självmant i gymnastik ett tag när jag var barn, men tyckte att det var obehagligt i den stora salen där en tant gormade instruktioner till ett gäng småbarn som var livrädda. Nä, det blev ingen långvarig sejour. Inte som baletten, som jag faktiskt tog lektioner i under minst ett år. Klassisk balett, förstås. Ingen modern (!) jazzskit.

Åter till sockiplasten. Det är alltså en sorts sko. Men sulan är av mjuk och tunn plast, så det känns som om du går direkt på golvet – och ändå inte. Jag minns känslan av den kalla, nästan lite kletiga plasten mot fotens undersida. Det var en lite svampig upplevelse, det kändes nästan som att gå omkring med en sula gjord av filmjölk. Det kan ju inte ha varit särskilt bra för fötterna och definitivt inget för den som har hälsporre i båda hälarna. För sulan är ju helt platt. Ovansidan är vävd i nåt tyg som sen är ihoplastat med undersidan. Kort sagt: en vidrig sak att ha på fötterna! Fötterna blev förresten både kalla OCH svettiga i sockiplsten.

Fråga mig inte varför jag drömde om sockiplast i natt, för det har jag ingen som helst aning om. Jag har inte pratat om sockiplast, inte sett några, inte läst om dem. Men jag hade dem på mina fötter i gymnastiken ända fram till mellanstadiet, tror jag. Det var då jag kom under magister Sandbladhs herravälde. Det välde han styrde och ställde med terror och ganska ofta fysisk bestraffning, trots att det inte längre var tillåtet. När man gick i hans klass klarade man sig hyfsat om man antingen var bra på gymnastik eller också var bra i de teoretiska ämnena. Jag var verkligen inte bra i gymnastik, men duktig i de vanliga ämnena, främst språk. Det räddade mitt skinn många gånger. Andra klasskompisar bröts ner fullständigt av denne magister. Vi var nog många som var livrädda för denne rätt lynnige despot.

Men det finns en sak jag kan tacka honom för och det är att han faktiskt lyckades lära mig svensk grammatik och rättstavning. Det har jag haft stor nytta av genom livet. Det liv, som under några år i barndomen, framlevdes med sockiplast på fötterna i ekande gymnastiksalar där fröknar med vass röst och visselpipa gav order. Så även om jag kom helskinnad därifrån kan man ju säga att jag hamnade ur askan i elden – i magister Sandbladhs klassrum i Norra skolan i Metropolen Byhålan. Fast den berättelsen kan vi ta vid ett annat tillfälle, här ovan är bara ett smakprov.

Och nu vill jag förstås höra om DINA öden och äventyr med sockiplast! Har du dessutom erfarenheter av magister Sandbladh, spara dem till en kommentar i ett kommande inlägg här på bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår, den 14 mars, var det Pi-dagen världen över. Eftersom jag lider av dyskalkyli kunde jag inte vara med och fira dagen, men jag är en aning fascinerad, trots allt. Naturligtvis är det ett amerikanskt påfund. Till exempel skrivs ju gårdagens datum 3/14 i USA. Och Pi avrundas ju oftast till 3,14. Pi har med förhållandet omkrets och diameter i en cirkel att göra. Fråga mig inget mer, för jag kan inte förklara. Däremot äter jag gärna paj (pie), såsom Pi uttalas på engelska.

knapp jag överlevde pidagen
En sån här hade jag behövt. (Knappen går att köpa från Zazzle.)


Jag har aldrig varit nåt mattegeni.
I skolan var jag duktig i en massa ämnen, men inte gymnastik och matte. Eller syslöjd. Eller… ja, ja, det gäller att ha självinsikt. Hur som helst, det här med matte har aldrig varit min grej. Det är väl det det handlar om, helt enkelt.

I Uppsala var det en tjej som heter Nemi som kunde flest decimaler på Pi. Lite nördigt, tycker jag, men är förstås ändå impad. Jag såg Nemi rabbla decimaler igår på en lokal TV-sändning. Det var liksom inte klokt så många siffror jag fick mig till livs på en och samma gång.

Nä, jag är bokstavs-/ordmänniska jag, helt klart! Vad föredrar du: siffror och matte eller bokstäver och ord???


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår kväll, efter att ha värmt på lite mat till kvällen, tagit rätt på tvätt, duschat och bloggat, erbjöd jag mig att åka och hämta Fästmön från jobbet. Det var även Annas första dag efter fyra veckors semester och jag gissade att hon var trött efter arbetspasset. Hon blev glad och tacksam när jag erbjöd mig, så jag åkte dit vid 20-tiden.

Gymnastik, sport, idrott = INTE min grej!


Jag satt väl i bilen
ungefär en kvart medan Anna jobbade klart och klädde om. Under den tiden – och nu ljuger jag inte! – passerade åtta personer som antingen promenerade med viftande armar eller joggade. Men hallå! Har alla blivit hurbullar, eller???

Tro nu inte att jag fick dåligt samvete eller nåt. Jag är fullt medveten om att jag behöver gå ner i vikt. Banta. Men jag lär gå ner en del automatiskt framöver, så nån bantning blir inte aktuell förrän jag har tillfrisknat. Fast jag började redan igår med att försöka äta vettigare.

På morgonen får jag bara ner kaffe och yoghurt med müsli när jag går upp så tidigt som tio över sex. Men då är jag hungrig när det ska förmiddagsfikas på jobbet vid halv tio, tio. Därför gjorde jag iordning en macka med ost och paprika, på grovt bröd, igår. Nu blev det inget fika, utan jag smaskade mest framför datorn. Men ändå. Mackan gjorde att jag klarade mig till lunchen, runt klockan tolv.

Till lunch åt jag vegetarisk paj och sallad med fetaostdressing. Nyttigt så det förslår. Och som sagt, igår kväll blev det en uppvärmd, liten portion makaroner och två korvskivor. Fast när jag hade sett alla hurtbullar och skjutsat hem Anna blev jag lite sugen på nåt. Då åkte två KitKat-chokladbitar ner i svalget.

Nej, bra på att äta bra är jag INTE, men jag har börjat tänka och försöka äta bättre. Där stannar det sen. Nån joggning eller några raska promenader med armar vevande som väderkvarnsvingar tänker jag inte göra, träna på gym – no way, José! Men lite, lite funderar jag på att gå och simma igen och ta med mig somliga små från Himlen… Jag funderar, alltså. Funderar…


Livet är kort.

Read Full Post »