Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förföra’

Ett inlägg om en bok.


 

En misstänkt liten kanelgiffelNånstans, nån gång och av nån blev jag tipsad om Karl-Johan Karlssons bok En misstänkt liten kanelgiffel. Jag letade utan framgång efter den under ett par år  – tills i slutet av november förra året. Jag var i Stockholm med min kära och goda vänner (FEM och Soffan) och DÄR och hittade jag boken… i källaren hos en bokhandel. Bokhandeln sålde ut boken, som var nån typ av restupplaga, för 65 kronor. Vilket fynd! Självklart slog jag till. Igår kväll läste jag ut boken.

Författaren är journalist och boken är baserad på verkliga händelser omkring en verklig person, i boken kallad Herman Wicksell. De träffas på en fest och då och då hör Herman av sig. Strax efter festen blir han nerslagen på gatan, nåt som kanske ytterligare förstärker hans dåliga mående. Herman har nämligen svåra tvångstankar. Han är en sån som inte drar sig för att skicka in klagomål på allt från kanelgifflars storlek till främmande ämnen i kaviar. Samtidigt är han bra på att förföra tjejer och manipulera människor överhuvudtaget. Det visar sig att Herman är manodepressiv. Eller bipolär. Och det uppstår många underliga situationer innan jag som läsare anser att Herman får rätt hjälp.

Det här är nog en av de mest märkliga böcker jag har läst. En skulle kunna läsa den och skratta åt de konstiga saker Herman gör, men skrattet fastnar snart i halsen. I stället blir det ganska jobbig läsning. Jag står utanför och betraktar en man uppträder väldigt annorlunda – samtidigt som jag ibland kan förstå varför han gör just det.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Jag brukar inte sitta uppe om nätterna, men i natt gjorde jag ett undantag. SvT skulle visa en film med HBTQ-tema ganska sent (varför?). Därför tog jag en lur under tidiga kvällen så jag skulle orka se Paria (2011).

Pariah Lee

Lee (Alike) på väg hem från en flatklubb.


Det var ett tag sen jag kom ut. 
Den här filmen gjordes 2011 och jag ville se om det är annorlunda nu/då (det har ju gått några år sen 2011, men…). Alike kallar sig Lee och är 17 år. Lee hänger på flatklubbar tillsammans med kompisen Laura. Hon försöker acceptera att hon är lesbisk, men döljer det förstås för familjen. Familjen består av pappan, som är polis, mamman som är djupt troende och lillasystern. Pappa och Lee står närmast varandra och Lee är väldigt nära att berätta för honom när hon blir kär. Lillasyster fattar vad Lee håller på med och trots syskonbråk säger hon att Lee får vara som hon vill. Relationen mellan Lee och mamman funkar inte alls. Så Lee smyger med sin identitet. Besöker obskyra klubbar, klär om på skolans toalett till mer bekväma kläder som inte är utvalda av mamman för att de är kvinnliga etc.

Mamman gillar inte alls Lees vän Laura. Gissningsvis anar hon att den självständiga Laura är Lees förtrogna. Laura är själv förskjuten av sin mamma och kämpar för att klara vardagen tillsammans med sin syster. En dag presenterar mamman Lee för en kollegas dotter, en flicka som hon tror ska vara ett mer lämpligt sällskap för Lee. Men flickan förför Lee, kan man säga. De får en kärleksnatt. Sen backar tjejen.

Det är inte lätt att ta sig tillbaka till tonåren, men nog är mycket sig likt. Kampen inom Lee för att acceptera sig själv känner jag mycket väl igen, liksom smygandet för föräldrarna. Föräldrarna, som antagligen vet eller åtminstone anar utan att nåt uttalas. Den första kärleken, sveket… Det är sånt som fanns även när jag var ung, alltså. Och det är på sätt och vis OK med självacceptanskampen, första kärleken och sveket. Men det här med föräldrarna, som borde vara modernare och ett stöd för dottern… De kan inte undgå att se hur dåligt Lee mår. Pappan försöker på sitt lite tafatta sätt, medan mamman vänder sig bort från dottern till religionen. I en av avslutningsscenerna träffas Lee och mamman. Lee säger att hon älskar sin mamma. Mamman säger ingenting förrän Lee har upprepat sina ord. Då svarar mamman:

Jag ska be för dig.

Det här är en mycket amerikansk film och målgruppen för den är inte alls en sån som jag, som varken är tonåring eller har tonårsbarn. Men det är mycket som är sig likt sen mina tonår och det är mycket som fortfarande gör ont när jag ser filmen.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett musikaliskt inlägg.


 

Sarah Dawn Finer VinterlandSarah Dawn Finer… Hade jag inte varit tillsammans med den bästa Fästmön, då hade jag baske mig satt efter Sarah Dawn Finer. För är det nån som skulle kunna förföra mig med sin röst är det hon. Det gjorde hon redan 2012 med albumet Sanningen kommer om natten. Sarah Dawn Finer skulle bara veta hur många gånger jag har sjungit duett med henne i bilen på väg till jobbet… Och nu har hon gjort det igen – nästan förfört mig med nya albumet Vinterland.

Vinterland består av tolv spår av vilka de flesta har nån sorts anknytning till vinter, nyår eller jul. Fast kanske inte… Håll mitt hjärta. Ändå får jag känslan av julotta inuti när jag lyssnar på Samuel Ljungbladh och Sarah Dawn Finer i det här spåret. Det är bara… så vackert. vackert!

Ett annat favoritspår på Vinterland är förstås Jul, jul strålande jul i vilken Stephen Simmonds gör en strålande (!) insats tillsammans med Sarah Dawn Finer.

Låtarna Vinter, Ännu en jul och Vintersaga gör mig också alldeles varm inuti. De låter bara helt rätt i Sarah Dawns tappning trots att upphovsmännen är Tori Amos, Mauro Scocco och Ted Ström. Det avslutande spåret, Sancta Lucia (Strålande helgonfé), blir ett fantastiskt musikaliskt fyrverkeri tillsammans med Malena Ernman.

Det här albumet åker direkt upp på min önskelista! Sarah Dawn Finer är bara underbar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sanningen… Jag hänger kvar lite vid den. Det är nog bland det svåraste att finna ut sanningen. Allra helst när det finns flera versioner. Värst ter det sig att bena ut sanningen när det bara finns två versioner. Och båda känns trovärdiga.

Jag hade lyssnat på det E hade sagt om D. Jag hade studerat D. Jag hade tagit del av ett antal dokument som styrkte E:s teorier. Jag hade i smyg förhört en del vittnen vilka även dessa styrkte E:s version. Problemet var emellertid att inget av vittnena var berett att stå upp och ge sitt stöd öppet till E – och därmed gå emot D. Var då D:s auktoritet så kraftfull? Var hans anseende så oskadat att även vittnena, som ju medgav vissa märkligheter, ÄNDÅ trodde på D:s oskuld?

Jag hade låtit mina öron svepa förbi D:s rum. Jag hade naturligtvis pumpat hustrun och fått en del information om E. Dessvärre sammanföll deras bild av E inte med min. Delar av deras version styrktes ändå av vittnen som kände alla inblandade. Men det var också en och annan som undslapp sig ett

‘Det är ingen idé. Du får aldrig fatt på sanningen. Och får du det, kan jag ge mig på att det är D:s sanning, inte E:s.’

Vissa delar av deras berättelser föll samman, medan andra var diametralt motsatta. Och eftersom E inte längre fanns att fråga återstod för mig att ”förhöra” D. Detta gjorde jag förstås i god tid innan jag förledde och förförde hans hustru – denna undersköna kvinna som visade sig vara komplett galen.

Read Full Post »